Läs kidnappad, del 1. Kidnappad del 2.
”KOM TILL SHELL INOM EN TIMME, ENSAM, ANNARS FÅR DU ALDRIG SE DIN VÄN IGEN”, stod det i brevet som hon fick i sin brevlåda, tillsammans med en bild på hennes vän Sara, där hon satt me d en bit silvertejp över munnen. Therese gick ut ur sin lägenhet, ut mot gårdsplanen och gick med snabba steg mot närmaste Shell-mack, strax utanför campus.
Hon kollade runt omkring sig för att försäkra sig om att hon inte var förföljd eller iakttagen.
Hon fortsatte att gå en bit och märkte att en man gick i rask takt bakom henne. Hon började gå snabbare, och det gjorde även mannen. Therese blev orolig och började springa. Mannen satte far t efter henne, och hon sprang så fort hon kunde, men mannen kom allt närmare. Till slut var han ikapp henne, men till hennes förvåning sprang han förbi henne och fortsatte mot en busshållplats dit en buss närmade sig. Hon stannade upp och drog en djup suck av lättnad. Sen fortsatte hon att g å. Efter att ha gått i vad som hade känts som en evighet var hon äntligen framme. Hon kollade sig runt, men såg ingenting förutom några bilar som stod parkerade utanför macken.
Plötsligt kände hon en hand på sin axel och någonting hårt tryckas mot hennes rygg.
-Försök ingenting dumt nu, som att springa eller skrika, för då skjuter jag dig, hörde hon en mansröst säga. Han förde henne mot en svart BMW med tonade rutor.
-Hoppa in i bilen, sa han bestämt. Hon gjorde som han sa,och satte sig i baksätet. Mannen gick runt bilen och satte sig bredvid henne. Mannen var klädd i en mörkblå vindjacka,gråa byxor och en svart keps. I förarsätet satt en annan man, med liknande klädsel. Han startade bilen och började köra . -Var är Sara?, frågade Therese oroligt.
-Hon är okej, du får träffa henne snart, var tyst nu, svarade mannen i baksätet.
De fortsatte att åka till de kom fram till ett stort, vitt hus. Bilen svängde in på uppfarten och stannade. Mannen bredvid Therese klev ur, gick runt bilen och öppnade dörren på hennes sida.
-Ut, sa han och riktade sin pistol mot henne. Hon gjorde som han sa och klev ut ur bilen. De gick till ytterdörren på huset och mannen som hade kört bilen öppnade den. De klev in och gick genom hallen, hängde av sig sina ytterkläder och in i ett vardagsrum. Där möttes de av en kostymklädd , skallig och lång man med kulmage som såg ut att vara i fyrtioårsåldern.
-Jaså du, Therese, flickan som kom undan, sa han. Du trodde väl inte att du skulle kunna gömma dig för alltid?
Han började gå mot henne.
-Jaroslav hade rätt, sa han. Du är verkligen läcker. Din vän är också riktigt fin, men du har f inare kropp än henne, och jag tror att vi kommer tjäna mer pengar på dig, tillade han och lade sin ha nd på hennes bröst.
-Snälla, sluta, bad hon.
-Det är lika bra du vänjer dig, du kommer få utstå mycket värre saker än det här nere i Bratisl ava svarade han och tog bort sin hand och klappade henne på kinden.
Han tittade upp mot de anda männen och sa;
-Jag är klar med henne nu, ta upp henne på övervåningen och bind henne.
Mannen som hade suttit bredvid henne i bilen tog tag i hennes nacke och släpade upp henne för trappan och in i ett sovrum med två sängar. I den ena låg Sara, bunden med tejp till händer och fötter med tejp över munnen.
-SARA!, skrek Therese.
-TMMRMMS!, skrek Sara tillbaka.
Mannen slängde ner Therese på den andra sängen, vred hennes armar bakom ryggen och tejpade ihop dom. Sen tejpade han ihop hennes fotleder och till sist rev han av en tejpbit som han satt e över hennes mun. Sen tog han ur hennes mobiltelefon ur fickan.
-Sådär ja, sa han. Nu kan ni skrika hur mycket ni vill, ingen kommer ändå att hjälp a er, och imorgon bitti ska ni till Slovakien, och då kommer ni aldrig hem igen. Han gick ut och stängde dörren e fter sig
och låste den. Therese och Sara tittade på varandra. De började vrida på sig för att försöka ko mma loss. Men det var hopplöst, tejpen var för stark. Plötsligt fick Therese en idé, så hon reste si g upp, och hoppade över till Sängen som Sara låg i. Therese signalerade åt henne att sätta sig upp och hon gjorde det. Hon satte sig med sin rygg emot Saras och försökte binda upp hennes handleder. Hon lyckades få tag på en flärp och började dra bort tejpen, och efter några sekunder var Saras han dleder fria. Hon tog bort tejpbiten över sin mun och började binda upp sina fötter. När hon var klar m ed det drog hon försiktigt bort tejpbiten från There ses mun.
-Är du okej? frågade hon.
-Ja, och du?, frågade Therese tillbaka.
-Ja, jag mår bra.
Hon fortsatte sen att befria hennes händer och fötter. När hon hade gjort det kramade de båda o m varandra. TheresetorkadebortliteblodfrånSarasögonbryn.
-Vad har de gjort med dig? frågade hon.
-Jo, kostymnissen tafsade på mig, så jag slog till honom, men då slog han tillbaka mycket hårda re, svarade Sara.
-Jag borde ha gjort detsamma.
Plötsligt hörde de steg som var på väg upp för trappan. Stegen kom närmare men stannade av bakom dörren. En nyckel vreds om och dörren öppnades. Mannen som hade kört bilen stod i dörröppningen med en matbricka i händerna.
-Vad fan håller ni på med, försöker ni rymma? frågade han ilsket.
-N-nej, vi ska ingenstans. stammade Therese.
Mannen suckade
-Jaja, skit samma, ni kommer i alla fall inte ut genom den här dörren, och hoppar ni ut genom fönstret bryter ni båda benen, i bästa fall. Här får ni lite mat i alla fall. Han ställde ner b rickan på golvet, gick ut och stängde och låste dörren efter sig. De började genast att äta. Det var pannkakor med bananskivor och ett varsitt glas mjölk. De fick inga bestick.
När de hade ätit satte de sig bredvid varandra i samma säng och lutade sig mot väggen. De satt tysta en lång stund.
-Vi kommer aldrig hem igen, sa Sara
-Du, säg inte så, det gör vi visst, svarade Therese. Jag har flytt en gång förut, och jag kan g öra det igen, och jag lovar att ta med dig.
Sara log mot henne.
-Okej, sa hon. Och jag ska göra mitt bästa för att hjälpa dig.
Timmarna gick och det blev mörkt ute. En nyckel som vreds om hördes på andra sidan dörren. In kom mannen med kostym.
-Börjar ni få resfeber nu? frågade han och hånskrattade.
-Håll käften, gubbjävel, frästa Sara.
Han gick mot henne och tog ett hårt grepp om henne s hals.
-Vill du att jag ska slå till dig igen? Du kommer inte överleva länge i Bratislava om du är så där ohyfsad. Så, tänker du be om ursäkt nu?
-Aldrig livet, svarade hon.
Han släppte taget om hennes hals och gav henne ett hårt slag i ansiktet med baksi dan av sin hand så att hennes huvud slungades in i väggen, och ner i sängmadrassen. Han tog tag i hennes hals igen . -Det är dags att du börjar uppföra dig, annars måste vi tyvärr göra oss av med dig, och det vil l nog varken du eller jag så tänker du be om ursäkt nu då? frågade han hotfullt.
-Ja, okej, förlåt, sa Sara tyst.
-Ursäkten godtagen. Tvinga mig inte att slå dig igen bara. Jag kom upp hit för att säga att vi åker om åtta timmar, så jag föreslår att ni försöker sova, det blir en lång dag för er imorgon, och jag ska ge er en sak som hjälper er att sova.
Han visade upp två piller, han gav en varsin åt flickorna.
-Rohypnol, sa han. Ta dem och ni kommer sova sött inom en halvtimme.
De gjorde som han sa.
-Bra, öppna munnen nu och visa om du har svalt den, sa han till Sara.
Hon gjorde som han sa.
-Duktig flicka, och du också, visa, sa han till Therese.
Therese lydde.
-Bra, och nu är det läggdags även för mig. Till sängs nu, så ses vi imorgon. Natti natti. Therese la sig i sin säng och tittade upp mot taket. Hon blev allt sömnigare med tiden och ögonlocken kändes tyngre och tyngre. Tillslut blev allt svart.
Therese började sakta men säkert att vakna. Hon reste sig upp så att hon blev sittandes i sänge n och gnuggade sig i ögonen. Hon kollade mot Saras säng och såg att hon fortfarande sov. Hon gick dit och ruskade om henne lätt.
-Sara, vakna, sa hon tyst.
Hon rörde på sig lite och gav ifrån sig ett litet ljud. -Uuh..
-Är du vaken? frågade Therese
-Ja, nästan, svarade Sara.
Hon började resa sig upp.
-Hur mycket är klockan? frågade hon.
-Jag vet inte, svarade Therese, men de kommer säkert upp snart.
Hon hann knappt säga det innan de hörde steg som var på väg upp för trappan. Nyckeln vreds om och dörren öppnades. Mannen med kostym stod i dörröppningen.
-Upp och hoppa, kom ner till köket, frukosten är klar, sa han högt.
De reste sig upp från sina sängar och började gå ner för trappan, och in i köket där de blev se rverade frukost.
-Ät nu, sen får ni duscha, vi åker om en timme, sa kostymmannen.
När de båda flickorna hade ätit och duschat klart gick de in i vardagsrummet och satte s ig i soffan.
-Du, Therese, började Sara.
-Vad är det? frågade Therese.
-Jag vet inte hur jag ska berätta det här, men det är mitt fel att vi sitter här.
-Vad menar du? sa Therese förvånat.
-Jo, för några veckor sen tog jag kontakt med Pavel, han som gav oss pannkakor igår. Han är egentligen ingen skurk, han jobbar undercover åt undercover åt interpool, och tanken var att han skulle hjälpa mig att hitta och få hem mina vänner, Jessica och Josephine, som blev kidnappade när vi var på studentresa i Cypern i våras. Han säger att han vet var de är någonstans. Jag förstår om du är arg på mig, men det var inte meningen att du också skul le hamna i den här situationen. Förlåt mig.
Therese satt tyst ett tag.
-Det gör ingenting, Sara, sa Therese.
-Är det säkert?
-Ja, det är säkert, och jag ska hjälpa dig att få tillbaka dina vänner.
-Tack, sa Sara och log mot Therese.
Pavel kom plötsligt in i vardagsrummet.
-Vi åker om tio minuter, sa han. Vi kommer att åka bil ner till sydkusten, sen tar vi en färja över till Frankrike, och därifrån kommer vi flyga ett privatflygplan till Bratislava. Har Sara berättat för dig, frågade han Therese.
-Ja, det har hon.
-Bra, då vet du. Jag har lokaliserat dina vänner. De bor i en lägenhet en halvkilometer från våran klubb. Det finns ett ledigt rum med två lediga sängar där, och jag har ordnat så a tt ni två ska få bo där. Sen när vi är där ska jag och mina kollegor, som har infiltrerat maffian, befria er och alla andra kidnappade flickor på klubben. det är sammanlagt fyrtiotvå stycken från världens alla hörn.
Allt det här är över snart, men ni måste samarbeta.
-Okej, sa Therese, vi ska.
-Om det är till någon tröst så behöver nybörjare inte klä av sig helt, bara till underkläderna, tillade Pavel.
Kostymmannen klev in i vardagsrummet.
-Okej, flickor, gör er klara, nu åker vi, sa han.
De reste sig upp, gick in i hallen och satte på sig sina ytterjackor och skor. Sen gick de in i ett garage där en mörkblå skåpbil stod parkerad.
-Ni två sitter där bak, sa kostymmannen åt flickorna. Det är bara en sak kvar att fixa i nnan vi åker.
-Vad då? frågade Pavel.
Han tog upp sin pistol med ljuddämpare, och riktade den mot Pavel och tryckte av tre gånger. Pavel föll ner på marken, där han blev liggandes, och andades tungt.
-NEEEEEJ! skrek Sara
-Din jävla snutråtta, tror du inte att jag skulle fatta va, Pavel, eller är de så du heter?
-Du kommer aldrig undan med det här, sa Pavel.
-Vi kommer alltid undan, svarade han och sköt Pavel en gång till, och han slutade andas. -NEEEEEEJ! skrek Sara en gång till. DIN JÄVLA IDIOT, DU KOMMER ATT FÅ FÖR DET HÄR! -Det tror jag inte, och ni två kommer aldrig hem igen, sa han och hånflinade.
Sara var hysterisk och Therese stod och grät och fattade inte riktigt vad som hade hänt. Kostymmannen tog en rulle silvertejp och band ihop Saras händer bakom ryggen, och tejpade sedan för hennes mun. Sen gjorde han samma sak med Therese och till
sist slängde han in de båda i bagageutrymmet på skåpbilen.
-MMMMMMMH!, skrekSara
-Och du, sa han till den andre mannen. Ta den andra bilen och gör dig av med Pavels kropp. Han stängde bakdörren på skåpbilen så det blev helt svart. De kände hur motorn startade och bilen rullade iväg. De var på väg mot Bratislava, och nu, med mycket små möjligheter att fly.
Fortsättning följer…..
Ett svar på ”Början på slutet (Kidnappad del 3)”
Den är ju ASS BRA!! väntar spent på fortsätningen 🙂