Jenny ropar från köket, hon har glömt att handla grädde till maten
Kan du springa ner och handla, jag har redan satt igång med maten säger hon.
Egentligen hade jag inte alls lust med det, jag var trött efter en jobbig dag på jobbet med en massa långtråkiga möten. Sådana där det sätts upp en många och fina mål i floskeldokument som alla redan vet att knappt ens hälften av dem kommer att nås.
Ändå gick jag ner lydigt, om jag inte gjorde det skulle det bara starta ett tjafs mellan oss och det orkade jag verkligen inte idag.
Tur att affären ändå låg så nära att det var gångavstånd. Egentligen var det en ganska trist affär med litet sortiment och alldeles för dyr men om vi bara behövde något litet som vi glömt att handla i vår vanliga affär, så gick den an. Jenny och jag hade ett bra äktenskap, inte särskilt passionerat men det funkade. Ibland kunde vi tjafsa men ingen orkade vara sur en längre stund. Vi hade våra rutiner och livet flöt på. Vi jobbade, åt och hade ett fint hem. VI hade bott länge i vårt hus och hunnit göra många ändringar under åren och vi var nöjda med huset och tyckte att vi fått det som vi ville ha det.
Trädgården var lättskött och vi hade planterat så att det alltid var något som var grönt oavsett årstid. Det var mest Jenny som hade intresse för trädgården men det var fint och på sommaren grillade vi och drack vin sittandes på vårt trädäck. Förra året hade jag lagt ett nytt och detta året hade jag oljat det igen. Riktigt snyggt hade det blivit. I samband med det nya däcket, hade jag passat på att köpa en riktigt grym grill med fyra kraftfulla huvudbrännare som var ett komplett utekök med kylskåp och ett skåp med lådor. Allt var bra. Jag hade nyligen fått en högre position på företaget där jag redan hunnit jobba i 20 år. Det innebar mer i lön och det innebar att vi kunnat resa hela familjen flera gånger sedan dess. Thailand, Kreta och i september hade jag och Jenny åkt på en långweekend till New York medan barnen spenderat helgen hos farmor och farfar.
På håll kunde jag redan se tiggaren som satt på sin vanliga plats utanför affärens dörrar precis som han gjorde varje dag. Påbyltad för att hålla sig varm en hel dag pratandes i en mobiltelefon. Om man nu har råd med en mobiltelefon varför skulle man behöva tigga då?
Jag kände verkligen hur irritationen steg inom mig och för mitt inre såg jag hur jag kastade en enkrona rakt i ansiktet på honom.
Äckliga zigenarpack, lurendrejare som sedan säkert går hem och skrattar åt alla lättlurade svenskar som tror att de gör goda gärningar. När jag gick förbi tittade han på mig med sorgsen, spelad trött blick och hängande huvud. Hej hej sade han ledsamt. Jag kokade av ilska, tror han att jag går på den teatern. Jag tittade ner i muggen – där låg några enkronor, en tia och en och annan femma. Bra det, folk var alltså inte så lättlurade som jag trodde. Av mig skulle han då inte få några pengar – tydligen trodde han att det bara var att komma hit, ljuga, stjäla och lura oss hederligt folk. Hans fru var säkert i affärerna just nu och tog vad hon kunde. Stoppade under sina många kjolar som de ju alltid hade på sig. Nä fy fan, skicka hem dem allihop. De bara utnyttjar och bidrar inte något till vårt samhälle. Varför skulle vi som jobbade och som hade betalt skatt tvingas dela med oss till dessa parasiter. Nä vi borde skicka hem dem allihopa, de hörde inte hemma här.
Jag fnös när jag gick förbi honom, högt så att han skulle höra, av mig skulle han då inte få några pengar, mig lurade han inte.
Jag köpte grädden, gick hem och hällde upp ett glas vin. Det var jag värd efter den här dagen.
Författare: Emma