Vi samlade på oss så mycket som möjligt, vapen alltså. Nästan alla var illamående av ångesten som var baserad på vad som skulle hända. Ja, inget återvändo nu. Vi var alla beväpnade med allt möjligt – gevär, svärd och verktyg. Hela trettiotusen personer skulle marschera fram till staden bredvid. Döden var skrämmande för oss alla, men vi skulle ut i strid med eller utan rädslan.
De hade alla samlats i staden bredvid med tjugotusen soldater som skulle skydda dem från oss. Dessa soldater var mer beväpnade och tränade än vi. Hungriga marscherade vi mot staden bredvid.
Efter två dagars marschering stötte vi på deras soldater till min förvåning. Ett stort avstånd var mellan oss på detta öppna gräsfält som vi lyckades befinna oss på. Soldaterna såg oss och vi såg dem, och en representant från dem de skyddade stod nu framför oss hungriga.
“Ni har aktivt gått mot Gudarnas och de vises vilja, ni har smutsat ner vår tidslinje, de övre förbannar er. Marschera tillbaka så låter de utvalda och älskade er att gå fria med en mindre böta.”
Ja, det blev tyst ett tag efter att han sa det, men efter den lilla stunden av tystnad började nästan alla inom de hungriga att gå åt sidan för att släppa fram någon.
Denna någon var en man på hela två meter, med ett spjut på samma längd. Detta spjut spetsade han representanten med, så att spjutet gick genom hela huvudet. Han vände sig mot oss hungriga, denna jätte, och skrek:
“Utrotningen börjar nu, ingen av dem ska andas!”
Vi alla sprang mot soldaterna och soldaterna sprang mot oss. Blodbadet som följde var nästan ensidigt, vi rörde oss mycket snabbare än soldaterna och vi var mer tåliga för hugg och skottskador.
Efter en halvtimme försökte de fly. Detta var ett oerhört misstag för deras del, för de var inte snabba nog. Största delen av dem dog genom skott och hugg mot ryggen. Och efter några timmar var de alla döda.
Nu när dessa kräk var raderade började vi springa till staden bredvid, vilket vi nådde rätt snabbt. Väl där kurrade alla magar så att det hördes ordentligt.
Vi var framme i staden bredvid och jag ville tala med de speciella, vilket var de övre bland de övre. De stod utanför sitt palats, och där stod vi hungriga nu.
Frun bland de speciella började tala till oss.
“Usch, ni är smutsigare än någonsin. Det finns ingen anledning till detta, bete er! Ni gör fel och vi gör aldrig fel för fan, för helvete, fuck you!”
Jag svarade bara:
“Ni är inte bättre än oss och att det finns några Gudar.”
Höjdpunkten på mitt liv skedde efter att jag sa det, eftersom hennes barn och make stod bredvid henne. Jo, det som hände var att jag hamrade sönder hennes huvud framför dem. De hungriga var tysta, men hennes familj skrek som grisar som kämpade för sina liv.
Endast fyra av oss hungriga hade fallit under slaget mot soldaterna. Vi hade tillräckligt många kvar för att utrota de övre. Att mörda obeväpnade, giriga kräk som dessa var väldigt enkelt. Det svåra var att äta av deras överflöd samtidigt som man utrotade dem.
När denna utrotning pågick kom en okänd grupp beväpnade människor, lika stor som vår. De kom också hit för att mörda de övre. Vi hungriga lyckades övertala denna grupp att bege sig till gräsfältet där soldaterna låg stupade och se till att de konsumerade soldaterna istället för gamarna.
De gick med på det. Det var rimligt – vi hade slagit ner de övres armé, så vi skulle konsumera deras överflöd och de fick konsumera de mindre goda liken av soldater.
De övres överflöd bestod av allt: ris, potatis, vete, bönor, kött, havre och alla möjliga frukter. En hel del tobak, öl, likör och vin – fint vin var det också. Vi tömde deras förråd på runt en vecka och nu visade det sig att vi hade ätit upp allt, inklusive deras guld, silver och möbler.
Sanningen är att vi inte slösade en sekund. Vi började äta av de övres lik som låg på marken och när vi var färdiga hade till och med blodet efter dem på marken blivit uppslickat.
Vi var alla överviktiga nu. Varenda en hade gått upp minst tre gånger sin kroppsvikt av all konsumtion. Vi kunde inte röra oss. De hungriga var inte hungriga längre och lär säkert aldrig bli det igen.
Vi låg överallt i staden bredvid, och till vår förvåning kom en annan armé som såg ut som soldaterna vi besegrade.
Dessa soldater gick genom staden när vi låg på marken och var här för att erövra. De förklarade oss alla som bra grisföda och började spetsa oss med sina spjut när vi låg på marken.
Ja, det är svårt för mig att acceptera att vi blev dödade precis som de övre. Vi kände oss som kungar ett tag, men nu hade vi blivit krossade till små bitar som grisar ska tugga på.
Jag hoppas ingen någonsin upplever en sådan skam.
Författare: Najib Ahmed