Ofta gör jag detta, ser ner på de löjliga. Dagen ja den är grå har precis regnat, men det stör
mig inte. Denna dagen har inget för mig nästan slut inser jag efter att ha stirrat på min klocka
hela kvart över fyra. Ska stå här stoiskt och titta ner på dem från högsta våningen av denna
skyskrapa, lämnar endast när solen går ner. Har lämnat och höll vad jag lovade går och
lägger mig nu. Den dagen därefter var det en solig morgon, kändes som en dag av blå och
halv prickig kostym jag är trots allt bättre än alla andra. borstade tänderna och tog
bilnycklarna såklart. Köra det ska man göra när man har världens snabbaste bil, eller vänta
jag kan ju inte ta den måste ta en annan. Jag körde ut ur stan med samma tanke som igår,
värst vad många cafeer det är här börjar bli riktigt populärt med dem nu. Men det är inget för
mig så länge solen lyser på mig har jag all energi i världen. Jag körde ut i öknen med sand
på båda mina sidor, man måste ut väldigt långt från stan om man ska må bra. Till slut nådde
jag en liten by gick ut ur bilen och in i den enda restaurangen i byn. Åt ur en box som jag
betala dubbelt för, endast för att jag kan avsluta det med två shots rum, vilket jag också
gjorde bara för att jag kan. Vem fan bryr sig om säkerhet när man är Ralph. kraften från den
rummen kände jag direkt, det brändes som fan samtidigt skrek ett dräng, fuck you och
lämna. Vände bara huvudet för att visa att jag var bättre än honom. en ful jävel träning t-shirt
och cargo shorts, och som ett typiskt dräng den 20 år gamla kepsen som hade sett sina
bästa år. 55 plus något sånt var han, eyy är du döv mammaknullare. han såg så smutsig ut
definitivt staden fyllo utan tvekan. Jag stirra på han i några sekunder. sen betala jag för
rummen fyra gånger mer än vad det kosta. gick sakta ut utan att stirra på han vid det här
laget så hade jag all fokus på mig, alltså alla ögon i baran. Väl ute följde han efter mig, vem i
satans namn tror du att du är? frågade han med en väldigt berusad ton. Måste vara en
kuksugare tänkte jag i och med att han söker konflikt på detta vis. innan han avsluta den
meningen han hade tänkt kräka ut sig så sköt jag honom så det träffa kanten av axeln.
ahhhh skrek han. Gick upp till dränaget och stirra han i ögonen medan han la där. gjorde det
i några sekunder sen gick jag upp och lämna, på väg till bilen såklart. Han skrek av smärta.
samtidigt som alla försökte hjälpa han. med ett leende så körde jag i väg solen lyste starkare
och att kuksugaren blödde i krälade i marken av kolossal smärta gjorde min dag.
Resterande av dagen gick till att gymma i mitt enorma hemmagym. Hade fortfarande en
otrolig fysik, vilket betydde att jag måste spendera en viss tid i veckan att stirra mig själv i
spegeln. Ska bli full ikväll trots att det är en tisdag, är man rikast i världen kan man göra vad
man vill. Många nattklubbar här i stan för många även för min smak. Gick in i den jag gillade
som minst, det var trots allt den som hade det minst pratgladaste folk. När jag väl satte mig i
baren vid disken så kom bartender fram till mig väldigt snabbt. Jag har inte sett dig på ett tag
nu sa han, svarade med att stället inte riktigt faller mig i smaken. Vi diskuterade min far om
hur missförstådd han var och att han var bara mer än en affärsman. Ville berätta sanningen,
men lätt bli. Undra hur förvånad han hade blivit om han visste att jag inte fällde en enda tår
när dom la jorden över han. Vem fan bryr sig om den jävlen hade haft det så mycket sämre
om han levde. spana igenom baren stor med tre våningar och de rummen som fanns var var
alla triangelformade av någon anledning. Ut ur de rummen kom någon rosa hårig brud lång
som fan. Stanna sa jag, och sa att för hennes egen säkerhet så ska hon sätta sig. Rebecka
hette hon. Så någon att dricka, Rebecka? nej är nykterist. Vad fan gör du här då hella stället
är dränkt i sprit från alla världen hörn. Tigger, sa hon. Jag trodde inte först på henne, men
efter ett tag så förklarade hon att hon slutade sitt jobb och hade betalt av alla hennes skulder
och sagt upp lägenheten. Något om att hon skulle till Sugu Island för där fanns en viss sorts
guru som inte fanns någon annanstans. Du har för läckra ben för att tigga sa jag, vilket var
faktiskt sant. Jag vägrar att gå den vägen, sa hon. När hon sa det restes håret i mina armar
men det kändes som om det var en igelkotts taggar, nu var jag förbannad. Som vanligt
manifestera jag aldrig det, är bättre än så jävla hora ville inte vara en hora för fan. Efter mat
och schack så var klockan mycket. Oj då dags att åka hem som vanligt stod limousinen där
och vänta på mig och snabbare än vad jag trodde så var jag redan hemma i mitt takvåning.
Klockan var elva i vilken sekund som helst nu skulle dom komma, tvillingarna arabella och
Doortje. Ja, de var inte tvillingar men såg ut så båda var korta och blonda en med stor röv
och den andra med stora bröst. Gillade inte blondiner, enorm brist på intelligens föredrog
koreanbrudar men skulle träffa keith om två dagar och han var helt besatt av nordliga
kvinnor. Så ville göra honom stolt han har ju trots allt ett jävla manger jobb så han skulle
behöva lite inperation i sitt liv. De var här och Doortje sa jag tror inte du är redo boy, Ralphie
vi har koksat hela natten ingen alkohol, ovanligt vi är endast här för vi tror inte du har det i
dig, du vet två vildingar. Min kuk var hårdare än en sten jag ska minsann visa dem. Det var
hela natten det försiggick, tog en bakifrån medan den andra tittade och efter det tog jag den
andra framifrån medan den andra tittade. Kom hela tio gånger och efter den tionde så var
jag helt slut. Låg emellan dom och frågade om de var redo att satsa på en porrkariär. Doortje
sa fuck you så snabbt så att jag blev förvånad. Vi har pengar, vad fan ska vi med det till, när
ska du satsa på din porrkariär? Blev helt förvånad eftersom ingen hade ställt mig den frågan
förut, trots allt fyllde det mig med glädje att det fanns ungefär 340 något videos på mig när
jag knulla sönder både brudar och män kanske jag hade haft en kariär om jag inte hade
efternamnet Eastcastle. Fem på morgonen lämnade mig, ja det tog 10 minuter att skrolla
genom paddan för att inse hur ensam jag var. Vad jag alltid gör när jag kände mig ensam var
att röka på eller ha sex och eftersom jag nuligen knullade två brudar med efterblivna namn
så var det hachichtime utan tvekan. idag rökte jag fyra gramm, ja det var längesen jag rökte
fyra gram sommna efter den var slut, alltså menade på momangen vaknade nästa dag
klockan fyra på dagen fuck me sa jag. Var tvungen att äta cevapi och pommes sen runka,
läsa serietidningar och sist men inte minst skita så länge så att man blev yr när man ställde
sig från toasitsen. Efter de dumheterna så gick jag och la mig igen.
Vaknade sex på morgonen, med hela 20 timmar i sängen gjorde mig redo för att
delägarmöte idag. Tog Roycen ditt det var länge sen man körde den. Vä på plats så var de
andra tolv delägarna där och mötet började. Mina herrar som ni hör så var det upplopp i vår
minsta Zambia enhet. Ja just det någonting om brist på säkerhet, haha skratta Thomas och
sa vad förväntar ni er när ni går på 50% barn anställda det klart de vuxna kommer vara
oroliga över deras säkerhet. Alla skrattade, tystnad en hel del har dött i den enheten som tur
var det inte kommunisterna som skapade upploppet utan några töntiga anställda inget svårt
att få dom ur bilden. 6 stycken rörde det sig om. Han fortsatte att vi måste vara mer beredda,
detta var ett litet hot i en rätt så liten enhet och ändå fick vi kämpa för att detta inte skulle få
sprida sig. Jag avbröt inga av våra hot som kan få internationellt stöd så du överskattar alla
våra fiender, våra andelar är inte hotade inte på det sätt du tror. Ralph alla som någonsin har
lyssnat på dig har betalt stort titta på deras ansikten vilket hopp lyser du i dem. stirra på alla
och han hade rätt kommunisterna var väl beväpnade våra liv stod i fara ingen här ville dö.
Speciellt efter dessa tre åren som har varit dunderbra för oss. Alla här fruktade döden, de
alla påminde om min far. Efter mötet gick vi alla ut i hallen. Vi delades in alla i två grupper i
hallen och diskuterade land vi kan köpa i den globala södern. Efter några minuters
diskussion så lämnade jag högkvarteret och sen var jag hemma. Väl hemma så var Ameera
hemma och det visade sig att hon hade listat ut hur man får ner strippstången med datorn,
något endast jag kunde. Hade helt glömt att jag hade hyrt in henne. Stången var nere och
började dansa på den. Det tog inte lång tid innan jag drog upp min kuk, ja, vem kan motstå
Ameera? Efter den turen bad jag henne att komma över ikväll. Nää, jag ska vara eventgirl på
en streetfight, vad då streetfight? Alltså ett illegalt MMA-event. ahh den sporten har slutat
betta på det förlora för mycket pengar. Jag kan inte riktigt säga nej för man får så mycket
betalt och man träffar väldigt mäktiga personer. Fan tänkte jag, jag som ville knulla igen. Om
du tänker vara där Amara så kommer jag också vara där. Som tur blev det kväll rätt snabbt
och jag hade anlänt till platsen övergiven fabrik, precis som jag hade tänkt mig. Väl där inne
så var det högljutt alla skrek med ölmuggar i handen. Hur stora såna här event än var så
drog dem sällan polisen uppmärksamhet det var söndermuttade att ignorera detta event.
Väktare med automatvapen var lite högt uppe i tredje våningen andra väktare var på andra
och bottenplan med vanliga pistoler. De som hade arrangerat eventet var ett gäng som var
välkända inom stan, de gjorde pengar på alla möjliga sätt så länge det var snabba pengar.
Det arrangera dessa event eftersom de ville få bättre bild bland medborgarna. Enligt Ameera
så gällde det inte att störa detta event man mördas direkt om man är i vägen för ett
spektakulärt event. de som slogs just nu i oktagonen var i 85-kilosklassen, tittade i tre
minuter och sen var det över ingen knock out. Publiken var ändå väldigt blå sida hade
dominerat och skadat rött väldigt allvarligt. Kongressen som styrde i gänget satt i en klump
och alla applåderade. Satt där i en hel timme och stirrade både män och kvinnliga kämpar
som blev ut knockade. Såg Ameera flertal gånger hon gjorde mig helt galen för jag har aldrig
testat henne, inklusive att hon har mitt hela intresse. medans jag stod upp och stirrade på
Ameera så hörde jag rösten den lät så sentimentalt bara väckte alla känslor inom mig. Hon
är det minst intressanta här sa rösten. Va? jag tänkte inte på henne ljög jag, du vet din själ
ser ut som att behöva lite ödmjukhet. Ha jag är Ralph Eastcastle, man behöver inte
ödmjukhet när man är Ralph Eastcastle. Personer jag associeras med är något ur en fiction
jag vill göra fiktionen mer intressant. Han gav mig sitt visitkort och försvann bland publiken.
På kortet stod det elephant MMA, ha han bjuder in mig till sitt gym han måste tro jag är ett
skämt som inte kan överleva den sortens press. Ralph har aldrig bakat från en utamanning
jag har knullat mest brudar har mest pengar i världen och kommer fan döda alla i det
gymmet. Så jag bestämde mig för att gå imorgon. Hade inga handskar eller benskydd men
det gjorde ändå inget finns säkert att låna där. Gymmet låg vid norra delen ytterkant och
tydligen betala dem skatt, ha måste vara bögar som trännar där tänkte jag. Men va fan det
var ett stort gym inte ett litet som jag tänkte mig. Gick in där inne igen stirrade, va fan känner
de inte igen mig min far som skapa all den vapenteknologin. Som hade sattit dem i makten i
något skithåla till nation. gick fram till en mörk man som såg rätt gammal ut för denna sport
och frågade om man kan låna utrustning. Utan att säga något så hämta han det åt mig. Fan
va nice tänkte jag och tacka han det såg alldeles för nytt ut för att vara gammal utrustning.
benskydd, pungskydd, handskar , lindor och munskydd. Behåll munskyddet, sa han och jag
tackade han för det också. det tog mig fem minuter att värma upp och sen träffade jag han
jag såg på galan. Innan han sa hej sa sa att du får ej veta mitt riktiga namn så här kallar du
mig Jay. Kunde inte låta bli att skratta kan få reda på hans namn ändå för är man rikast i
världen så har man all information om alla. Vi börjar med att låta dig så hej vilt på säcken.
nej sa jag kom hit för sparring svarade jag. Vi måste veta om du kan leverera slag under en
viss tid en tradition från öst som vi följer vi kommer inte skippa den av ren princip. Såg på
han ansikte att han mena allvar, och personen jag var envis men det var något med dem
ögonen som gjorde så att man inte kunde stirra in i själen. Samtidigt som hela han existens
spred mysticism till den nivån att han var läskig. Jag slog så hårt och snabbt jag kunde, han
fick inte ett enda ansiktsuttryck. Efter två minuter sa han stopp och då kunde sparringen
börja. Äntligen tog på mig tandskyddet, och klockan gick i gång. Min motståndare var längre
och smalare mig, men ändå relativt lika kroppsvikt. Det hann gå två sekunder innan jag låg
på mattan, på grund av en rak jabb mot ansiktet. Fan borde ha sett den komma, gick upp
igen fan detta ett litet misstag sa jag. Han hade fortfarande samma ansiktsuttryck de jävla
pokefacet. andra försöket så levereade jag så många slag jag kunde min långe motståndare,
han akta sig för alla slag och jag träffade inga. Till slut avslutade han mig med samma jabb
mot ansiktet och jag föll net mot mattan igen. värst av allt var att den okända mannen hade
samma ansiktsuttryck. När jag insåg det så börja blodet koka jag ska fan döda alla här
tänkte jag, för helvete jag är Ralph Eastcastle. Gick upp igen i en hel timme fick jag stryk på
detta vis om och om igen. Medlemmar gick in och ut och såg mig falla ner gång på gång. till
slut sa den okända mannen jag tror vi avslutar här. Vet exakt vad som flög in i mig och jag
bara skrek vad är detta hur kan jag förlora mot en endast människa jag är den specielle jag
är perfektion fick nästan tårar när jag sa det. Den okända stirrade på mig och jag stirrade på
honom när jag la blicken tillbaks mot min motståndare så la han ett slag mot mitt ansikte
samma jabb. Den här gången var det annorlunda för jag vaknade i min lägenhet med
samma kläder jag hade på mig. För helskotta jag hade varit medvetslös hela vägen hem
dom körde mig hem. Väl hemma hällde jag upp ett glas scotch tog en klunk och kastade
hela glaset mot fönstret. Var så förbannad brydde mig inte alls om glaset for åt alla håll. Gick
och lade mig kort efter det. Hade tagit ledigt dagen därpå ville inte riktigt träffa någon var i ett
cafe som jag aldrig har gått in i innan och den här gången hade jag köpt en tidning, ja
industrin måste leva så länge som det går. medans jag läste den så såg jag en annons på
ett annat mma- gym som bara hade varit öppet ett litet tag. Efter detta visste jag att det inte
gick att fly undan detta. Det är ett faktum att jag måste gå med, i och med att dom
fokuserade mer på grapplingen. Låg längre ifrån mig än det förra, men jag har inget annat
val, mitt rykte stod på spel. Som person måste jag vara överlägsen på allt utom konst. Ralph
Eastcastle ska ge mänskligheten en annan anledning att se upp till honom. Dax att börja
träna där. Hade anlänt ditt låg vid en landsväg och en bensinmack. Gick in och skrev
medlemskapet på tusen crocs. Vi stod all på en linje och övade vissa slag och efter det
slagkombinationer på mittsar. En timmes träning var slut och folk kunde stanna kvar om de
ville och köra sparring. Det var utan tvekan att jag skulle göra det sparrades med tre gjorde
relativ bra med den första men dem två andra blev jag knockad av. efter två rundor med alla
tre så var resultatet en vinst på sex rundor. För jävligt tänkte jag och tog bussen hem för att
jag ville straffa mig själv. Väl hemma drack jag brännvin direkt från flaskan och tog några
smärtstillande knarkade endast när jag kände mig nere, vilket inte var ovanligt för mig att
känna eftersom jag är Ralph Eastcastle. tog av mig alla kläderna och somna naken. Väl
uppe så började jag morgonen med att läsa nyheterna, vilket jag sa inget om mig. Klockan
var nio då var det frokust som beståd av en croissant kaffe, kokain, och en stark cider. Man
behöver energi till att orka dagen det är därför jag rekommenderar folk denna frokust. sen
var det dags att hoppa hopprep och ringa några samtal som handlade om att gömma mina
verksamheter som går ut på att stjäla naturresurser i den globala södern. Det är svårt att
tänka att så få personer från Bloomfield kan skapa så mycket global röra. Det gick rätt
snabbt innan det var dags att träffa James. Vi hade en konversation om varför han hade köpt
ett ny helikopter, vilket var hans tredje. Du är så förlorad som slösar på detta vis av allt du
kan vara besatt av varför helikoptrar? Det får mig att känna mig som jag är i en krigszon.
Vem fan åker helikopter i en krigszon, dem kan ju fan bara skjuta ner den. Lyssna Ralph jag
är besatt av aesthetic, har du inte än fatta det? Hur kommer det sig att du har varit så nere
de senaste veckorna frågade han. Ja, jag har inte varit nere. Är man perfekt kan man inte
vara deprimerad. Ralp jag, du kan gömma det för alla andra men inte för mig, kom igen nu ut
med språket. Det bara kom naturligt ut ur mig, det sved inte som jag trodde. Förklarade för
han att jag känner mig underlägsen för att verkligheten har hunnit ikapp mig, han James är
smartare än vad jag trodde för att han avbröt mig mitt under en meningen med rena
underverk av sanning. Du har ställt dig på mattan och fått stryk visst? Ja, hur kommer det sig
att du visste? i och med att jag hade gömt mina slagmärken. Ralp, jag hade inte varit den jag
var om jag inte hade spionerat på dig och alla andra för mig att känna mig överlägsen när
jag gör det. Ditt kukhuvud sa jag du lovat mig att sluta spionera på dina nära. Du har rätt och
tydligen kan jag inte hålla ett löfte. Lyssna här du är ingen kämpe det finns många här i
denna stan som kan sparka hårt nog att böja stål, vad tror du kommer hända om du går upp
mot dem. Behåll illusionen av att du är bäst, du behöver inte vara mer än du redan är. Du
har fel James illusioner kan ta dig långt man att nå upp till sin strävan sätter dig fri från
eländet att forma en illusion. Försiktigt nu du låter poetisk, du vet jag hatar poesi. kort
därefter gick vi vår väg hem och väl hemma hade ett kuvert anlänt. Från James stod det
öppna det och två provrör trilla ut, fyllda med kokain och ett litet kort följde med där det stod:
Förlåt för spioneriet och det kommer fortsätta bara den jag är, detta kokain kommer från
genetiskt modifierat kokablad som har vuxit på en ö nära polcirkeln. Vi är de första som
testar det. Ja då var det bara att dra två linor helt enkelt, vilket jag gjorde. Effekten det hade
var inget speciellt, det var ett lagom bra kokain, inte för dåligt och inte för bra. Boxade lite på
den nya säcken jag hade beställt. Kommande vecka gick dåligt veken min teknik eller min
styrka förbättrades på ett signifikant vis och veckan därefter var samma. Efter dem två
veckorna var jag nära på att ge upp på grund av att denna strävan negativt påverkade mitt
ego och jag visste att utan min vilsefarenhet var jag ingen. Väl hemma så öppna jag upp ett
paket mjölk och drack rakt ur det, jag hade känslan av att någon var hemma. Det visade
också sig att det låg ett papper flygplan vid spisen, någon var definitiv här. I balkongen stod
han där, den namnlösa jävlen från det första mma-gymet. Öppnade dörren och frågade han
vad han gjorde här och fick för mig att han inte direkt var något hot. Det slog mig igåt sa han,
vadå sa jag. Du måste vara höjdpunkten på mitt liv varför jag finns här. Jag lever endast för
mig själv och ingen annan. Det klar du gör du är trots allt Ralph Eastcastle son av Aaro
Eastcastle. Jag har något att visa dig, det är vad du söker. Hur vet du vad jag söker? jag vet
att det är överlägsenhet av andra personer. Du är en sociopat och jag kan göra det enklare
för dig att vara en. Du måste bara följa efter mig, mitt intresse var på det han sa och jag
följde efter han hade inget planerat dagen efter så jag kunde vara borta hela natten. Vi gick i
en timme tills vi kom till en hel övergiven byggnad som en gång i tiden var ett höghus med
lägenheter. Nu bodde där hemlösa och narkomaner, vi gick in i en av lägenheterna i sjunde
våningen vilket var den högsta. I den skabbiga lägenheten lämnade han mig för att sova
över där. innan han gick ut genom dörren så sa jag: du har aldrig sagt vad du heter, Nathan,
Nathan Lake svarade han, och så gick han ut. Fick en väldigt dålig sömn i den lägenheten
eftersom någon heroinist fick ett mentalt utbrott utanför huset. Hade bara linne och
kostymbyxor på mig, tvättade ansiktet i med vatten från en hink som har legat där länge,
men på något sätt var vattnet rent. Han lägga mig i sängen igen, och efter några sekunder
så knacka dörren. Nathan, nu var det dags att veta vad allt detta handlade om. Vi gick ut ur
huset, solen lyste starkt nio på morgonen. Ja, det skulle bli en varm dag listade jag ut, gick
jag där med samma kläder som jag vaknade med. Vi hann gå i tjugo minuter innan vi kom till
en annan övergiven fabrik, denna staden är bara övergivna byggnader och narkomaner.
Statsrådets medlemmar jag mutade vill göra om alla dessa byggnader till fängelser. Helt
allvarligt så tror jag att det blir ett mer deprimerande utseende för staden om det finns så
kallade mini-fängelser här och där. Vi gick in i byggnaden genom ett håll, som var täckt med
en plywoodskiva i tegel fasadens undersida. Wow, tänkte jag, detta stället var större än vad
jag trodde. Han gick längs fram till en stor trälåda. Ur den lådan tog han ut två raka svärd
gjord av trä i samma längd. jag skrattade och sa: Fäktning tog du mig ända hit för att fäktas
med mig? ja, svarade han. Det fanns ett vis avstånd mellan oss, kan det har varit fem meter
och det avståndet försvann lika snabbt som jag hann blinka. Helt plötsligt var han mitt
framför näsan på mig, så nära så att han kunde skalla mig. Vilket han gjorde, ta av dig
skorna skrek han. Det visa sig att han var barfota, och jag vägrade ta av mig skorna speciellt
när jag stod på detta golv, med glasskärvor överallt. Men det störde inte riktigt han ingen
rädsla för stelkramp, han fick inte heller några sår av att gå barfota här. Jag svingade
svärdet så fort jag kunde mot hans revben, på något konstigt vis bakade han undan utan att
lyfta på fötterna. Det var som om han bara gled på golvet. Svingade några gånger till
missade alla gångerna. Efter en bra stund var jag andfådd och satte mig lutande mot
väggen. Nathan satte sig bredvid mig och sa: detta är vad du bör ägna ditt liv åt, kendo?
svarade jag. Nej sa han det kallas duellering och det är på liv och död. Du ser Ralph, du
lever i ditt huvud där du är bättre alla andra på allt, men verkligheten kunde inte vara längre
ifrån sanningen. Jag ställde mig får att sträcka mig och snabbt som ögat slog jag ner näven
mot han när han fortfarande var sittandes. Enklingen borde jag ha träffat hans ansikte men
han hann flytta det åt sidan, så att min näve träffade väggen. Hann inte riktigt skrika i smärta
innan han var uppe på sina ben, vet inte hur snabbt det gick och han skallade mig igen så
att jag svimmade. När jag vaknade så var jag bunden på en stol. Jag visste att vi var kvar i
byggnaden, men i ett annat rum med slitna väggar. Jag skrek av ilska som ett ett odjur ur en
mytologi. Nathan hade bundit fast mig och stod lutandes mot väggen, vid ingången till
rummet. Mitt skrik var mer som ett mentalt utbrott, försökte också slita mig, men det var till
ingen nytta. Du din jävel jag är visst bättre än alla andra, blir jag av med dig så är det en
mindre i världen som tycker det. Att döda mig ändrar inte sanningen Ralph du har en mil att
gå och ändå når du endast till patetisk. Ahhhhh din horunge jag ska stycka dig i bitar skrek
jag. Du kan inte springa ifrån sanningen efter att han sa det blev jag andfådd och tappade
rösten. Jag kan hjälpa dig med att verklighställa din villfarelse, inte kommer du behöva leva i
dina tankar. Hur vet du om mina fantasier? jag har spionerat på dig när du är hemma från
byggnaden bredvid. du sitter och stirrar in i väggen i timmar ibland. Jag brukade också göra
det när jag var barn. Du drömmer dig till en annan verklighet, precis som jag en gång i tiden
gjorde. Det kan du ge dig fan på att jag gör, skrek jag. Jag befinner mig i denna horvärld som
tvekar på min överlägsenhet, varför skulle jag vilja vara här uhh? Du har inte gjord mycket
för att visa din överlägsenhet, trodde du att skjuta fyllon och förslava folk i den globala
södern skulle göra dig överlägsen? samma folk du förtrycker kommer kissa på din grav och
det vet du. Han fortsatte, dödades inte din farbror av ett skott i huvudet av en person på
försörjningsstöd? en så fattig person döde din mäktige farbror? Du kommer säker gå till
samma öde. Ahhhhh din hordsläkt, hur vågar du jämföra oss? Han var ett skämt som lätt sig
dödas av en sån mask, ett åtlöje av släkten var han. Du har ingen släkt nästan Ralph, din far
såg till det och stor del av de levande föddes i labb. Jag stod inte ut med detta Nathan
sanningar hade krossat mig mentalt. precis som när jag var liten så började jag drömma iväg
när jag ställdes inför en tuff situation, trodde att mekanismen hade gått över men tydligen
inte. Istället för fantasier så var det minnen från för denna var så långt tillbaks som 25 år sen
när jag endast var fem år. Den bestod av att jag satt i sängen kramade om min nalle som jag
gömde från min far. Efter det så gick två soldater in och sa att min far hade gått bort under
experimentet och att det han gjorde var olagligt, de lämnade mig i det rummet och lämnade
lägenheten trots att de visste att jag var ensam. Kort efter det snabba minnet vaknade jag till
verkligheten och jag sa jag ska skona dig om du lär mig hur man duellerar. Nathan sa det
var planen, sen jag lade ögonen på dig. Du är annorlunda på det vis jag letade efter. Han
släppte loss mig och jag gick hela vägen hem med en luvtröja för att ingen ska känna igen
mig. Var helt förtvivlad i två dagar innan dörren knackade, fan jag var full som fan och det
var Nathan. Ta på dig luvtröja, sa han. När vi gick ner från byggnaden stod två cyklar där jag
stirrade på dem och han sa att de var stulna. Jag fattade inte varför vi var tvungna att cykla
men han var bara bisarr på det viset. Vi cyklade i två timmar innan vi kom till ett övergivet
lager i ännu ett vidrigt industriområde. Vi gick in i det slitna lagret och precis som jag hade
förväntat mig så log glasskärvor och krossade kartonger överallt. jag följde han till en trappa
upp och där i ovanvåningen så var golvet sjunkit en bit. Det var rätt farligt att gå där vi gick in
ett rum som var fyllt med kackerlackor, och sekunden vi gick in så gick han till hörnet av
rummet där det låg en bägare med en vätska. Nathan spillde vätskan på golvet och jag
märkte att det luktade väldigt gott efter. Utan bekymmer så kastade han ut den nu tomma
flaskan ur rummet. Vätskan skrämmer kryp och gnagare, vi ska vara här länge, sa Nathan.
Han satte sig ner på golvet och jag gjorde det samma. Vi mediterade och det tog 10 minuter
innan mitt medvetande var någon annanstans. Jag svävade ut i rymden och jag kunde inte
riktig vakna ur denna dröm. Stirrade in mot en stjärna som lyste extra starkt, helt plötsligt
sköt den stjärnan ut en ljusblå stråle som träffade mig mellan ögonen. Efter detta kunde jag
inte röra mig i själva drömmen i en hel vecka, satt jag där i lotus position och kunde inte röra
mig verken i drömmen eller i verkligheten. Sju dagar hann passera och jag vaknade efter
dem dagarna. Var extremt törstig också, det visade sig att Nathan hade redan vaknat och
gav mig en två liter vattenflaska. tog under en minut innan jag hann dricka upp den till sista
droppen. Han sa: du har nu blivit välsignad. Vad menar du, hur länge har jag varit här? Gå
hem med dig så får du reda på alla svar. Halv sprang hem, öppnade dörren hastigt och satte
mig på golvet lutandes mot väggen. Den natten kunde jag inte sova och när jag vaknade på
morgonen så kände jag mig ovanligt pigg. Dörren ringde och det var Nathan igen. Han hade
med sig sin bil denna gång, en väldigt sliten och gammal en. Vi körde ut ur staden mot
skogarna, somnade inte en enda gång under bilturen. Hur känner du dig, frågade han, bättre
någonsin svarade jag, som jag förväntade mig svarade han med. När vi väl var framme vid
början på en slinga så följde vi slingan till och gick upp för en backe. Han stannade till och vi
står nu bredvid en klippa och vi båda tittar ner. Jag inser att det är hela tio meter ner från ett
brant stup. Han sa att jag skulle backa bak lite vilket jag gjorde. Det han utförde efteråt var
chockerande men förväntade mig att jag skulle se något liknande i mitt liv någon gång. Man
kan säga att det var öga mot öga med det bisarra. Som en fågel sträcker ut sina vingar så
sträckte han ut sina armar och lutade sig framåt och föll ner från stupet. Jag hann endast
titta ner när han hade landat. Sprang ner från stupet och väl framme så insåg jag att marken
var hårdare här. Nathan skrek jag och vände på honom. Till min förvåning så bara vände
han på sig och sa nu är det din tur. Inte en enda skråma på honom. Det var som fan precis
som jag misstänkte att denne människan är en av dem. Det finns vissa typer i denna värld
som har passerat mänsklig fysiologi och är nästan oslagbara i denna värld, jag trodde aldrig
jag skulle få se en. Jag vägrar, sa jag högt. Han svarade med att han förväntade sig att jag
skulle svara honom på detta vis. Han gick till sin ryggsäck. Jag kunde inte tro mina ögon
men han gjorde det. Han sköt mig, bara drog upp en revolver ur ryggsäcken och avfyra
endast fem meter mellan oss och träffade mig i höger bröstkorg. jag skrek av smärta i några
sekunder till han gick fram till mig samtidigt som jag krälade rundor på marken. Ralph, kolla
på såret. Det visade sig att kulan inte hade passerat, men att huden den träffade hade gått
av. Tydligen hade mina muskler stoppat kulan på något sätt. Det visade sig att jag var en av
dessa överlägsna, hade kulan träffat min vänstra sida så hade jag inte dött. Ralph, vi
mediterade för denna anledningen, du gav din tid till det högre och de gav dig något som
inte betyder så mycket för dem. Det du ser nu är vad de gav dig överlägsenhet. Jag har
aldrig mått bättre, sa jag, och sköt min hand för att säkerhetsställa och inte ens blod kom ut
denna gången, vilket var ännu bättre. Vi måste gå härifrån och omedelbart börja med de
märktes träning. Vi gick tillbaka till bilen och hela vägen befann jag mig i ett euforiskt
tillstånd. Väl på plats i nästa destination, vilket var vid en sjös bank. Här skulle jag
skuggboxas i två timmar, vilket var mycket trevligare än vad jag trodde eftersom mina
händer slog snabbare än ljudets hastighet. Det visade sig att jag skulle åka runt inom
provinsen och träna på olika ställen varje dag och nästan inte få någon sömn emellan. i 16
veckor så gick det till så. lyfte flera ton i veckan på så lite mat som möjligt simmade flera
sjömil under vatten och blev skjuten flera gånger för att härda kroppen för kommande
projektiler. Att kalla träningen omänsklig vore världens underskattelse, specifikt när Nathan
var besatt av uthållighet. Så lite sömn och mat som möjligt skulle jag få. När de 16 veckorna
var klara hade jag styrkan som 250 hästar, jag var inte oslagbar men jag kände mig fan som
om jag var det. Mitt ut i någon skog var jag och Nathan kom bakom mig. Du vet där jag ska
skicka dig till måste du vara där permanent under hela turneringen. Det vet jag, sa jag. Han
svarade med att han kan tänka sig att det är det enda stället i världen jag är rädd för, är det
inte sant? jag nickade, han talade om det verkliga helvetet på jorden. Zon Inhumane
kallades det och lade 140 mil härifrån söderut. Stället hade varit rebellkontrollerat i 40 år och
vår egen militär fruktade stället. 30 000 km2 var det till ytan och ingen kust, bara ett ställe
dina värsta mardrömmar kunde få fram. Ibland undra jag om hur människor kunde frivilligt bo
under sådana omständigheter. Vi hade bestämt oss för att ta oss dit, på helgen och bo där
så länge turneringen varar.
Helgen var här och jag kände mig bättre än alla andra både andligt och fysiskt vi gick hela
vägen till tunnelbanan, planen var att ta tåg och sen gå för fot till Zon Inhumane. På vägen
diskuterade vi själva tävlingen. Det visade sig att turneringen har funnits lika länge som
själva området, men det var alltid krig mellan krigsherrarna som styrde detta område.
Anledningen för att staten inte riktigt lyckats ta området är för att dem som bosätta där är
riktigt svåra att döda. Som liten läste jag artiklar om hur en av krigsherrarnas bataljoner
överlevde giftgasattack, alla 40 av dem. De är annorlunda som bor där och dem gillar blod
som faller genom våld. Ni undrar säker vad i hela världen går denna turneringen ut på? en
mot en dueler och du har ingen aning vem du kommer möta och när. Spelet har ingen logik
och det som deltar gör det bara för att visa att dem är överlägsna, oavsett vilket regelverk
det gäller. Alla i Zon hatar regler, de som dödat flest bestämmer och de går efter känsla.
Hela områdets motto är simpelt, de som har våldsmonopol bestämmer och all form av
förnuft hör till det svaga. De mordiska och oförnuftiga lever där och om du går emot dem två
principerna så flås du levande inför publik och ser din hud bli äten av samma publik.
Vi åkte tåget i två dagar och gick sen av vid en väldigt tom station med en skylt där det stod
Necesse. Vars en ryggsäck hade vi vandringen på gick också i två dar sen, tills vi var
framme i vid ett stort öppet gräsfält. Längst ut i gräsfältet såg rök, detta var gränsen till Zon
Inhumane. Min mage kände klumpen, utan tvekan var detta ställe farligast i världen. Min
chans att dö här var 99%, trots egenskaperna och träningen jag har fått utstå. Tre kilometer
vandring och gräsfältet slutade, vi var framme vid de första byggnaderna av Zon. När vi var
inne så blev klumpen bara större. Det har alltid sagts att inga levande varelse är gjord för
detta ställe, och jag var rätt säker på att det skulle bevisas för mig rätt snabbt. Konstig nog
så träffa vi inga personer på hela tio minuter och vi gick bara djupare och djupare. Till vi såg
något skjul som såg ut som ett lite utestånd. Vi mitt bland ödsliga lägenhetskomplex var det
som hade inga fönster. Ståndet låg på en gård mellan alla hus, Stirra det in och där sov
någon på ett lakan på marken. Såg ut som en liten pojke. Vad gör du här och varför är det
tomt, frågade Nathan? Det tog några sekunder innan han svarade och vi såg tydligt att vi
hade vekt han. Han sa “bröd”. Jag glömde att att man ska muta alla i världen, även om dem
bor i Zon Inhumane. Nathan öppna väskan och gav han tre potatisar istället, vi hade inget
bröd trots allt. Precis som jag tänkte mig så slängde han två åt sidan och åt en av dem rå på
loppet av en minut. Vi bara stirrade, men sedan sprang han ut ur dörren på sidan och snabbt
som ögat in i komplexen bredvid vi följde efter. Han hade en balja med vatten som han drack
ur. Han drack färdigt och sa att. det som bodde här hade förklarat sin egen krigsherre som
var en av dem, vilket den rådande krigsherren inte riktigt acceptera. de var redo för en attack
till de fick höra att han hade tillgång till kriggsgas vilket de frukta och flydde. Detta ställe
förstördes också och flyktingarnas feghet ska straffas med döden. Rykten gick också att
vissa av flyktingarna hade mördats av ordern, vilket var den religiösa institutionen som
styrde här. Jag flytta bara in 4 veckor sen och ingen vill bo här för att ordern inte riktigt
bestämt sig, detta har lett till att ingen vill ta några risker. Men vad gör du här frågade jag.
Enligt ordern är jag redan registrerad död så de letar inte efter mig här. Jag uppföljde med
den logiska frågan om varför han inte lämna när han nu befinner sig i detta privilegierade
läge. Till den världen? till det missbildade jag är fungerande fri människa ingen kackerlacka
jag har inget där att göra. Snabbt som ögat slog jag till han på sidan av huvudet, eftersom vi
befann oss i ett dammigt jävla trapphus så svepa han igenom väggen till det andra
trapphuset. Jag bodde i den världen, inte är jag en kackerlacka. Förhoppningsvis är han död
efter det här slaget. Nathan stirrade på mig ilsket, varför fungerar du aldrig i alla
omgivningar, du är den mest söndriga människan jag någonsin skådat. Jag svarade med att
det var nog sista gången som något sånt här händer, vilket han svarade sarkastiskt “ja
självklart”. Till min men inte Nathans förvåning så överlevde kräket. han kom ut ur samma
hål som hade skapats när han flög ut. Du har den sorten egenskap, jag har min låt oss inte
försöka döda varandra nu, vilket jag håll med om satan vet vad för egenskaper denna killen
hade, han överlevde trots allt ett slag som hade krossat betong. Inte ska vi döda varandra så
här tidigt på dagen. Om det är turneringen ni är här för så är arenan 20 km härifrån, nu
lämna min domain ni har redan stört min fred. Vi lämnade kräket, på ett väldigt subtilt vis
önska jag att han blev tillfångatagen av ordern. Vi gick hela till arenan hela den vägen såg vi
de värsta missfostren du kan tänka dig. Vissa hade inga huvuden men levde, andra var fyra
meter långa. Av alla den mest avvikande var den jävlen som såg ut som en humanid sten, ja
bokstavligt talat en sten med lemmar. Alla dessa här hade kunde endast bo i Zone de var för
aggressiva för den värld de kallade misslyckad. Ingen talade med ingen här relationer var
ohörd av och lycka är att ta livet av någon, men endast vid den rätta tidpunkten.
Ockupanterna i Zon såg våld som ett spektakel, det enda som översteg den sterila
verkligheten. Att utsätta någon för våld var som att be en bön och du ber inte en bön vart
som helst. “Bisarrhet är skönhet och mänskligheten var ett misstag, så bättre vara
missfoster”. Så låter mottot här, nu för tiden säger de “bättre vara freak”, men jag föredrar
det första.
Min första glans av arenan tog inte riktigt emot av mig, som att jag inte riktigt förstod vad jag
stirrade på. Det tog endast efter att ha stirrat på ett benlöst missfoster som krälade på
marken och lägga fokuset på arenan igen som det slog mig. Arenan var helt matt svart,
nästan så att man såg in i oändligheten vilken del man än stirrade på. Bygg för att hålla
hundra tusen, men ändå kändes den inte stor på något sätt.Vi gick in kändes förbjudet men
det brydde jag mig inte om, aldrig någonsin har jag varit så här nyfiken. Tomt, det var allt jag
såg. En väldigt gigantisk byggnad som hade ett liv för sig själv. Det var otroligt dimmigt där
inne, och känslan kunde beskrivas som konsumerande, typ åt av din själ lite. Vi bestämde
oss för att lämna. Väl ute ur arenan, så ställdes vi framför det man kan kalla årets missfoster.
En orm av människohud, vilket indikerar att detta är en modifierad människa. Ni ska väl
komma till invigningen? frågade han. Ja, sa Nathan. Han höjde sin kropp så mycket som det
bara gick och sa flughuvud ska uppträda var beredd på obehag. Vi gick varsin väg efteråt,
medan vi gick så frågade jag Nathan vem flughuvud var. Han svarade bara med, du lär se.
Det tog inte lång tid tills vi kom till ett annat lägenhetskomplex, sju våningar högt. Trappen, ja
den var fylld av både vanliga människor och missfoster. Trapphusen var fyllda av skräp och
lägenheten vi gick in i var också det inklusive att väggarna var sönderslitna. En hel del av
skräpet kom från den riktiga världen, vilket fyllde mig med en sensationell värme. Ja, det var
så att många som kommer hit på besök saknar verkligheten.Nog kan det så att grymheten är
i en nivå folk inte är gjorda för. Precis innan jag och Nathan skulle gå och lägga oss hörde vi
ljud som lät som en folksamling utanför huset. Alla som var i trappen och dem andra
lägenheterna, missfosterna och de vanliga hade samlats utanför. Någonting är inte rätt sa
Nathan, kort efter det knacka det på dörren. Han kom in helt klädd i skinande läder allt var
svart. Med sina solglasögon på, trots att det var beckmörkt spana han igenom lägenheten.
Det tog ett tag innan han sa något och ännu längre tid tog det för mig att inse att han inte
blev insläppt, han bara knackade och gick in. Nathan bröt tystnaden och frågade kom du hit
för en besiktning eller? han skrattade halv och svarade “det kan man säga men inte av
lägenheten”. Han sträckte ut sin hand “president Malteus” Det slog mig som en vind från
ingenstans detta stället hade en president ju, hur otroligt det än lät. Jag vet att du ska delta i
denna turneringen Ralph, jag är här för att önska dig all lycka. Från djupet av där mitt hjärta
en gång brukade ligga lycka till Ralph. hans mörka röst kombinerat med hans gamla ålder
lade en viss mystik över han. Utan tvekan han var en av missfostren, en så gammal man
kan inte vara så muskulös. Att bara stå i närheten av honom hade illamående , jag vet inte
vad det var men han visste att det gav oss ett obehag. Det kunde man lista ut i och med att
han log på det viset. Sakta gick han till fönstret och tittade ut mot folksamlingen. Ja, de alla
hade lämnat på grund av han, de tittade upp mot fönstret och rädslan i deras ögon var så
tydlig. Du Raph, detta stället är rätt för dig, i den värld du levde gick allt på fel sätt. du
förtjänar att se perfektion, jo det gör alla dödliga faktiskt. jag blev så rörd när jag fick höra att
verklighetens rikaste man ska delta i våran turnering, och ta del av en riktig kultur. Detta är
en dag att minnas. Väldigt abrupt efter sa han: Nä nu ska jag inte ta mer av er sömn trots att
ni är båda befriade från det mesta av dödlingarnas elände så är sömn en fördel för er,
godkväll mina vänner. När han hade gått så lugnade vårt nervsystem ner. Han var som en
vandrade klump av radioaktivt substans. Han var hotfull som fan, sa jag. Nathan vände sig
om mot mig och sa att han var presidenten här i Zone Inhumane. Denna man må var
gammal, men han var så mycket av ett missfoster att han inte går att döda. Tydligen så helar
hans kropp bara sig efter varje skada, tar oftast bara några sekunder. När Nathan hade
berättat det så insåg jag att jag måste komma honom nära vilka kemikalier han än hade
konsumerat så var jag tvungen att ta dem, odödligheten måste bli min. Kort efter han hade
gett sig iväg försvann folkmassan utanför, vissa gick hem, andra gick in i sina lägenheter
vilket la i vårt hus. En sak var säker, i alla fall detta måste vara ett av världens mest fruktade
man.
Nu var det invigningsdag, gatan utanför var fylld av maskerade typer med facklor på väg till
arenan. Vi hade en hel dag att titta rundor eftersom eventet började på kvällen. Vi gick ner till
en folksamling lite utanför huset. Jag fick testa olika vapen allt från svärd till granatkastare.
Här i Zon är dem väldigt intresserade av allt som ger plåga och död. Nathan försvann i tio
minuter och när jag hittade honom så hade han en överraskning. Ralph, denna är din nu
ingen vill ha den enligt ägaren, men jag tror att den inte går sönder under turneringen. Han
gav mig en Katana svärd, ett lång en också. tydligen är den gjord i Zon vilket betyder att den
inte är som alla andra. Jag vifta med den lite och den vägde som ett fjäder. Jag lova ägaren
att den skulle få smaka på blod en gång om året minst sa Ralph, inga problem svarade jag
Det tog inte lång tid innan invigningen började och vi befann oss i arenan. Jag hade inte ätit
något sen vi kom till Zon, hade inte behövts. Jag var missfoster nu behöver väldigt lite vatten
och näring det är de som gör oss överlägsna över de andra. Solen var långt nere och hundra
tusen hade samlats i arenan. Live sändes det också men bara inom Zon, folk utanför fick
inte se det. Journalister som hade kommit över till Zom de förra gångerna hade blivit
fångade och torterade till döds. Deras sista stund filmade och lades i ett USB, som gick upp i
rumpan på dem. Sen sköts liket över med specialgjord kanon. Folk kunde sen i verkligheten
se när dem torterades som en varning till andra journalister. Annat folk från verkligheten blev
bara uppätna levande. Uppknutna runt ett träd så att andra, oftast missfoster, kunde komma
och bita av delar på en. De andra var hatade här, inte välkomna, och om Zon invånare hade
kunnat utrota dem hade de gjort det för länge sen. Allt blev mörkt och det var dags för
flughuvuds uppträdande. Legenden sa att denna person endast var medveten under
invigningsveckan och resten av tiden låg han sov. Själva uppträdandet bestod av att han
stod i mitten med vad som såg ut som ett bord gjord av skinande plåt. När han rörde bordet
med sina fingrar så kom det som en skock våg för alla i arenan. Vi såg något vi inte skulle
se, jag kan endast beskriva det som en resa genom en dimension som inte var bunden till
varken tid eller rum. det pågick i nittio minuter detta, där vi såg allt kan man säga och
upplevde allt, men det allt var det man aldrig såg av allt. Hade vi sett en stol under den
transen så hade vi sett den i den verkliga stadie saken i sig kan man säga. Utan tvekan så
förbättrade flughuvud vårt medvetande, och det var så här riktigt överlägsna personer ska se
världen och universum. När det var över så var alla tysta, Nathan tittade på mig och sa att
de som tar sina liv efter detta kommer att få sina lik ner malade, så att det kan matas till
flughuvudet när han sover. Man hedrar sin älskade region Zon Inhumane genom att
kannibalisera de svaga, det var det ingen fråga om. Klockan var sent och och alla var
utomhus på väg och en hel del spydde och mentala utbrott. Dessa individer hanterades av
en grupp maskerade personer som hade elektriskt laddade batonger. Man kunde undra när
de stackars skulle vakna. Nathan kom upp på min sida och sa schemat imorgon, vilket var
två kamper till döds. Den första var Prom vs Sten, och den andra var Niox vs Sharkarms.
Klockan ett på eftermiddagen skulle den första börja, och med de i tanke gick jag och la mig.
Solen var kraftig, inte ett enda moln på himlen och Nathan sa till att det kommer vara
obehagligt inne i arenan. Ett glastak i denna värmen skulle vi ha, det var första gången det
skulle testas. Teorin var att bristen på syre skulle åka adrenalinet inom oss. Jag störde mig
på det för att jag gillar min se på min blodsport i bekvämlighet. Men nu var i i Zon och
bekvämlighet såg man ner på som ett kulturellt arv. I arenan gick alla rykten om de som
hade tagit sina liv, på grund av invigningens effekt. Personerna under oss ifrågasatte om
flughuvud verkligen kommer gilla smaken av dem, eftersom enligt rykten så var det flesta
misslyckade experiment som hade överlevt.
30 har död största delen på grund av själmord
flughuvud har redan trettio personers kött att konsumera, en bra start helt enkelt.
Denna flughuvud störde mig, kanske när jag vinner denna guds fördömda turnering kan jag
besöka hans inkubering och bränna ihjäl honom. Detta vider var alldeles för berömd,
definitivt mer än vad han förtjänade. Men snart började turneringen, först skulle bara
President Malteus ha sitt primära turnering tal. Trots att jag nästan var högst upp kände jag
av hans närvaro, alla i arenan kände av det. Denna personen alltså tänkte jag, levde du,
kände du av hans obehag. Utan tvekan kunde han kontrollera hur vi mådde, med hans vilja.
“Käraste individer, ni gjorde rätt i livet. Som inte bara överlevde men kom hit till denna
magnifika turnering. Vi är bättre alla andra och kosmos ska buga för oss. I verkligheten gör
dem narr av oss men vägrar gå i krig med oss. Deras teknologi är en fara för oss, men jag
svär på min odödlighet, det som betyder mest för mig, att vi ska bli mer överlägsna än deras
vapen. Vi ska leva och de ska dö. Våra experiment blir mer lyckade för varje dag.
Verkligheten ska falla. Död åt allt som inte är Zon”.
Publiken jublade i skärmen längs upp visades hur insmugglade journalister blev uppätna
levande av kackerlackor. Dessa typer var så besatta av att få den rätta storyn och bli,
kändisar men de alla slutade samma med en långsam och plågsam död. Turneringsvärden
fick mikrofonen nu. Ett missfoster som hade hade en halnaken kvinnas kropp med ett
kobrahuvud
Den första matchen Prom vs Sten. Prom två och en halv meter lång med medelstyrka av tio
hästar. Han bränner sönder allt med allt han håller fast vid. Sten på andra sidan hela 3
meter, gjord av sten och en medelstyrka på tjugo hästar. Hon lämnade och och glaset höjdes
över där Prom och Sten var. De stirra på varandra och det tre ljuden hördes, ding, ding, ding.
Prom stod på sin sida fortfarande men Sten gick sakta fram till honom stirra honom i
ögonen. Lade händerna på sidan av hans huvud. Sten ansiktsuttryck sade det hela han tog i
för allt han trodde på. Det gick inte att krossa trots allt, och efter ett tag släppte han taget om
hans huvud. Sekunden dem händer var av så fick Prom det mest obehagligaste em
samtidigt bredaste leendet. Han fortsatte med att sakta lägga sin han där Stens hjärta sitter,
eller där det borde sitta. Kvick som bara den tog Sten ett kliv bak, såg ut som det brändes.
Jag var väldigt högt upp och såg endast sten baksida men jag kan bara tänka mig Stens
ansikte. Måste endast kunnat tolkats som nu dör jag. Sanningen var att Sten sprang nu inom
glaskupolen. Sprang från Proms händer hade tydligen en smärtsam effekt på honom. Det
kändes som en evighet innan Prom fick tag på hans arm och drog ner han, Sten låg nu på
magen med Proms båda handflator mot sin rygg. Smärtan måste varit obeskrivlig för Sten
han skrek som en döende gris i ett bra tag. Skrek och skrek han var inkapabel att flytta på
sig. Prom smälte han från insidan och samma leende hade han på sina läppar. Publiken var
förbryllad, alla hade hoppats på Proms död eftersom han var skapat för endast fyra år sedan
av en substans ingen hade hört talas om. Sten i andra hand var levde innan i verkligheten
där han var delaktig i en sekt som var specialiserade på att fånga och mörda vilken person
som helst. Han var den enda som överlevde den dödliga polisräden och flydde till Zon där
han efter ett tag blev missfoster. Till min förvåning så slutade Sten skrika och det blev
knäpptyst, ingen sa ett knyst. Prom leende transformerades snabbt som bara den till en
ledsen min. Prom gick sakta upp alldeles stirrandes på Prom, tog hans huvud mot sitt och
gav han en skallning som utan tvekan paralyserade Prom. Publiken jublade som bara den,
och ännu mer när det visade sig att han bet av Proms biceps. Situationen som bröt ut efter
det var att Sten hade fått ett övergrepp. Bit efter bit åt han av Prom och den sista delen av
prom var vänsterfoten som hade separerats vid slukningen, han svällde den utan att tugga.
Nathan stirrade på mig och förklarade att det är väntetid efter att motståndaren slutat röra på
sig för att garantera att den är död. Tio minuter var den tiden på och vi väntade. Endast
halva tiden hade gått när Sten skrek som bara den, ett demoniskt skrik var det också.
Många av missfosterna i Zon hade ett inbyggd lock i insidan av deras anus vilket medförde
så att vad dem än svalde skulle inte ta sig ut om det lyckades regenerera delar av sig själv i
deras magsäck. Proms arm hade regenererat sig helt och kom ut ur stens ändtärm. Den
hade också totalt smält hans organ från insidan vilket ran ut ur hans bakdel. Proms arm
krälade som en mask när den hade tagit ut ur Sten och Sten kollapsade framåt, utan någon
som helst tvekan död. Prom arm krälade och krälade men söligare för varje minut till den
slutade röra på sig. Ingen van vilket fick publiken att börja slås mot varandra och skrika,
gapa och ha sig. President Malteus satt i sitt bås högst upp och stirrade på personen som
satt bredvid honom, efter han hade fått den blicken så tryckte han på en röd knapp under
bordet. Hundra tusen i publiken blev elektriskt chockade. Vi blev grillade inifrån, hur vågar
dessa kräk tänkte jag, det borde finnas ett undantag för sådana som jag
Eftersom ingen van den första så antecipera publiken en klar vinnare i nästa match. Gamla
Noix mot han här som inte ens Nathan hade hört om Sharkarms, tydligen hade den senare
en historia av feghet som stor del av Zon inte gillade. Frågan jag ställde var vad var det som
fick han skonad från döden? Slaget började och precis som experterna misstänkte så
började som en boxningsmatch. De gav varandra slag efter slag, i hela tio minuter föregick
detta Blodet flödade som bara den med mörkblå färg. Båda över tre meter, en med ett
gigantiskt jordnöthuvud och den andra med en kropp av en haj med armar, som vars händer
var haj huvuden. Oerhört missbildade såg dem ut, men dem stod tå mot tå mot varandra
med en grymhet aldrig skådat. Slagen hade kunnat ta död på elefanter men de bara tog och
gav dem båda. Lite sparkar och stampar mot huvud såg man också som tur. Det visa sig att
ingen av dem förlorade sin vildhet. Efter ett tag hände något väldigt speciellt. Sharkarms fick
en kraft ökning från ingenstans, och kommentatorerna misstänkte att rätt mäng kemikalier
hade blandats i hans lever för detta under att ske. kraften som han fick använde han till att
lyfta jordnöthuvud och kasta han mot taket så att han slog i själva bakdelen mot taket. Detta
gjorde han om och om igen i mer än en timme. Jordnöthuvud var för paralyserad för att göra
något. Den sorgliga ansiktsuttrycket han gav eftersom nu visste han att han skulle lämna
denna värld. När den stunden hade gått så plockade Sharkarms inte upp honom. Jo han
bara lät han ligga där tills han lyfte sitt högra ben och stampade på hans huvud en sista
gång så hårt att hans jordnötsformade huvud gick i tusen bitar. Hela publiken jublade av
glädje, detta är vad de ville se en skalle krossa och inget annat. Jordnöthuvuds tränare hade
sorgen i sitt ansikte men släpptes ändå in i buren. Där samlade han upp mikrojordnöter flera
styckna som hade ramlat ut ur jornöthuvuds huvud när det krossades, istället för blåt blod.
Engligt Nathan skulle han göra en ny och starkare Jornöthuvud av dem mikronnötterna.
President Maltehues tog mikrofonen, vilka slag alla samman det bli mer död och förnedring
kommandes kom ihåg det är förbjudet att tveka på turneringens löften gå hem med er innan
Elen sätts på, jag vet att ni inte överlever det denna gång. Alla rusade ut vissa blev
ihjältrampade andra överlevde med mindre skador.
Jag kände verkligen inte för att träna, det var bara trots allt några timmar kvar tills det var
min tur att skina. Hemma var jag, tänkandes men inte nervös. Nervositet var trots allt inget
för de överlägsna, vilket jag ska visa Zon imorgon att jag är.
Dagen var här nu och invånarna hatar mig eftersom jag är från verkligheten. Jag sitter i
omklädningsrummet utan tröja och byxor gjord av slit resistent tyg så här ska jag gå ut.
Nathan hade lämnat ett tag men kom in igen med Malteus. Den jävlen tänkte jag med jag
blev allt svagare av Malteus närvaro, hans förmåga var ju trots allt att göra så att alla i hans
närhet kände alla möjliga sorters symptomer. Ralph, Ralph riskerar livet sa han medans han
satte sig ner och lade handen vid mitt knä, jag tror du vinner och så jag han sin väg. Tur det
för jag gillar inte denna typen inklusive att jag borde ha hans position. Nathan sa till mig att
innan jag gick in i glasburen så skulle jag tänka på de vi såg när vi meditera för nästan ett
halvår sen, tydligen skulle det hjälpa. jag gick sakta igenom tunneln det var den lyckligaste
stunden i mitt liv utan tvekan I själva buren stod jag framför Myt en åtta meter lång varelse
som inget vet om han var laboratorium skapad eller var någon kryptid. Där kom namnet Myt
ifrån. Jag älskade uppmärksamheten, hundratio tusen stirrade på mig. Jag jag är färdigt
kommer ingen minnas denna Myt lyckligt nog. Det tre ljuden gick igång
Utan någon tvekan sprang jag mot Myt medan jag höll svärdet. Men av någon anledning flög
jag åt snabbare än ljudets hastighet och fick hjärnskakning. Nu var jag paralyserad och
publiken jublade högt. Innan jag han reagera på förnedringen så flög jag upp mot taket och
slog i mig så hårt att till och med smärtan blev för mycket. Jag svimmade totalt. efter ett tag
vaknade jag i oerhörd smärta i mitt blod som var blått nu, jag lade mig på sidan och stirrade
upp. Där var Myt med ett Monstruöst gigantiskt ansikte, som bar en ledsen min. Jag hörde
Nathan för publiken var tyst. Du blev hånad, Ralph han misshandla dig så hårt ingen
kommer någonsin tro att du är överlägsen, de ser dig som ett kräk Ralph som aldrig borde
ha fötts. Hur vågar dessa tänka så här, med detta som ett accepterat faktum så bestämde
jag mig att jag ska utrota alla i Zon. I detta stadiet hade jag inget val än att döda hela
befolkningen. Jag skrek till Nathan att jag inte ville dö, av någon anledning stod Myt bara still
och stirrade ner på mig med sin sorgsna min. Minns du den starkast lysande stjärnan när vi
meditera sa han. Ja svarade jag, Tänk att den stjärnan blinkar sakta rött tre gånger jag det
nu. Jag gjorde det och så väntade jag. När inget hände så fråga jag Nathan om vad som var
näst. Släng svärdet och gå mot huvudet. Snabbt som bara den ställde jag mig upp hoppade
på Myt, klämde vast mina ben på hans nacke. Ett slag i mitten av pannan så kom jag in i
själva hjärnan. Myt ramlade bak när jag fortfarande satt fast men nu var han död. Publiken
buade i all sin ilska, det ville se mig falla, att jag nästan gjorde det fick mig att helt tappa
vettet. Nathan gick in i buren med en filt över mig, du gjorde dåligt ifrån dig detta kan inte
fortsätta här. Han sa detta medans publiken blev elektrifierade och skrek av smärta. De var
så arga att jag inte dog. Jag och Nathan var nu inne i omklädningsrummet. Hur kunde detta
hända min träning till ingen nytta, ingen som har sett mig så här få leva. Zon invånare måste
utrotas, utrotas!. Jag skrek detta medans jag stirrade in i Nathans ögon. Det visade sig att
under tiden jag var medvetslös så kastades jag rundor i buren, jo det var till och med så
dåligt så att Myt slog mig mot marken som jag vore en flugsmälla Från den höjden och i den
hastigheten måste jag ha enorma interna skador som kommer att försvaga mig de
kommande veckorna. Nathan försökte lugna mig och sa att problemet låg i att den kosmiska
energin som stärker mig inte riktig passerar hela min ryggrad, utan stannar halvvägs in mot
svanskotan. Varför visste han inte men skadan hade redan skett. Malteus kom in leendes,
jag visste att du skulle vinna, Ralph överlevaren. Sen jag kom hit har jag tänkt på att störta
dig, men det lär aldrig ske, sa jag. Ralphie, Ralphie, Ralphie. Du har ingen kapacitet att göra
nått, speciellt utrotning. Jag flinade, ahh så du vet mitt riktiga ansikte? Ralph du lär inte
utrota oss, du må försöka men inte lyckas. Detta är ett faktum när det kommer till din natur,
men jag hoppas verkligen du vinner igen, se bara till att inte bli behandlad som en studsboll
där ute. Han gick sin väg, och jag var djupt medveten om att alla invånare i Zon måste dö en
långsam död, allt var för inget. i omklädningsrummet kunde man höra publiken kunde man
höra hur alla njöt av de barbariska utspelen. tre matcher på sex timmar, medans vi väntade i
omklädningrummet. ögon, öron och lemmar flög åt alla håll buren var helt blå nu. Dessa tre
matcher var en helt ny nivå av brutalitet. Den sista vinnaren gjorde en hel ritual som fick alla
i trans innan han svalde sin motståndare helt. Mer än villig var jag att gå ut där ute men
denna gången kändes det annorlunda, en oro kombinerat med brist på energi ran igenom
hela min kropp. Nathan märkte av det, men sa inget. Jag skakade som om jag fryste. Vin
denna och gör det du måste, sa Nathan. Jag sa inte ett knyst, bara skakade men ändå var
det detta jag ville höra. Jag hade planerat att mörda Nathan, men hade gett upp på idén.
Han lär inte så i min väg med största sannolikhet. det var dags att gå ut. Lyckades få slut på
skakningarna och började visualisera den blinkande stjärnan i röd, hade gjort det i flera
timmar nu ändå. Denna stjärna sviker mig inte. Nu var jag på väg ut till buren för min sista
match, man kan säga att det har aldrig funnits en person som har varit mer deprimerad än
mig just nu. De började skratta när det såg mig, misären var överallt på mig, lät bli att
reagera, min stund kommer när deras slutar övertala mig. Framför mig hade jag Flat, vilket
var två meter och hade ett mänskligt huvud med ansiktet av en rockfisk. En ful typ kan man
säga med en lång smal svans, nästan som en piska. Denne missfosters händer var helt grå
med vassa fingrar. Dessa skulle fungera som klor och slita mig i stycken. Tre plingljuden
hördes och vi rusade mot varandra i ljudets hastighet.
Man kan säga att på bara några sekunder så lyckades jag hugga honom över hundra
gånger med katanan, han både rev och slog mig med knytnävarna. Visa slag missade han
eftersom jag hoppade åt sidan, var så mycket snabbare han. Detta försiggick ett tag där jag
hög han så att han blödde och inte lyckades hela sig, samtidigt som han endast får ett slag
på mig på tio försök. Hela tjugo minuter passerade och han blev bara svagare och svagare.
Jag skulle vinna som tur, men vid detta stadiet betydde inte vinst så mycket för mig mer än
att jag får leva. Vi stod stilla och Flat hade hukat sig ner med näven mot golvet, vid den
stunden kunde jag ha svurit på att jag såg en tår fällas från vänster öga. Avståndet mellan
hoss gjorde inget, den svansen jag inte hade tänkt på nådde mig ändå. Kunde endast varit i
ljusets hastighet, som en blixt den slog till. Ja innan jag visste det så hade den gått in i mig
höger sida ovanför ljumsken. Fan tänkte jag den jävla svansen, det klart att den fungerar
som ett spjut hoss detta missfoster. Svansen gick ut ur mig den bara föll ner av ren
utmattning. Han stirrade på mig och jag såg en annan tår på samma öga. I mitt huvud tänkte
jag den röda stjärnan, men inte blinkande denna gången utan lysande så rött att det fick hela
den galaxen att ändra färg till rött. Handlingen som kom ut ur detta var att på bara några
sekunder var Flat strimlad i bitar och hans kroppsdelar var över hela arenan. Jag hade
styckat han i bitar i en oerhört hög hastighet, ja ingen såg vad som hände. Jag föll med
ansiktet ner utan tvekan var min kropp inte byggd för en sån attack. Gick upp omedelbart
och alla var helt tysta, det insåg att jag hade vunnit vilket det inte ville. Det var samma regler
som innan jag skulle vara inne i buren tio minuter ifall jag dör och det förklaras oavgjort. Jag
dog inte men denna stund visade att döden var nära för mig. En tjock rök kom ut genom
springorna på taket, men ingen reagerade. en hallucination var det men den röken gjorde
obekväm det var något fel med den. Buren öppnades och innan Nathan han gå in så sprang
jag ut ur öppningen först. Putade Nathan åt sidan så att han landade på vakterna.
Visste inte vart jag var på väg, ville fly från döden, den ska inte ta mig. Medan jag sprang så
täcktes himlen av samma gråa rök. Efter ett tag hittade jag mig själv i en åker, utan någon
skörd. Man kan säga att jag stod på dödens matta hur obördig jorden var. den reflekterade
det som var ovanför mig. Satte mig på knän med huvudet ner. Jag skulle dö, jag hade ett gift
inom mig. Denna verklighet fick mig i chock som endast Nathan fick mig ur. Sprungit efter
mig all denna tid utan att ha märkt det. Du kommer att dö Ralph, det vill du inte. Följ mig jag
tror att vi kan rädda dig. Hans ord betydde inget för mig jag var så övertalat att detta var
slutet att jag höll på att gråta för första gången i mitt liv. Ralp, den Ralp som inte ens grät när
han föddes. Den Ralph som inte ens fällde en tår när hans fader berätta för han att han hade
tagit livet ur hans mor och kommit undan med det. Nathan stod nu framför mig och skakade
mig. Vakna denna shock kommer få dig död, du måste överleva och utrota Zon med
president Malteus. De måste dö på dina villkor, ska du låta dem leva efter att ha bevittnat din
förnedring? hur kan du vara så patetisk? Vi var där längre än vad det kändes, men när
stunden kom då chocken var borta så sprang vi runt i Zon i ett helt dygn försökte hitta en
person som Nathan kände, denna person fungerade som en doktor. Precis som alla andra i
Zon med någon form av vet så var han svår att hitta. Denna man var en person som tydligen
respekterade liv, vad han gjorde i Zon var ett mysterium för oss båda. Under hela denna
period blev jag bara svagare och svagare. Vi var framme ett sjuvåningshus, källarplanen,
där nere skulle denna doktor vara. Dörren till källaren var en bunker dörr. Ett enda stort rum
med gulmålade väggar utan tapeter. Där stod han stirrandes på oss bakom provrör, slangar
och bägare. Denne doktor verkade inte speciellt chockad av vårt intrång. Vit strålning, vit
strålning, skrek Nathan, han betalar vad som helst. Doktorn sa inget, istället gick han till ett
litet kylskåp bakom honom och tog ut tre vätskor i lika stora flaskor. Vätskorna skilde sig åt
från varandra genom färg, gul, röd och blå. I mitten låg en avlång bägare, som han fördelade
vätskorna bland. Han fortsatte med att lägga ett lock på bägaren och skaka till den. Jag
skulle dricka hela bägaren som rymde en halv liter. Vätskan i bägaren var nu brun och jag
drack upp hela på bara några sekunder, en väldig saltig smak var det. In i båset med dig, du
ska bestrålas med vit strålning. Båset hade en glasdörr man drog åt sidan där inne skulle jag
vara i ett helt dygn och bestrålas med största sannolikhet skulle strålningen hindra mina
celler från att dö ut. Vätskan skulle tydligen se till så att mina celler tar upp strålningen så
effektivt som möjligt. Min optimis kom sakta tillbaka nu, jag skulle överleva och utföra mitt
första massmord. Jag var inne i båset och Nathan stängde dörren, doktorn skrek en bit bort
att strålningen var igång och ett leende började forma sig på mina läppar. Som tur var det en
bänk som låg där vilket jag satte mig. Fick för mig att blunda, ja jag blundar tänkte jag. Man
flyger rätt så snabbt iväg i sina tankar när man har så mycket gift i kroppen, men den röda
stjärnan var fortfarande där. Denna gången blinkande den inte, utan lyste starkt rött, starkare
än någonsin. Det var nästan så att man fick ont i huvudet av det, men jag vägrade öppna
ögonen. Blev heller inte förvånad när dens ljus blev svagare, jag bara fokuserade på den tills
den inte syntes något mer. Nu var allt mörkt, inga stjärnor som förra gången heller. Där den
röda stjärnan var så manifesterades sakta ett ansikte som bestod av stjärnor. Ansiktet hade
ett stort leende på läpparna. Det började skratta, högre och högre, det sluta med att det blev
så högt att jag ville öppna mina ögon. Hade hamnat i trans, vilket gjorde så att jag inte kunde
öppna mina ögon. Jag Ralph Eastcastle kände en rädsla som jag aldrig har känt förut. Detta
var inte bara döden som var på väg mot mig, utan något värre.
Jag skrek och bankade mot dörren, ingen var bakom den. Till sist kom Nathan in med
doktorn. Vad händer, vad händer, jag blir inte bättre, jag spår min egen förnedring Nathan,
vad innebär detta? Nathan och doktorn stirrade helt känslokallt på mig. Har du inte listat ut
det, sa han. Du är döende Ralp, jag tog endast hit dig för att du skulle garantera att du inte
överlevde. Giftet, drickan och strålningen är vad som krävs för att du ska dö. jag skulle säga
att du bara har några timmar i denna värld. Jag var utan ord, men Nathan bara fortsatte.
Denna doktorns namn är Jordan, vi är bröder, han har haft koll på dig länge, längre än vad
jag har haft. Min blick fastnade på Doktorn, detta var hans bror och de planerade min
undergång. Förnedringen jag kände fick vek den sista styrkan jag hade inom mig, jag var nu
svagare och mer sårbar än den genomsnittliga människan, min död var nära det hade han
helt rätt om. DIN MAMMAKNULLARE, rött jag, du förrådde mig, hade jag något val, svarade
han. Du kunde ha hjälpt mig att utrota invånarna, vad får dig att tro att de förtjänar att leva?
Invånarna? du är vilseförd Ralph, Du är ett hot mot mänskligheten, allt som medför liv står
du emot. Det finns sekter i denna värld där de tror att du är satans avkomma, inget annat än
en förbannelse. Du kan endast leva om andra är i misär, annars är livet hopplöst för dig. Av
alla som har gått denna värld och skapat elände för alla är du den hemskaste av dem.
Universum är inte i balans så länge du andas. Hans ord skadade mig inte, kanske jag var ett
misstag, men jag var bättre än alla andra, mer överlägsen människa, och endast men den
anledningen måste jag överleva, jag måste råda. Nathan, jag kan inte dö, världen har inte
sett hur underlägsna de är, de är så patetiska endast jag kan visa dem Nathan. Jag sa detta
medan jag grät. Tårarna bara rann ner, och nu var jag rätt säker på att ingen har känt sig så
patetisk som mig. Du vill aldrig dö, du vill bara leva och dra tillfredsställelse från den misär
du skapar. Du bryr dig inte ens om de ser ner på dig så länge det lider när de gör det.
Mänskligheten förtjänar lycksalighet men du måste gå bort innan det är möjligt. FUCK
MÄNSKLIGHETEN, jag måste överleva så de kan lida, det handlar inte om vad de förtjänar
utan av vad för öde jag ger dem. Jag är marionettmästaren jag bestämmer, jag och ingen
annan. Hej då för Ralph Eastcastle, och så gick han sin väg med sin bror.
Bankadet och skrikandet fortsatte, jag var förkrossat att jag skulle försvinna från denna värld.
Alla mina pengar och de egenskaperna jag har fått kommer försvinna med mig. Invånarna i
Zon kommer att råda så som de gör. Kvinnorna i mitt liv kommer att bli någon annans
egendom. Jag började spy av alla dessa tankar, att någon sjuk fattig knegare kan se på min
grav, stå över mig som en segrare efter en duell. I den stunden kan jag inte göra något hur
mycket han än skrattar åt mitt permanenta fall. Jag kan varken hämnas eller påminna han
om sin egen underlägsenhet. Jag lade mig på golvet bland all den spyan kände mig själv
svagare och svagare. Alla bilder i mitt huvud hade försvunnit, ingen röd stjärna och inget
skrattande ansikte. Någonting sade mig att om jag spänner alla musklerna vid stunden jag
glider över till andra sidan så kan jag överleva, då kan giftet lämna min kropp med tidens
lopp. Mot min förväntning så kunde jag inte spänna en enda muskel, tvärtom kände jag mig
helt svullen och andningen blev bara svårare med tiden. Började också smått tänka på
återfödelse, kanske jag kunde komma tillbaka och ta tillbaka överlägsenheten jag förlorade
här. Ja, jag borde inte ha tänkt det eftersom jag började gråta igen, faktumet var att inget liv
var bättre än det jag hade, vilket var också anledningen till att jag aldrig borde dö. Jag
stirrade upp och tog det sista andetagen, jag är överlägsen, jag är överlägsen, jag är
överlägsen. Sa jag om och om igen till jag lämna denna vackra värld.
Nathan kom timmar senare med sin bror, lade handen mot min strupe, ingen puls och kall sa
han. Detta är höjdpunkten på våra liv Nathan, vi tog ner den sämsta människan som
någonsin har funnits, sa Jordan. Han kan inte skada någon mer. I mer än tio år har jag velat
ha honom död, sa Nathan. Jag tog honom till Zon endast för mitt eget intresse, den
hemskaste människan i det hemskaste stället. Han fick inget mentalt utbrott men han trivdes
inte här ändå, Zon Inhumane är inget för honom. Vi måste skiljas åt nu, det finns
grupperingar som delar våra visioner. Nathan lindade in mig i bandage, du har rätt, sa han,
jag måste avsluta det jag startade. De skildes kort efteråt. Nathan såg till att begrava mig
djupt inne i en skog och att markera graven med en sten som han målade svart och orange.
Tigerns färger, min familjs sigill. Han sa inget efter, bara stirra ner på min grav och gav sig
iväg mot Malteus herrgård.
Malthus hade precis anlänt hem, med en röd ask. Han la asken på bordet, öppnade den och
i den låg en hel svart militär kniv. Han stirrade på den intensivt, men det avbröts när Nathan
stod framför honom. Han hade kommit utan att han hade märkt det till hans sal. Malteus lade
omedelbart tillbaka kniven och stängde asken. Stirrade på Nathan och log. Jag förmodar att
du gjorde dig av med honom, du är den typen som inte hade låtit ett sånt skämt leva va?
Han har tagits hand om, det finns inget extremt hot mot Zon nu, sa Nathan. Malteus gick till
spritskåpet som hängde på vägen och hällde upp två glas whiskey, en till sig och en till
Nathan, sen gick han till brasan och stirrade på den. Problemet med odödligheten är att
genom tiden så träffar du på allt för många parasiter som Ralph, men jag gissar att det är
priset man får betala om man vill leva för evigt. Att förlora vettet fortsatte han och så drack
han en klunk. Nathan spillde whiskeyit vid sidan av kinden. Malteus vände sig om och tittade
ilsket på Nathan. Inget hanns sa innan Malteus böjde sig ner och lade händerna på knäna,
han fick chocken i sina ögon och stirrade upp på Nathan igen. Nathan hade en blank min,
och kort efter det så föll Malteus framåt helt. Han kunde inte få ut ett ord, men Nathan sade
allt som behövdes. George, George Eastcastle sa Nathan, Ralph fader utvecklade gifter som
kunde ta ut det mest resistenta missfosterna. Han hatade Zon, han själv och när han hyrde
mord på vissa av dessa missfosterna så brukade han doppa magasinen i olika gifter för att
garantera deras död fortsatte Nathan. George är inte med oss precis som sin son men hans
verk finns det mycket av i verkligheten. Du är inte odödlig Malteus, bara väldigt svår att
förinta. Malteus hade chocken av sitt liv tvåhundra år hade han levt trodde att han var
oslagbar och så kom sanningen till honom i en sån fart. Men han var för svag för att yttra ett
ord, bara ljudet från sipprande luft hörde man från honom innan han totalt började smälta.
Efter några minuter var det bara gegga och hans kläder som var kvar av honom. Nathan var
fullt medveten om att detta behövdes göras, en del av befolkningen i världen måste ge den
resterande delen av befolkningen frälsning. Nathan lämnade herrgården och Malteus
livvakter hade inte gått in i salen trots att det krylla av dem i byggnaden och området. Det var
missfoster med reptilskinn med en människokropp. Nathan hade lugnt gått ut oskadd han
befann sig just nu i en stig fyra kilometer bort från herrgården tog upp ett avlång litet objekt
från manteln han bar ficka. Sedan tryckte han på ovandelen som gick ner lite, precis som
ovandelen på en bläckpenna. Herrgården sprängdes i en våldsam explosion, vilket fick hans
mantel att fladdra fram. Det var så att Nathan hade anlänt till herrgården fyra timmar tidigare
än Malteus och lagt en specialgjord bomb med giftig kluster i. Den fick ner hela byggnaden
och tog dö på alla missfoster i närheten. Nathan gick fortfarande denna stig, den var lång,
när stigen hade blivit en väg som går mellan två höga gräsfält kunde man se längre fram en
väldigt industriell stad med smog över den. Denna stad hade två ojämnt höga svarta torn
som stod nära varandra ihopkopplade med en bro högst upp. Nathan gick mot denna stad
bärandes på inget annat än sin vandrarstav, vad som väntar där vet jag inget om.
Författare: Najib Ahmed