Det gick inte att ta död på denna jätte, och det verkade som att han aldrig skulle lämna oss ifred. Vi hade provat allt – armborst, svärd, gevär och till och med sprängladdningar. Men inget kunde döda denna tre meter höga best.
Detta odjur brukade komma ner från berget till vår by endast för att vandalisera. Monstret välte soptunnor, bröt sig in i hus och slet loss takpannor. De senaste veckorna var alla i byn extra ivriga att ta död på detta vider, eftersom byherrens dotter hade blivit kidnappad av detta missfoster.
Hon befann sig nu i hans grotta. Ingen kunde gå nära grottan och komma tillbaka levande. Hela sex män hade försökt, men med största sannolikhet hade de blivit uppätna av denna grymhet. Deras lik låg i grottan, och han hade säkert matat henne med den senaste som försökte vara hjälte.
Inget i byn fungerade längre. Folk vågade inte gå ut på fälten eller syssla med hantverk. Så länge denna demon var vid liv ville ingen lyda byherrens order.
Jag och min bror var de enda i byn som visste något om världen runtomkring oss. Det ledde till att vi tog på oss ansvaret att fälla denna jävel. Vi packade det vi kunde och begav oss norrut mot bergskedjorna. Någon där måste kunna hjälpa oss.
Hela resan tog en vecka – en resa värd att minnas.
Väl framme i ett läger, bebott av ett folk som såg väldigt vilda ut, visade det sig att jag och min bror stod i centrum av uppmärksamheten.
Vi förklarade för dessa vildingar, som vi hade mycket svårt att kommunicera med, att vi behövde hjälp med det omöjliga. De tog oss till sin föråldrade prästinna.
Vi berättade för henne om jätten och att vi hade utomvärldsliga stenar som hon var intresserad av. När hon fick höra om stenarna blev hon genast intresserad och beordrade oss att fylla en glasburk som hon gav oss.
Denna burk skulle fyllas med ett purpurfärgat pulver som fanns på insidan av en grotta. Genast begav vi oss mot grottan, som låg mycket nära deras läger.
Jag och min bror befann oss nu i grottan och skrapade som aldrig förr för att få loss det purpurfärgade pulvret från väggarna.
Min bror upptäckte snabbt att dessa grottor var bebodda av andar som inte ville ha oss där.
Tur var det, för vi sprang ut innan de hann lägga en förbannelse över oss.
Nu var vi på väg hem. Sorgligt nog blev vi inte bemötta av någon i byn.
Ännu värre var att invånarna var mer rädda än någonsin.
Vi mötte byherren och berättade vår plan. Han accepterade den med glädje efter att ha sett burken och till och med fått lukta på innehållet.
Nu skulle odjuret dö.
Jag hällde pulvret i en balja med vatten och lade sedan en död get i baljan. Geten fick ligga i baljan över natten, och morgonen därpå begav vi oss mot den fules grotta.
En hel del från byn följde med mig och min bror när vi bar geten mot grottan. Ja, byborna hade inte varit så exalterade på länge.
Vi lade geten precis utanför grottan och sprang ner från berget.
Väl nere mötte vi upp resten av de som hade följt med oss.
Den sjuke kom ut ur grottan. Alla kunde känna hans närvaro, den hade en fruktansvärd effekt.
Varelsen drog in geten i grottan, och sen var det bara att vänta.
Det tog ett tag innan den skadade började skrika.
Och skrika gjorde han – i flera timmar.
Det var ett skrik djupt rotat i smärta, och i flera timmar fylldes luften av hans plågor.
Stunden kom då den ensamme dog.
Byherrens dotter var åter i de älskades händer, fri från den förskräcktes herravälde.
Vackrare än någonsin, oskadd och inte förnedrad.
Lyckan bland byborna var överväldigande.
Ett tag kändes det som om festligheterna aldrig skulle ta slut.
Men det gjorde de.
En oerhörd missväxt drabbade regionen – plötsligt och utan förvarning.
Min bror visste jag inte var han var.
Han hade gett sig av efter att byherrens dotter hoppade från klipporna.
Det hoppet tog hela hans framtid, och nu hade han inget mer att göra här.
Byherren själv låste in sig i palatset efter att hans dotter hade dött.
Byborna blev vansinniga.
Den nye byherren var bara nio år gammal och rädd för allt.
En blyg jävel, kallade de honom.
Hans faders misstag.
Allt detta skedde medan min längtan efter att få se min bror igen bara blev starkare och starkare.
Någon dag ska jag se honom igen.
Det lovar jag.
Författare: Najib Ahmed