Kategorier
Noveller

Tillväxten

Svagare blir man för varje dag, men det går oftast över sen kommer det tillbaka. Ingen visste något om världen runt om dem. Var gränserna låg, vem som styrde och ställde. De flesta av oss kände bara smärtan. Smärtan var belägen i magen, en mild men konstant smärta. Du kunde bli av med den men du ville inte, man fick men man ville inte. Alla smärtstillande medel var tillåtna, det berodde på att någon akademiker från flera år tillbaka hade kommit fram till att till slutsatsen att det är okej. Det ryktades om att det var något levande som låg i orsak till buksmärtan. Min vän har ett levande minne av när han fick i sig det. Vi alla glömmer det förr eller senare. Vi blev aldrig straffade för vad vi trodde på. Men jag vägrar tro när vetenskapen är konkret och lämnar nästan inget tvivel. Det var något levande och inget brydde sig. Min familjs ensamhet berodde på att vi var för involverade, vi var nyktra och ville frigöra folket mot en ny värld. En utan allt detta. Min stackars mage, min mors stackars mage och min fars stackars mage gjorde idag ont samtidigt. Sånt här har inte hänt på länge, det tänkte vi inte på eftersom vi var alla oroliga över den nyinkomna magerperioden ingen hade ens någon aning om hur länge den skulle vara. Som tur var det ovanligt att folk dog under en sådan period. Alla ville ha det bättre precis som vi blev lovade. Lovade av okända män i kostymer som gick ut på TV, Jag hade en känsla av att de var mer pålitliga än vanligt folk. Detta var en känsla jag inte ville ha, men sorglig nog delar jag denna känsla. Mor var extra glad idag eftersom vi hade fått reda på att de förbaskade plaketterna som stod på vägarna hade vandaliserats, till nivån att de inte kunde läsas längre. DEN ÄR EN DEL AV OSS, FÖRSTÖR INTE HEMMET. Mor tyckte att det var propaganda och den här gången kan jag tänka mig att nästan alla håller med i den plats vi bor. Far hade fått depression av att gaserna som utvecklades av den senaste motståndsrörelsen inte hade gjort något varken för medvetande, smärta eller minne. Den enda gången han hade fått hopp och förlitat sig på hoppet så sveks han, i hela fem år varade detta hopp. Jag vägrar drömma om det förflutna, en värld ingen minns. Jag vägrar tro att parasiten inte fanns, och att gammelfarfar avrättades för att ha talat sanningen. Kanske det är så att vi älskar parasiten i oss. De hade förklarat känslan vi hade som barn. Denna känsla gick ut på att något inom dig simmade, du upplevde den runt fem års ålder. Ibland tvekar jag på om den var euforisk eller inte, kan vara något jag bara inbillade mig. I mina tankar säger jag till mig själv att jag vill bli av med den och göra världen fri från parasiten. 

Författare: Najib Ahmed 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *