Ingenting sker av en slump, en dump; en dumheternas förljugenhet, förlösande och förenande. Föreningen fortskrider faktiska, fanatiska formaliteter. Dömer du så dömer jag. Vem som helst formger inte sanningen.
Tunnelbanan, sen eftermiddag en vanlig sommardag i augusti. Drunknar i ljud, sinnena överstimulerade. Högt prat, alla hör, alla ser, alla känner lukten av mänsklig rättighet, yttranden från den enskilde individen. Eftermiddagen präglas av stök, bök, oro, impulsivitetens ingivelse. Som om avvaktande iakttagelser inte är nog. Allt går med en väldig fart; dela, hela, lajka; min ballalajka, din fallucka är sedan länge uppfuckad. Sluta söka bekräftelse ty du är duglig i din naturliga skepnad. Sök i ditt inre; där står endast lyckan och lugnet att finnas!
Det fanns en tid med ett lugnare tempo, när våra sinnen fick ett större utrymme att ta in intryck från vår omgivning, när momentan kontemplation var en sådan naturlig företeelse att vi inte ens behövde reflektera över att den existerade, medvetet eller omedvetet. Men vad spelar det för roll? Vilken roll spelar jag i livets eviga teater? Följer du ditt hjärta? Eller följer du den väg som du tror andra förväntar sig att du ska följa? Tankar som sedan länge biter sig fast, krampartat med sina mentala klor, tränger djupt in i din själ. När allt egentligen bara är en illusion. En illusion i det oändliga universum betyder ingenting för den stora massan; kan dock betyda allt för den lilla, anspråkslösa människan och påverka hennes livsval och framtid för alltid.
Nyårsdagens morgon. Tystnad, världen sover. Sonen sover. Tid till eftertanke, tid till reflektion. Som att börja om på nytt; ”start from scratch”. Varför låter vissa uttryck bättre på engelska? Nytt år, betyder det nya förväntningar? Måste det göra det bara för att det är ett nytt år i vår almanacka? Egentligen är det ju bara en ny månad. Vilka värderingar är meningsfulla för mig eller var gör jag mest nytta? En subjektiv upplevelse som aldrig går att frånta eller ändra på hos en människa. Känslan av meningsfullhet behöver nödvändigtvis inte vägas upp mot hur min ”produktion” värderas. Att vara en god medmänniska som inte sätter sig själv i första hand, som har förmågan att möta omgivningen ur ett helhetsperspektiv, med ett öppet, lyhört sinne. Jag längtar efter att omges av vatten, vatten som strilar, känslan av att vara omsluten och viktlös. Kroppens rörelser i porlande vatten. Dyka ner under ytan, känslan av vattnets karakteristiska mjukhet. Av vattentecken är du, av vatten förblir du. Du ska bo intill vatten, vakna upp och blicka ut över detta heliga naturens kärnämne. Vattnets betydelse för min själ följer mig på olika sätt genom livet. Styrka, gåtfullhet, energi, magi, meditation, känsla av frihet och ett lyckorus; kanske svaret på lycka.
Livet accelererar, vart är vi på väg? Frågar mig om jag håller på att gå upp i atomer; känslan är mig övermäktig, svår att greppa. En existentiell ångest ångar inombords. Illusionen hålls vid liv. För tillfället denna vinterdag iklädd täckande kläder från topp till tå. Töcken av mörker. Vi är alla fastkedjade offer vid livets rytm. Idag bjuder jag på en varm dryck, varsågod och drick. Livet rusar förbi. Men, det behöver inte vara så. Valet är ditt; stanna upp, krama ett träd. Ty att ta emot naturens energi ger näring åt livsandarna. Du överlever, du andas, låt dina sinnen uppfyllas.
En vinterdag. Vinterns smekning; är det kylan, den vindstilla avvaktande kylans smekning mot min kind? Är det solens värmande, guldgula strålar? Ett barn skrattar, ett av värmande kläder knappt synbart litet ansikte, skyddad mot kylan, sitter i pulkan som dras av en öm mor. De samtalar alltmedan hon traskar i riktning mot det snötäckta, vitgnistrande fältet. Mitt sinne tycks inte kunna titta sig ”mätt” på detta sagolika vinterlandskap. Domherren med sitt stolta, röda bröst, när såg jag den sist? Förmågan att visualisera tillför lycka; jag behöver inte resa bort fysiskt detta år nummer två i pandemins fotspår. Utan fortsätter att drömma mig bort, tillbaks till den plats som tidsmässigt ligger närmast till hands; Pyrenéerna sommaren 2019. Ståtligt, mäktigt, andligt, gudomligt. Känslan av Guds ständigt närvarande vakande öga.
Att falla
Tiden har inte slutat att ticka, första dagen år 2024 går mot sitt slut. Reflekterar över livet vi lever, livet jag lever; vardagens ekorrhjul. Vad är viktigt, vad är betydelsefullt under den korta tid jag vandrar runt på jorden? Jag jobbar med något meningsfullt för att få tiden att gå, så att jag en dag kan ägna mig åt det jag helst av allt vill göra, med andra ord fylla större delen av den vakna tiden med. Vad vill jag då helst göra? Det ska jag berätta. Jag vill omges av naturens intryck med total frånvaro av storstadens och den moderna livsstilens brus. Andas havsluft, känna doften av vinden och växtligheten, känna solens värmande strålar mot min bara hud, doften av fukt och värme, känna fukten tränga in under hudens lager, lyssna till insekternas surrande, djurens läten, låta blicken vila och absorbera den miljö i vilken jag för tillfället vistas.
Jag faller. Handlöst, ljudlöst, språklöst, hopplöst. Hopplösa, otydliga skeenden; vart är vi på väg? Någon måste offras i detta myller av argument, myller av åsikter som ofta är illusioner man tror sig veta utan att ta reda på den egentliga sanningen. Så mycket lättare att utgå ifrån sin egen inre värld, vara bekväm, strunta i att undersöka egentliga, enhetliga kroppsliga och mentala strukturer. Vart är jag på väg? Bortom fasaden i kavalkaden. Instängda i en dämpad tillvaro är jag verksam under dagens ljusa timmar, vars frukter illa rimmar. Livet går upp och ner, utan att man någon mening ser. Det svarta hålet kan ibland vara målet man inte vill kännas vid då livet är på glid. Har människan nått sin kulmen gällande teknikens framsteg? Vad kommer härnäst? Bara att vi existerar betyder att vi är betydelsefulla hur små vi än må vara i universum. En sten i havet har en påverkan trots dess litenhet. Allting beror på historia, varje liten partikelkollision.
Bomull för själen
Fågelsången smeker trumhinnorna innan hjärnan hinner uppfatta och omfamna melodin. Naturens rikedom med dess grönska och blommande färger bjuder upp ögonen till dess mest påkostade bal på slottet. Är det verkligen sant? Är det möjligt att känna sig berusad, uppslukad av denna prakt, som en enda långdragen mental njutning. Om tiden gick att stanna så bestämmer jag att det är dags nu, den 26 maj 2024. Här kan vi dröja kvar i evigheternas myller av universum.
Skåne, en eftermiddag efter jobbet. Löven smeks av den stilla, ljumna vinden; deras fladdrande rörelser likt en sensommarens teaterföreställning. Solens strålar har sedan länge eliminerat de av nattfukten täckta ytorna. Bladen, grässtråna, trädens stammar. Fladdret fortsätter in i skymningen till dess luften är mättad. Mättnad efter ännu en dag på Moder Jord.
Det inre mörkret
I mitt djupaste mörker klamrar jag mig fast vid verkligheten, vid livet jag bara måste ta mig igenom hur svårt det än känns ibland som om jag skall upplösas i atomer, i de allra minsta beståndsdelarna. Vill bara fly långt bort från kroppen, upplösas i ett slags andlighet. Fälla ut mina vingar över alla hjälpsökande medmänniskor som tröstlöst letar tak över huvudet. Eftersom jag inte saknar ett tak sker min jakt efter något annat, vet inte vad. Får ingen ro i sinnet. Flyr tanken, flyr känslan av meningslöshet. Vad ska jag ta mig till? Mental rastlöshet när så många människor är i nöd; här är jag och jag har allt annat än någon nöd, åtminstone gällande det som är synligt, som går att ta på med sina bara händer. Att behöva kämpa inte ta för givet ger livslust, livsmening i nuet. Vår genetiska natur är allt för enkelt vi blir likt zombies, inget att kämpa för allt rullar på. Kontrasterna utmanar, ger strävan en mening.
Vi är komplexa system som kommer dö ut. Vi tror vi är så viktiga men är bara en del av universum. Vi arbetar endast i en riktning; mot vår undergång. Konsumtionssamhället är deprimerande. Hur alla beter sig; turismen som även jag är en del av. Tid och rum hör för evigt ihop.
Vem jag är
Jag ser mig själv som ett knippe energi som fått privilegiet att under en tid förmedla omtanke, värme och positiv energi. Livet är ett ständigt flöde av energi. Vi delar livserfarenhet och kunskap, skapar meningsfulla, närande möten med omhändertagande och utveckling i fokus. I skolans värld finns vi där för varandra, vi hjälper och stöttar växande individer att växa och utvecklas till respektfulla, mentalt närvarande, demokratiska medborgare. Jag är likt ett kugghjul i ett stort maskineri där varje del utgör en signifikant förutsättning för en trygg miljö.
Instängd i hudens skal. Den torra, kalla miljöns närvaro känns olidlig. Hur länge till ska jag stå ut? Behöver frisk luft, höga berg och djupa dalar. Hög luftfuktighet, värme, avskalad klädsel. Känslan under nakna fötter som går längs en strand som tycks fortsätta i all evighet. Det finns inga måsten, endast i våra av den lutheranska lärans hjärntvättade sinnen. ”Arbetar du hårt och ihärdigt, så är du värd att njuta åtminstone en liten stund. Du kommer njuta desto mera efter flera månader av idogt arbete.” Ju äldre jag blir, ju mer jag känner efter och lyssnar till min inre visdom, så motsäger jag mig detta. Och vad innebär det att ”njuta mer”? Känslan av njutning är en subjektiv upplevelse och har nog snarare med vår förmåga att leva i nuet. Njutning går inte att mäta.
En avskalad tillvaro med få ägodelar, lugn och tystnad, lyssna till den inre rösten; inte tänka för mycket utan känna efter mer. Jag känner, alltså finns jag.
Jessica Löfbom och ännu en dag i livet