Borgvattnets Prästgård     

 

Kap.1

Det ringer i kontorstelefonen. Noha tar luren och svarar med ett hej. 

“Hej”, säger mannen på andra sidan linjen. 

“Du har kommit till Spökjägarna. Hur kan jag stå till tjänst?” 

“Jo, det är såhär att efter att min fru gick bort nu i mars så har det börjat hända konstiga saker i vårt sovrum.” 

“Okej, vi kan komma och titta till det imorgon klockan 17. Funkar det?” 

“Ja, det ska väl funka”, svarar mannen. 

“Adress?”, frågar Noha. 

“Borgvattnets prästgård och vandrarhem”, svarar mannen. 

“Ursäkta?”, frågar Noha. 

“Jo adressen är Borgvattnets prästgård och vandrarhem.” 

“Okej, du är medveten om att det är ett gammalt mentalsjukhus?” frågar Noha med en osäker röst.

“Nä, det hade jag ingen aning om.” 

“Vill du veta vad som hände där för många år sedan? Och när jag säger många då menar jag för nästan 65 år sedan…”

“Prästgården på 50-talet var en gammal tågstation. Tågstationen var i bruk tills en dag då ett tåg körde av rälsen. Då fick företaget så dåligt rykte att de valde att stänga. Efter det stod byggnaden tom i ungefär 10 år tills en dag då en dam köpte byggnaden för några hundralappar. Hon byggde upp de trasiga väggarna och fönsterna, målade om fasaden och inredde huset på nytt. Hon skulle precis öppna en mataffär men bara några veckor innan omkom hon av en hjärtattack i huset. Damens syster ärvde huset efter henne och bestämde sig för att öppna ett mentalsjukhus med sin dåvarande man. Det gick bra till en början tills en dag då en man dog i sovrummet. Doktorer kom dit men ingen kunde lista ut dödsorsaken. Det enda man kunde hitta var rivmärken på hans rygg och benen. En efter en omkom dom. 

Men två saker hade de gemensamt. Alla offer hade rivmärken, och alla dog på tredje våningen.” 

“Vänta”, avbryter mannen i telefonen. “Det finns ingen tredje våning?”

Det blev tyst för någon sekund. 

“Kan du göra mig en tjänst för att underlätta vårt arbete?” frågar Noha. 

“Absolut! Jag ska försöka med min gamla rygg”, svarade mannen. 

“Gör så gott du kan. Kan du gå till sovrummet? 

“Okej” svarar mannen. 

“Är du där?” frågar Noha. 

“Ja!” 

“Okej bra, gå mot fönstret och på vänster sida borde det finnas ett gammalt elskåp. Använd en ficklampa och se om du kan se bakom det.”

”Vänta !, Det finns en tredje våning”, svarade mannen. 

“Bra! Då ses imorgon klockan 17.” 

Noha lägger på samtalet och ringer upp Leo. 

“Vi har ett fall imorgon klockan 17. Ses på kontoret.” 

Leo hinner inte svara innan Noha har lagt på. Sen tar han upp en penna och ett papper och börjar skriva ner all information som han vet. 

Kap. 2 

Leos klocka ringer. Han tar på sig kläderna som han lagt fram kvällen innan. Han går ner för den trånga trappen och ner i köket. Han öppnar kylskåpet och tar ut mjölken. Han hämtar sin termos från underskåpet och häller ner mjölken i den. Medan han väntar  på att kaffet ska koka klart passar han på att ringa Noha. 

“Hej!”

“Hej”, säger Noah. “Var det något speciellt?” 

“Nä inte så, men jag ville kolla när jag ska vara på kontoret.”

“Det räcker att du är här vid lunch så har vi gott om tid att förbereda väskorna.” 

“Okej, ses.” 

Leo sätter sig i bilen och börjar köra mot mataffären. Han behöver köpa någonting att äta till lunch. När han kommer hem bestämmer han sig för att ta en liten tupplur. När han vaknar var det dags att köra mot kontoret på Bergatorget. Han tar med sig sin sallad och sin kaffetermos och sätter sig i bilen och börjar köra mot kontoret. Efter en biltur på runt femton minuter är han äntligen framme vid kontoret.

 Han tar upp sin nyckelknippa och letar fram rätt nyckel. Han sätter in nyckeln i låset och vrider om. Han går längs den breda korridoren och på vänster sida öppnar han en vinröd trädörr. Han hänger sin långa rock på en galge och ställer sina skor på skohyllan. 

“Hej”, ropar Noha från köket. 

“Hej”, svarar Leo tillbaka. “Har du ätit än?” 

“Nä, men jag har tagit med en sallad.”

“Okej”, svarar Noha. “Kom till köket så kan vi börja planera.” 

“Okej, vad vet vi?”, frågar Leo. 

“Jo, det vi vet är att mannens fru har dött i sovrummet i huset och nu händer det skumma saker. En annan sak som kan vara bra att veta är att gården har innan varit en tågstation, en mataffär och ett mentalsjukhus. Totalt har 9 personer dött i huset och en person precis utanför. 

När byggnaden var ett mentalsjukhus kunde man hitta rivmärken på offrena och på vissa köttsår när de dog”, svarar Noha. 

“Okej, jag förstår”, svarar Leo.

“I går efter att jag pratat med dig gjorde jag en lista på de spöken de eventuellt skulle kunna vara.”

 Noah tog upp ett papper från sin ryggsäck och la fram på bordet. 

Kolla här !

Gengångare

Gengångare påstås vara människor som har dött på ett våldsamt eller olyckligt sätt. Gengångare påstås hemsöka dem som var inblandade i döden och ibland oskyldiga.

Poltergeist

 En poltergeist eller bullrande, är ett mytiskt väsen som påstås interagera med sin omgivning genom att påverka den fysiskt, exempelvis genom att föra oväsen eller att flytta runt på saker

Martian

En martian är en död person som har dött på ett eller annat sätt i en byggnad som hen nu övervakar. Gör någon något dumt mot byggnaden kan hen straffas rejält.

Det kan till exempel vara rivmärken, sjukdomar eller till och med döden.  

Lequa

En Lequa är ett spöke som inte har levt i mer än 3 år. Det betyder att alla Lequas är barn. Ett tecken på att det är en Lequa är, barnröst, klena rörelser och hjärtskärande skrik.                         

Det är alla spöken det skulle kunna vara.” 

Noha kollar mot klockan på väggen.

“Men nu måste vi  börja köra mot gården. Ta med din lunch och verktygen, så tar jag portföljen med spökmätarna och termometern.” 

“Okej.” 

Leo går mot kassaskåpet där alla dyra verktyg ligger. Han slår in koden. 1 5 9 7 3 5 5 5, och vrider långsamt om handtaget och puttar upp den gamla kassaskåp dörren. Han tar ut spökmätaren och stänger kassadörren igen. Han går mot rummet mittemot köket och öppnar dörren. På höger sida öppnar han en garderob. En svart grå uniform hänger prydligt på en galge. Han tar på sig byxorna, sin tröja, svarta kängor, sitt hölster, sin walkie talkie, pepparsprej mot spöken och ett demon halsband. Han tar den silvriga portföljen och sin väska och beger sig mot bilen. 

Medan han väntar på att Noah ska byta om passar han på att slå in Prästgården på GPS-en. Efter en liten stund sätter sig Noah i bilen och de börjar köra mot gården, ovetande om vad som komma skall. 

Kap.3

De svänger in om affären för att köpa salt, stearinljus och batteri. Noha väntar i bilen under tiden Leo går in och handlar. När han står vid kassan får Leo ett SMS från Noha. 

Du ! Kan du köpa en tändare också? Tydligen hade jag glömt att packa ner den i väskan. Skrev Noah på sms. Japp !, svarade Leo. Han ställer sin korg vid kassan och snabbar sig att hämta en tändare. Leo lägger upp alla varor på bandet och tar upp sitt kort bakom sitt telefonskal. Han lägger sitt kort mot kortterminalen och börjar packa ner varorna i en papperspåse. Sedan går han ut till Noha som har väntat i bilen. Han lägger påsen i baksätet och hoppar in där fram. Noha backar ut bilen från den fullproppade parkeringsplatsen, sedan kör han ut på motorvägen. Efter att de har kört lite mer än halva sträckan, kommer de in på ett skogsområde.

 De kör ytterligare i typ tjugo minuter innan Noha stannar bilen på en parkeringsplats framför ett stort, gammalt trähus. De tar ut sina väskor och påsar sen går de fram till ytterdörren som står på glänt. Där inne hörde en man som flämtar efter luft. Noha sätter sin hand på sitt hölster och Leo gör samma sak. De drar upp sitt vapen och går in. De hinner knappt komma in i huset innan de ser en man ligga död på marken. Leo går fram och kollar mannens puls. Han är borta, säger Leo. Det blir tyst för någon sekund. Sen tar Noha upp sin telefon och slår in 112. Det tar nån minut innan de svarar  112, vad har inträffat, säger en dam på andra sidan linjen. Jo, det är såhär, börjar Noha. Jag och min  bror är utbildade spökjägare, och igår fick vi ett fall om ett gammalt hemsökt hus. Okej, svarar damen, och vad behöver ni vår hjälp till. 

“Jo ! Idag när vi kom hit hörde vi en man som hämtade efter andan. Så vi tog fram våra vapen och gick in, och väl inne i köket låg en död man. Snälla skicka hjälp så fort som möjligt.”

“Okej”, svarar damen, “adress. Borgvattnets prästgård. Okej vi kommer så snabbt vi kan. Okej hej”, säger Noah innan han lägger på samtalet. Kom ! Vi sätter oss i bilen så länge, säger Noah. Okej, svarar Leo. 

Kap.4 

Efter lite mindre än 15 minuter anländer två polisbilar, en ambulans och en likbil. Noha och Leo kliver ut ur bilen för att prata med två polismän. “Hej”, säger den ena polisen. 

“Hej”, svarar Nohaah. 

“Vill ni vara snälla och visa vägen?”, säger den andra polisen. 

“Absolut”, svarar Leo. “Följ bara efter oss.” 

De går in genom ytterdörren och in i köket. Den ena polisen tar Nohaah och den andra tar Leo. De sätter sig utanför huset för ett kort förhör. 

“Är vi misstänkta?” frågarskyldiga, frågar Leo. 

“Nej, nej”, svarar en av poliserna. “Vi vill bara veta vad som har hänt.” “Okej”, svarar Leo med en lättnad röst.

 Efter ett kort förhör kan äntligen polisen och de andra som är på plats lämna och nu kunde de starta utredningen. Noha backade upp allting på köksbordet medan Leo isolerade alla fönster med tejp, plastpåsar och kuddar. 

“Varför gör du det?” frågar Noha. 

“För att inte vinden ska tolkas som ett spöke. Du vet ibland kan inte spökmätaren känna skillnaden på döda människors kalla blod och vinden som blåser in.” 

“Okej”, svarar Noha.

Efter drygt 10 minuter hade Noah ställt fram allt de kunde behöva för att kunna utreda byggnaden. De hade räknat med att exakt allt kunde hända. Huset kunde brinna ner, folk kunde dö, själar som lämnat sina kroppar och spöken som släppts på fri fot. 

Leo, ropade Noha från köket. Kan du komma och se om jag har missat något? 

Leo kommer in i köket och sätter sig på bordskanten. Men plötsligt faller hela bordet omkull och flyger tvärs över rummet. Leo faller av och det gör alla prylar också. Mat, ficklampor och mycket annat kastas över rummet som en katapult. Efter någon sekund blir allt stilla i det lilla köket igen. 

“Vi kan ha vår bas här”, säger Leo. “Det är inte säkert.” 

“Ska vi flytta upp i ett rum där uppe då?” frågar Noah. 

“Jag tror nog det blir bäst”, säger Leo. 

Kap. 5

Åter igen packar de ner alla saker i påsar och bär upp på övervåningen. De går in i ett sovrum och ställer ner påsarna på golvet bredvid sängen. De slänger ner de blårutiga täckena och kuddarna från sängen och puttar in den till kanten. 

Noah organiserar de olika verktygen som de skulle använda för att utreda fenomenet i huset medan Leo började ställa upp spökmätarna och termometern på det gamla, knarrande nattduksbordet bredvid sängen.

”Vi behöver verkligen få ordning på utrustningen innan vi börjar, säger Noah och ser skeptiskt på den skumma känslan som fyllde rummet. ”Det här stället känns inte bra.”

”Jag förstår vad du menar”, svarade Leo medan han satte i de sista batteriet till spökmätaren. ”Men vi har vårt jobb att göra. 

Plötsligt hörde de ett svagt ljud, nästan som en viskning. Den kom bakom elskåpet. De frös till för någon sekund. ”Vad var det där?” frågade Noah med en rädd röst.

”Jag har ingen aning”, svarade Leo, ”men jag tror att vi ska kolla det.”

De gick långsamt mot elskåpet och knuffade försiktigt skåpet åt sidan.  Trappan på andra sidan var svagt belyst av det dämpade ljuset från spöklika fönster. En kall vind svepte förbi dem när de passerade ingången.

Plötsligt hördes ett bankande ljud, precis som om någon slagit en hammare mot ett vattenrör. De vände sig hastigt om. Ingen var där. Adrenalinet pumpade. Leo tog fram spökmätaren och började söka runt.

”Det är något här”, sa han med en darrande röst. Vi måste vara försiktiga.”

Noah nickar. Hans blick rörde sig nervöst mellan rummet och spökmätaren. ”Jag tror att vi ska sätta upp några kameror här. Det kan vara bra att fånga både ljud och bild om något skulle hända.”

Och precis då, runt hörnet, hördes ett högt knarrande ljud som om någon var på väg att komma in. Både Noah och Leo stelnade till.  

”Vi måste återvända till rummet,” sa Noah med en låg röst. 

De skyndade sig ner för trapporna men just när de skulle putta igen skåpet hördes en skrämmande, svag röst som viskade. 

”Hjälp mig…” 

De tittade på varandra. Noah höll spökmätaren stadigt medan Leo har frusit till is. 

”Det finns något som vill ha hjälp”, mumlade Leo. ”Men vem?

Noah tvekade en sekund, men hans nyfikenhet övervann rädslan. ”Vi kan inte ignorera det. Vi måste ta reda på vad som pågår.”

Med hjärtat dunkade i bröstet rörde de sig mot ljudet. De visste inte att de just hade klivit in i en djupare och mer skrämmande historia och att de snart skulle stå öga mot öga med det som vaktade hemmet. 

Kap. 6

De närmade sig ljudet, som blev starkare för varje steg. Leo höll spökmätaren hårt i sin hand.  

”Hjälp mig…” kom rösten igen, men mer arg och intensivt nu. 

De stod vid dörren till ett annat rum, och med ett par nervösa blickar tryckte de ner handtaget. När den knarrande dörren öppnades, möttes de av en scen som fick dem att andas djupt igen. Rummet var tomt, med undantag för några trasiga möbler och den kallaste luften de någonsin känt. 

De trädde försiktigt in i rummet. Plötsligt kraschade en gammal stol mot golvet bakom dem. De vände sig om i panik.

”Det är nog bara vinden”, viskade Leo, men han övertygade inte sig själv. Då såg Noah något röra sig i skuggan. ” det inte vinden”, sa han med ställd röst. 

De såg en dimmig gestalt framträda ur skuggan, med sorgsna ögon och utsträckta armar. Det var en kvinna, klädd i ålderdomliga kläder, med långt hår som hängde över ansiktet. 

”Snälla, hjälp mig att finna frid,” viskade hon. Hennes röst var som en melodi i det tysta rummet. ”Jag kan inte vila.”

Noah började kallsvettas. ”Vad har hänt med dig?” ropade han. ” Vad vill du att vi ska göra?”

Kvinnans ansikte blev tydligare, och de kunde se att hon grät. ”Här dog jag i ensamhet men jag kan inte minnas hur…”

Leo kände hur hans hjärta sjönk. ”Vad kan vi göra för dig?” frågade han, allvarligt.

“Hjälp mig att förstå”, sa kvinnan. 

“Vadå förstå?” frågade Noah. 

“Förstå hur jag ska ta mig härifrån, bort från detta hus som en gång dödade mig som antagligen kommer döda er med. Ni måste härifrån ! Iallafall tills ni vet mer om huset och om dess mystiska hemlighet.” sa den spöklika damen.

“Ni skulle behöva gräva djupare in i gårdens tragiska historia och konfrontera de mörka hemligheter som skymmer detta ställe. Ni är bara spökjägare.” fortsatte hon.

Efter att kvinnan pratat klart vände hon sig om och försvann. En tunn rök var det enda som fanns kvar av henne. 

Kap. 7

Noah och Leo stod kvar i rummet, chockade av det de just hade upplevt. ”Vi måste ta reda på vad som har hänt här,” sa Noah, fortfarande blek i ansiktet. ”Om vi ska kunna hjälpa henne, måste vi förstå hennes och husets historia.”

Leo nickade. ”Men var börjar vi? Det här huset har så många lager av tragedier.” 

Han tog fram sin anteckningsbok och började skriva ner allt de just hade hört.

 ”Vi behöver hitta information om gården, om dess tidigare ägare och vad som egentligen hände här.”Det bästa stället att börja är nog på det lokala biblioteket ,” föreslog Noah.”

Just då hördes ett annorlunda ljud utanför. Det knarrade i golvet, som om någon gick över det gamla trägolvet i en annan del av huset. Noah och Leo bytte blickar igen, den tysta överenskommelsen att de skulle stanna kvar och strunta i vad kvinnan sagt till dem, att huset var farligt och att de kanske skulle bli husets nästa offer.

”Vi kanske kan få fler svar från detta hus,” sa Leo. De smög sig ut ur rummet och gick mot en lång korridor. 

I slutet av korridoren fann de ett rum med en öppen dörr, ljuset lös in genom ett fönster i vänstra hörnet. ”Ska vi gå in?” viskade Noah nervöst. Leo tog ett djupt andetag och nickade.

De klev in i rummet och blev mötta av en gammal klädkammare, där kläderna hängde över trasiga stolar. Men det som fångade deras uppmärksamhet mest var en stor, dammig spegel som stod lutad mot väggen. Spegeln var smutsig, men när de kom närmare såg de svaga rörelser som reflekterade tillbaka. 

Noah sträckte ut en hand mot spegeln. ”Det här är konstigt,” sa han. ”Det ser ut som någon försöker visa oss något.” Medan de båda stirrade in i spegeln såg de för en liten stund kvinnans ansikte igen.

De började leta efter ledtrådar kring spegeln och rummet.  men plötsligt med ett högt krasch föll spegeln och bröts i små bitar på golvet. I samma ögonblick kände de en kall vind blåsa runt omkring dem, som om rummet plötsligt hade blivit besatt av ett okänt väsen.

”Vi måste gå härifrån,” sa Leo med panik i rösten. Men precis när de vände sig om för att fly, hörde de kvinnans viskning igen, nu mer intensiv och skarp:

”Släpp inte taget! Ni är den sista chansen…”

Noah och Leo såg på varandra, hjärtat slog i takt. De visste att de var på väg in i det okända, en värld där inget var säkert, men de var fast beslutna att avtäcka gåtan med det hemsökta huset.

Kap. 8

Noah och Leo stod kvar i rummet, förfärade över vad som just inträffat. Den krossade spegeln låg i en glittrande hög av skarpa bitar på golvet. ”Vi kan inte lämna det här,” sa Leo andfått. ”Vi måste förstå vad som just hände.”  Noah nickade, trots att hans hjärta fortfarande slog snabbare än det någonsin gjort förut. 

”Kanske spegeln var en portal av något slag? Kanske den kanske visar oss vad som verkligen hände här.” 

De började plocka upp de trasiga bitarna av spegeln, som om de skulle kunna få svar på de frågor som fanns i deras huvud. Plötsligt hörde de ett bankande ljud igen; nu från andra sidan av våningen. 

Leo och Noah stannade upp, ”Vad var det?” frågade Noah. 

”Vi får kolla,” svarade Leo, och de smög sig mot ljudet, osäkra på vad det var.  

Golvet knarrade under deras fötter när de smyger mot rummet där de tror ljudet kommer från. Väl där såg de en lång korridor som såg ut att sträcka sig i oändlighet. De såg dörrar på båda sidor men ingen rörde sig. 

”Noah, jag känner en extrem kall vind här,” sa Leo. ”Det här stället är inte okej.” 

”Vi är tvungna att undersöka,” svarade Noah bestämt. ”Vi har kommit för långt nu.” Han pekade på en dörr långt ner i korridoren som stod på glänt. ”Låt oss kolla där.” 

De närmade sig dörren, och där möttes de av en mörk och skrämmande syn. Rummet var överfullt med gamla medicinska verktyg och apparater som för länge sedan hade sett sina bästa dagar. Väggarna var prydligt klädda med bilder av tidigare patienter, deras ansikten var fyllda av sorg och ensamhet. 

”Det här måste ha varit behandlingsrummet, det är ju trots allt ett gammalt mentalsjukhus.” sa Noah. Och det finns säkert fler ledtrådar här.” 

Noah gick mot ett skrivbord och där fanns det en gammal journal med slitna sidor. ”Låt mig se,”han mumlade när han öppnade den. Namnen på sidorna var bekanta. Det var namnen på de döda spökjägarna som utforskade husets hemlighet genom åren.

”Nej, vi måste gå nu!” sa Leo med en panikslagen röst. Varför ? frågade Leo. Jag får en dålig känsla här, i hela huset.

Men innan de hann vända sig om, stod kvinnan där, nu med en mer allvarlig blick. ”Ni måste förstå! Här har så många lidit, och ni kan inte lämna förrän ni avslöjar sanningen.” 

Kap. 9

Noah och Leo stod stilla, deras hjärtan bultade i bröstet som om de skulle hoppa ur dem. Kvinnan såg på dem med en intensiv blick.”Vad behöver vi göra?” frågade Noah, knappt i stånd att tala.

”Jag kan inte vila förrän detta hus har fått sin rättvisa. Era liv, era själar kommer att slitas ifrån er om ni inte hjälper oss,” viskade hon. 

”Men hur?” utbrast Leo. ”Vad krävs för att lösa detta mysterium?” 

Kvinnan sträckte ut sin hand mot det gamla skrivbordet. ”Titta där. Scrollen som finns där kan ge oss svar och hjälpa er att förstå. Men se upp, det finns krafter här som inte vill att ni ska lyckas.” 

De rusade fram till skrivbordet och lyfte upp scrollen, mer rädda än nyfikna. Noah rullade ut den, och insåg att den var skriven på gammal svenska, den är fylld med tecken och konstiga former som de inte kan förstå. ”Vi måste få hjälp med att tyda detta,” sa Leo. ”Låt oss ta den med oss!” 

Innan de hann reagera kände det en hand som tog tag runt deras hals, och kände en iskall vind som svepte genom rummet. ”Vi måste springa!” sa Noah. 

De kastade sig mot dörren med scrollen i handen. Den skug liknande figuren började röra sig mot dem, adrenalinet pumpade. De sprang nedför trapporna, kände hur en osynlig kraft nästan höll dem tillbaka. 

”Snabbare!” skrek Leo, de hade inte tid att tänka på vad som skulle hända om de misslyckades. De rusade genom korridoren. De kom fram till platsen där trappan ska vara men den var inte där ! Det var bara en vägg, samtidigt hörde de ett kraftfullt skrik som skar genom luften. 

De stannade upp och vände sig om för att se skepnader ta form i mörkret, och omringade dem. Noah och Leo visste att de nu hade kommit till punkt utan återvändo.

Noah och Leo stod mot väggen, begravda i skräck när skepnaderna närmade sig dem. Den ena gestaltade lutade sig närmare och väste, ”Ni tillhör oss nu.” 

”Nej nej! Vi är inte här för att stanna,” skrek Noah och höll scrollen tätt i sina händer. ”

Noah och Leo blickade mot varandra och insåg att de var tvungna att ta kontroll över situationen. ”Vi måste använda scrollen,” sa Leo med beslutsamhet. 

Noah började mumla orden som stod i scrollen, orden verkade flyga i luften och det kändes som om rösterna omkring dem började förlora sin makt, och skuggorna drogs tillbaka i rädsla. 

Plötsligt började scrollen lysa och det kändes som om en energi strömmar genom dem. Allt omkring dem blev tyst. Skepnaderna stelnade, och framför deras ögon började de försvinna, skrikande och skruvande in i sig själva. Noah och Leo förstod att de hade aktiverat något. ”Håll fast!” ropade Noah, och han tog tag i Leo medan energin från scrollen sköljde över dem.

Inom kort krossades allt i ett ljus, och de kände hur tyngden av huset försvann från deras axlar. De stod plötsligt ensamma, på den klara dagen utanför prästgården. Deras uppdrag var nu att ta reda på husets historia och lösa mysteriet vilket betyder att fallet om Borgvattnets prästgård precis hade börjat. 

Kap. 10

Noah och Leo satt i bilen på väg mot det lokala biblioteket. Scrollen låg i en trygg påse mellan dem, och de var fast beslutna att få svar på dess mystiska innehåll.

 “Vi måste förstå vad som hände i det här huset,” sa Noah med en koncentrerad blick. ”Det kan ha varit flera andra offer innan de som dog här.”

Leo nickade. “Dessutom finns det den gamla damen som vi kan prata med. Hon kanske vet något om mentalsjukhuset och dess historia. Hennes man var ju en av dem som var inblandade.”

Även om de kände sig pressade av den tid de hade för att få information, var de spända på att dyka ner i litteraturen kring Borgvattnets prästgård. De anlände till biblioteket och skyndade sig in. Lukten av gamla böcker går inte att undvika. 

De gick direkt till de historiska avdelningarna. Både Noah och Leo bläddrade igenom gamla tidningsartiklar och böcker som handlade om området. Efter en lång stund hittade Leo en gammal tidning som hade en artikel om prästgården. 

“Lyssna på det här,” sa Leo och pekade på en rad. ”- Flera patienter dog under mystiska omständigheter på Borgvattnets mentalsjukhus. De säger att anställda experimenterade med okända metoder på dem.’” 

Noah kände en kall rysning längs ryggraden. “Det kan förklara allt. Det handlar om mer än bara en tragedi; det handlar om brutala handlingar.”

De fortsatte att bläddra igenom tidningarna och insåg att det fanns en del konstiga skvaller om att det skulle finnas en källare i huset där “konstiga” experiment utfördes. Dessutom fanns det även referenser till en kvinna vars syster hade jobbat som sjuksköterska där.

“Vi måste hitta den gamla damen nu,” sa Noah. “Vi har inte mycket tid på oss.” Så de lämnade biblioteket och satte sig i bilen för att köra till kvinnan som hade fångat deras intresse.

Kap. 11 

Under bilfärden diskuterade de vad de skulle fråga damen. Noah skrev ner frågor i sin anteckningsbok. “Vi borde fråga om hennes man och vad han sa om huset. Eller hade han hemligheter  inte ville dela med sig av, sa Noah.

Leo nickade. “Och vi borde också kolla upp om hon har några gamla fotografier eller dokument som kan ge oss lite mer information.” 

Efter en stunds körande kom de fram till en liten, charmig stuga. Den var klädd av klängande gröna växter och blommor. Noah knackade på dörren, och efter några sekunder öppnades den av en gammal dam. Damen var klädd i en vinröd klänning, gröna glasögon och grått hår. 

“Hej, vi är spökjägare och vi hörde att ni kan ha information om Borgvattnets prästgård?” sa Noah artigt.

Den gamla damen nickade och bjöd in dem. “Jag jobbade där länge. Jag kände till gården utantill, och därför vet jag att det hänt mycket konstigt där.” De slog sig ner vid köksbordet, och damen berättade historier om sin man som hade jobbat som psykiatriker på mentalsjukhuset i också många många år. 

“Hans namn var Karl,” sa hon. “Han älskade sitt arbete, men de senaste åren började han prata om konstiga saker han sett. Han sa ibland att han kände en närvaro där.”

“Vet du vad han menade han med det?” frågade Leo nyfiken.

Damen suckade och rynkade pannan. “Han sade att det fanns något ont som lurade i huset, men när jag frågade honom om detaljer, blev han alltid tyst. Jag tror att han bar på en tung hemlighet.” 

Kap. 12

Noah och Leo förstod att de nu var i kontakt med något mycket djupare än vad de kunnat föreställa sig. 

“Fanns det något anhöriga eller patienter som försvann i samband med hans arbete?” frågade Noah.

Damen lutade sig tillbaka i stolen och såg ned. “Ja, några av dem försvann spårlöst. Jag minns att en av dem var en ung kvinna. Hon kom hit för att få hjälp, men hon sa att hon kände sig fängslad, som om någon ville hålla henne kvar.”

“Aha! Det måste ha funnits en hemlighet bakom mentalsjukhuset och kanske även den mystiska kvinnan som erkände att hon inte kunde få ro.” sade Leo ivrigt.

“Finns det någon bild eller ett dokument som vi kan få titta på?” frågade Noah. 

Den gamla damen reste sig och gick in i ett angränsande rum. “Jag har några av Karls gamla saker, vill ni se?” 

De nickade ivrigt, och snart återvände hon med en kasse fylld med gamla papper och foton. Noah och Leo började granska dokumenten med stor noggrannhet. Snabbt upptäckte de en del fotografier och några gamla journaler.

“Det här är fantastiskt,” utbrast Leo. “Det här kan ge oss de svar vi letar efter!” 

De grävde igenom papperna och snubblade över en gammal journal som innehöll anteckningar från Karls arbetsdagar. Det stod anonymt om en kvinna vid namn Elise och anteckningar som beskrev hennes plågor och hur hon kände att hon inte kunde lita på någon.

“Det här är intressant,” sa Noah. “Kanske hon är kopplad till den kvinna vi såg i prästgården?”

Damen nickade allvarligt. “Ja, Elise var en av de sista patienterna. De sa att hon antingen rymde eller… Försvann. Ingen visste säkert vad som hände med henne.” 

Leo tog bort glasögonen och masserade sina ögon. “Det låter som om det här stället har många hemska hemligheter. 

Den gamla damens ögon blev tårfyllda. “Jag önskar att jag kunde göra mer för att hjälpa dem. Det var inte meningen att så många skulle lida.”

“Noah, vi måste göra en plan för att återvända till prästgården,” sade Leo. “Vi har mycket att komma ikapp med, och vi måste noga överväga våra steg.” 

De tackade den gamla damen för hennes tid och berättade vad det skulle göra med all information. Sen begav de sig mot bilen. 

Kap. 13

Noha satte sig bakom ratten och Leo i passagerarsätet där framme. Noah satte upp sin telefon med gps – en  i kopp hållaren. Sen bakade han ut bilen från den lilla parkeringsplatsen utanför huset och körde ut på den långa stigen.  Allén sträcker ut sig framför dem, till synes oändlig. Leo rullade ner rutan och sträckte ut handen och kände hur löven kittlade hans fingertoppar. När allén tog slut svängde Noha vänster och ut på en lite större väg. 

Vad gör vi nu då, frågade Leo ?. Kör hem, eller till kontoret och så sover vi där, föreslog Noah. Jag är jätte, jätte trött, och jag kommer nog bli tröttare efter att ha kört hem. Noha slutade meningen med en gäsp innan han fan blicken på vägen igen. Det låter bra, sa Leo, också med en gäsp på slutet.  

Efter cirka 30 minuter anlände det vid kontoret. Noha satte ner sin ryggsäck på asfalten medan han tog upp nyckel ur sin bakficka. Han satte in nyckel i nyckelhålet och vred om. Leo gick mot den silvriga brevlådan som satt fast borrade på väggen i den långa, guldfärgade korridoren. Samtidigt gick Noah fram till den vinröda kontorsdörren, låste upp och gick in.

Han hängde sin keps på en krok i hallen och ställde sina skor på skohyllan. Sen gick han direkt in i badrummet. Han tog sin tandborste ur sin necessär och la på lite tandkräm. Med tandborsten i munnen gick han ut i ett slags vardagsrum. Han drog ut bäddsoffan och tog ut nya sängkläder från ett skåp. Han la över ett lakan över soffan och ett örngott runt om kudden. Men just då kom Leo in i rummet, ovetandes om att han hade en tandborste i munnen, fylld med tandkräm och med huvudet lutad över den nya vita lakanen. 

Så lade Leo en hand på hans rygg, kanske lite för hårt. Så tandborsten flög ut ur munnen och det gjorde tandkrämen och saliv också . Det nya lakanet, det var inte länge nytt.

 Opsii,sa Leo. Som om det var meningen, eller att han ville skämta. Men tillräckligt snäll var han, han tog fram ett nytt lakan och bäddade om bäddsoffan. Noah släckte lampan som stod på köksbordet och Leo gick in och la sig i den andra bäddsoffan i ett annat rum. Sen sov de väldigt gott hela natten. 

Kap. 14 

Leo vaknade av stekpannor som slog mot varandra, tallrikar som stod framme på bordet och den lilla lägenheten var helt upplyst av stearinljus och andra ljuskällor. Noah stod med ett förkläde knyttet runt midjan och lagade mat, pannkakor för att vara exakt.

God morgon sömntuta, sa Noah med ett leende på sina läppar. God morgon svarade Leo, med en raslig och hes röst eftersom att han precis hade vaknat.  Leo sätter sig upp i den bäddade soffan.                            Snabba dig nu, sa Noha från köket, pannkakorna blir snart kalla. 

Leo blinkade till ögonen för att vänja sig vid det starka ljuset. Sen ställde han sig upp och tog på sig ett par svarta mjukisbyxor och en grå t- shirt. Sen gick han ut till köket där Noah hade dukat fram en jättefin frukost.

Gud vad gott, sa Leo, med en mer vaken röst. Ja !, det får jag hoppas att det är, svarade Noah, stolt. Sätt dig ner så ska jag bara hämta dricka. Leo satte sig ner vid det vita, runda, slitna köksbordet. Juice eller vatten ropar Noah. Juice, sa Leo. Noah tog ut juicen från kylskåpet och stängde kylskåpsdörren igen. Han vände sig om och ställde juicepaketet på köksbordet innan han slog sig ner vid bordet.

Varsågod att börja, sa Noha. Leo kollade ner på sin tallrik som redan var fullproppad med mat. Ja, jag började innan, sa Leo medan han skämdes lite. Det är ingen fara, sa Noah nästan skrattandes. De båda högg in på pannkakorna, de kokta äggen, bacon och mycket annat. Efter en smaskande 20 minuter var de proppmätta. De la sina talrika och bestick i diskmaskinen och ställde in juicen, smöret, de olika skyltarna och osten i kylen. Noha snurrade ihop påsen med lingon grova och la ner den i lådan. Vad gör vi nu, frågade Leo, medan de  satte sig i soffan. 

Noha drar fram ett papper från en av bokhyllorna bredvid soffan. Han lägger pappret i sitt knä och tar ut en penna från sin ficka. 

Kolla här !. På pappret visades bilder som tagits inuti huset för många år sedan. Vi kan kanske hitta någon ledtråd bara av att kolla på bilder, frågade Noah. Ja visst, sade Leo. 

Efter en stunds titande spärrades Leos ögon upp, som om det skulle falla ut. Hans pupiller blev allt större och hans mun öppnades långsamt. Kolla där, sa Leo, medan han pekade ner i hörnet på pappret. Jag minns inte att det fanns en dörr där, sa han med en funderande röst

Det minns jag inte heller, sade Noah också med en funderande röst. Vi måste åka dit och kolla, sa Leo. Ja ! – Kanske på söndag eller på lördag, frågade Noha. Nej nej, idag, sade Leo med en lite hård och allvarlig röst. Jag orkar inte vänta mer. Jag vill få svar på vad som hänt, vad som hänt i detta hus. Om inte du vill följa med idag då… men just då ringde Noahs mobiltelefon. Jag ska bara ta detta, sa Noah lite glad över att få slippa Leos lilla utskällning. Han smet försiktigt iväg och in i badrummet tvärs emot hallen. 

Kap. 15

Noah stängde dörren bakom sig och tryckte på svarsknappen. ”Hej, det är Noah,” sade han.

På andra sidan linjen hördes en röst som han inte kände igen. ”Hej Noah, det är Greta. Jag har information som kan vara viktig. Det handlar om Borgvattnets prästgård.”

Noah kände en kall kår längs ryggraden. ”Vad har du för information?” frågade han, plötsligt i fullt fokus.

”Det är något som du och din kollega måste veta. En av de patienter som försvann från mentalsjukhuset var en kvinna vid namn Elise. Ja, Hon har jag hört om Sa Noah. Ja ! Och det sägs att hennes ande fortfarande vandrar på prästgården,” berättade hon. ”Hennes man letade efter henne i åratal, och de säger att han också dog med sorg i sitt hjärta där, inuti väggarna.”

Noah mindes vad den gamla damen hade sagt om Elise och kände hur en ny ström av beslutsamhet flödade genom honom. ”Kan du träffas, så kan vi få veta mer? 

”Jag kan. Men gör det snart, tiden är knapp. Det finns något som inte vill att ni ska upptäcka sanningen,” svarade Greta, innan hon lade på.

Noah kände en stark oro i magen när han gick tillbaka in i vardagsrummet. Leo satt fortfarande i soffan och såg ut att vänta otåligt. ”Vem var det?” frågade han.

”En kvinna vid namnet Greta. Hon har information om Elise—den kvinna vi pratade om. Hon vill träffa oss nu,” sade Noah, allvarligt.

”Hur länge ska vi vänta? Kan vi åka nu?” frågade Leo ivrigt.

”Ja, låt oss åka direkt. Vi kan inte vänta längre på att få svar,” sade Noah.

De greppade sina väskor och rusade ut till bilen. Leo satte sig bakom ratten medan Noah tryckte in GPS:en för att hitta Gretas adress. Bilen körde snabbt genom det dimmiga morgon landskapet och snart befann de sig faktiskt framför en liten, sliten stuga i utkanten av byn.

Kap. 16

Greta stod redan vid dörren och vinkade till dem att komma in. ”Tack för att ni kom. Jag har en del fotografier och dokument som jag tror kan hjälpa er,” sa hon och ledde dem in i sitt vardagsrum där en gammal träsoffa och tunga bokhyllor dominerade inredningen.

Det var tyst, bara ljudet av klockan som tickade. Greta satte sig ner på soffan, och Noah och Leo gjorde samma sak. Hon tog fram en gammal låda och började bläddra igenom papper.

”Det här är anteckningar från min far, som också arbetade på mentalsjukhuset,” förklarade hon. ”Han skrev ner allt han såg och hörde. Det var spöklika berättelser om patienter som blev galna av de experiment som utfördes.” 

Noah lutade sig fram. ”Vad för experiment?”

Greta suckade. ”Det handlade om kontroll av sinnesstämningar med hjälp av diverse metoder, men vissa metoder var brutala. Elise var en av dem som blev utsatt. Det sades att hon hade en speciell förmåga att se det som andra inte kunde—det som fanns bortom det synliga,” berättade hon.

Leo blev nyfiken. ”Så hon kunde se spöken? Kanske till och med de som fortfarande hemsöker prästgården?”

”Precis. Men… vad värre är, många läkare började påstå att hon var besatt,” sa Greta med en låg röst. ”Det var därför hon blev inlagd där.”

Noahs hjärta bultade. ”Så det finns en chans att Elise fortfarande är bunden till prästgården? 

Att hon skriker efter hjälp?”

Greta nickade. ”Och jag tror att det finns mer än bara spöken i det huset. Det är en plats med djupa, mörka hemligheter.”

Kap. 17

Noah och Leo såg på varandra, nu mer fast beslutna än någonsin. ”Vi måste tillbaka. Vi måste prata med Elise och hjälpa henne,” sade Noah.

Greta reste sig upp och gick till en gammal bokhylla. Hon plockade ut en liten, sliten bok, och gav den till Noah. ”Detta är en sorts journal som min far skrev. Den beskriver de olika patienterna, inklusive Elise.”

Noah kände hur en känsla av ansvar kom över honom. ”Tack, Greta. Detta kan vara nyckeln till att lösa allt.” 

Leo reste sig snabbt. ”Låt oss köra nu. Vi har inte tid att förlora.” 

De hastade ut ur stugan och in i bilen igen, adrenalinet pumpade som en stark ström. När de körde tillbaka till prästgården kände de hur den mörka becksvartigheten från det hemsökta huset drog dem till sig.

Vid prästgården var det plötsligt som om luften frös till is. Dimman hade blivit tätare, och skuggorna i träden verkade vara livligare. Noah knöt sin käke. ”Vi ska inte låta oss stoppas nu.”

De klev ur bilen och kände hur en kall vind svepte förbi dem. Båda visste att det var nu eller aldrig. Tillsammans gick de mot den slitna dörren, redo att konfrontera det okända och de hemligheter som hade legat begravda under årtionden.

När de öppnade dörren hördes ett svagt ljud, som ekon av förlorade själar. Det kändes som om hela huset hade vaknat upp, redo att avslöja sina mörka hemligheter. 

”Vi börjar här,” sade Noah, och de tog ett steg in i det okända, med scrollen och dokumenten från Greta i sin hand, fast beslutna att hjälpa Elise att finna den fred och frihet hon så länge hade längtat efter.

Kap. 18

Noah och Leo klev in i huset, och det knarrande golvet under deras fötter påminde dem om byggnadens ålder och historia. Med scrollen i Noahs hand och dokumenten från Greta under armen kände de styrkan av sitt uppdrag. Den kalla luften fick hårstråna på deras armar att resa sig, som om huset själv var medvetet om deras närvaro.

”Vi måste hitta ett sätt att kommunicera med Elise,” sa Noah medan han inspekterade rummet. ”Kanske att vi kan skapa en cirkel av ljus och använda den gamla journalen för att förbereda oss.”

Leo nickade. ”Jag kan leta reda på lite gamla ljusstakar och placera dem runt rummet. Vi behöver också se till att saker är ordentligt skyddade så att vi inte blir störda.”

De delade på sig för att snabbt söka i huset. Noah gick in i rummet där kvinnan tidigare hade visat sig, och där såg han fortfarande de gamla möblerna och tragedierna som vilade i skuggan av väggarna. Han hittade en gammal avbruten lampa och några dockor i ett hörn, som påminde honom om de förlorade själar som fortfarande kände sig fångade här.

Medan han grävde genom skräpet kände Noah plötsligt hur något berörde hans axel. Han vände sig hastigt om, men inget var där. Ändå kände han att han inte var ensam. Han tog ett djupt andetag och försökte skaka av sig det paralyserande skräcken. 

Leo kom in i rummet med några ljusstakar och levande ljus. ”Jag tror att vi är redo,” sade han med en nervös men bestämd röst. ”Vi kan börja vår rituella ceremoni här. Vi behöver bara några stolar att forma cirkeln runt.”

Kap. 19

 De ställde sig för att placera stolarna i en cirkel och tände ljusen, vars lågor började dansa i den kalla luften. Noah öppnade journalen som Greta gett dem och läste högt de ord som rörde sig mellan raderna. ”Vi bjuder in dig, Elise, att komma fram, vi önskar att du ska säga oss vad som håller dig kvar.”

Plötsligt slocknade ett av ljusen, och en frigid vind svepte genom rummet, vilket fick Noahs hår att resa sig. ”Elise? Är du här?” ropade han, nästan bönande. Hans röst ekade i det tysta rummet. 

Då, framför dem, framträdde silhuetten av kvinnan, med sorgsna ögon som tittade genom dem som om hon sökte något som hon aldrig kunnat hitta. ”Jag… är fast… här i smärtan av förlust,” sade hon med en spöklik röst som svävade över dem som skuggan i rummet.

Leo försökte samla mod. ”Vi vill hjälpa dig, Elise. Vad hände med dig? Vad kan vi göra för att befria dig?” 

Hon såg på dem, och för en kort stund låg en känsla av hopp i luften. ”Folk pratar om mig, men ingen känner till varför jag är här,” svarade hon. ”Jag dog av händer som skulle ha skyddat mig. Du måste förstå min historia.”

Noah bläddrade genom journalen efter ledtrådar. ”Berätta för oss. Vi lyssnar.”

Elise andades djupt som om hon tog mod. ”Jag var en av dem som miste sitt liv i ett experiment vid mentalsjukhuset. De trodde att min förmåga att se det som döljs för andra gjorde mig farlig. De…”

”Experimenterade på dig,” fullföljde Leo förskräckt. ”För att kontrollera dina krafter.”

Elise nickade sakta. ”Ja, och nu är jag en av flera själar som här är fast. De vill inte att ni ska veta sanningen. Det finns en källare, där hemligheterna överlevde i mörkret.”

Full av känslor förstod Noah och Leo att de var på väg att avslöja den mörka historien i prästgården, men de behövde mer konkret information för att kunna hjälpa henne.

Kap. 20

De följer Elise in mot den gamla delen av huset, där de naturligtvis kunde känna hur spänningen och energin vällde upp och ner längs ryggraden. Ingen av dem visste vad som väntade dem, men de visste att de hade bestämt sig för att konfrontera sitt öde.

Med sitt mod samlat trädde de in i kalla och fuktiga rum. Det var mörkt och skrämmande, med sprickor där ljuset knappt nådde fram. Vattendroppar hördes ekande i korridoren, och de kände att de var i ett innandöme av förtvivlan och smärta. 

”Noah, se där!” sa Leo plötsligt och pekade på en dörr längst in. Den var gammal och ruggig, men en glöd av mystik omger den, som om det var en portal till det förflutna.

De närmade sig dörren och plockade fram en ficklampa med sina stela händer. Noah tryckte ner handtaget med en nervös gnista av känsla. Med en gnisslande ljud öppnades dörren och det brydde sig om att leda dem in i ett rum fullt av gamla föremål och skrot.

Det var här som de stötte på en skräckinjagande syn – en bortglömd plats täckt av spöklika saker och bilder av de som hade lidit. Papper var spridda över golvet, med gamla journaler och grönskande mappar. 

”Där, se!” ropade Noah, när han fann en gammal dagbok gömd under en kista. Han öppnade den och började bläddra igenom den. ”Det här kan vara det vi letat efter. Det handlar om experimenten!”

De såg på varandra, men visste att de inte kunde låta sig distraheras av sin egen rädsla. En kraftig skugga ritade sig på väggen bakom dem, och de vände sig hastigt om. 

De frusna skriken ekade starkt genom källaren. De visste att tiden var knapp. Elise uppenbarade sig bakom dem. ”Skynda er!” varnade hon, hennes röst var nu mer intensiv. ”Ni har inte mycket tid kvar!” 

Kap. 21

Noah och Leo visste att de inte kunde slösa tid. De hade nu ett mål framför sig – att förstå experimenten och att befria Elise och de andra själarna. 

”Det här är fruktansvärt,” sa Noah med ett viskande chockat tonläge. ”De använde brutala metoder för att kontrollera de som de ansåg vara farliga. Källaren är full av tortyrmetoder och medicinska verktyg. Elise var inte den första, men har förmodligen blivit den senaste överlevande av denna fruktansvärda historia.”

”Men vad nu?” frågade Leo oroligt. ”Om de inte vill att vi ska ta oss härifrån…”

”Vi måste avsluta det här,” sade Noah med beslutsamhet. ”Vi måste konfrontera det de fruktar – men vi behöver se till att Elise och de andra inte längre är bundna hit. Vi borde hitta en ritual för att skydda oss.”

Tiden knappade. De vände sig snabbt mot Elise, som inte längre var en skrämd skugga, utan en strålglans av hopp. ”Tack för att ni vill hjälpa mig,” sa hon med dryga tårar. ”Men ni måste vara försiktiga. Det finns något i huset som är mycket ondskefullt.”

De insåg vad som stod på spel – och att de kanske inte ens hade en chans att lyckas.  De kollade på varandra och gick till mitten av rummet. Med Elise tet bakom. 

Kap. 22

Noah och Leo satte sig i en cirkel, omgivna av ljus och med Elise i mitten. De förberedde sig för att använda den kunskap de fått från scrollen och från journalerna.

”Vi kommer att kalla på dem som fortfarande är fast här,” förklarade Noah. ”Vi kommer att kalla dem med respekt och erbjuda dem möjlighet att komma till fred. Elise, var snäll och hjälp oss.”

Elise nickade och började mjukt sjunga en gammal melodi som ekade i rummet. Noah och Leo slöt ögonen och kände energin som stämde in med sången. Luften började vibrera, och skuggorna omkring dem förändrades när de började kalla på själarna i mörkret.

Kalla vindar svepte genom rummet, och de kände hur mörka makter började vakna. De fortsatte att sjunga och be om förlåtelse, att själarna skulle tas emot med ljus och kärlek. 

Trots att de kunde känna motståndet växa i styrka, höll de fast vid sitt syfte. 

Plötsligt hördes ett fruktansvärt skrik, som om många själar ropade samtidigt. ”Släpp oss! Släpp oss!” hördes ekon i källaren.

Det var nu eller aldrig.

”Släpp oss från detta lidande!” ropade Noah med kraft. ”Vi ger er vår trygghet! Vi ger er ljus! Vi erbjuder er frihet!”

Det var som om tiden stod stilla. Källaren ljusnade, och skuggorna började försvinna. En tunn rök spred sig i rummet innan den försvann kort därefter. Elise föll övergivet fram och höll Noah och Leo i händerna. ”Tack,” viskade hon innan hon försvann i en strålande ljusglimt. 

Då den sista jorden försvann, kände Noah och Leo sig bestörta av den upplevelse de just hade genomgått. Utan att förlora tid, reste de sig och kände att något nytt hade skapats. 

”Då har vi frihet och hopp,” sa Noah, lyssnade på ljudet av vinden som susade genom huset. Leo nickade eftertänksamt och kände glädje medan tårar av glädje föll över hans kinder. Äntligen, efter veckors arbete hade de löst det. Alla spöken och varelser var nu fria. Så nu kunde de äntligen säga att fallet med Borgvattnets Prästgård var avslutat.

Slut

Författare: Vincent