I skuggornas rike där tystnaden gror,
vandrar en själ som en gång förlor.
Inte född till förräderi, ej med hat i sin hand,
men kylan kom smygande, som sand över land.
Smärtan blev bröd, svek blev hans vin,
ett hjärta som blödde – förvandlades till sten i sitt skrin.
Han sprängde en port, inte bara en dörr –
utan barndomens tårar, sin mors sista rör.
Och porten den föll, på de som ej visste,
att de bar hans barndom i händer så bristfritt.
Oskyldiga brann för hans sargade rop,
i ett värld där godhet ibland tappar sitt fotsteg och dop.
Men på andra sidan – står någon kvar,
med öppna händer, utan rustning och svar.
En trogen själ, med hjärtat som sköld,
står fast i stormen, även när världen är följd
av lögn, av hat, av dem som vill såra –
de väljer sin väg, men andra väljer att förlåta, förklara.
Att vara hederlig, trogen, är inte att vara svag,
det är att bära sitt ljus, även under mörkrets dag.
Så världen må skälva, portar må sprängas,
men själar som älskar kan aldrig förträngas.
I varje val vi gör, i varje andetag vi bär,
finns kraften att skapa fred – och laga det som är.
Jag såg portarna falla
Jag såg portarna falla, inte bara av sten,
utan av löften som sprack, av kärlek som brann upp igen.
Någon sprängde dem – inte för ära, inte för tro,
utan för ett hjärta så kallt att det glömt hur det slog.
Och jag frågar mig själv, varför blir man en förrädare?
Varför väljer vissa att såra, när de kunde läka istället?
Var det hatet som fostrade dem, eller en barndom utan namn?
Eller glömde de bara att ljuset finns kvar bakom skam?
Jag har också burit sorg, känt svekets kalla kniv,
men jag valde att inte låta det bli mitt liv.
För jag tror på Gud, på rättvisa och frid,
på att varje själ har ett val – även när allt gör ont inuti.
De säger att goda människor är naiva, att vi inte ser,
men vi ser mer än ni tror – vi väljer bara att bära mer.
Vi bär kärlek där andra bär hämnd,
vi bär trofasthet där andra bär eld.
Och ja – oskyldiga får ibland betala priset
för någons vrede, någons tappade ljus.
Men varje gång vi väljer att stå kvar, att inte ge upp –
bygger vi något större än hatets brus.
Jag förlåter inte för att de förtjänar det –
utan för att jag förtjänar frid.
Och jag ber:
Må de som spränger lära att bygga,
må de som förråder lära att bära sin skuld med sanning och vilja.
När de möttes vid raseriets murar
Han stod där med ögon som glödde av skam,
bland spillrorna av allt han en gång kallade namn.
Sprängd var porten, förstörd var hans väg,
men framför honom stod någon som aldrig vek.
– ”Du borde hata mig”, viskade han lågt,
– ”Jag förtjänar din vrede, din dom, ditt förakt.”
Men den andre svarade inte med svärd eller eld,
utan med stilla ögon, som bar något sällsynt och säll.
– ”Jag hatade dig,” sa han, ”men jag valde en gång till.
För mitt hjärta är inte gjort för att döda, det är gjort för Guds vilja och Guds still.”
– ”Hur kan du stå här? Hur kan du ens se mig i ögonen?”
– ”För att jag ser längre än din skuld, jag ser din början.
Och jag ser att någon måste vara den som bryter cirkeln.
Annars fortsätter vi spränga, bränna, slita sönder liv.”
Förrädaren föll ner på knä, inte för honom –
utan för den han en gång varit, den han glömt.
– ”Jag minns ett barn som drömde om fred.”
– ”Då ta den drömmen”, sa den trogne, ”och bygg den istället.”
De reste sig båda, en bruten, en hel,
men båda med hjärtan som nu bar mer än fel.
Och bakom dem låg ruiner –
men framför dem något nytt.
En väg där förlåtelse inte var svaghet,
utan en seger i tyst triumf och gudomlig drift.
Jag trodde att hatet skulle rädda mig
Jag minns inte när det började. Kanske när dörren aldrig öppnades. Kanske när skriken hemma blev vardag och tystnaden utanför blev fängelse. Jag minns bara att någonstans på vägen blev mitt hjärta hårt. Inte för att jag ville – utan för att jag inte visste hur man överlever annars.
Så jag valde hatet. Det var enkelt. Det var varmt. Som eld. Det dövade sorgen, dolde skammen. Det fick mig att känna mig stark. När jag förrådde dem som litade på mig, kände jag något – kanske makt, kanske frihet. Jag vet inte längre.
Men nu står jag här bland ruinerna jag själv orsakat. Och där står han – den jag svek. Inte med vrede. Inte med en knuten näve. Utan med ögon som bränner mer än någon eld.
Han säger inget först. Han bara ser mig. Inte som ett monster. Inte som ett offer. Bara… som en människa. Det gör ondare än all skuld jag bärt.
Jag vill skrika att han har fel. Att jag är förlorad. Att inget kan göras ogjort. Men min röst sviker mig.
Han säger:
”Det du har gjort är mörkt. Men du är inte bara det.
Du kan bygga något nytt – om du väljer det.”
Jag har valt fel så många gånger. Men kanske är det inte för sent att välja en gång till. Inte för att jag förtjänar förlåtelse. Utan för att någon fortfarande tror att jag kan vara mer än mina synder.
Och det, den tron – den skrämmer mig mer än något annat.
Men det är kanske där friheten börjar.
Del I: Barndomen – Tystnaden efter skriket
Han lärde sig tidigt att tystnad kunde vara farlig. Inte den stilla tystnaden i skogen, inte tystnaden före en snöstorm – utan den tystnad som kom efter ett slag. När ingen bad om förlåtelse. När ingen frågade om han var okej.
Hans pappa hade ögon som aldrig riktigt såg honom. Bara flaskor. Bara skuggor på väggarna. Mamman försökte ibland, när hon inte var för rädd. Men det där hemmet – om man nu kunde kalla det så – lärde honom att känslor var farliga. Att svaghet straffas. Att man antingen skriker eller gömmer sig.
I skolan fanns det ingen fristad. Lärarna såg inte längre än betygen, barnen såg på honom som någon som var ”märklig”, ”stängd”, ”arg”.
Men han ville inte vara arg. Han ville bara bli sedd. Hörd. Älskad. Han ville vara någon som betydde något. Men när man ropar efter kärlek och bara får kyla, då lär man sig till sist att kyla är det enda sättet att överleva.
Så han lärde sig stänga av.
Inte känna.
Inte be.
Del II: Förräderiet – När muren byggdes
Han var inte född till att förråda. Det fanns en tid när han trodde på rättvisa. På sanning. På vänskap.
Men världen hade lärt honom att rättvisa var för dem med makt. Att sanning var farlig. Att vänskap ofta bara var ett annat ord för svek i förklädnad.
Så när de kom till honom – männen med svar, med övertygelse, med en orubblig tro – var han redan halvvägs bort från sig själv. De erbjöd honom tillhörighet. Syfte. En plats att finnas på utan att behöva be om ursäkt för sin ilska.
De viskade:
”Du har blivit sviken. Men du kan bli den som förändrar allt. Det är du som är vaken. De andra är blinda.”
Han ville tro dem.
Han ville tro att allt det han känt – smärtan, ilskan, ensamheten – kunde förvandlas till styrka, till handling, till mening.
Så han sa ja.
Han visade dem vägen in.
Lät portarna öppnas.
Lät skuggorna kliva över tröskeln.
Han såg inte människorna, inte deras liv. Han såg bara symboler. De som hade fått det han aldrig fick. De som levde i ljuset.
Och när allt föll – när dammet låg tungt och röken svepte över ruinerna – fanns det ingen triumf. Bara tystnad.
Samma tystnad som efter skriket i barndomen.
Samma kalla, hårda tystnad som alltid följt honom.
Men nu var han inte ett barn längre. Nu var det han som hållit i tändstickan.
Och någon såg honom.
Någon som borde ha hatat – men inte gjorde det.
Del III: Förvandlingen – Ljuset som stannade
Han väntade på domen. På hatet. På att få det han trodde att han förtjänade.
Men det kom aldrig.
Istället kom han – den trogne. Den han hade svikit. Han som borde ha slagit tillbaka, men som stod kvar.
Inte med vrede, utan med sorg.
– ”Varför säger du inget?” frågade han till slut.
– ”För att du redan dömer dig själv värre än jag någonsin kan.”
– ”Jag förtjänar inte att bli förlåten.”
– ”Nej”, sa den andre stilla. ”Men ibland handlar det inte om förtjänst. Ibland handlar det om nåd.”
Han ville skratta. Ville ropa att det var meningslöst. Men något i honom sprack. En gammal mur, byggd av år av tystnad och hat. Något rann ur honom – inte blod, inte skrik, utan minnen. Hans mammas händer när de ännu var varma. Hans barndomsdrömmar, innan de kvävdes. Hans vilja att bara bli… hel.
För första gången på länge grät han. Inte för att han var svag, utan för att han fortfarande kunde känna.
Den trogne satte sig bredvid honom i spillrorna.
– ”Du är inte den du var när du förrådde oss.”
– ”Vem är jag då?”
– ”Någon som kan välja. Någon som fortfarande lever.”
Han reste sig inte den dagen. Det tog tid. Dagar. Månader. Men han började bygga. Inte murar. Inte bomber. Utan broar. Små, vacklande steg mot något han aldrig trott han förtjänade.
Förvandling kom inte med dunder och mirakel. Den kom tyst. Som ljuset som stannar kvar i rummet, långt efter att solen gått ner.
Och kanske, bara kanske, var det där hans verkliga kamp började.
Inte mot andra.
Utan mot sig själv – för ljusets skull.
När muren sprack
Han lärde sig tidigt att tystnad kunde vara farlig. Inte den stilla sortens tystnad som vilar över en sjö i gryningen, utan den som kommer efter ett slag. När ingen säger något. När ingen frågar om man är okej. När tystnaden är så tjock att den skriker.
Hans pappa drack. Hans mamma tystnade. Skolan gav honom ett nummer men inget namn. Han växte upp med blicken sänkt och händerna knutna – inte i styrka, utan i försvar. Världen var ingen plats att lita på. Den var något att överleva.
Så han stängde av. Lärde sig att inte hoppas. Slutade tro att någon skulle komma.
Men det gjorde någon.
Inte först. Inte när han som mest behövde det. Det var andra som kom först – med ilska, med ideologi, med en röst som lät som hans egen smärta. De viskade att han var utvald, att världen var korrupt, att allt kunde bli bättre om man bara rensade, bröt, sprängde.
Och han, så svältfödd på mening, trodde dem.
Så han öppnade portarna.
Inte bara de fysiska – utan portarna inom sig själv. Släppte in mörkret. Lät det bo där. Välkomnade det som en gammal vän.
När allt var gjort – när dammet lagt sig och byggnader låg i grus – stod han kvar, men tom. Ingen segerrusning, inget rättfärdigande. Bara tystnaden igen. Den han kände så väl.
Och så kom han – den trogne.
Den han svek. Den som borde ha hatat honom.
Men han gjorde inte det.
Han såg på honom. Inte som en fiende, inte som ett monster. Bara som en människa. En som gått vilse. En som kunde välja igen.
– ”Jag förtjänar inte förlåtelse”, sa han.
– ”Det handlar inte alltid om förtjänst”, svarade den andre. ”Ibland handlar det om nåd.”
Något sprack inom honom då. Inte av våld – utan av stillhet. En mur han byggt i åratal började rasa. Och under stenarna låg det kvar: en vilja att känna, att älska, att leva.
Han grät. Inte av svaghet. Utan för att han äntligen var levande.
Det tog tid. Han läkte inte på en gång. Men han reste sig. Sakta. Byggde inte längre murar eller bomber. Byggde relationer. Vågade tala. Vågade lyssna.
Och när han en dag stod där vid platsen han först förrådde, såg han något nytt i ruinerna.
Ett frö.
Ett ljus som inte brann – men som stannade kvar.
Författare: chistopher