Det är sent, 20:45, första april 2025. Himlen är grå, men inte på det sätt som gör att det ska börja regna – bara tung. Man sitter i framsätet bredvid mamma, smärtan i mage av överdosförsöket som knivhugg, för 112 tyckte inte 32 Alvedon var allvarligt nog för en ambulans, men det var det. Mamma säger inte mycket, håller bara hårt i ratten och kör mot sjukhuset med blicken stadigt framåt. Man tänker tillbaka hur man såg pappa gråta när mamma hjälpte mig till bilen, första gången man sett han gråta, men absolut inte sista. Inte efter de här i alla fall. Man känner tårarna bara falla. Det luktar sjukhus redan innan man kommit fram, eller kanske är det bara något kroppen minns.
Ingen skriker när man kommer in. Ingen springer fram. De är lugna, vana. En sjuksköterska frågar mjukt vad som hänt. Man säger inte så mycket, för vad ska man säga? Det är som att man pratar om någon annan. ”Jag tog för många tabletter”, eller, ”Jag skar mig”. Orden lämnar kroppen som om de tillhörde en annan version av en själv. En som man inte riktigt känner igen men ändå är bunden till. Det flytande kolet i munnen smakar som sand och grus i en kombination som man tvingar sig i medan man håller den andra burken i handen. Man tänker för sig själv, att detta är ett straff för man mådde så dåligt att man knappt ville leva längre. Hunger trycker i magen för läkaren tycker att man ska låta kolet värka innan man äter.
De tar prover. Frågar hur länge sedan det var. De frågar om man fortfarande vill dö. Man vet inte vad man ska svara. Ena stunden ja. Nästa nej. Eller bara: ”Jag vet inte”. Mamma sitter på en stol i hörnet, stirrar på golvet. Man vet att hennes hjärta blöder på ett sätt man inte ville orsaka. Men här är man.
Tiden går långsamt. Klockan är 21:46. Ljusen är kalla. Väggarna kala. Det känns overkligt, som om man fastnat i ett vakuum mellan att leva och att inte längre orka. En läkare kommer in och pratar om vidare vård, om att träffa en psykolog, om att kanske bli inlagd. Orden rinner ihop. Man hör dem, men tar inte in dem. Mamma nickar åt allting.
Det är inte dramatiskt. Det är inte som på film. Det är bara tomt. Sårbart. Stillastående. Och mitt i det – en liten, svag känsla av att man ändå valde att åka in. Att man inte är helt borta. Att det kanske finns en väg tillbaka, även om den är lång. Man får gå upp till barnavdelningen och får ett rum, en annan sjuksköterska frågar om man vill ha något men man skakar bara på huvudet. Pappa ringer i tårar frågar om jag mår bra, om det är något man behöver hemifrån och VARFÖR? Frågan varför skär i bröstet. Man svarar bara jag vet inte. Klockan är 23:25 och man väntar på svar om proverna.
Efter alla läkare som kommit in och pratat med mamma så försöker man somna men de går verkligen inte, så man lägger sig hos mamma i sängen hon fick bredvid min sjukhussäng och hon håller en nära.
Var det verkligen värt det?”