Han hade aldrig varit i Sverige förut. Det hade inte hans fru heller, men nu var de där. Hon för att närvara i en akademisk workshop vid universitetet och han för att hon bett honom följa med henne. Han hade bara några veckor tidigare, efter att ägnat mer än tjugo år av sitt liv åt ett jobb han aldrig riktigt trivts med, till sist sagt upp sig.
Visserligen hade han känt sig lätt om hjärtat efteråt, men samtidigt hade han hamnat i ett vakuum som han inte upplevt sedan våren 1990 då han som trettioårig änkling med en sexårig son kommit till Northampton från Rumänien. Han hade då bara kunnat några enstaka engelska fraser och under en tid drivit omkring, stundtals förtvivlad av oro, utan att veta hur det skulle gå för honom och sonen. Till sist hade han fått jobb på en pub. Det hade inneburit en fast, trygg punkt i hans och sonens tillvaro, men trivseln hade aldrig helt infunnit sig och han hade bestämt sig för att sluta.
Hans fru hade då en morgon, vid frukostbordet, ställt ifrån sig tekoppen och sagt:
”Du borde följa med mig till Sverige.”
”Varför det?” hade han genast kontrat och fyllt på sin kaffekopp medan han tittat frågande på henne över glasögonkanten. ”Vill du flytta dit, eller? I så fall kan du glömma att jag följer med. Det här är det sjätte – nej, nu sjunde – landet jag bor i. Jag har emigrerat för sista gången i mitt liv.”
”Nej, jag har inga planer på att flytta dit, men jag tror att det skulle vara bra för dig att komma bort ett tag och få lite nya perspektiv.” Hon svalde en klunk te, innan hon tillade: ”Dessutom har du, så länge jag har känt dig, velat se något av de nordiska länderna ett tag nu. Barnen har sina egna hem och liv, du har för tillfället inget jobb och vi två har inte gjort någon resa tillsammans sedan smekmånaden. Passar utmärkt. Och din son och hans hustru håller båda med mig.”
”Du ska ju jobba där.”
”Just det. Och då kan du tänka över vad du vill göra med ditt liv. Förutom att fortsätta leva ihop med mig förstås.”
”Behöver jag åka utomlands för det?”
”Kanske inte det”, hade hon medgett och svalt en sked av gröten innan hon tillagt: ”Men en tids miljöombyte är aldrig fel.”
”Det har du ju rätt i”, hade han instämt och han hade följt med henne dit.
Nu traskade han i sakta mak med händerna nedkörda i fickorna på sin uppknäppta jacka nedför Carolinabackens grusade väg. Ovanför honom tycktes det stora rosamålade slottet med det svarta taket torna upp sig. Luften var ljum, gula och lila krokusar blommade och solen stod lågt på himlen. Det var andra kvällen i Sverige. Hans fru hade haft en lång dag på universitetet och satt kvar på hotellrummet med en pocketbok. En cyklist passerade plötsligt mycket tätt intill honom i så halsbrytande fart att han ryckte till och tvingades väja häftigt undan för att inte bli påkörd.
”Se upp!” ropade han efter den på engelska, men personen på cykeln saktade inte in för ett ögonblick.
Han stod och blängde efter cykeln som försvann i ett dammoln, samtidigt som en ung kvinna med en yorkshireterrier kom fram till honom.
”Gick det bra?” frågade hon i lätt orolig ton på engelska.
”Ja”, försäkrade han och vände sig till henne. ”Han eller hon, jag hann inte se vad det var, missade mig precis.”
”Man måste se upp med cyklisterna i den här staden”, sa kvinnan ursäktande. De kör lite hur som helst.”
”Jo tack, det har min fru märkt. När hon var på väg till Engelska parken i morse var hon nära att bli överkörd tre gånger och det första hon sa till mig när hon kom tillbaka till hotellet var: ’Den här stadens cyklister är som borna lönnmördare.’”
Kvinnan drog lätt på munnen.
”Det där stämmer nog”, sa hon.
Den lilla hunden hävde då upp några uppfordrande skall och tittade upp på honom, medan den viftade på svansen.
”Karo vill visst att du hälsa på honom”, sa kvinnan. ”Om du inte är allergisk förstås …”
”Nej, det är jag inte. Hej på dig, vovven.”
Han satte sig ner på huk och klappade om den lilla hunden, medan han sa till kvinnan:
”Min svärmor har också en sådan här hund. De är fina.”
”Ja, det är de. Karo är även en väldigt bra vakthund.”
”Det är svärmors hund också.”
Han slutade klappa Karo och ställde sig åter upp.
Kvinnan såg tankfullt på honom.
”Vad heter du?” frågade hon.
”Gáspár Braun. Du då?”
”Marie Karlsson. Gáspár … Ovanligt namn.”
”Det beror på var man bor. Jag är uppkallad efter min morfar.”
”Så du är inte engelsman?”
”Nej, men min fru är engelska. Själv är jag från gamla Östeuropa, men har bott i Storbritannien sedan 1990.
”Var bodde du innan?”
”Rumänien.” De började gå tillsammans i sakta mak längs vägen. ”Min första fru och fyra av våra fem barn dog i 1989 års revolution. Och min artonårige lillebror, som bodde hos mig på den tiden med sin fru och sin dotter, blev också änkling.”
”Vad hemskt!”
”Det var fruktansvärt.”
”Vad hände med din lillebror?”
”Han och hans dotter följde med pappa och styvmor till München, men han och flickan flyttade sedan vidare till Frankfurt. Där gifte han om sig och fick fler barn. Vi håller fortfarande kontakten. Du då? Har du bott här hela ditt liv?”
”Ja.” Marie stannade till för att låta Karo uträtta sina behov. ”Jag är född och uppväxt här.” Hon trädde en svart plastpåse över handen och plockade upp efter hunden. ”Men jag skulle vilja komma bort någon gång.”
”Vart då?”
”Det vet jag inte. Bort bara.”
”Den känslan känner jag igen”, sa Gáspár och knäppte jackan för att han plötsligt tyckte att det började dra kallt. ”Jag känner mig också lite vilsen i tillvaron just nu.”
”Hur då?”
”Jag har, för tillfället, inget jobb och vet inte vad jag ska göra med resten av mitt liv.”
”Jaha …” Marie satte sig ner på en grön träbänk och försjönk i tankfull tystnad. Karo lade sig på marken. Gáspár tvekade ett ögonblick, men satte sig sedan också ner på bänken. Den unga kvinnan sneglade på honom. ”Får jag fråga en sak?” undrade hon.
”Ja visst.”
”Vad är det du vill göra?”
”Egentligen vill jag jobba som postsorterare igen. Jag gjorde det när jag bodde i Rumänien, tills mina verkliga åsikter om Ceauşescu och hans styre avslöjades och jag sattes i husarrest fram till början av 1990. Jag trivdes väldigt bra med det jobbet och saknar det, men samtidigt har mycket vatten flutit under bron sedan den tiden, som man kan säga. Jag har förändrats mycket och vet inte om jag kan gå tillbaka till det jobbet. Det enda jag vet med säkerhet är att jag aldrig någonsin vill hälla upp öl, göra rent askfat och skura pissoarer igen. Men missförstå mig inte. Det var inte hemskt att jobba på puben. När jag kom till Northampton hade jag tur som fick jobb där och hade jag inte gjort det så hade jag ju inte träffat min nuvarande fru som på den tiden dök upp där med en av sina vänner varje fredagskväll, men det var inte det jag ville göra. Och inte heller det jag vill göra för den delen.”
”Jag förstår. Finns det inget annat då som du vill göra?”
”Kanske … Skriva ner alla mina minnen. Om mitt liv från Moskva till Northampton, och förstås inkludera dagarna i Sverige. Men samtidigt vet jag inte om någon skulle vilja läsa det.”
”Det vet du inte förrän du har försökt”, sa Marie och klappade Karo som låg och halvsov under de gröna, tunna lövkronorna som täckte dem alla tre likt ett tak i den ljumma vårkvällen. ”Du kan ju börja med att skriva.”
Ett leende ryckte i Gáspárs mungipor.
”Kanske det”, sa han. ”Du då? Vart vill du ta vägen?”
Marie lutade sig tillbaka mot bänkens ryggstöd med ett eftertänksamt uttryck i sitt hjärtformade ansikte. Hon satt tyst en stund, innan hon slutligen sa:
”Till någon plats där jag inte varit. Där ingen känner mig och jag, för en gångs skull, kan få börja om som en tabula rasa – ett oskrivet blad. Förstår du?”
Gáspár nickade.
”Ja”, sa han. ”Det var delvis därför jag flyttade till Storbritannien med min son istället för till Nederländerna, Österrike och dåvarande Västtyskland som mina syskon och deras respektive familjer gjorde. För att jag verkligen ville börja om på en ruta ett.”
”Du och sonen hade kunnat flytta med dem till något av de länderna då.”
”Nej, inte direkt. För min släkt har bott i just de länderna sedan åtminstone 1500-talet.”
”På så sätt … Men då förstår du hur jag känner. Jag är trött på att se samma husfasader år ut och år in och att i stort sett alla vet vem jag är och vad jag varit med om i mitt liv. Jag vill se och uppleva en ny plats där ingen vet något om mig. Kanske skaffa ett nytt jobb. En lägenhet med balkong till mig och Karo. Nya vänner.” Hon log lite för sig själv. ”Det vore inte så dumt.”
”Nej”, instämde Gáspár. ”Men se till att du har en bostad först.”
”Det ska jag.” Ett varmt leende spreds över hennes ansikte och fick hennes gröna ögon att tindra när hon reste sig upp från bänken. ”Jag måste gå hem nu med den lille gynnaren här”, sa hon. ”Men det var trevligt att prata med dig, Gáspár Braun.”
”Detsamma, Marie Karlsson.” Han log tillbaka. ”Jag önskar dig allt väl.”
”Tack, detsamma.”
Han såg efter henne när hon gick med ett styng av vemod i hjärtat. Med sina gröna ögon, sina drömmar och sin pratsamhet hade hon påmint honom så mycket om hans första fru, i synnerhet som hon hade sett ut sista dagen han sett henne i livet. Hon skulle iväg på begravning med barnen, men en av sönerna hade varit sjuk och varit tvungen att stanna hemma med Gáspár och hans bror.
”Måste ni verkligen åka?” han undrat oroligt. ”Det har varit hemska stridigheter där och det pågår, vad jag har förstått, fortfarande.”
”Gáspár, vi ska inte dit. Sluta oroa dig.”
”Men jag tycker inte om det i alla fall!”
Hon hade gått fram, lagt ena handen på hans kind och mött hans oroliga blick med sina lugna gröna ögon.
”Jag ser stridigheterna som ett gott tecken”, hade hon sagt med sänkt röst. ”De kommer kanske äntligen störta honom och hans fru. Då blir vi fria! Var glad över det som händer istället. Du släpps säkert ur husarresten efter det här och då ska vi börja om tillsammans.” Hon hade flyttat, med en smekande rörelse handen, från hans kind och lagt den istället på hans axel. ”Jag är inte rädd”, hade hon försäkrat. ”Vi kommer att komma helskinnade tillbaka allihop.”
Han hade nickat och försökt hålla sig lugn, men han hade samtidigt sett i ögonvrån, hur hans tonårige bror stått vid köksfönstret med sin sexmånaders dotter i famnen och spanat efter sin fru som dröjt borta ovanligt länge, och fyllts av en kall olustkänsla.
”Nadja …” hade han börjat men hon hade avbrutit honom med en kyss.
”Jag kommer tillbaka”, hade hon mumlat när deras läppar skilt sig från varandra. ”Vi kommer tillbaka, jag lovar.”
Därefter hade hon, den yngre sonen och de tre döttrarna gått mot ytterdörren i den dunkla hallen.
”Hej då”, hade barnen sagt nästan samtidigt.
Och han hade sagt hej då till dem och de hade gått ut och stängt dörren efter sig. Tyst hade han dröjt kvar i hallen med blicken på den stängda dörren, innan han gått och ställt sig bredvid sin bror vid köksfönstret.
Bara några minuter senare hade brodern hittat sin fru död vid en soptunna och Gáspár hade fått inleda 1990 med att begrava Nadja och de fyra barnen.
Han slöt ögonen, svalde den växande klumpen i halsen och tvingade sig tillbaka till den grönmålade bänken under det grönskande lövverket. Luften hade blivit svalare och han kände plötsligt att han frös. Han reste sig från bänken, för att gå tillbaka till hotellrummet, men tyckte sig då att han kände en hand på sin rygg. Han vände sig häftigt om, men såg ingenting. Bara en tigrerad katt som satt under ett träd och betraktade honom stint med sina gulaktiga ögon. Han mötte dess blick tills den, efter några sekunder, vände och rusade bort mot några buskar.
Han stod kvar en kort stund och såg efter den. Sedan vände han sig om och gick tillbaka uppför backen.
Författare: Sophia Eklund