I de mörka skuggorna av en våldsam relation fanns Lina eller ja det som var kvar av Lina. En ung och vacker själ som hade tappat både sina färger och livsglöd. Varje minut och sekund var som en nedåtgående spiral där allt var grått och känslor som hopplöshet och självförakt skrattade henne rått upp i ansiktet. Dagarna genomleds av tysta skrik i kudden och ett svart hål som så fort chansen gavs sög ur Lina all lycka, värme och ljusglimtar som någonsin funnits där. Allt som nu fanns kvar av Lina var ett tomt färglöst skal utan hopp, tro på sig själv eller någon sorts framtidstro.
Det viner genom luften när det svarta hålets handflata träffar rakt över Linas kind. Det gör inte ont eller iallafall så känner hon inte smärtan. Det slutade göra ont för länge sedan. Det svarta hålet skriker något som Lina inte hör. Hon hör inte för att hon har slutat att lyssna för länge sedan.
Pang! En vas träffar väggen några centimeter från hennes huvud glassplitter sprider sig över hela golvet. Lina hinner fundera över vilken av hennes släktklenoder det var som gick sönder den här gången innan hon rycks åter till verkligheten genom en hård knuff in i väggen. Spottpärlor träffar hennes ansikte i takt med att det svarta hålet står några centimeter ifrån henne och skriker en osammanhängande röra. Tanken på vad som har gjort det svarta hålet arg den här gången passerar genom Linas huvud. Kanske har det svarat hålet fått kritik från sin chef igen? Så skulle det kunna vara, det har hänt förut. Det svarta hålet kommer in genom ytterdörren med kolsvarta ögon och ger sig sedan på henne. Hon vet att det inte är hennes fel utan att det svarta hålet ger sig på någon som det anses vara svagare och längre ner i ordningen.
En ny smäll ljuder. Denna gång är det inte en släktklenod som får sätta livet till utan ytterdörren som smäller igen. Det svarta hålet har gått, kanske till jobbet eller till en pub. Lina vet inte, hon har inte längre koll på veckodagar eller datum. Allt är i som ett vakuum eller som i ett tillstånd mellan vakenhet och dröm.
Hon letar fram sopskyffeln ur städskåpet och börjar sopa upp glasskärvorna som har spridit sig lik iskristaller över golvet i vardagsrummet. Hon känner med fingrarna över sin spruckna och svullna läpp. När glasskärvorna var uppsopade satte hon sig på köksstolen med en isklump på den svullna läppen. Hennes blick landade på de vissna krukväxterna på fönsterbrädan. Krukväxterna var förvisso mer åt det bruna hållet än åt det grå men Lina kunde ändå känna att de representerade henne själv. Att ha gått från prunkande och ståtliga växter till att sakta skrumpna ihop till torra kvistar då kärlek och omvårdnad glömts bort. Från att ha tjockt hår med självfall, en persikofärgad hy och bruna pigga ögon till hår som både är stripigt och risigt samtidigt. Hy som är mer blek och grå än persikofärgad och ett par ögon där allt det pigga är bortblåst. Lina suckade och reste sig från stolen nog att hon själv var dömd att vandra på jordens yta men de stackars krukväxterna kunde iallafall få en sista vila.
Hon tog på sig de slitna gympadojorna och klev ut i det ekande trapphuset. Stegen ekade ner i trappan och porten gav ifrån sig sitt välbekanta gnisslande när den öppnandes. Ute på den välplanerade och välskötta innegården möttes Lina av varma solstrålar och fågelkvitter i träden omkring henne. Hon mindes tillbaka till den tiden i livet då solens värme i ansiktet och fågelkvitter hade fyllt henne med en känsla av välbehag. Lina drog en djup suck. Hur hade det kunnat bli såhär? När hade hon slutat kämpa och bara gett upp? Hon kunde inte minnas när eller varför, det var som alla hennes minnen hade flutit ihop till en enda sörja.
Hon vakande upp från sitt dagdrömmande och blev påmind om att hon stod med famnen full med vissna krukväxter. När Lina hade lagt krukväxterna till sin sista vila på komposthögen fångande något i periferin hennes uppmärksamhet. Strax till vänster om den stora komppostlådan var det något litet och rött som stack fram bland torra kvistar och gräs. Lina böjde sig ner för att kunna ta en närmare titt på vad det var som hade fångat hennes uppmärksamhet. Efter att försiktigt föst undan ruttnande torra löv och kvistar så uppenbarade sig en vacker ensam liten röd ros. Den lilla rosen såg så malplacerad ut där bland alla torra kvistar, ruttnade löv och trädgårdsavfall.
Lina stod förundrad och såg på rosen. Hur är det möjligt att den har kunnat växa och frodas här mitt bland allt det torra och döda, i skymundan av en kompost? Kan verkligen något så vackert växa fram i något så fult och förstört?
Lina tittade på rosen och vände sedan ansikte mot solen med slutna ögon. Hon lät kroppen fyllas med värme från de varma solstrålarna och öronen fyllas med vacker fågelsång. Precis som hon kände att de vissna och bruna krukväxterna symboliserade henne, kunde Lina även känna att den lilla rosen som kunde finna hopp och styrka att gro bland att det bruna och vissna också symboliserade henne.
Lina tittar upp mot köksfönstret där de vissna krukväxterna hade stått. Det bor inga vissna krukväxter i den lägenheten längre. Det bor ingen Lina i den lägenheten längre. Lina har gått ut från den välskötta och välplanerade innegården för att fortsätta ut på vägen. Bort från de tomma fönsterna, bort från lägenheten och bort från det svarta hålet. I sina händer håller Lina en kruka med en röd liten ros i.
Författare: Sofia Åkerlund