Huset var anskrämligt. Att det överhuvudtaget fick fortsätta att stå där och förstöra infarten till den annars så vackra byn var för många ett stort frågetecken. Det fanns nog ingen av de som var bofasta i byn som inte gång efter annan bett kommunen att riva det. Tyvärr svarade Kommunen.
Det är en privatägd fastighet.
Huset hade en gång varit vackert med snickarglädje runt entré och uteveranda. Huset var byggt i två våningar med stora vackra fönster och ett brutet tak. Huset hade ägts av en gammal dam som mot slutet vårdats på ett äldreboende. När den gamla damen dog hade huset ärvts av en avlägsen släkting bosatt i Amerika. Släktingen ville ha det sålt och gav uppdraget på distans till en mäklare som informerade om huset dåliga skick och att det enda värdet som fanns var den tomt det stod på.
Många var det som kommit på visningen men skrämda av förfallet aldrig lagt ett bud. Det hade en gång funnits en vacker park framför huset. Den gamla damen hade sålt parken till kommunen som behövde en ny infart och mark för att bygga nya bostäder. Därav förlorade även den resterande tomten sitt värde.
Alla var så vana att se skylten med TILL SALU att det kändes konstigt när den plötsligt var borta.
Vem var köparen? Ingen visste. Någon rik person måste det vara som skulle rusta upp och ge huset tillbaka sin gamla charm gissade någon, för pengar förstod ju alla att det skulle kosta.
Ungdomarna i byn hoppades på Mc Donalds eller en Pizzeria. Småbarnsföräldrar på en större matvarubutik. Den äldre generationen lyssnade med fasa på alla spekulationer och tänkte att
den lantliga by- charmen skulle försvinna om det var så det skulle bli och att det måste kunna gå att protestera om det låg någon sanning i ryktena.
Det var nu minst trettio år sedan huset såldes och förfallet bara fortsatte. För det mesta verkade det stå tomt men då och då körde bilar och motorcyklar upp till huset. Stannade ett par dagar och försvann.
Fru Ek, numera änka, som innehade byns enda lilla matvarubutik, tillfrågades då och då om hon sett någon från ”Huset”.
– Nej, sa hon till alla som frågade och ville veta mer. Ingen uppe från huset hade varit och handlat vare sig mat eller för den delen toalettpapper någonsin.
Hennes man Erik hade varit arg och upprörd över det. Han hade gång efter annan sagt att ville byn ha kvar butiken måste de som bodde där också handla. Fru Ek var övertygad om att denna
ilska och irritation över huset och dess osynliga ägare hade förkortat hennes mans liv avsevärt.
Spökhuset sa de unga och ryste och utmanade varandra att smyga upp till det om nätterna.
Ibland hade de sett ljus i fönsterna och vissa påstod att de hört skrik och gråt. Det är den gamla damen som spökar berättade de för varandra.
Naturen runt byn var vacker. Ett böljande landskap med ängar och lövträd. Nära till sjön var det också. Runt sjön låg sommarstugor som antingen hyrdes ut eller användes för eget bruk av de som ägde dem. Paret Ek var väl medvetna om att dessa sommargäster, som kunde vara ytterst irriterande och i deras tycke snorkiga, var det som klarade dem igenom resten av året.Någon egen semester var det aldrig tal om. Faktum var att det aldrig varit tal om någon
semester resten av året heller för den delen. Han hade varit snål och dessutom smålänning. I hans fall stämde uttrycket bra. Hon skulle aldrig erkänna det för någon. När hennes syster påpekade att hon tyckte de höll för hårt i sina kontanter och aldrig unnade sig något, svarade hon att hennes man inte var snål utan ekonomisk.
Han hade fått en hjärtattack förra hösten. Efter bara några dagar var hon änka.
Hon skulle försöka driva butiken själv ett tag men under sommaren behövde hon hjälp. Anna-
Karin, ett barnbarn till hennes syster, hade lovat att sommarjobba hos henne.
Paret Ek hade inga egna barn, men hennes syster hade begåvats med inte mindre än fem barn.
Det var tillräckligt för att de i hemlighet varit tacksamma för sin barnlöshet. Nu skulle då Anna- Karin på 17 år dyka upp och gästrummet stod färdigt att ta emot henne. Anna-Karin påminde lite om Elin själv. Med åren hade Elin blivit rätt rultig men när hon var ung hade hon varit nästan vacker, Anna-Karin var det definitivt med sina slanka lemmar och sitt bruna flygande långa hår.
Det skulle bli roligt att få sällskap.
Prästgården låg på höjden över byn alldeles bredvid kyrkan. Liksom många prästboställen var den både rymlig och vacker, ett måste då prästfamiljer förr ofta hade många barn och ett flertal tjänare.
Den ursprungliga kyrkan från 1100-talet fanns nu inbäddad i den nuvarande som byggds på 1800-talet då befolkningen varit mycket större och det var kyrkplikt för alla. Varför den gamla kyrkan inte rivits för att göra plats för den nya större var bara att vara tacksam för. Kanske det berodde på snålhet eller en önskan om att bevara för framtiden. Utifrån var kyrkan vitkalkad men där inne fanns mycket bevarat från den ursprungliga kyrkan.
Kyrkan fick en ny stor orgelläktare och koret hade bräddats med utbyggnader åt sidorna med
åtskilliga bänkar. Fiskmåsen sa folk vanvördigt. Vita vingar och med det runda svarta tornet var det lätt att se hur det kom sig.
Lund hette nuvarande präst i församlingen. Han var en man utan stora åthävor med ljusa blå ögon som ofta såg lite häpet förskräckta ut och ett milt leende. Min vita duva, inte fiskmås,
tänkte han. Han hade aldrig varit gift. Aldrig haft en önskan om att vara det heller. I sin ungdom hade han varit dragen till klosterlivet men utbildade sig slutligen till präst inom svenska kyrkan
och prästvigdes vid 35 års ålder och var i slutändan nöjd med sitt liv som lantortspräst. Ofta hade hans tjänster på landet inneburit vacker natur, vackert boende och det liv som han med
tiden blivit en del av. Han hade Döpt och Konfirmerat deras barn. Vigt dem, begravt dem, hållit högmässor och julottor. Önskan om att kliva högre på karriärstegen var lika liten som hans
önskan om giftermål och han hade milt avböjt varje förslag om vidare utbildning. Detta skulle troligen bli hans sista tjänst innan pensionen.
När han första gången blivit erbjuden ett fast arbete i ett mindre pastorat, hade Pastoratet där försett honom med en hushållerska. Hon var änka och hade därefter följt med honom genom
åren från plats till plats. Det blev ju till slut likt ett äktenskap utan förpliktelser och nog skvallrades det till en början varje gång tjänsten tog dem till ett nytt ställe. De tog det med ro.
Båda nöjda och tacksamma för det liv de levde.
Kapitel 2Per Egilsson hette en ung man på 20 år som förnärvarande utbildade sig till kyrkomusiker uppe i Stockholm. Han hade fått sommarvikariatet som kantor i kyrkan och skulle få lov att bo i ett av de många sovrummen i prästgården. Pastor Lund och hans hushållerska som hette Aida såg fram emot att få lite ungdom i huset.
Pastor Lund kallades aldrig annat än Pastor Lund, även av sin hushållerska. Han trivdes med att bli kallad Pastor även om det var gammaldags. Hans ämbetsbröder hade inte något emot att bli
tilltalade med förnamn. Sitt dopnamn Emil hade han nästan glömt själv. Nu var dagen inne då Per skulle anlända. Då pastorn genom kontorsfönstret såg taxin köra in på gårdsplanen ropade han på Aida och tillsammans gick de ut för att ta emot honom. Ut klev en lång gänglig ung man med ostyrigt lockigt hår och intensiva blå ögon.
-Behöver du någon hjälp med bagaget? undrade Pastor lund.
– Nej, nej sa Per och skrattade. Det klarar jag själv. Som tur är behöver jag ju inte ha med mig en orgel!
Han tog Pastorn i hand och vände sig till Aida.
-Ja detta är min trogna hushållerska Aida som varit med mig i många år. Ska du inte hälsa Per välkommen? sa pastorn till Aida som plötsligt förlorat talförmågan och tyst betraktade Per.
– Jo. Jovisst sa Aida och ryckte till. Du är så välkommen sa hon med ett leende. Jag ska genast visa dig ditt rum. Sedan kan du få en kopp kaffe och en smörgås om du är hungrig. Middag brukar vi alltid äta klockan 17. Till kvällen kan du själv ta vad du vill ur skafferi och kylskåp.
-Ja, välkommen hit då Per, sa Pastorn.
Det var som att vända på en hand när midsommaren närmade sig. Nu började ägarna och hyresgäster till sommarstugorna dyka upp. Husbilar och husvagnar fyllde snart den lilla campingen och efter skolavslutningen kom Anna-Karin och det i rättan tid. Nu behövde de vara två i butiken. Lördagarna kunde hon själv ta hand om. Då kunde Anna-Karin få ledigt men till kyrkan ville hon ha hennes sällskap varje söndag. Elin hade blivit god vän både med Pastorn och
hans hushållerska och Kyrkan var en viktig mötespunkt i den lilla byn. Inte bara för den andliga spisen. Ute på kyrkbacken fanns det alltid plats för prat och de senaste nyheterna om både stort
och smått. Ett rättare ord kanske skulle vara skvaller men det skulle ingen av dem medge, särskilt inte efter att deras synder sedan 15 minuter tillbaka var dem förlåtna.
-Har Anna-Karin några planer för midsommarafton? frågade Elin
– Jag har ju knappt varit här mer än en dryg vecka. Vad ska moster göra?
– Jag är bjuden till prästgården och du är så välkommen att följa med. De har en ung kantor boende hos sig. Han har nog inte heller hunnit bekanta sig med någon än och blir säkert glad om du kommer.
-Då följer jag gärna med, sa Anna-Karin.
Efter att de stängt butiken på midsommaraftonen gick de upp och gjorde sig midsommarfina.
Kvällen var varm och inte ett moln i sikte. De blev mottagna av Aida som välkomnade dem ut i trädgården bakom prästgården. I Syrenbersån stod ett runt bord dukat med en liten midsommarstång som dekoration mitt på. Där satt redan Pastorn och Per och väntade.- Välkomna sa pastorn. I år tror jag vi slipper regn. Låt mig presentera kantor Ågrens sommarvikarie. Vi nöjer oss med förnamnen.
– Per, låt mig presentera dig för Elin som äger byns matvarubutik och Anna-Karin som snällt kommit för att hjälpa sin moster denna sommar. Hon har liksom du bara varit här en knapp vecka. Det blir ju en lugn midsommar för er båda men hoppas att ni ungdomar ändå skall trivas sa han.
Per och Anna-Karin sa att det skulle det säkert och vågade sig på ett litet leende mot varandra.
Anna-Karin och Per erbjöd sig att hjälpa Aida och strax kom de bärande ut med var sin stor bricka med en härlig midsommarbuffé. Alkohol dracks aldrig i prästgården så några snapsvisor var det inte tal om men till kaffet undrade pastorn om ungdomarna kanske kunde någon sång som passade så här på midsommaren. Annars kunde de ju alltid tillsammans sjunga någon av de vackra sommarpsalmerna som till exempel -En vänlig grönskas rika dräkt-
– Finns det någon körvana här? frågade Per.
Det visade sig att det vid just detta bord fanns en i var stämma och nu flödade körsång ut i sommarnatten. Tårar rann utför Aidas kinder. Så vackert sa hon.
-Berätta lite om dig själv, sa Anna-Karin blygt till Per.
– Ja, sa Per och funderade en stund. Det är inte så mycket att berätta. Fram till dess att jag var tio bodde min familj utanför Stockholm i en by rätt lik denna. Sedan flyttade vi in till Stockholm. När
jag var 11 berättade mina föräldrar för mig att jag var adopterad och kommit till dem redan som väldigt liten. Mamma och Pappa har alltid varit väldigt engagerade inom kyrkan och då det visade sig att jag hade en musikalisk talang fick jag ta orgellektioner för kyrkans kantor. Det ledde till att jag nu studerar till kyrkomusiker.
Det blev tyst vid bordet men då Per inte fortsatte sa Pastorn att nu behövde han sträcka på benen och föreslog att Per och Anna-Karin skulle ta en promenad genom byn.
Medan de långsamt strövade genom byn frågade Per Anna-Karin om hon visste något om det
förfallna huset vid infarten till byn.
– Inte mycket sa Anna-Karin. Min moster, som egentligen inte är min moster utan mammas, har berättat att det var förfallet redan då hon kom hit som nygift för ungefär fyrtio år sedan. Hon och
hennes man, morbror Erik, hade varit och tittat på det när det var visning men funnit att det var allt för mycket att göra.
-Vem köpte det då?” undrade Per.
-Ja någon gjorde det i alla fall för TILLSALU skylten försvann men ingen verkar ha bott där.”
Nu hade de kommit så pass långt på promenaden att de kunde skymta det förfallna huset där det låg i en träddunge på ett krön med en väg som ledde fram till entrén.
-Det måste ha varit vackert engång sa Anna-Karin. Moster Elin har berättat att det en gång funnits en park och en allé som fört upp till huset, men det var före hennes tid
-Jag tycker att det fortfarande är vackert sa Per. Jag tycker om att ta foton på gamla ruckel. Det är som om de fortfarande lever men sover och drömmer om tider som gått och om de människor
som det en gång skyddat från regn, blåst och kyla. Äppelträd som en gång burit frukt och rabatter som gett skönhet och glädje. Skulle du våga följa med upp om jag bad dig?” undrade
Per.
– Det sägs att det spökar där sa Anna-Karin.
-Tror du på spöken sa Per.
-Kanske sa Anna-Karin.
– Det är så ljust ute sa Per. Kom så tar vi oss en liten titt nu.
– Okay då sa Anna-Karin.
De gick sakta runt huset. Det var helt vindstilla. Inte ett löv rördes i de stora gamla träden. Per gick fram till en dörr på baksidan av huset och tryckte ner handtaget och dörren gick upp.
-Ska vi? sa han och tittade frågande på Anna-Karin
Ja, sa hon. Vi går in.
Dörren ledde in till ett kök. Där fanns den gamla inredningen kvar med vedspis och bakugn. En elektrisk spis var framdragen en bit ut på golvet. Ett kylskåp stod på ett skrangligt träbord. På golvet låg skräp tomma ölburkar, tidningar, tomflaskor blandat med råttlort. Pers fot slog till en tom brännvinsflaska som for i väg som ett bowlingklot. I den totala tystnaden var ljudet som en
explosion och båda frös med skräck i ögonen. De stod helt stilla och lyssnade. Sedan vände de sig mot varandra och skrattade lite förläget. De fortsatte och kom ut i den stora entréhallen. Där snirklade sig en trappa med vackert räcke upp till övervåningen. Det var inte svårt att se då ljuset från sommarnatten flöt in genom de stora fönsterna. De nickade mot varandra och började
sakta gå uppför trappan. Långsamt gick de och la tyngden försiktigt på varje trappsteg. De kom upp till en smal hall med en gång som fortsatte genom övervåningen med stängda dörrar åt
båda hållen. Anna-Karin öppnade en av dörrarna försiktigt och kikade in och gav till ett högt skrik. En man satt i en säng och tittade vilt på henne med en brännvinsflaska tryckt mot bröstet.
-Djävlar! skrek han och Anna-Karin backade rakt in i Per som tjöt till då hon satte klacken i hans sandalklädda fot. Hon höll sig i dörrkarmen för att inte falla och insåg i samma stund att hon faktiskt kände igen mannen
Kapitel 3
Frans var byns lodis och alltiallo. Han kunde och var bra på mycket. Förr skulle man benämnt honom som Luffare. Han kom och gick som han ville. Hjälpte om någon frågade mot kontant betalning. Gillade han inte vederbörande och hade kontanter kvar sa han nej. Om han somnat på en bänk kom polisen och hämtade honom. Lät honom sova ruset av sig och lämnade honom
på närmaste Alkoholklinik. Därifrån ”avvek” han stillsamt en vecka senare, ren, rakad, mätt och klädd. Han tillhörde byn. Han var deras. Han gav inga upplysningar om sitt tidigare liv. Om någon frågade svor han hejdlöst och bad vederbörande resa till Helvetet och ta småborgligheten med sig.
Det hände då och då att han begav sig till prästgården. Hushållerskan Aida var snäll och bjöd honom alltid på en kopp kaffe och stack till honom ett rejält matpaket. Han hade även en gångfått låna duschen. Det hade varit ett krav för att få komma in. Han hade fått klä av sig utanför och blivit ledd till duschen spritt språngande naken.
– Är inte en fröken som du rädd för att se en karl naken, hade han sagt.
– Jag tror snarare att jag överlever det än all ohyra du annars dragit in, hade Aida svarat.
Sedan hade han fått vänta med en handduk om sig medan hans kläder, som Aida slängt i tvättmaskinen och sedan i torktumlaren, var färdiga att dras på igen.
Fru Ek i mataffären gav honom påsar med mat som ändå inte gick att sälja påstod hon. Han hämtade dem på utsatt tid i skymningen. I gengäld skottade han rent framför butiken vintertid och skötte hennes rabatter sommartid.
Anna-Karin var välbekant även för honom och båda lugnade sig.
– Jaså sa Anna-Karin. Bor du här?
-Rätt ofta sa Frans men bara när det är tomt på annat folk och det är det för det mesta. Detta är inte en plats för Anna-Karin eller för den delen unge herrn. Jag höll på att skita på mig. Trodde att det var dom som kom.
-Vem, undrade Anna-Karin.
Frans gned sig under näsan. – Det är bättre om hon inte vet sa han.
– Vet vad? sa Anna-Karin. Vad är det som händer här?
Frans ryckte på axlarna.
-Jag lägger mig inte i. Folk får sköta sig själva. Jag vill bara bli lämnad i fred.
Utanför hördes motorcyklar komma uppför backen till huset. Frans, Per och Anna-Karin sprang fram till fönstret och kikade ut.
– Herredjävlar! skrek Frans. Nu måste vi ut!
Frans högg brännvinsflaskan och ledde dem nerför en mindre trappa som ledde rakt ner till köket, vidare genom köksdörren och raskt ut bland de många träden. Där låg de och tryckte utan att våga röra sig.
– Vet du vem de är? frågade Per Frans.
-Farliga, sa han bara. Skulle inte förvåna mig om det ligger lik begravda här i trädgården. De har skjutvapen och knivar. De kör med utpressning och kvinnor har de med sig. De enda möbler som
finns, förutom en soffa några fåtöljer och en TV på nedre botten är sängar. Vi stannar här ett tag.
Det är ju så djävla ljust ute. Låt dom komma in ordentligt sedan smyger vi längs med häcken på vänstra sidan av huset. Det finns ett hål i den lite längre ner. Där kan vi smita ut.
Efter en timme verkade det lugnt i huset. De drog sig först längre bak in bland träden, sedan längs med häcken där de halvvägs fann det utlovade hålet och smet ut. De följdes åt ner till byn.
Frans sa att de skulle låta bli att gå till huset fler gånger och för deras egen säkerhet inte knysta ett ord om det som hänt för någon.
– FÖR NÅGON upprepade han.
Sedan försvann han. Per plockade upp sin mobil. Klockan var strax över 1 på morgonen.”-Jag följer dig hem, sa Per. De måste undra men jag tror inte att din moster är kvar i prästgården.
– Vad ska jag säga om hon frågar var jag varit? sa Anna-Karin.
– Säg att du aldrig i ditt liv funnit någon mer charmerande person än jag och att vi pratade så mycket att tiden bara försvann.” sa Per
– Jaha. Vad ska du säga då?
– Jag ska säga att jag blivit störtförälskad och att jag inte ville att kvällen skulle ta slut”, sa Per.
Anna-Karin tittade upp i hans ögon. De var alvarliga och lite spända.
– Vet du, sa Anna-Karin. Jag tror jag säger detsamma.
Sedan kysste de varandra.
Kapitel 4
Nästa dag kom Per ner till butiken. Han la fram en påse med halstabletter framme vid kassan och frågade Anna-Karin om hon kunde komma upp till prästgården efter stängning. Han ville fråga henne om något.
– Visst, sa Anna-Karin. Jag kommer.
Så log de mot varandra och för Anna-Karin verkade det som om dagen aldrig ville ta slut.
När det var dags för stängning frågade Anna-Karin om Elin kunde ta hand om det själv. Hon väntade knappt på svar innan hon högg sin cykel och for iväg upp till prästgården.
Hon gick till stora entrén där Per redan stod och väntade. De såg på varandra.
-Det tog inte mer en tio minuter, sa Per.
Anna-Karin rodnade.
-Det var ju inte som om jag behövde ringa på dörren, sa hon.
Så skrattade de förälskat åt varandra.
– Kom in, sa Per och höll upp dörren.
Prata om det som hänt kvällen innan vågade de inte. Per frågade i stället Anna-Karin om hon
kunde hjälpa honom sjunga med i Psalmerna från orgelläktaren kommande söndag.
-Är du dålig i halsen? frågade hon och tänkte på halstabletterna han just köpt.
-Nej, svarade han och blinkade med ögat, men de kan alltid vara bra att ha.
-Nog kan jag de flesta psalmerna sa hon. Jag har blivit släpad till kyrkan sedan jag var barn och det verkar inte som om jag kan slippa undan här heller.
Det sista sa hon med en urskuldande blick på pastor Lund som kommit in i rummet för att se vem Per talade med.
-Nej men se Anna-Karin”. Det blev en sen kväll hörde jag sa han och log.- Ja, sa Anna-Karin. Ledsen om vi gjorde er oroliga.
-Lite undrade jag väl när klockan gick och ni dröjde, sa pastorn, men sedan gick jag och la mig.
Vi bor ju inte i en storstad där vad som helst kan hända utan i vår lilla lugna by.
Per och Anna-Karin gav varandra en blick. Pastorn log och lämnade rummet.
En vecka senare körde en motorcykel upp utanför matbutiken. Motorn slogs av och in kom en man i 50 års åldern iklädd skinnställ och solglasögon.
De fåtal kunder som befann sig i butiken stelnade till och följde honom med blicken. Det var som om en iskyla spred sig i butiken. Han kändes farlig. Var det rån på gång?
Mannen stannade till innanför dörren och såg sig om i butiken. Han la märke till de stela och
vaksamma ansikten som var vända mot honom och drog snett på munnen. Långsamt gick han genom butiken. Då och då stannade han. Drog handen över hyllornas varor och fortsatte så genom butiken. Till sist drog han åt sig ett paket toalettpapper och fortsatte därefter fram till kassan där Anna-Karin satt.
– Var det bra så” sa Anna-Karin. Inget annat?
– Ett paket röd Marlboro ”sa mannen.
– Är du på genomresa? ”frågade Anna-Karin.
– Det ska du skita i, svarade han
– Ja, du har i alla fall hittat något att skita i tydligen, slank det ur Anna-Karin fräckt.
Det var som om tiden stannat och alla i butiken höll andan. Även Anna-Karin. Mannen tittade på henne medan ett långsamt leende spred sig i hans ansikte. ”
-Tuff tjej, sa han och räckte fram en femhundring.
Anna-Karin räckte honom växeln. På väg ut stannade han till i dörren. Vände sig om mot Anna-
Karin och frågade vem som bodde i prästgården.
Anna-Karin tvekade men sa sen
-Där bor Pastor Lund och hans hushållerska.
Mannen lämnade butiken och de hörde hur tändningsnyckeln vreds om på motorcykeln och med en rivstart var han borta.
Aida var mitt inne i ett bullbak då hon hörde steg som kom runt hörnet. Strax bankade det på köksdörren. Aida borstade av sina mjöliga händer och gick fram till dörren och öppnade den.
Utanför stod en man iklädd skinnställ. Två tre sekunder stirrade de på varandra innan Aida slog igen dörren och ropade att pastor Lund inte var hemma. Kvickt låste hon dörren och sprang till stora entrén och låste även där. Hon hörde hur pastor Lund var på väg nerför trappan från övervåningen. Vände ryggen till entrédörren och fångade hans blick. Pastorn hejdade sig mitt i ett steg och mötte Aidas bleka ansikte och vidöppna skräckfyllda ögon. Aida höjde handen mot pastorn och bad honom tyst stanna där han var. De hörde hur dörrhandtaget vreds ner. Sedan ringde dörrklockan. När ingen öppnade började personen utanför att banka hårt på ytterdörren.Efter ett tag hördes steg som avlägsnade sig. En motorcykel startade och försvann. Pastorn och Aida fortsatte att se på varandra en stund innan han fortsatte ner för trappan.
– Vi går in på kontoret”, sa han till Aida som lösgjorde sig från dörren och följde efter honom.
Pastor Lund satte sig inte vid sitt skrivbord utan visade på två fåtöljer, med ett litet bord i mellan.
De stod i ett hörn av rummet som inte kunde ses utifrån. Länge satt de tysta. Sedan öppnade de munnen samtidigt.
– Börja du Aida, sa han.
– Jag är inte den du tror att jag är, sa Aida sakta.
Mannen som bankade på dörren är min make.
Jag heter egentligen Anna Kazlaukas och är född 1975 i Litauen. I mitt personbevis står det at jag är född i Borlänge 1975 och heter Aida Karlsson.
Kärleken förde mig till Sverige. 1995 mötte jag Björn som reste runt på sin motorcykel i Litauen.
Jag blev upp över öronen förälskad och inte mottaglig för några som helst varnande röster. Vi vigdes på stadshuset i Vilnius och fortsatte därefter till Sverige.
Allt detta skedde under några sommarveckor. Jag var hejdlöst lycklig. Bara att få komma till Sverige skull ge mitt liv helt andra framtidsutsikter.
Här gjorde en längre paus Aida. Pastorn förstod att det hon skulle berätta var svårt och tungt.
Hon gned sina händer i knät.
Aida drog djupt efter andan och fortsatte.
– Det tog inte många veckor i Sverige innan allt började förändras och jag misstänkte att jag gjort ett misstag. Jag blev inte presenterad för någon i Björns släkt bara för hans kompisar i den
motorcykelklubb han var medlem i. Jag var dock fortfarande djupt förälskad och trodde på Björns förklaringar om att detta var tillfälligt och att allt skulle bli bra.
Kanske trodde han det själv. Vi hade ju trots allt gift oss.
Jag förstod snart att klubben var grovt kriminell och att det innebar en dödsdom att lämna den.
Jag har lätt för språk och snappade upp svenskan fort. Engelska kunde jag ju redan.
Här tystnade Aida. ” Vill du ha något? ” undrade Pastorn. Först skakade Aida på huvudet men sa sen” kanske lite vatten” Pastorn reste sig och gick ut till köket. Han tog gott om tid på sig och gav både Aida och sig själv tid att smälta det hon berättat.
Så började Aida återigen att berätta.
De kommande 5 åren hade tvingat Aida till allehanda kriminella handlingar. Hon blev tvingad att sälja både sig själv och olika typer av narkotika. Till en början av att en pistol hölls hotande mot Björns tinning. Då det efter hand blev henne likgiltigt vad som hände med honom hotade de att slå henne sönder och samman.
Aida hade lyckats med att undvika knark men drack hejdlöst för att glömma och stå ut med allt hon tvingades genomlida. Till slut blev Aida så desperat att hon inte brydde sig om några följder.
Vid en leverans av skjutvapen la hon märke till att de passerade en polisstation. Aida grep chansen. Pekade upp i himlen och sa ”Titta!” Männen såg upp och hon rusade över gatan och in på polisstationen där hon gallskrek att hon behövde hjälp.Hon hamnade till slut på Kvinnojouren. Där upptäcktes det att hon var gravid. Barnet, som visade sig vara en pojke, hade hon redan innan det föddes adopterat bort.
Med en ny identitet skulle hon så försöka lappa ihop sitt liv. Resa tillbaka till Lettland vågade hon inte. Hon hade ingen större önskan om att leva vidare men fann en fristad inom kyrkan. Där blev hon så småningom frälst och hon kände hur hon fick kraft att leva vidare. Det var så hon slutligen hade hamnat hos Pastor Lund och för det var hon evigt tacksam.
Tystnaden bredde ut sig. Aida satt ihopsjunken i sin stol och tittade ner i golvet. Pastorn satt med slutna ögon med armbågarna på armstödet och sammanpressade handflator.
Till slut sa Pastorn,
-Vet du vem Aida var?
Han väntade inte på svar.
I Giuseppe Verdis berömda opera är Aida en etiopisk prinsessa som blev tillfångatagen och levde som slav hos den egyptiska kungadottern Amneris i det antika Egypten. Vem föreslog att du skulle kalla dig Aida?
-Jag ville behålla mina ursprungliga initialer, sa Aida. Jag minns inte vem som föreslog Aida.
– Du uttalar det lite annorlunda, sa pastorn. Aijda. I operan trycker man på i:et. Aida. Den som föreslog det tyckte nog att det passade dig. Det känns fint att tänka på.
Tycker du inte att du borde ha berättat detta tidigare för mig? fortsatte han.
-Jag bad uttryckligen om att de inte skulle berätta något. Det var viktigt för mig att glömma det som varit. Jag ville inte bli särbehandlad eller svara på några frågor.
Nåväl, sa pastorn. Vad gör vi nu? Känner du dig hotad av mannen som bankade på dörren?
-Jag vet inte varför han kom hit? Det är över 20 år sedan vi sågs. De första åren var jag rädd att han skulle hitta mig. Sedan tänkte jag att han kanske, av någon sort anständighet, gav mig chansen att försvinna. Varje gång Pastorn bytte tjänst och jag fick följa med var en lättnad.
-Kan inte Aida säga Emil? undrade pastorn. Det finns ingen som kallar mig det. Det skulle kännas fint om du ville göra det Aida.
– Nu när pastorn, förlåt, Emil vet allt, har jag inget emot det.
Så satt de återigen tysta en stund.
-Jag vill inte kontakta polisen, sa Aida. I alla fall inte genast.
– Är du säker Aida? Jag tycker inte om detta.
-Det kom så plötsligt. Låt mig fundera lite, sa Aida.
Där efter reste de sig upp. Pastorn la armarna om Aida.
-Du ska veta Aida att min trevnad med livet beror mycket på dig. Du har gett mig ett hem. Allt du rör vid blir vackert. Gå nu och vila dig lite. Det är i alla fall vad jag ska göra.
-Tack Emil. Jag kan säga det samma. Det har varit lyckliga år.
Så skildes de. Pastorn gick upp till sitt sovrum. Aida gick ut till köket.Efter att butiken stängt pratade Elin och Anna-Karin om hur obehagligt det hade varit med mannen i butiken. Hans fråga om vem som bodde i prästgården hade också känts konstig.
Anna-Karin sa att hon nog borde berätta för Aida om händelsen. Hon sprang upp till prästgården och knackade på köksdörren. Det dröjde lite innan hon hörde Aidas röst som frågade vem det var.
– Det är Anna-Karin, sa hon.
-Är du ensam? frågade Aida.
-Ja, sa Anna-Karin förbryllad.
Dörren öppnades. Aida log alltid men idag såg hon blek och sammanbiten ut. Eftersom hon inte blev insläppt sa hon fort sitt ärende.
– Det hände något skumt i affären idag, sa hon och berättade om mannen som kommit in och
även frågat vem som bodde i prästgården.
-Det var snällt av dig att komma och berätta. Hälsa Elin, sa Aida och stängde dörren.
Anna-Karin stod snopen kvar utanför. Hon hade alltid känt sig välkommen men nu gick hon sårad därifrån.
Aida slog sig ner på en av stolarna i köket. Såg på den överjästa degen. Reste sig och slängde den i soporna.
Kapitel 5
Per och Anna-Karin tog vara på alla tillfällen att ses. Efter stängning brukade hon gå till kyrkan och lyssna på Per när han övade på orgeln. Där satt oftast redan Aida. De sa inte mycket till varandra då Anna-Karin kände att Aida helst bara ville lyssna och inte prata. Per slutade oftast
när han hörde Anna-Karin komma in i kyrkan. Då gick Aida hem till prästgården och Anna-Karin och Per gick till stranden för ett kvällsdopp.
På söndagarna satt Anna-Karin på en stol bredvid orgeln och hjälpte Per med psalmsången, som lovat. Varje lördag då Anna-Karin var ledig fann de alltid på något att göra. Per fick låna
Pastor Lunds bil och de undersökte varje liten grusväg efter ”ruckel” för Per att fotografera. Nu närmade sig Pers vikariat sitt slut.
-Jag skulle väldigt gärna ta foton på Huset vid infarten, sa Per under promenaden hem från kvällsbadet. Anna-Karin var tyst.
-Jag undrar vad som försiggår där egentligen? sa hon
– Jag behöver inte ta bilder inomhus, sa Per. Bara några från utsidan. Ingen verkar ha varit där sedan midsommar mer än kanske Frans.
Medan de pratade var det som om fötterna själva styrt dem närmare ”Huset”. De fortsatte längs med häcken och smög in genom hålet. Inte tillstymmelse av någon aktivitet. Per tog fram mobilen.-Det är perfekt ljus nu sa Per. Tillräckligt ljust men med fina skuggor. De gick närmare och Per fotade.
– Nu tar vi baksidan, sa Per.
-Vad i helvete håller du på med!
De hade gått rakt in i två män när de rundat knuten på huset. De blev snabbt fasthållna och indragna i huset.
-Ge hit era mobiltelefoner! Sa en av männen.
-Räcker det inte med att ni raderar bilderna och låter oss gå? undrade Per.
-Varför tog du bilder på huset? frågade en av männen.
– Jag fotar gamla hus, sa Per. Titta på bilderna i kameran så förstår du.
Mannen sneglade på Per. Vände sig till mannen bredvid.
– Sätt dem i ett av rummen där uppe som går att låsa, sa han och gick därifrån.
– Tala om maximal otur, sa den andre och skrattade rått. Drog fram en pistol och viftade med pipan mot trappan. ”Börja gå” sa han.
Frans såg hur Anna-Karin och Per fördes in i huset. Själv hade han liksom förra gången smitit ut då han hört motorljud utanför. Sprungit till häcken men sett Anna-Karin och Per lugnt strosa
fram mitt på gräsmattan men inte hunnit varna dem innan de blev fasttagna. Vad skulle han göra? Han vred och vände på händerna. Något måste ske. Han beslöt att springa upp till prästgården.
Väl där bankade han på köksdörren. Aida som sett honom genom köksfönstret öppnade genast.
– Nu är det fara åfärde, sa Frans.
Tyvärr, berättade han, händer det hemska saker i rucklet vid infarten och nu hade han sett hur Anna-Karin och Per blivit infösta i huset av farliga män tillhörande en motorcykelklubb. Han ville helst inte bli inblandad men Aida borde nog ringa polisen.
Mållös stirrade han efter Aida som utan ett ord sprang ut. Kastade sig upp på sin cykel och for i väg. Vad tänkte hon göra? Frans sprang in i huset och vrålade på pastorn.
-Hallå! skrek han. Kan pastorn komma det är bråttom!
Aida tänkte inte. Hon agerade. Precis som den gången hon sprungit in på polisstationen. Upp till huset for hon på sin cykel. Slängde den på marken och sprang fram till ytterdörren. Hon bankade på den till dess att den öppnades. Där stod Björn. De såg på varandra.
-Det är jag Anna. Vad tänker ni göra med Anna-Karin och Per?
När pastorn kom ut i hallen skrek Frans att han genast måste ringa till polisen då Aida, Anna-Karin och Per befann sig i fara uppe i rucklet vid infarten. Det var farliga och skjutgalna män som tagit dem till fånga och det fanns ingen tid att förlora. Sedan sprang Frans sin väg. Pastor Lund stod som förstenad. Bråttom var det hade Frans sagt. Han sprang bort till telefonen och slog 112 medan han undrade vad han skulle säga.Frans sprang tillbaka till Huset och la sig spejande bakom några buskar i trädgården. Vid ett tillfälle såg han hur en lampa tändes på övervåningen och han fick en skymt av Aida. Nu behövde han en styrketår. I samma ögonblick han satte flaskan till munnen drog någon upp honom i jackkragen.
Per och Anna-Karin hade blivit infösta i ett av sovrummen på övre plan. De hade blivit lämnade ensamma. Dörren ut till hallen var låst. Så öppnades dörren och Aida blev inknuffad. Dörren låstes bakom henne.
– Hur.. började Per.
– Det får vi komma till senare, sa Aida. Vi måste ta oss härifrån på något sätt. Alla förklaringar får vänta.
-Hur visste du att vi var här? fortsatte Per i alla fall.
– Frans kom och berättade, sa Aida. Jag cyklade hit med det samma.
De såg tysta på varandra.
Anna-Karin sa att det var för långt ner till marken för att hoppa. Per funderade på om benen till sängen kunde tas av och användas som vapen. Det var den enda möbeln som fanns i rummet.
De kom inte mycket längre i sina funderingar innan dörren öppnades igen och Frans blev in slängd. Frans viskade tyst att han bett pastorn ringa polisen men att han själv, orolig för vad Aida skulle hitta på, sprungit tillbaka för att hålla uppsikt över huset. Utifrån hade varit den ursprungliga tanken.
Dörren låstes åter upp och två män kom in i rummet. En av dem siktade på dem med en pistol från dörren medan den andre bakband dem med buntband. Även deras fötter bands.
– Turen har verkligen inte varit på er sida idag, sa mannen och fortsatte. – Om jag hör något som bara liknar en viskning skjuter jag en av er.
Med de orden gick han ut och låste dörren. Efter en dryg timme öppnades dörren åter och mannen som köpt toalettpappret kom in med en pistol med ljuddämpare på. Han siktade på Per.
-SNÄLLA BJÖRN, ropade Aida förtvivlad. Ser du inte att han är din son. Han är en kopia av dig i den åldern!
Björn såg på Aida och lämnade rummet. Per tittade på Aida som sa ” Det är troligen så ” De hörde hur fyra skott avfyrades i rummet bredvid sedan steg som sprang nerför trappan. De hörde ljudet av motorcyklar som startade utanför.
Ett ögonblick senare dök mannen upp igen. Skar av Aidas buntband med en kniv. Slängde kniven bredvid henne och sa att nu fick de skynda sig för nu brände de kåken och försvann återigen ner för trappan.
Aida skar snabbt av buntbanden på de andra. Frans rusade fram till sängen och drog fram en halv flaska renat under madrassen rusade sedan efter de andra nerför baktrappan till köket och vidare ut genom dörren och in bland träden.
Där vände de sig om och såg hur lågor redan åt sig in i huset. Nere från vägen hördes sirener från polisbilar och skottlossning. Sedan hördes bara lågornas dån då huset brann ner.De fyra smög sig genom hålet i häcken och vidare upp till prästgården. Där mötte de en likblek pastor utanför huset. Lågorna från branden kunde ses från där han stod. Nu hördes även brandbilar närma sig med sirenerna påslagna.
De samlades i köket och Aida satte på kaffe.
– Har hon inget starkare att ” bju” på, sa Frans.
-Nej, sa Aida.
-Tur en fick mä sig nått då , sa Frans och halade fram flaskan.
Så fick pastorn höra om det som hänt dem och i sin tur berätta om sitt samtal till polisen. Han hade inte vetat riktigt vad han skulle säga men tydligen var polisen redan medvetna om vad som kanske utspelades i det gamla huset och lovade att rycka ut omedelbart. Sedan kunde han inget mer göra än att be Gud om beskydd för dem alla.
När han hörde polissirenerna hade han gått ut på yttertrappan och så småningom sett hur huset brann. Aida sa att det fanns mer att berätta och såg på Per. Just nu var det ändå viktigt vad de skulle berätta för polisen. Frans sa att han inte ville bli indragen. Aida sa, med en blick på pastorn, att det var viktigt även för henne då hon inte ville att hennes identitet blev känd.
Förhoppningsvis skulle motorklubben tro att Björn skjutit dem och inte forska vidare. När polisen kom, och det skulle de göra eftersom pastorn nämnt deras namn när han kallade på hjälp, måste de vara överens om vad som hänt.
Pastor Lund sa att Anna-Karin skulle ringa till Elin och säga att hon sov över i prästgården men att Elin skulle komma upp till prästgården nästa dag och då skulle Anna-Karin berätta varför.
– Man kan ju inte veta, fortsatte han, om någon kommit undan och nu gömmer sig i byn. Det är viktigt att Anna-Karin inte blir sedd.
De gick in på kontoret för att först ringa till polisen. Det var nog bra om han ringde och sa att de var välbehållna.
– Blanda inte in mig, sa Frans.
– Är du säker på det? sa pastorn. Du har gjort oss en stor tjänst i natt.
För HELVETE pastorn! INTE ETT ORD! röt Frans.
Pastor Lund slog det direktnummer han fått och haft sinnesnärvaro nog att skriva ner. En röst svarade med detsamma.
– Det var skönt att höra, sa rösten i andra änden. Jag meddelar detta. Vi kommer att höra av oss i morgon.
-Ja, vad gör vi nu, sa Per.
– Nu går vi och lägger oss, sa pastorn. Hur vill du ha det Frans? Vill du också sova här i natt? fortsatte han.
Frans sa att han visserligen sett sitt ”hem” brinna ner men att han hade andra ställen att gå till.-Jag tycker inte om folk, sa han.
Efter en stunds tvekan tillade han. Det finns undantag. Gav dem en nick och försvann ut.
Kapitel 6
Tidigt på morgon samlades de återigen i köket för att under en gemensam frukost tillsammans komma på hur de skulle svara när polisen kom. Pastor Lund sa att de måste hålla sig så mycket
som möjligt till sanningen. Han kände sig inte helt bekväm med att undanhålla delar av den.
Det knackade på dörren och Elin kom in i köket. Uppskrämd över det som hänt under natten.
Hon hade varit på väg till prästgården just som Anna-Karin ringde och därefter inte kunnat sova en blund. Det tog en stund att berätta för Elin vad som hänt och hur de alla varit inblandade i det
hela. Elin blev blek men avslutade med att säga.
-Nu slipper vi i alla fall att se eländet!
Detta var vad de senare berättade när polisen kom.
Aida hade varit ute på kvällspromenad. Hon hade gått förbi ”Huset”. Hon tyckte om att föreställa sig hur det en gång sett ut. Hon hade gått upp längs med häcken. Där visste hon att det fanns ett hål sedan tidigare. Då hade hon sett hur Anna-Karin och Per blivit infösta i huset.
Sprungit upp till prästgården och bett pastor Lund att ringa polisen. Sedan hade hon tagit sin cykel och cyklat tillbaka. Hon visste att det fanns en bakdörr på huset. Där hade hon smugit sig in och uppför en personaltrappa som lett till övervåningen och haft turen att genast hitta rummet där Anna-Karin och Per blivit inlåsta. Nyckel hade suttit kvar på utsidan av dörren. De hade osedda lyckats ta sig ut ur huset innan det började brinna och sett hur det brann från yttertrappan vid prästgården. Aida bad, att eftersom hon hade skyddad identitet, att de inte skulle nämna hennes namn i polisrapporten. Per sa att Anna-Karin och han själv inte heller ville att deras namn skulle nämnas för Aidas skull men att om det gick på något vis att stöldanmäla deras mobiltelefoner som de blivit fråntagna.
De två poliser som var där för att höra deras vittnesmål sa att de skulle framföra deras önskan till sina överordnade. De själva kunde inte lova något.
Dagen efter kunde byn läsa om det som hänt. Både i de stora dagstidningarna liksom i kvällspressen.
Stort tillslag mot organiserad brottslighet. Flera gripna.
Polisen har under en längre tid misstänkt att en känd motorcykelklubb haft fäste i en mindre by men inte kunnat kartlägga exakt var. Efter ett anonymt samtal kunde de under gårdagen göra ett stort tillslag. Det verkade som om de gripna misstänkt att de var under bevakning och hade därför satt eld på huset innan de lämnade det. Polisen hade dock spärrat utfarten tack vare det samtal de fått tidigare på kvällen. De gripna, alla män, hade försökt skjuta sig igenom avspärrningen. Under skottlossningen hade en polis skadats lindrigt En av de gripna hade sladdat in med motorcykeln i ett träd och senare avlidit på sjukhuset av de skador han ådragit sig. De gripna är misstänkta för en rad olika brott såsom utpressning sexhandel och mord.Tv team måste ha dykt upp för det var inslag från gårdagskvällens händelser även i sändningarna från Aktuellt och Rapport. Inga namn nämndes dock. Kanske skulle de undgå uppmärksamheten. De hölls sig alla inne i prästgården.
Elin öppnade dock butiken på utsatt tid.
Efter lunch knallade Anna-Karin ner för att hjälpa Elin. De hade då enats om att eftersom inga namn hade nämnts skulle det inte vara någon fara.
Senare på eftermiddagen ringde Anna-Karin och bad Per komma ner och hjälpa till. Så många människor hade strömmat till. Nu visste alla var byn låg och många ville ta sig en titt. De rensade den lilla butiken. När kvällen kom stod kyl, frys och hyllor nästan tomma.
Elin satte sig ner och la den ena orden efter den andra. Hon beställde extra många tidningar.
Elin ringde sin syster Maj och bad henne komma. Anna-Karin och hon själv klarade inte anstormningen. De behövde extra hjälp nu. Maj tog med sig Ann-Karins mamma Siv och rusade till undsättning.
Kyrkan var nu fullsatt varje söndag och ute på kyrkbacken ville alla ”prata” om det som hänt.
Varje vecka erbjöd något nytt att diskutera. Nya upplysningar, den ena mer chockerande än den andra. Avskeds repliken var dock alltid den samma.
”Tack och lov att huset brann” Det blev till slut ett talesätt i den lilla byn och användes flitigt i olika sammanhang.
När brandkåren rensade efter branden upptäcktes att flera lik var nergrävda i källaren och polisen ville även att trädgården skulle undersökas. Många av de lik som hittats visade sig ha legat där tjugo till trettio år. De flesta kvinnor. Alla skulle nu identifieras så lång det var möjligt.
Lika chockerande var att det uppdagats att huset i realiteten aldrig blivit sålt. Mäklaren som haft hand om försäljningen av fastigheten hade sålt firman vidare när han gått i pension. Då mannen som ärvt huset aldrig hörde av sig glömdes ”Huset ”till sist bort.
Efter stora ansträngningar kunde man slutligen kontakta ägaren som var bosatt i USA.
Förklaringen från hans sida var att arvet han fått av sin avlägsna släkting var så pass stort att han tagit för givet att försäljningen av huset varit en del i den summan han ärvt. Han hade efter detta inte skänkt huset en tanke. Dessutom hade han flyttat ett antal gånger och möjligt var att post från Sverige aldrig nått honom på grund av detta. Han sa sig vara villig att sälja tomten till Kommunen.
Kommunen köpte tomten och vad skulle nu ske med den? Spekulationerna tog nu åter fart.
Ungdomarna hoppades på att en av Hamburger kedjorna skulle komma till byn.
Småbarnsföräldrarna hoppades på en större matvarubutik. De äldre förfasade sig och hoppades att det skulle gå att lägga in en protest om det fanns någon sanning i ryktena.
Vissa tyckte att det borde anläggas en minnes park. Över det hördes rama skrik. Vem villeminnas allt det fruktansvärda som hänt där? Pastor Lund fick många frågor om just detta.
Elin tog det dock med jämnmod. Hon skulle ändå stänga butiken och pensionera sig. Hon tänkte fortsätta bo kvar men lokalen tänkte hon hyra ut. Den behövde inte bli en livsmedelsbutik. Nej själv hoppades hon i tysthet på att det inte skulle bli en och att en större matvarubutik skullebyggas vid byns infart. Visst var det ruggigt det som hänt men om det byggdes något på tomten skulle livet fortare kunna återgå till sina gamla hjulspår.
Så skedde också. Två år senare öppnades dörrarna in till en ny stor matbutik och Elin stängde i samma veva sina egna. På tomten fanns nu även den efterlängtade Hamburgerbaren. Det gick bussar ända fram till matbutiken och alla var nöjda förutom de som fortfarande tyckte att en minnespark hade varit det ända riktiga. De handlade motvilligt i matbutiken till en början men
föredrog snart att glömma det motstånd de haft och unnade sig titt och tätt en hamburgare.
Kapitel 7
Tre år efter ”sommaren då huset brann” fick pastor Lund ett samtal från Anna-Karin som undrade om de var upptagna på midsommaraftonen eller om hon och Per fick komma och fira den med dem.
-Absolut svarade pastorn. Nu blir Aida glad!
När de anlände till prästgården sträckte Anna-Karin demonstrativt fram sin vänstra hand. De hade förlovat sig.
Flera gånger efter den dramatiska sommaren hade Per hälsat på i Prästgården. Per och Aida hade haft många och långa samtal och Pers föräldrar hade bjudit Aida upp till deras hem i
Stockholm. De hade nu alla en fin kontakt med varandra. Anna-Karin och Per berättade att de ville gifta sig nästa midsommar här i kyrkan och hoppades att pastor Lund ville viga dem.
Per undrade om Pastorn sett till Frans för de ville ge även honom en inbjudan.
-Elin säger att han skottar utanför hennes dörr och att hennes rabatter är omhändertagna men ser honom gör hon inte ofta. Hit kommer han då och då. Han får använda duschen och Aida tvättar och lagar hans kläder. Sist han var här gav hon bort mina favoritbyxor, sa han och gav Aida en blick.
– Ja. Då lever han i alla fall, skrattade Per.
Midsommardagen följande år stod så deras bröllop. Solen sken och ett vackert bord hade dukats ute i trädgården. Aida hade lagat maten men Pers mamma hade gjort glassen som serverades till desserten. Det var bara de allra närmaste som bjudits till detta bröllop. Per och Anna-Karin skulle senare uppe i Stockholm ha en större fest. Nu ville de inte vara så många för de hade hoppats att Frans skulle våga komma.
Aida hade gett honom deras inbjudan flera månader tidigare. Han hade inte nämnt något vidare om den då han kommit till prästgården. Nu hade hon inte sett till honom på flera veckor och Elins rabatter hade inte fått sin vanliga omvårdnad. De visste bättre än att låta polisen söka efter honom. Kanske hade han blivit skrämd av inbjudan till bröllopet.
Så gick det ytterligare en tid innan plötsligt en dag ett kuvert från en Advokat Tulin damp ner i Pers och Anna-Karins brevlåda. Där stod att de fanns med i Frans Åke Sjöbergs testamente och att de skulle ta kontakt med Advokaten snarast.Advokat Tulin bad dem stiga in på hans kontor. Han berättade att Frans Åke Sjöberg en gång varit VD för ett stort företag. Tröttnat på det och inte mått så bra sa advokaten. Frans hade under ett antal år varit inlagt på ett av landets mentalsjukhus. När han blev utskriven gick han inte tillbaka till sitt gamla liv. Han hade dykt upp hos advokaten för ett halvårsedan och fått hjälp med att skriva sitt testamente. Frans hade trots sitt yttre varit en väldigt välbärgad man. Nu hade han lämnat en stor del av sin förmögenhet till Per och Anna-Karin. Det fanns två väl tilltagna legat som skulle gå till Aida Karlsson och till Elin Ek men huvudparten av förmögenheten gick till Anna-Karin och Per. Förutsatt att de gift sig och det hade de väl? De visade fram sina händer och advokaten log.
Per frågade om advokaten visste vad som hänt Frans.
Frans avled på ett sjukhus, sa han. Läkarna misstänkte covid. I hans byxficka fanns ett kuvert med advokatens namn och adress.
-Är han begravt? frågade Anna-Karin.
-Han är kremerad och finns på ett bårhus. I hans testamente står att han inte vill ha en begravning utan strös någonstans runt den by han levt största delen av sitt liv i. Han skriver även att om Elin kan tänka sig det, går det bra att strö honom i hennes rabatter. På det viset kunde han fortsätta att göra nytta.
Per log och gav till ett skratt. Jag tror att vi med det snaraste får ta oss en tur och hälsa på Elin och Aida.
Gör det, sa advokaten och återkom till mig när ni bestämt er. Har ni några frågor är det bara att ni hör av er.
Epilog
På midsommaraftonen gick Elin, Aida, Per och Anna-Karin ut för att ta farväl av Frans och strö hans aska.
Elin hade grubblat på om det skulle ske i hennes rabatter men bestämts sig för att det inte kändes rätt. De hade gemensamt letat efter rätt ställe och funnit en äng som låg omgärdad av vacker lövskog och fått tillstånd av Länsstyrelsen att strö askan där.
Per öppnade urnan och lät vinden föra askan ut över ängen. Sen tog han upp ett kvarter Renat ur fickan. Skruvade av korken och tog en klunk. Skickade den vidare till Elin och Anna-Karin som tog var sin klunk. Aida avböjde och gav tillbaka flaskan till Per som tömde ut det resterande innehållet på marken framför sig.
-Tack Frans, sa Per. Hoppas du har hittat några som du trivs med där du nu är. Annars får du vänta till dess det blir vår tur.
-Tack för allt du låtit oss ärva, sa Anna-Karin. Jag tänker på dig varje gång jag ser märket på Pers fot. Han har förbjudit mig att ha klackskor annat än vid mycket speciella tillfällen.
– Frans, sa Elin. Jag hoppas du inte är ledsen över att du inte blir strödd i mina rabatter. Det hade känts så hemskt förstår du om de inte var välskötta. Särskilt nu som jag faktiskt ska ta min första semester. Jag ska flyga förstår du och har skaffat mitt första pass!-Tack Frans, sa Aida. Tack för att du räddade min son. Jag köpte nya byxor till dig. De har varit i tvättmaskinen ett antal gånger. Jag har även skurit sönder dem och lagat. Jag tror du hade gillat dem.
Så vände de tillbaka till Prästgården.
Pastorn hade fått instruktioner att duka ute i syrenbersån medan de var borta. De litade inte tillräckligt på honom för att han skulle få följa med. Helt säkert hade något litet bibelord eller en
bön slunkit ur honom och de kunde inom sig hör Frans skrika
-FÖR HELVETE PASTORN! INTE ETT ORD!
SLUT.
Författare: Marie Einarsson Chauhan
Ett svar på ”Tack och lov att Huset brann”
Såå spännande, underfundig och innehållsrik! Bra skildring av de olika karaktärerna!