Det var en eftermiddag i september när fru Söderqvist var ute i skogen söder om Lugnaro för att plocka lingon. Hon brukade ta sin hund med sig och älskade dessa tidiga höstdagar, dess färger och dess tystnad, och alla de klart lysande lingonen. Hon var numera änka och hade börjat att se lite dåligt, framförallt på avstånd. Lingonplockningen var dock inga problem och det var heller inga problem att koka lingonsylt. Hon älskade sin lingonsylt och framförallt älskade hon att bjuda barn och barnbarn på den. Trots att de var mer vana vid snabbmat uppskattade de hennes lingonsylt vilket gladde henne lika mycket varje gång.
När hon nu gick där i skogen såg hon plötsligt ett stort djur som rörde sig nere vid en bäck. Det var stort, kraftigt och gult och rörde sig snabbt genom skogen. Vad kunde det vara? Hon blev närmast skräckslagen, tog upp sin hund i famnen och rusade mot bilen. Hon lyckades komma hem till lägenheten i Lugnaro och ringde sin äldste son. När hon skulle förklara för honom frågade han halvt på skämt om det kan ha varit ett lejon. Ja, det såg verkligen ut som det svarade hon och därmed var hela kalabaliken på gång.
Sonen ringde till lokaltidningen och frågade om det fanns något förrymt lejon i skogarna kring Lugnaro, men tidningen förklarade att det hade de inte hört något om. Han upplyste dem då att hans mor i varje fall hade sett ett för några timmar sedan. Lokaltidningen förstod att de stod inför århundradets scoop i Lugnaro och nu skulle äntligen antalet prenumerationer öka.
Nu blev det fart på alla redaktioner och löpsedeln nästa dag var ”Lejon i Lugnaro”. Nu blev riksmedia intresserade och Lugnarolejonet fanns i alla nyhetssändningar. Den lokale riksdagsmannen från centerpartiet, Sture Bengtsson, ställde i riksdagen en enkel fråga till statsministern och undrade vad hon kunde tänkas göra för att skydda de värnlösa medborgarna i Lugnaro från de vilda lejonen. Statsministern förklarade att hon skulle vända på varje grästuva för att skydda Lugnaroborna från de faror som de var utsatta för.
I kommunfullmäktige försökte de olika partierna överbjuda varandra fär att skydda kommuninnevånarna från den farliga besten och värna dem till liv och lem.
Alla barn förbjöds att gå ut i skogen, men barn är som de är och två stycken åttaåringar smet trots allt ut till sin hydda i skogen. De hade hört om lejonet, men brydde sig inte. Väl ute i sin koja satt de och tittade ut över den lilla sjön då de plötsligt såg ett stort gul-brunt djur springa förbi vid strandkanten.
Det måste vara lejonet, skrek den ena till den andra och de gömde sig i kojan till sent på kvällen när de smög sig hem. Väl hemma blev de utfrågade av sina upprörda föräldrar varför de kom så sent och de uppgav då att de hade gömt sig för lejonet och inte vågat gå hem.
Nu blev uppmärksamheten total. Lugnaro fylldes av internationell media och alla letade efter det svenska lejonet. Det ökade ännu mer sedan bonden Karlstedt fått 8 av sina får rivna och alla visste med ens att lejonet varit i farten.
En gammal lektor i naturkunskap, Nils Lagerfelt, började att tvivla och skreven insändare att man var tvungen att ha mer bevis för att kunna slå fast att det verkligen var ett lejon i Lugnaroskogen. Han blev genast mobbad av sociala medier och på insändarsidorna för att inte ta hotet på allvar och för att vara villig att offra traktens barn för sina konstiga vetenskapliga tvivel. Han kunde sitta där bland sina böcker, medan de medborgare som levde i verkligheten insåg nödvändigheten av att skydda sig.
På polisstationen var det bråda dagar. Patruller utrustades med vapen och sökte igenom skogarna, men de såg inte något lejon och kritiken mot polisen var hård för att de totalt misslyckades med att avvärja den fara som hotade Lugnaroborna.
Polischefen på orten, Andersson, tyckte att det började att gå väl långt. Han satte sig ner och började att tvivla på alltihop och började nu att göra egna eftersökningar för att förstå vad som hänt. En eftermiddag i oktober när han var ute och strövade i skogen såg han verkligen ett stort gul-brunt djur som rörde sig bland de fallna löven. Han visste direkt vad det var. I sin barndom hade grannen haft en Sankt Bernhardshund och det var nu en sådan som han såg framför sig. Han tog en del foton och åkte sedan hem till fru Söderqvist och undrade om bildernas liknade det hon sett i skogen. Det var mycket likt uppgav hon och bjöd polisen på lite kaffe och en lingonbulle. Andersson fortsatte till de bägge åttaåringarna och visade även dem bilderna och de kände genast igen odjuret och uppgav att det var detta de sett i skogen. Han fortsatte då till bonden som fått sina får rivna och de undersökte ängen där det skett. Gemensamt upptäckte de att det förekom vargspår i olika delar av hagen.
Förresten, mumlade bonden Karlstedt, så har ju min granne Jönsson en sådan där stor hund, du kan ju språka med honom. Andersson gick in till grannen som direkt tillstod att det var hans hund, Cesar, och att den förvisso var stor, men snäll som ett lamm och aldrig gjorde någon förnär. Hunden brukade göra sina utfärder, men kom alltid tillbaks på kvällen när han var hungrig.
Mysteriet var således löst och Andersson tillkallade en presskonferens för att göras det stora avslöjandet. Massmediauppbådet var enormt, nu skulle lejonet avslöjas. När Andersson nu visade vad det hela handlade om hade man ju kunnat tänka sig att alla skulle känna stor lättnad och glädje, men så blev inte riktigt fallet. Detta trots att lugnet återvänt till Lugnaro var många var besvikna och frustrerade. När lejonet fanns var det hela mycket spännande och världens ögon var riktade mot Lugnaro. Världen såg dem. Nu skulle allt återgå till vardagen och Lugnaro bli till ett åtlöje för resten av världen. Polischef Andersson kom inom några månader att söka ett nytt jobb.
Det var en eftermiddag i september när fru Söderqvist var ute i skogen söder om Lugnaro för att plocka lingon. Hon brukade ta sin hund med sig och älskade dessa tidiga höstdagar, dess färger och dess tystnad, och alla de klart lysande lingonen. Hon var numera änka och hade börjat att se lite dåligt, framförallt på avstånd. Lingonplockningen var dock inga problem och det var heller inga problem att koka lingonsylt. Hon älskade sin lingonsylt och framförallt älskade hon att bjuda barn och barnbarn på den. Trots att de var mer vana vid snabbmat uppskattade de hennes lingonsylt vilket gladde henne lika mycket varje gång.
När hon nu gick där i skogen såg hon plötsligt ett stort djur som rörde sig nere vid en bäck. Det var stort, kraftigt och gult och rörde sig snabbt genom skogen. Vad kunde det vara? Hon blev närmast skräckslagen, tog upp sin hund i famnen och rusade mot bilen. Hon lyckades komma hem till lägenheten i Lugnaro och ringde sin äldste son. När hon skulle förklara för honom frågade han halvt på skämt om det kan ha varit ett lejon. Ja, det såg verkligen ut som det svarade hon och därmed var hela kalabaliken på gång.
Sonen ringde till lokaltidningen och frågade om det fanns något förrymt lejon i skogarna kring Lugnaro, men tidningen förklarade att det hade de inte hört något om. Han upplyste dem då att hans mor i varje fall hade sett ett för några timmar sedan. Lokaltidningen förstod att de stod inför århundradets scoop i Lugnaro och nu skulle äntligen antalet prenumerationer öka.
Nu blev det fart på alla redaktioner och löpsedeln nästa dag var ”Lejon i Lugnaro”. Nu blev riksmedia intresserade och Lugnarolejonet fanns i alla nyhetssändningar. Den lokale riksdagsmannen från centerpartiet, Sture Bengtsson, ställde i riksdagen en enkel fråga till statsministern och undrade vad hon kunde tänkas göra för att skydda de värnlösa medborgarna i Lugnaro från de vilda lejonen. Statsministern förklarade att hon skulle vända på varje grästuva för att skydda Lugnaroborna från de faror som de var utsatta för.
I kommunfullmäktige försökte de olika partierna överbjuda varandra fär att skydda kommuninnevånarna från den farliga besten och värna dem till liv och lem.
Alla barn förbjöds att gå ut i skogen, men barn är som de är och två stycken åttaåringar smet trots allt ut till sin hydda i skogen. De hade hört om lejonet, men brydde sig inte. Väl ute i sin koja satt de och tittade ut över den lilla sjön då de plötsligt såg ett stort gul-brunt djur springa förbi vid strandkanten.
Det måste vara lejonet, skrek den ena till den andra och de gömde sig i kojan till sent på kvällen när de smög sig hem. Väl hemma blev de utfrågade av sina upprörda föräldrar varför de kom så sent och de uppgav då att de hade gömt sig för lejonet och inte vågat gå hem.
Nu blev uppmärksamheten total. Lugnaro fylldes av internationell media och alla letade efter det svenska lejonet. Det ökade ännu mer sedan bonden Karlstedt fått 8 av sina får rivna och alla visste med ens att lejonet varit i farten.
En gammal lektor i naturkunskap, Nils Lagerfelt, började att tvivla och skreven insändare att man var tvungen att ha mer bevis för att kunna slå fast att det verkligen var ett lejon i Lugnaroskogen. Han blev genast mobbad av sociala medier och på insändarsidorna för att inte ta hotet på allvar och för att vara villig att offra traktens barn för sina konstiga vetenskapliga tvivel. Han kunde sitta där bland sina böcker, medan de medborgare som levde i verkligheten insåg nödvändigheten av att skydda sig.
På polisstationen var det bråda dagar. Patruller utrustades med vapen och sökte igenom skogarna, men de såg inte något lejon och kritiken mot polisen var hård för att de totalt misslyckades med att avvärja den fara som hotade Lugnaroborna.
Polischefen på orten, Andersson, tyckte att det började att gå väl långt. Han satte sig ner och började att tvivla på alltihop och började nu att göra egna eftersökningar för att förstå vad som hänt. En eftermiddag i oktober när han var ute och strövade i skogen såg han verkligen ett stort gul-brunt djur som rörde sig bland de fallna löven. Han visste direkt vad det var. I sin barndom hade grannen haft en Sankt Bernhardshund och det var nu en sådan som han såg framför sig. Han tog en del foton och åkte sedan hem till fru Söderqvist och undrade om bildernas liknade det hon sett i skogen. Det var mycket likt uppgav hon och bjöd polisen på lite kaffe och en lingonbulle. Andersson fortsatte till de bägge åttaåringarna och visade även dem bilderna och de kände genast igen odjuret och uppgav att det var detta de sett i skogen. Han fortsatte då till bonden som fått sina får rivna och de undersökte ängen där det skett. Gemensamt upptäckte de att det förekom vargspår i olika delar av hagen.
Förresten, mumlade bonden Karlstedt, så har ju min granne Jönsson en sådan där stor hund, du kan ju språka med honom. Andersson gick in till grannen som direkt tillstod att det var hans hund, Cesar, och att den förvisso var stor, men snäll som ett lamm och aldrig gjorde någon förnär. Hunden brukade göra sina utfärder, men kom alltid tillbaks på kvällen när han var hungrig.
Mysteriet var således löst och Andersson tillkallade en presskonferens för att göras det stora avslöjandet. Massmediauppbådet var enormt, nu skulle lejonet avslöjas. När Andersson nu visade vad det hela handlade om hade man ju kunnat tänka sig att alla skulle känna stor lättnad och glädje, men så blev inte riktigt fallet. Detta trots att lugnet återvänt till Lugnaro var många var besvikna och frustrerade. När lejonet fanns var det hela mycket spännande och världens ögon var riktade mot Lugnaro. Världen såg dem. Nu skulle allt återgå till vardagen och Lugnaro bli till ett åtlöje för resten av världen. Polischef Andersson kom inom några månader att söka ett nytt jobb.
Författare: Anders Kjellström