Det var osedvanligt varmt den dagen. Luften vibrerade av värmen och blandades med damm och avfall. Vid vår maskin skulle vi fylla på med säckar av frukt och grönsaker, idag var det lök, och dessa skulle paketeras och sändas ut till olika affärer. Arbetstakten var hög och stämningen något irriterad. Det senare bland annat beroende på en konflikt mellan en av de kvinnliga arbetarna och och den kvinnliga arbetsledaren. Den senare var en kvinna i 50-års åldern, barnlös och ensamstående och den andra en kvinna i 25-års åldern som var höggravid. Det hade utvecklats en sorts hat mellan dessa och då den yngre kvinnan arbetade vid vår maskin slöt vi alla upp bakom henne. Konflikten mellan vårt arbetslag och den kvinnliga chefen eskalerade för varje dag.
Det var inte precis med någon glädje som vi gjorde våra åtta timmar och denna dag var det extremt varmt och dammigt och en ytterligt konfliktfylld atmosfär. Jag skulle ut på lagret och hämta en ny säck lök då jag upptäckte att folket på lagret hade satt upp en högtalare och den var inställd på något musikprogram. Jag stannade upp och hörde för första gången Mozarts turkiska marsch. Den tog hela min kropp i besittning och jag lyssnade utan att kunna röra mig ett enda steg. En värld öppnade sig. Det fanns något annat än damm, värme, svett och lök. Det fanns något som grep tag i människan, ruskade om hennes själ och visade att skönheten fanns. Trots att det var 200 år sedan musiken skrevs var det som om Mozart hade spelade bara för mig, här och nu. Musikens fullständiga makt fanns och kunde lyfta oss ur en svettig och smutsig vardag där vi släpade fram våra liv i en meningslös torftighet.
Nåväl, marschen är inte så lång och efteråt fick jag släpa min säck ut till maskinen igen. Jag såg på mina kvinnliga arbetskolleger som trötta kämpade och paketerade våra lökar. Trots allt, trots allt var jag fullständigt övertygad om att livet var vackert, om att skönheten fanns, om att människan hade en själ och att konsten kunde få oss att glömma enfaldiga konflikter, dammiga fabrikslokaler, svett och klibbiga lökskal. Det mänskliga livet och konsten kunde övervinna allt.
Författare: Anders Kjellström
3 svar på ”Mozarts turkiska marsch”
Precis så upplever man lycka, helt oväntat. Det är sällsynta ögonblick i livet, men man minns dem, platsen, tiden, situationen, då man lyfts upp ur vardagen och plötsligt befinner sig i en annan dimension. Musiken har den kraften.
Du beskriver något så mänskligt. Mitt i vardagen lyfts man upp från nuet och känner lycka. Det kan vara musik, som Mozart här, eller något vackert som ögat fångar. Det blir en stund av lycka och allt runt omkring suddas bort.
TACK!!
Dina kommentarer gör mig alltid glad/ Anders