Där satt han igen. Precis som jag visste att han skulle. Han vände sig om och log, med det där leendet som bara var mitt. Jag log tillbaka. Året var 1913 och vi hade setts i endast några månader. 18 år. Harald och jag. Harald och Margareta.
”Jag har väntat på dig” sade Harald från bänken. Jag satte mig bredvid och tittare ut över parken. Det var som att jag kunde se världen på ett annat sätt med honom. Jag lade märke till hur humlorna dansade mellan varje blomma, hur fåglarna svalkade sig i dammen, och hur solen smekte hans ansikte. Haralds ansikte. Mitt ansikte. Allt var vackert när jag var med honom. Jag vilade mitt huvud mot hans axel. Han kysste mig på pannan.
”Jag är så glad att se dig igen” sade jag.
”Trots att vi sågs igår?”
Ja. Trots att vi sågs igår. Jag behövde inte svara. Harald visste hur mycket detta betydde för mig, och jag visste att det betydde lika mycket för honom. Jag och Harald sågs varje dag. Vid precis den här bänken. Vid just den här parken. Vi hade inget sätt att kontakta varandra. Vi gillade stillsamheten och längtandet. Vi visste att vi skulle ses igen, det var aldrig något tvivel. När jag var med Harald så var det som en paus. En paus från skolan, en paus från mina föräldrar, en paus från allt osäkert i världen. När jag var med Harald så var jag bara Margareta. Margareta som han älskade. Margareta som älskade honom.
När eftermiddagssolen kröp fram så visste jag att det var dags att gå hem.
”Jag älskar dig, min Margareta” viskade Harald i mitt öra.
”Och jag älskar dig, Harald” viskade jag tillbaka. Jag behövde egentligen inte svara. Harald visste att jag älskade honom, vår kärlek var självklar. Lika självklar som att solen går upp i gryningen. Men jag valde ändå att säga det tillbaka den här gången. Om jag bara visste.
Jag kommer fortfarande till den här bänken. Jag sitter här nu. Jag har förlorat synen och har svårare att gå. Åren har tagit på mig. Men jag känner mig likadan. Min kärlek för Harald blomstrar fortfarande. Jag tänker på alla minnen vi skapade. Jag har hopp om att han en dag kommer tillbaka och jag avskyr mig själv för det. Harald blev inkallad och hittades aldrig. Han existerar nu bara i mitt minne. Harald och Margareta. Jag tar ett djupt andetag och känner genast doften av grönska. Doften av Harald. Doften av trygghet. För kärlek är enkelt, även när livet är svårt. Även när liv inte längre går.
Författare: Ellinor