Handslag

Illamåendet plågar mig och det känns som att huvudet ska explodera närsomhelst. Det känns så märkligt att livet fortsätter för alla runtomkring. Bussar passerar i olika riktningar, människor stressar förbi eller står mycket fokuserade, med huvudena nedböjda över sina små blänkande skärmar. En kille som går på min skola sparkar grus och diggar med i musiken som flödar i hans dyra hörlurar. Två män i pappas ålder står lite längre bort, djupt försjunkna i ett samtal. Taxibilar stannar och plockar upp folk med färgglada resväskor släpandes efter sig. Samtidigt, inom mig, känns det som att tiden har stannat. 

   Syns det på mig vad jag har gjort? 

   De blöta skorna är kalla, den ena strumpan har kanat ner och veckat sig under foten. På den högra hälsenan har ett skavsår börjat svida och tvingar mig att försöka stå still.

I huvudet spelas de senaste minuterna upp, om och om igen. 

   Bror, titta efter nån med svart jacka och blå Nike-skor.

   Handslag.

   Mörkret och den råa kylan inne i tunneln.

   Ljudet av snabba steg därifrån.

   Skon som fastnade i den leriga vattenpölen.

   Ser du aina så springer’u. Fattar’u? Blir du tagen så känner vi inte varann.

Det pysande ljudet från bussen avbryter mina tankar. Bakom mig har kön börjat bli lång med människor som ska ta sig hem från jobbet eller skolan. Jag står nästan längst fram.

   Kvinnan framför mig i kön håller en liten flicka i handen. Antagligen hennes dotter. Hon är lik min mamma, kvinnan. De har samma beige jacka – jackan som mamma alltid klagar över är för lång så att den fastnar i springor eller trampas på. Hårfärgen är densamma, den också.

   Mamma och pappa.

   Kommer de att märka något? Och vad ska jag säga, när de ser mina nya sneakers som är genomblöta och dränkta i lera? 

   Jag ångrar att jag inte sa nej. Att jag inte bara tog bussen hem i stället, gjorde mina läxor och tränade inför historia-provet vi ska ha på torsdag. 

  Mina föräldrar kommer aldrig förlåta mig, i alla fall aldrig förstå. 

  Det är då jag ser den. Polisbilen. Den rullar sakta förbi bussen, det ser ut som att mannen i förarsätet letar efter något.

   Vi får ögonkontakt. 

Hjärtat hamrar hårt i bröstet. Plötsligt hör jag ingenting, som om kroppen bara lägger av. 

   Fly!

 Kvinnan framför mig har precis fått upp sitt busskort ur sin lilla handväska och sträcker fram det mot kortläsaren intill schaufförens bås, men jag har inte tid att vänta. Hon snubblar till och klagar högljutt när jag kastar mig förbi henne in på bussen. 

   ”Stanna!”

   Fan. Hur kunde det bli så fel?

   Ett barn gråter otröstligt bakom mig. Med en snabb blick över axeln ser jag hur kvinnan jag just trängt mig förbi håller den lilla flickan tätt intill sin kropp och lugnande vyssjar henne. 

   Jag vet inte vad jag ska göra. Bussen är full av människor som stirrar på mig. Några ser förvånade ut, någon irriterad, andra rentav skräckslagna. 

   I mina öron susar det. Jag kan inte tänka klart. 

   I panik springer jag fram till närmaste utgång längst bak i bussen och börjar banka. Jag slår och slår. Jag känner ingen smärta, i huvudet är det tomt. 

   UT, NU!

   ”Upp med händerna! Lägg dig ner! Lägg dig ner, nu!”

    Det blir suddigt. Jag hör skrik och hulkningar. Ljuden kommer från mitt eget bröst.

   Det är över nu.

   Med ansiktet tryckt mot det skitiga golvet kapitulerar jag. Tårarna blöter mina hettande kinder medan jag leds ut ur bussen. 

   Mest av allt just nu önskar jag att mamma var här. Att hon kunde krama om mig och säga att det inte är någon fara. Att hon kunde le mot mig, leda mig till bilen och ta med mig hem. Jag önskar att jag kunde höra pappa dra ett av sina dåliga skämt. Känna hans hand på min axel och se in i hans lugnande ögon. 

   Men mamma och pappa är inte här. Jag är här själv, mitt i en röra som jag inte vet hur jag hamnade i eller hur jag ska ta mig ur. 

   Blir du tagen så känner vi inte varann.

   Ensam.

*

Det utbryter ett oroligt sorl på den välfyllda bussen, och ljudet blandas med en liten flickas hysteriska gråt. Pojken, som inte kan vara mer än i tidiga tonåren, ser sig skräckslaget omkring med härjad blick. Den svarta luvan gör att hans ansikte enbart skymtas mellan de stressade rörelserna.

   Utanför bussen blir blinkande lampor från en polisbil synliga. En mörk mansröst skriker en order om att stanna. Josef fattar att något är väldigt fel.

   Pojken rör sig som ett stressat djur bakåt genom mittgången. Den blå ryggsäcken på pojkens rygg fastnar i ett armstöd vid en av de mittersta raderna och blir hängande kvar. 

  Från sitt säte betraktar Josef vaksamt pojkens rörelser. Han har sett det många gånger förr. Unga, oskyldiga barn som beblandas med äldre gäng. Känslan av att få vara med. Att vara någon. Men från och med nu är pojken ensam. Sådana är reglerna. 

   Är du en av oss, eller ska du hem till morsan? Dags att bevisa det.

   Du står ensam.

   Aldrig att du golar, right? Då åker du också fast.

   Du kan inte göra det ogjort.

   Bre, kom igen! Var inte en sån jävla fegis!

   Ingen kan hjälpa dig.

   Ett hjärtskärande skrik överröstar alla andra ljud på den lilla trånga bussen. Som ett skrämt djur bankar pojken med båda knytnävarna mot dörrens glasruta. Den skälvande kroppen söker desperat efter en flyktväg, liknar en fågel instängd i en liten bur. 

   Ett till ungt liv förstört.

   När polisen stiger på bussen och skriker finns inget annat för Josef att göra än att hålla låg profil. 

   Gråtande faller pojken till golvet. 

   Fan.

   Noah.

    Josef tvingar sig att vända bort blicken medan grabben med stöd av polisen kommer på fötter och avlägsnas från bussen. 

   Noah. 5C. Visst är det C?

   Genom rutan kan Josef följa dem med blicken. Med stapplande steg rör sig den svartklädda, tunna gestalten mot den blinkande ljusshowen som han själv är huvudperson i. Polisen säger något otydbart i sin com-radio och öppnar lugnt dörren till baksätet där pojken sätter sig. En tom blick stirrar rakt fram, ut i tomma intet. 

   Insikten av att allt är kört.

   Att allt är förstört.

*

Snyftande frågar jag gång på gång efter mina föräldrar, om de ska ringa efter dem. Jag får inga direkta svar, bara några lugnande ord om att ”det kommer bli bra”, att det inte är någon fara. Vad menar han med det? Det är väl aldrig bra att bli tagen av polisen? Hur kan det bli bra igen, när jag gjort något så dumt?

   ”Berätta, hur gammal är du?”

   Mannens blå ögon är vänliga. Han vill säkert bara att jag ska lita på honom, dom har varnat mig för polisens taktiker.

   Polisen, som presenterar som Erik, nickar som om han redan visste när jag berättar att jag nyss har fyllt 12. Skriver något i sitt lilla block. Nickar och hummar, och ler sedan mot mig.

   ”Och vad heter du?”

   Noah. 

   Jag heter Noah.

   Varför sa jag inte bara nej?

   Polisen frågar mig vilken skola jag går på. Om jag bor här i närheten. Jag har svårt att prata, det känns som något torrt och rivigt har fastnat i halsen. Det är svårt att andas.

   Hans ansikte förändras, ser bekymrad ut. Det kommer inga ord ur hans mun på en lång stund, som om han funderar på vad han ska säga.

   ”Du ska alldeles strax få ge dina föräldrars mobilnummer till min kollega så ser hon till att de möter oss vid polisstationen. Du kommer behöva följa med oss för att prata. För ungefär 15 minuter sedan såg vi dig och en kille som vi har hållit koll på länge under tunneln vid forsen…”

  Bror, titta efter nån med svart jacka och blå Nike-skor.

   Mörkret och den råa kylan inne i tunneln.

   ”Du plockade upp något ur din ryggsäck och gav det till honom.”

  Handslag. 

  Ljudet av snabba steg därifrån.

  ”Kan du berätta vad det var?”

  Jag vill så gärna säga att det inte är sant. Att det måste ha varit någon annan. Någon som är lik mig, kanske? 

  Jag skulle kunna säga att jag blivit tvingad till det, att det inte är mitt fel. Eller kanske att jag inte visste vad det var i påsen. Kunde lika väl ha varit värktabletter. Men jag vet att jag inte kan ljuga, det har jag aldrig kunnat.

   Det smartaste jag kan göra nu är att berätta sanningen. 

   Du är en av oss nu, bror! 

   Försöka gå tillbaka till hur det var innan allt blev fel.

  Innan jag blev någon.

  ”Jag hittade påsen på marken, jag har ingen aning.”

   Blir du tagen så känner vi inte varann.

   Alla vill vara någon. Ingen vill vara ensam. Men det värsta av allt, vore att vara han som bytte sida.

*

Att tillhöra ett gäng är en gåva när det går bra, men en förbannelse när allt går åt helvete. Josef rättar till sin egen huva och lutar sig tillbaka i sätet innan han fiskar upp den gamla knapptelefonen. Med vana, flinka fingrar smattrar han in det korta meddelandet.

   Fågeln kraschat.

I ett annat liv hade Josef oroat sig för Noah. Önskat, av hela sitt hjärta, att han skulle få komma hem till sina föräldrar, överösas av värme. Komma hem till sin mammas goda mat på eftermiddagarna, för att sedan gå ut och spela fotboll eller hitta på ungdomshyss med en skön polare vid sin sida. Alltid. Gå ut skolan med betyg, rentav fantastiska betyg, och faktiskt kunna bli något. 

Josef har inte råd att oroa sig. Han vet för mycket. Han vet att oro, sorg och besvikelse kostar. Dyrast av allt är just det. Empatin. Att bry sig om någon annan. Att visa sig svag för någon annans skull. Så Josef gör det som gruppen har lärt honom. Det som han har gjort i så många år nu, som har kommit att bli till en trygg vana.

   När bussen börjar rulla mot nästa hållplats har polisbilen redan lämnat platsen. Den 12-åriga pojken har förts i väg, gråtandes i baksätet, med en saknad efter trygghet, kärlek och stöd. 

Till tonen av ett pling i bussens högtalare reser sig Josef. Han pressar jackan tätare mot kroppen som för att förbereda sig inför att kliva ut i den kalla höstblåsten. Regnet har stillsamt börjat falla. Tredje gången idag.

  De tungmodiga stegen styrs mot den mörka tunneln.

Författare: Nathalie Nyström