Inspirerad av dikten “The stars” av Jane Taylor
Bryggan ligger tyst under mina fötter. Träplankorna har blivit mjukare med åren, men de knarrar ändå när jag går, som om de minns varje steg jag tagit här. Vattnet under glimmar svagt i månljuset. I månens sken speglas stjärnorna som börjar slockna, en efter en, och jag kan inte låta bli att känna hur något försvinner inom mig samtidigt.
Jag sätter mig på kanten av bryggan och låter benen dingla mot det mörka vattnet nedanför. Kylan är fuktig, men den gör inte ont. Den är bara tyst. Jag andas långsamt och låter kvällsluften fylla mig och lugna mig. Här finns bara jag, bryggan och stjärnorna ovanför.
Tankarna kommer som de alltid gör när natten lägger sig. Jag undrar var hon är nu. Var befinner hon sig någonstans bortom allt detta? Hon som alltid lyste upp mitt liv, skrattet som kunde göra allt tungt lätt. Nu finns bara tomhet. Det är som om hon försvunnit i nattens djup, långt borta och ändå så nära i minnet.
Jag minns henne utan ord. Hur hon brukade luta sig mot mig när jag var ledsen, hur hon alltid såg vad som behövde ses. Hur hon fick hela rummet att lyssna, även när vintermörkret låg tungt över marken. Hon var alltid ljus, alltid närvarande. Nu finns bara skuggorna av det hon var.
Jag viskar hennes namn. Inte för att hon ska höra utan, inte för att jag väntar på svar, utan för att bryta tystnaden med något som är mitt eget. Luften tar emot orden, och i vinden ekar fortfarande våra sista hejdån.
Stjärnorna ovanför är högt där uppe, utom räckhåll. Jag kan inte nå dem, inte henne. Ändå känner jag att någonstans där finns en del av henne kvar. En liten gnista, ett minne, ett ljus som fortsätter att vägleda drömmar, även om jag inte kan se dem.
Natten är kall och skarp. Jag drar filten tätare om mig, men det är inte kylan som gör ont. Det är tomheten efter det som inte går att få tillbaka. Jag låter axlarna sjunka, låter mig sitta kvar och känna. Inte tänka på vad som är kvar eller saknas, bara känna.
Bryggan knarrar under mig igen, som om den påminner mig om att världen fortfarande finns. Jag blickar upp mot himlen en sista gång innan jag reser mig. Stjärnorna har nästan försvunnit helt, men i mitt minne brinner hennes ljus starkare än allt annat jag sett i natt.
När jag går från bryggan mot huset hör jag bara vinden, men i vinden, långt borta och ändå nära, hör jag något som ekar. Det är allt vi sagt, allt vi inte hann säga, och våra sista hejdån som fortfarande svävar i luften.
Och jag vet att det räcker. Att hon har funnits här, att hon fortfarande finns i mig. Ljuset kan ha försvunnit från stjärnorna, men det finns kvar i minnena. Och kanske, någonstans, leder det fortfarande drömmar framåt.
Författare: Wendela