Jag kan dö imorgon. Omringad av mina kompisar, min familj och nära, plötsligt och alldeles för tidigt. Jag kommer inte att få uppleva konserten jag redan har biljetter till. Jag kommer inte få ta examen eller utbilda mig vidare. Jag kommer inte se vår planet dö, långsamt men märkbart, och inte heller lika rättigheter kommer jag att uppleva. Min största passion. Jag dör utan vetskapen om det blir bättre för folk som är som mig själv.
Jag kan dö om 5 år. Ensam, långt borta i ett annat land från kompisar, familj och nära, men kanske har jag träffat någon ny. Döden kom fortfarande för tidigt. Min utbildning blev aldrig klar, och min lägenhet står tom. Jag hann ta studenten. Jag såg hur den europeiska sommaren tog kål på några fler tusen människor än tidigare år. Jag såg när min kusin började högstadiet, jag såg när människans infrastruktur påbörjades på månens yta. Infrastrukturen jag hoppades att jag kunde bidra till efter min utbildning
Jag kan dö när jag fyller 30. Kanske finns det någon speciell vid min sida, kanske en vigselring på mitt finger, eller så står boendet tomt. Arbetet slukade mitt liv, min livslust och allting som jag ville uppleva. Jag hade intressen. Jag var scout, jag sjöng och spelade instrument med all kraft jag hade. Det räckte inte till, jag dog. Jag dog då de rika blev rikare och de fattigare följde med mig in i graven.
Jag kan dö om 50 år. Vid 66-års-åldern arbetar jag fortfarande. Pensionsåldern ligger på 80, den bara stiger och jag kommer aldrig att få sluta arbeta. Arbetet som nästan tog mitt liv byttes ut, inget var skrivet i sten, så som alla säger. Mänskligheten byts ut. AI tar över allt vi någonsin har haft, all kreativitet och all vilja att arbeta för att skapa skillnad. Konsten är utrotad, klimatet dör och de rika flyr bort från vår bebodda planet, i jakt efter mer mark för fler datacenter. Jag ville aldrig lämna jorden på detta sätt.
Jag kan dö då jag är 95. Gammal, skruttig och levande under ett nytt århundrade. Bilarna flyger, robotar arbetar överallt. Vi accepterar inte känslor längre när den mänskliga samhörigheten försvinner allt mer. Jag dör som pensionär, instängd i en liten lägenhet som jag knappt har pengarna till. Inflationen stiger och stiger medan lönerna minskar. Jag dör i den mest osäkra ekonomin sedan början av 1900-talet.
Jag dör då jag är 150 år. Min kropp och hjärna består av datorer, tränade algoritmer och chatbottar som har tagit över min kropp när den inte fixade arbetet själv. Jag skulle hellre dött för 100 år sedan. Utan kunskapen om det som händer år 2160. Jag vill inte veta vilka krig som pågår, hur många graders ökning som har skett på klimatet. Jag vill inte veta att allting är så långt ifrån det jag vågade drömma om då jag var fem, tio, eller arton år. Personen som existerade då skulle inte vara nöjd.
Dagen jag dör på riktigt kommer att vara precis som varje vanlig dag tidigare. Eller inte. Kanske jag sitter i en raket på väg till Mars, som exploderar och dödar alla involverade. Jag kan sitta i en bil om en vecka. En förare har druckit, och jag dör i krocken. Jag dör ensam på mitt rum då jag är 70, 80 eller någon liknande ålder. Det är ingen händelserik dag.
Dagarna som jag lever kommer att vara mer intressanta än dagen jag dör. Dagarna som spenderas med mening, i olika arbetsgrupper och föreningar där jag gör skillnad. Skapande och lärande är det jag gör, i skolan, hemma, på internet och var jag än befinner mig. Jag gör skillnad, för någon. Det räcker tillräckligt. Alla kommer vi dö, men vi kommer också alla leva. Vi kommer leva tiotusentals fler dagar än den dagen vi dör. Dagen jag dör kommer min påverkan förhoppningsvis leva kvar. Det är mitt mål med att leva. Att lämna ett fotspår, fyllt av påverkan. Det är därför jag lever, det är därför jag inte är rädd för att dö.
Författare: Helmi Sjölund, 16.11.2026
