Ansikte bär jag en blek hud som smular sig vidsta beröring,
där huden tar slut döljer jag det tunna ärret efter sömmen.
De tror att tomheten inom mig står uppräckt,
fastän min ryggrad är böjd som en rostig tråd…
Fastän jag för länge sedan rensat ut allt som levde inom mig,
min bröstkorg är fylld med bomull, mina revben förseglade.
Jag betraktar världen nu med mitt hjärtas glasögon,
på min själs hyllor simmar min barndom i formalin.
Detta är inte kärlek, än mindre att hålla vid liv;
blott brådskan att bygga ett tempel av en kadavrat.
Jag sätter ett namn på den värkande sista maskan:
Taxidermi.
Författare: Selcen