Jag står vid köksfönstret och låter blicken vandra över gungparken och hustaken, bort mot Norsjöns vatten som skymtar där gläntan öppnar sig mellan granar och björkar.
Det är en kylig augustimorgon.
Över vattnet ligger dimman, inte stilla utan dansande, som om den ännu inte bestämt sig för om den ska stanna kvar eller långsamt dra sig undan. Den rör sig mjukt mellan träden och över sjön, medan himlen sakta ljusnar till ett svagt blått.
Solen har börjat sin vandring över morgonen.
Dess strålar når granarnas nedre grenverk och lyser upp det som nyss låg i skugga. Några grenar fångar ljuset, andra förblir mörka, och där emellan finns det där speciella morgonljuset som bara varar en kort stund.
Jag står kvar.
Det finns inget som behöver skyndas på.
Gungorna i parken står stilla, hustaken vilar under den bleka himlen och dimman fortsätter sin långsamma dans över Norsjön.
Och någonstans mellan sommaren som ännu dröjer kvar och hösten som försiktigt närmar sig, känns det som om morgonen vill säga:
Se.
Du är här.
Det räcker just nu.
Författare: Kenneth Bergmark 2026 08 13