Hans ögon spelade som om han var hemsökt. Det var som om han var jagad. Ögonen for hit än dit, de var glansiga och han ville ge sig av.
Dagen han kom drog en storm över. Det var en döende orkan från Kuba. Nu har den nått oss, tänkte hon. Den hade kommit farande över havet, ända ut till deras plätt jord. Den var stor och vild ända ut i sin död. Han tog henne med sig i sin blå Saab, och körde ut till klipplandet. Därute såg man stormen, mörk som avgas, annalkande som en lokomotiv över det uppretade havet. Det var ett vidunderligt oväder, framför sig plogade det upp en väldig svallvåg som slog upp över klipporna i kraftiga, skummande kollisioner. Och kort därpå öppnade den blåmärksfärgade himlen upp sig i ett häftigt slagregn och man var makalöst liten och obetydlig, utan rötter i jorden eller någon nytta för Planeten.
De stod därute och såg allt hända och de rörde sig inte ur fläcken. Hon tänkte på dagen han först kommit, år tidigare, uppspolad ur havet som en havsnymf eller en dränkt katt. Vilket som, det gjorde ingen skillnad. Hon tänkte att han var ett väsen på Jorden, det var som om vartenda kubanskt oväder som föddes därute kände honom sedan innan, som om de hade samma mor.
Han hade suttit vid köksbordet och druckit hennes kokkaffe. Slagregnet slogs än därute. Katten ströks längs med väggarna och väste egendomligt. Hon serverade henne skarpsill och tände en brasa i kakelugnen. Det var sommarens dödsstöt. Han bad om att få sova över och hon kvävde sin rusiga salighet med ett oberört nickande, hon vände sig till fönstret och vred på sin hand.
När kvällen kom hade slagregnet stillat sig till ett oansenligt, vanligt regn, men blåsten hade blivit än värre. Det gamla huset vände och vred sig under vindens omilda hand, det jämrade sig. De hade druckit likör, liksom de alltid gjorde. Nyponlikör gjorde dem frimodiga, sade de, och nu låg hon uppå sängen i rollen som femme fatale. Hon låg där fönsterbrädans lampa kastade ett sken snett över henne, från pannan ned till högra överarmen. Han sade att han saknat henne, och skådespelet spelades på nytt. En annan natt, ett annat år, en annan plats … Hon visste att de inte var nya. De möttes som två kometer på himlavalvet, möttes som vindarna ute på havet, möttes som den kubanska döende orkanen och landet där den skulle dö, de möttes och sade farväl.
Författare: K