Noterat

                                    Notiser om Olle.                  

Olle kom till världen i början på femtio talet i en liten stad i Mellansverige som en frukt av pappas Holger och mammas Ester kärlek och förhållande. Det var finna tider i Sverige. Fantastiska tider. De själva var unga med framtidstro och för Sverige gick det bättre än bra. Holger som vuxen efter skolning började arbeta på en entreprenör firma, fick lite utbildning och blev schacktmaskinförare. Förberedde marken till fundament, arbetade med anläggningar och annat. Men mest var det att förberedda grunden så att ett hus eller anläggning kunde byggas. Han var duktig och arbetsam. De hade alltid mycket jobb under varma perioder och på vinter när snön föll var det mer snöpluggning och underhållsarbete. Det var mycket övertider under somrarna. Mamma Ester jobbade på en kartongfabrik men den gick på reducerad fart och hon fick sluta. Hon fick jobb i en skola med bespisning, städning och var en gång t.o.m. lovat lite kvällsjobb på en fabrik som tillverkade plåtprofiler. De körde två skift och det är kvällsskiften som de behövde fylla med vakanser. På arbete på rasterna pratades var bensinen var billigast och var är rea på kläder. Och så naturligtvis pratades om Systembolaget. Alla kunde utan och innan Systembolagets öppettider, produkter d.v.s. olika spritsorter och priser. System­bolagets lördagsöppet vara eller inte vara var en evig fråga. Det gjorde intrycket att Systembolaget var så viktig för var och en att utan en sådan inrättning folk skulle inte klara dagen. Holger aldrig deltog i de diskussioner och var ointresserad av sprit, men blev han tillfrågad någon gång då svarade han munter: jo, det bra sprit. Samma var med Ester. De var lite udda fåglar p.g.a. att de inte drack alkohol. De har varit tillsammans i flera år och trodde nästan inte att storken skulle besöka de. De pratade aldrig om det. De var så upptagna bägge två av sina jobb och att få förbättra sin materiella standard som de var inte lidande av brist på barn. Och så hux flux kom det beskedet från mamma Ester: jag är gravid. Glädjen var mycket stor för de bägge. Pappa Holger var så överlycklig att han var ”tvungen” att ta sig ett järn, för att dämpa sin stora glädje. Det blev på svenskt vis mer prat om drickande än själva drickande, ty varken Holger eller Ester drack någon sprit alls. Men de hade alltid en flaska vodka hemma ifall gäster skulle komma på att det är så bra med en sup till maten. Både Ester och Holger kom från Norrland och hade inte så många bekanta runt omkring sig. Holger kunde tidigare en del meänkieli, men det var ingenting som han ville behålla.

Barnmorska Solveig. Så kom Olle till världen flera veckor tidigare, klen och mycket liten, vägde alldeles för lite. Doktor Mårten som assisterade för­lossningen svarade på frågande blickar från barnmorskor: vi tar en dag i sänder. Mamma Ester återhämtade sig och fick åka hem men fick komma 3-4 gånger om dagen till Olle för att ge honom bröstmjölk. Hon började dagligen konstatera med förtvivlan att Olle inte är bättre. Snarare något sämre varje gång hon kom. Det var en sjuksköter­ska/barnmorska Solveig som ofta möte Ester. Ester såg på henne med bedjande i ögonen, men Solveig hade inte så mycket att komma med. Även doktor Mårten kunde inte säga mer än ”vi kämpar på”. Olle hade svårt att andas. Inte bara det, hans tillstånd var allvarligt. Solveig var mycket engagerad i fallet Olle, men började inse att det går ingen bra för Olle. Hon observerade att hon är ensam om Olle, andra började ge upp. Nya barn föddes och krävde omsorg. Men Solveig var fast besluten att hon inte ska ge upp. Hon var nyligen nyexaminerad och ung och ville ge allt hon kunde för att det lilla barnet ska leva. Hon fick ingen stöd på avdelningen. Hon bodde med sin pojkvän Bertil som var rörmokare och från honom fick hon mycket stöd och uppmuntran. Tänk om det ha varit vårt barn – sade Bertil en gång. De kramade om varandra. De barnmorskor som arbetade var erfarna, skickliga och hade rutiner. Deras kunnande räddade liv på de små patienter, men de visste att ibland barn dör och det går inte göra något. Gråta, det får föräldrarna göra. De måste arbeta vidare med andra mammor och barn. På en kafferast satt barnmorskor tillsammans, där en lite äldre än Solveig barnmorska Margareta var. Hon tittade Solveig rakt upp i ögonen och sade sakta: ibland måste man ge upp. Med tydlig adress till Olle. Solveig låtsades att hon inte hör. Till hennes undsättning kom förbi doktor Mårten. Alla makade på sig och gjorde lite plats på soffan för doktor. Kvinnorna tyckte om när dr Mårten fikade tillsammans med de ibland. Han var alltid lugn och allvarligt. Sade aldrig för mycket, snarare för lite. Dr Mårten tittade en längre stund på Solveig, nästan som en man tittar på en kvinna när han fattar tycke. När alla började gå reste sig även Solveig och sade till dr Mårten innan han hunnit säga något: kanske ska vi prova på Olle den nya maskinen? Ja – svarade dr Mårten med viss tveksamhet – det kan vi göra, men jag kan inte den. Vi kan prova tillsammans. De kopplade slangar och kablar, satte på strömmen och vred på kranar. Maskinen bara hackade. De tittade nervös i instruktionsboken men det blev inte bättre för det. Vänta – sade dr Mårten – jag såg ingenjören  Svensson för en halvtimme sedan. Han ringde växeln. Jo, han står precis framför mig. Svensson fick prata med dr Mårten. Kom upp och hjälp oss – sade dr Mårten. Jag hinner inte, jag måste gå – svarade Svensson. Nästa gång när Du kommer åker Du ut genom fönstret – förklarade dr Mårten, Solveig skrattade – det enda Ni är bra på, det att skicka fakturor. Jag kommer – svarade Svensson. Och han kom upp och började rätta till. Den här kranen måste öppnas först – dirigerade Svensson. Mårten blev rasande: var står det? Vi gick genom hela instruktionsboken och hittar inte det. Svensson började gräva själv i boken, men hade svårt att hitta. Dr Mårten bara exploderade: Vi har ingen nytta av Era levererade maskiner som inte fungerar. Mårten nästan skrek på Svensson. Solveig kände inte igen den lugna dr Mårten när han läxade upp Svensson. Till sist fick de igång maskinen och lilla Olle blev ”kopplad” till den. Dr Mårten och Solveig memorerade igångsättning av maskinen med ingenjör Svensson, innan han gav sig av. När dr Mårten nästa gång stött på Solveig sade han till henne: Du är mycket bra, tack för bra samarbete. Det var det lilla belöning som Solveig fick från dr Mårten.  Inte med en gång men sakta Olle började se bättre ut och mådde bättre. Ester var så glad för det och timmarna långa berättade hon hemma för sin man Holger hur var det på sjukhuset och hur Olle rörde med ena handen och hade lite mer avslappnad ansikte uttryck. Holger frågade för det jämna ”när får vi hem honom?”

Hemma. Det tog tid innan Olle fick komma hem från sjuk­huset. En barnmorska besökte de två gånger om dagen första två veckor och hjälpte med rutiner. Stök och bök. Olle vände upp och ner på hela familjens liv. Holger var irriterad, Ester hade aldrig tid med Holger längre, det var Olle hit och Olle dit. Olle fick även en flaska mat mitt i natten då han ansågs vara för klen och vägde alldeles för lite. När Holger klagade hotade Ester: Du ska få se när andra barnet kommer. Holger sade inget men tänkte att det räcker med den oreda som finns redan nu. När Holger krävde uppmärksamhet så Ester prackade på Holger lilla Olle och lärde honom hur ska han göra med Olle. Det gick bra och efterhand ville Holger nästan inte släppa Olle. Min kära son – brukade han säga – min kära pojke, vad jag älskar Dig. Olle lilla skräck på nätterna men Holger utan uppmaning brukade ta Olle till sig och så sov de tillsammans. Byta blöjor och mata det gick också bra, så att Ester kunde vila sig lite. Besök i mödravårdscentralen, hos barnsköterska och läkare. Allt gick bra. Olle vägde för lite men verkade återhämta sig. Barnvagnen. Det var ett kapitel för sig. Liggvagn först. Emmaljunga. Bra vagn med stora hjul som inte fastnar i snö och modd på vintern. Nu var det inga utflykter med bilen, det blev promenader med barnvagnen. De sade på mödravårdscentralen att barnet måste få mycket frisk luft. Så det blev långa promenader för de båda. Holger upptäckte att han har fått nog av alla promenader. Han orkar bara inte. Han hade dålig kondition. Så han fick köra vagnen, då får man lite stöd i alla fall. Lördagar och söndagar det var jobbiga dagar för Holger. Men det blev också besparingar, därför att ingen bensin gick åt. Olle började sitta och gå, grabbade tag för det som fanns. Mamma Ester sjöng åt Olle på kvällarna innan han somnade. Då kunde Holger och Ester hitta till varandra och vara tillsammans. Den påtvingade isoleringen från Ester gjorde Holger lite förtvivlad, men när de började hitta till varandra igen blev det mycket bättre för Holger och även för Ester. Så var det dags för Ester att gå tillbaka till arbetet och Olle hamnade på dagis. Han skrek av rädsla varje gång när mamma Ester lämnade honom och grät av besvikelse och glädje när mamma Ester kom och 

hämtade honom. Men det gick över. Efter en tid märkte en och annan fröken på dagis att Olle försöker inte prata, han skriker något och blir blå i ansikte. De insåg båda att det är något som är fel med Olle. Livet gick vidare. Mamma Ester tränade hemma med Olle att säga olika ord och det gick rätt så skapligt. Hon uppmuntrade sin man Holger att också göra så. Jag orkar inte – svarade han. Men Ester gav sig inte och efter hand började även Holger hjälpa till med olika ord för att Olle ska klara av att prata. Han började tycka att t.o.m. det är roligt. Barnböcker med bilder fick de till hjälp så att Olle tittade på bilder länge och började säga ord. T. o. m. små prata bilda korta meningar. Men man kunde konstatera att något fel var det med Olle. Varje år innan Jul när Ester förberedde julbak och julmat var Olle med. Använda små plåt former för pepparkakor, det tyckte Olle om. Med prydnader till julgranen … det hjälpte Olle till med också. Mamma Ester lärde honom mycket. Han lärde sig klippa och rita, måla med kritor. Fläta små kransar och dylikt. Man såg att det tyckte Olle om och var duktig som 5 årlig på det. Så började Olle förskolan som 6 årlig. Olle fick sin första cykel som var nästan för liten och visade att med balansen var det inga problem. Det var iögonfallande att han ligger efter med pratande men att leka och bygga med klossar och Lego gick jättebra.

Rektor bygger hus. Så kom det psykologer som skulle sortera barn. Domen var hård: Olle kan inte gå vanlig skola. Det var en chock för föräldrar Holger och Ester. Ska Olle gå någon skola för idioter och med idioter? – sade pappa Holger. Nej, det ville han inte. Inte mamma Ester heller. Men vad görs. Holger – sade Ester – det enda vi kan göra är att prata med Olle, träna med honom, hitta på små dialoger för att han bli bättre. Holger började ta det mycket hård. Han var på gränsen till sammanbrott. En gång ertappade Ester honom när han grät på natten. En annan gång gick han halva natten runt lägenheten istället för att sova. Han tänkte hela tiden hur ska det gå för hans käraste och enda barn Olle. En gång gick han inte till jobbet, stannade i sängen oförmögen att göra något. Ester fick ringa till hans jobb och försäkringskassan och sjukanmäla honom. Ester gjorde te åt honom och ställde på nattskåpet vid sängen ihop med huvudverk tabletter innan hon gick till dagis med Olle och till sitt arbete. Firman som Holger arbetade på var liten och vid fyra tiden på eftermiddagen dök ägaren och boss Kurt Bäckström upp vid dörren till deras lägenhet och frågade hur är det med Holger. Tysssst – sade Ester – jag tror han sover. Hon tittade försiktigt till sovrummet där Holger låg i sängen. Nej, jag sover inte. Kurt gick in. Hur är det kompis? – frågade Kurt. Inte bra, men jag känner att jag är bättre. De pratade om allt och ingenting i 10 minuter. Kurt tog Holger i handen som en far. Krya på Dig. Ta det lugn, vi klarar jobbet. Kurt gick. Ester – sade Holger – min käraste fru, Du jobbar där i skolan, fråga kanske rektor Rosenqvist om han kan ta Olle till sin skola. Jag tänkte också på det – sade Ester. I skolan där Ester hjälpte med bespisningen och som bud arbetade rektor Rosenqvist. Ester knackade på rektors dörr och gick in. Jag kan inte prata, nu måste jag arbeta – sade rektor – Du får ursäkta. Så Ester fick backa. Men hon satte sig i närheten och väntade. Någon gång måste rektor gå ut, då ska jag fråga. Och hon satt där och satt. Vågade inte gå på toaletten för att inte missa rektor. Efter nästan två timmar började komma ljud från rektors rum och efter 10 minuter till kom han ut och började knäppa sin rock. Ester reste sig och gick fram. Rektor hade tid, stannade, tittade på Ester, lade huvudet på sned och lyssnade noga. Ester bad. Rektor pustade ut en och annan gång och vred nej på huvudet. Vi har inget inflyttande, eller nästan inget, vi får färdiga listor med elever som ska börja skolan hos oss – sade rektor. Rektor såg Esters förtvivlan och tröstade henne. Special skolan att börja med, men sedan flyttar han till vanlig skolan. Jag ska titta på vad har de skrivit om Olle, men ha inte för stora hopp.

Det ingjutande hopp som rektor gav dem, räckte ett par dagar. Efter ett par dagar sökte rektor själv Ester och meddelade i avskilt ställe att han inte har något bra besked till henne. Men såg framemot att efter 1-2 år tar de Olle hit och blir det bättre då kan beslutet omprövas. Ester vågade inte berätta det för Holger, då bryter han samman. Så fort han kom från jobbet var han hela tiden med Olle eller bar honom överallt eller lekte och läste någon barnbok åt Olle. Det gjorde han aldrig förr.

Holger frågade till sist Ester hur gick det med rektor och hon berättade att det bli svårt. Hon sade inget mer. En dag på Holgers jobb gick han till kontoret för att hämta ritningar hur ska han schakta marken vid nästa jobb. Holger och Kurt började prata. Då kom en kund, inte vilken som helst. Rektor Rosenqvist. Var så god och sitt sade Kurt till rektor och Holger fick vänta med sitt. Kurt försäkrade rektor att han står i kön. Våra killar jobbar från små timmarna tills mörkret faller. Vi gör vad vi kan. Rektor gick. Jag har sådana två om dagen sade Kurt till Holger. Det hänger lite ihop att bankerna beviljar lån kreditiv till många samtidigt och då kommer allt igång samtidigt. Holger berättade för Kurt att han skulle vilja att Olle fick gå i Rosenqvist skolan, utan att nämna den verkliga orsaken. Om han kommer nästa gång – sade Kurt – då ska jag ropa på Dig och sedan peka på Dig typ: Ni kan prata kanske med Holger så att han ta det under övertid på övertid. Då har Du någonting att komma med. Hemma rektor berättade för sin fru att trots alla beviljade lån är de lång i kö för markarbete för att bygget av deras hus ska hinnas med före vinter. Jag vet att en som jobbar på firma skulle kanske göra markarbete åt oss på övertid om jag tar hans grabb till vår skolan – sade rektor Rosenqvist. Ja, men ta honom till skolan – svarade frun. Vad är problemet – började rektors fru nästan skrika. Jo, han är lite sen. Jo, men ska vi behöva bo här i den trånga lägenheten ett år till. Ta grabben till Din skola och be honom förbereda marken för vårt hus. Min kära man – argumenterade hans fru – staden är för liten för att Du ska göra Dig ovän med folk. Rektor Rosenqvist tänkte. Husbygget startas inte. Det blir trassel med Kurt. Ester blir min fiende också. Och till råga på allt blir jag osams med min fru. Det blir det värsta. Och bo kvar i lägenheten som de inte tyckte om. Gå i övermorgon till Kurt igen och gå inte därifrån tills de tar vår tomt på övertid i kvadraten – sade hustru. Om 2 dagar åkte rektor Rosenqvist till Kurts firma igen. När Kurt såg hans bil genom fönster sprang han ut. Viftade till rektor: Gå in på kontoret, jag kommer strax. Kurt ropade via en annan på Holger att han ska gå till kontoret. Rektorn var redan där, så kom Holger och till sist Kurt. Hej, hej bytte rektor och Holger hälsningar. Holger började vänja sig med tanke att Olle ska gå special skolan och var bara förbannad på rektor. Holger Du får strax Dina papper men vänta därför att jag måste ta rektor som är vår kund först. Var så god och sitt. Jo, alltså Du vet vi ska bygga hus – sade rektor. Ja, jag vet men det ser oförändrat ut. Prata med Holger som står här om han kan hjälpa Dig på vilken tid det vet jag inte. Rektor vände sig till Holger, men Holger sade med alldeles för högt ton: det bli svårt. Lite att betala för gammalt ost. Kurt insåg att Holger tappar fattningen, han reste sig från sin stol, gick rund bordet och började: Alltså Holger nu är saken den att vår kund Rektor Rosenqvist ber Dig och mig och jag ber Dig att Du ska försöka ta in hans tomt på övertid för att de ska komma igång med bygget. Holger mjuknade. När ska jag göra det? – sade Holger. Men Holger min kompis … ta det ikväll. Här är ritningar. Ikväll? Jag blir färdig kl 20. Ta det efter 20 jag ber Dig Holger – sade Kurt. Holger gick ut med rektors ritningar i handen. Rektor försökte prata med Kurt, men Kurt viftade med båda händerna. Nu har jag gjort vad jag har kunnat. Resten får Ni prata själva. Rektor Rosenqvist var inte säkert om Holger verkligen kommer ikväll eller en annan dag. Om han kommer. Holger kom hem sent trött och hungrig och berättade vad som hände. Å men kära Holger åk och gör jobbet åt honom, det är vår son det gäller. Ta inte av skorna. Här får Du en liten portion pannbiff och potatismos. Gör mig kaffe – bad Holger. Holger åkte och började jobba med rektors tomt. Även grävskopan här behövdes. Han var inte färdig först vid midnatt. Han stängde maskiner och började gå till sin bil när han såg rektor närma sig. Rektor ville tacka men innan han gjorde det skrek Holger ”Du kanske kan ta min grabb till Din skola” utan att invänta svaret. ”Jag kanske kan göra det” sade rektor med hög röst. Holger inte ens sade hej till rektor. Gick till bilen och åkte hem. Klockan var nästan 12 på natten. Då insåg rektor Rosenqvist även om han var mäktig att staden är för liten för att göra sig ovän med andra.

Olle går i skolan. Ånyo sökte rektor Ester och meddelade. Nu är saken den att vi tar Er son Olle till vår skolan, men det förpliktar Er mycket. Ni måste bägge två hjälpa Olle med övningar och träna med honom pratande. Annars får vi gå till- baka till ruta ett och Olle får gå i specialskola. Ester var överlycklig för beskedet och lovade att arbeta med Olle hemma hela tiden. Hon kände också press på sig att om de misslyckas får Olle gå i specialskola. Förresten tacka Din man för hjälpen med marken – sade rektor. Vice rektor som var svenska språkets lärarinna protesterade på ett planeringsmöte och undrade hur  det gått till så att den där pojken Olle hamnade i vår skola. Rektor viftade med händerna: det blev bara så. Konstigt, tycker jag – sade lärarinnan. Nu har vi det vi har – sade rektor – och så arbetar vi vidare. Det blev ingenting mer sagt om det.

Holger var överlycklig och genast började prata med Olle. Sakta och tydligt. Olle fick nästan ingen egen ledig tid. Men cykla det fick han. Så ivriga var hans föräldrar att jobba med honom. Olle började stänga in sig istället. Men han ritade gärna, klippte och klistrade. Han gjorde olika figurer med papper. De fick ta det lugn så att Olle hade ork och lust att lyssna på dem. Olle gillade mest när mamma Ester läste olika böcker för honom och han tittade på bilder då och då. Holger kände sig för sekunden sysslolös och kom på att när Olle var född lovade eller hotade Ester med andra barnet. Men det syntes inte till något andra barn. Nej, trots alla oskyddade övningar kom storken inte flera gånger till dem. Holger grubblade en tid över det, men vågade inte prata om det med Ester. Han blev med tiden förändrad. Från den tuffa ungkarl och maskinförare till en pappa som insåg sina begränsningar. Olle var det käraste men även Ester blev viktigare och viktigare för Holger. Han började inse att han skulle inte kunna leva utan Ester och skulle inte klara sig heller. Ester växte från den lite blyga och tystlåtna kvinnan som inte klarar sig långt utan en karl till den starka och oberoende individen. Hon insåg att om Holger blir förtvivlad då fanns inte ände på det. En katastrof hotar. Han var bättre än hon när allt gick bra. Hon var bättre än han när allt gick sämre. Hon kunde anpassa sig, acceptera läget och gå vidare. På något sätt började hon ta över Holgers roll som familjeöverhuvud. Motgångar med Olle fortsatte. I de lägsta klasserna fick elever inga betyg. Och det var tur därför att det är osäkert om Olle skulle få ett godkännande. Läraren, en kvinnlig sådan, var väldig lugn och tålmodig. Upprepade ofta två gånger inte så fort samma mening för att alla ska vara med. Det hjälpte Olle. Såg hon att Olle inte var riktigt med, kom hon lite närmare Olle och upprepade sin mening än en gång. Skriva gick det så där för Olle sämre än snittet men kanske godkänd. Att läsa och läsa högt var det stort problem för Olle. Ibland höll lärare Olle inne under rasten ensam i klassen när alla var i korridoren och beordrade honom att läsa högt för att han ska få lästräning. Matte lektioner gick så där i början med när Olle började öva hemma med mamma Ester blev det ganska bra.

Olle får hjälp. I fjärde klass där elever skulle läsa långa stycken blev problemet för stort för Olle. Lärarinnan Anna anmälde problemet till rektor. Ett möte skulle ordnas med rektor Rosenqvist som ordförande. Det är också han som satt på pengarna. Men stopp. Flera lärare som fick veta om det, hade synpunkter och ville vara med. Lika så skolpsykologen. Alla faktorer måste beaktas. Det här är Sverige. Från det här mötet som skulle hjälpa Olle blev det strax en konferens där även personal från kommunen måste vara med. Man diskuterade om bildande av en särskild stödgrupp. Även prästen fick veta om konferensen och ville bidra till Olles bästa. Månader gick och ärendet fastnade på planet– vem som skulle vara med i gruppen. Man kom också fram till att man måste bilda två grupper. En hanteringsgrupp och en stödgrupp. Kommunens anställda tyckte att hela ärendet skulle hanteras av kommunen som hade resurser. Dessutom en övergripande grupp på 4 personer skulle bildas med hjälp av social- och utbildningsnämnden. Men det nämndes att ord­förande Helmuth hade synpunkten att 4 personer det är för mycket. Det är slöseri med resurser. 3 personer skulle räcka. All tidsåtgång i Olles ärende skulle kommunens anställda redovisa på ett särskild kostnadsställe. Ärendet åter­remitterades till rektor och rektor skulle skriva ett särskilt utlåtande om vad ärendet gäller och vilka resurser som han anser kommer att behövas. Nu har 5 månader gått och Olle fick ingen hjälp. Rektor satt på sitt rum och grubblade över alla skrivelser om Olle och började inse att ärendet har gått in absurdum. När han gick från sitt rum kom han rakt på Ester som just skulle fråga honom om det blir någon hjälp till Olle, då nästan halva året har gått. Vi löser det på ett smidigt sätt – svarade rektor. Vi börjar direkt i skolan med lästräning och Ni gör ert bästa och fortsätter med det hemma. Så Olle kommer att 2 eller 3 gånger i veckan stanna en timme längre i skolan för det. Olle tyckte att det var bra, därför att han slipper bli retad och sparkad efter skolan. Rektor pratade med svenska språkets lärarinna, Anna, och föreslog 2-3 gånger i veckan. Det är en extra träning för Olle en extra ordinära insats – berättade rektor – så Du får också för det timmar ett extra ordinära betalt. Anna – sade rektor – håll låg profil och berättade inte för mycket för andra. Olle ska vara på första plats. Anna tyckte att 3 gånger i veckan blir bra. Rektor begärde uppskov med svaret med en månad hos kommunen med anledningen att ärendet måste noga bearbetas. Uppskovet beviljades. Därefter blev det bara en månad kvar till läsårets slut. Rektor svarade att p.g.a. stora arbets­belastning är de inte klara med svaret, men återigen begärde han uppskov till hösten. Han kunde sitt jobb. Han visste vem som slutar sin anställning på kommunen och vem som går i pension. Så att ärendet rinner ut i sanden och allt blir bra. Olle blev bättre på att läsa. Ester pratade med lärarinnan Anna och fick lite tips och hjälp. Hemma tränar Ni med Olle 20 minuter och efter en timme eller så 20 minuter till. Varje dag. De arbetade på samma arbetsplats och hade mycket bra kontakt. Förresten brukade de träffas på Domus när de handlade och småpratade. I början på augusti träffades Helmuth, som var utbildnings­nämndens ordförande, och rektor Rosenqvist varandra i Göteborg på Universeum. Det var ett trevligt sammanträffande under semestern. Båda hade sina fruar med sig som kände varandra litet. De sätter sig och dricker kaffe tillsammans. Efter en stund med kaffe frågade Helmuth hur det gick för eleven och hur rektor är nöjd med kommunens insats. Problemet löste sig – berättade rektor – och eleven blev bättre. Men vänta – sade Helmuth – vår insats? Rektor Rosenqvist blev lite distraherad men insåg att han får vara försiktig. Deras fruar hade så trevligt tillsammans. Jag minns inte  alla turer – sade rektor – men det gick bra. Jag såg i all hast att på ärendet debiterades 320 timmar – sade Helmuth med allvar i rösten. Rektor blev ännu mer förvånad, men svarade: vi var mycket nöjda med kommunens insatser. Jag får tacka Dig nu personligen. Helmuth blev på strålande humör. Behöver Du mer hjälp, så säg bara till, så ordnar vi. Rektor Rosenqvist tackade.

Skolan fortsätter. Det uppstod fler och fler svårigheter för Olle. Så kom det engelska och andra ämnen. Man skulle lära sig genom att läsa och prata. Andra pojkar retade Olle och småsparkade honom. Han hade inga kompisar bland pojkarna och inte bland tjejer heller. Tjejer småfnissade litet åt Olle. Olle började skolka. Mamma Ester som jobbade i skolan upptäckte inte det. Han blev ertappad av sin far Holger som  sade på skarpen att det får inte ske flera gånger. ”De är dumma.” – skrek Olle. Olle gick till skolan lite motvilligt men han grät ofta innan han gick. Han gick ofta med mamma Ester. Olle hade svårt med det mesta i skolan. Matte gick kanske nästan på godkänd nivå. Men inte mer. I lärarrummet kom det kommentarer från många lärare att det inte är bra med Olle. Det kommentarer var försiktiga därför att Olles mamma Ester arbetade där och ingen ville göra sig ovän med henne. En lärare visade hänsyn till Olle. Tog honom efter lektioner. Olle fick läsa högt under tiden som läraren rättade skriv­ningar. Han tog Olle en två gånger i vecka på det övningar, pratade med Olle och på det viset göt  mod i honom. Det blev strax högstadiet och när det blev fler och fler skrivningar blev det värre och värre. Rektor Erik Rosenqvist tog sig för pannan både en och annan gång. Men det gäller nu att fortsätta så att han avslutar skolan. Engelska och svenska det var pyton för Olle. Matte var det enda ljuspunkt i skolan. Men där hade Olle för det mesta svårt. Andra bråkade med honom, sparkade på hans stol, snodde hans skrivning och annat. Varje gång Olle blev slagen med en bok eller annat försökte han slå tillbaka. När lärare Anders vände sig efter någon sekund såg läraren alltid Olle som bråkar och anfallarna satt sedan tyst och fokuserat på det som lärare gör. Så i lärarens ögon var det alltid Olle som bråkade. Allt var Olles fel. Läraren, Anders, tyckte inte om Olle som jämt störde hans lektioner. Han ville helt enkelt bli av med Olle. Men det var ändå mattelektionerna det bästa Olle visste. Han satt ganska långt bak. I första raden närmast läraren satt Christoffer och Andrzej. Radarparet mattelärarens favoriter. De arbetade ofta ihop. Christoffer som hade idéer och Andrzej som hade tålamod att sitta och lösa uppgifter. Arbetade mycket bra ihop. De hade ofta små skrivningar för att repetera materialet och kolla färdigheten. När Anders kollade Olles skrivning tyckte han att Olle har alldeles för många rätt. Han måste ha plankat från någon. Nästa gång vid lämnande uppstod handgemäng mellan Olle och någon och papper var skrynkligt. Men det var inte mycket fel i Olles skrivning. Läraren tänkte från vem han kunde planka av. Men runt Olle satt inga stjärnor. Det drog ihop sig till en större avgörande skrivning i högstadiets sista år. Där ska vi kolla noga den här fågeln. Plankar han av något då åker han ut med buller och bång. Andres, läraren, engagerade en lärare till. Honom satte han på kateder och själv satte sig 3 meter från Olle med riktat blick mot Olle. Olle tog det väldigt positivt. Det är han som skyddar mig mot bråkmakarna runt omkring. Ingen vågade verkligen bråka under skrivningen. Det är snarare de andra som försökte se vad Olle skriver. Planka – helt enkelt. Olle jobbade hårt i 50 min. Andrzej och Christoffer var färdiga lite tidigare – som vanligt – och klarade allt. Läraren observerade att många av de runt Olle gjorde ingenting. De klarade inte av uppgifterna. Många av dem lämnade in sina papper halvtomma litet tidigare. De gav upp. Olle utnyttjade tiden helt och lämnade skrivningen i sista sekund. Lärare Anders var tvungen att erkänna för sig själv att Olle inte fuskar. Men vi ska se vad han har skrivit. Anders kollade skrivningar. Först Christoffer och Andrzej. Det var rent nöje att kolla deras skrivningar. Allt rätt. MVG, MVG. Så kom det Olles skrivning. Anders var skeptisk och petigt. Nej, här verkar allt rätt. Kommatecken fattades faktiskt på flera platser. Fel ordföljd. Vad ska jag sätta? VG måste det bli i alla fall. Egentligen MVG men det går inte. Efter Andrzej och Christoffers var Olles den bästa skrivningen. Läraren Anders började ompröva sin uppfattning om Olles kunskaper i matte. På matte- lektionerna fick Olle sitta bredvid Christoffer och Andrzej. Vid genomgången av skrivningen fick Olle sin VG och lärare förklarade sig att det små formuleringar som han gjorde fel gör att det blir inte MVG. Godtar Du VG Olle – frågade lärare. Olle nickade. Läraren började med andra, men Christoffer tyckte att det är lite mysko att sänka Olles betyg för små grejer som hör inte till matte.

Matte är intressant. Det var bra för Olle att han fick sitta i klassen i första raden. Ingen bråkade med honom och han kunde lyssna bättre på lärarna. Särskild när det var matte lektioner som handlade om funktioner, där det ena värde var 

beroende av den andra. Funktion och funktionens argument. Fascinerande. Man fick rita vissa funktioner och det tyckte Olle var mycket intressant. Egentligen skulle man ha ett speciellt rutat papper där man kunde rita kurvor av funktioner, förklarade läraren. Hemma märkte mamma Ester att Olle sitter mer och mer med sina läxor. Men egentligen satt han då bara med matte. Räknade och ritade funktioner. Alla andra läxor var så obegripliga att Olle visste inte vad han skulle göra. Ibland mamma Ester hjälpte honom med engelska. Men det var allt. Farsan Holger tyckte att man ska gå till skolan varje dag och resten fixar sig själv.

Olle i bokhandeln Han tog mod och gick till bokhandeln, där han stod länge vid sådana block och ville veta priset, men inte på alla varor fanns det priser. Berättade hemma att han gärna ville ha sådant papper och frågade om han skulle kunna få pengar för det. Mamma Ester tyckte att ja, det ska väl gå. Pappa Holger tyckte att det behövs inte därför att allt som behövs till skolan får man i skolan. Mamma Ester övertrumfade pappa Holger och assignerade 10 kronor sedel för ändamålet. Olle gick till bokhandel affären och kollade olika papper. Han var där redan för tredje gången. En man, biträdande försäljnings­chef som sett Olle tidigare i affären kom till Olle och frågade om han ville fråga något eller rent av köpa. Olle hade svårt att formulera sig och fråga, men den lugnade rösten från försäljaren gjorde att de två började prata med varandra. Olle frågade om olika papper. Säljaren frågade om Olle ska rita även logaritmiska funktioner, då är det annat papper som gäller. Det skulle vara aktuellt men inte för stunden. Olle fick förslag ett block med 8 vanliga ark och 2 med logaritmisk skala för 12 kronor. Nej, det går inte. Säljaren såg hur Olle var förtvivlad och Olle sade att han har bara 10 kronor för det. Säljaren tyckte att Olle brinner för uppgiften och det är synd att avvisa honom och släcka hans intresse. Då föreslog säljaren en A3 block med 6 ark vanligt papper och två med logaritmiskt skala. Den kostade 9,95 kr. Till det får Du en förstklassig blyertspenna med liten pennvässare och passande suddgummi. Det bjuder jag på – offererade säljaren. Du kan rita och sedan sudda om Du inte behöver den funktionen längre, så sådant block räcker länge. Allt för 10 bagis. Olle fick det packat i omslagspapper och fick en liten påse till det. Hans hjärta var fullt av glädje och han skyndade sig hem för att välja en funktion och börja rita. En ny värld öppnade sig för Olle. Funktionsvärld.

Sista klassen i grundskolan. En dag i lärarrummet börjades diskussioner om Olle. Hur kan vi sätta godkänd när inte en enda skrivning som Olle gjorde fick g. Samma hos mig – sade engelsk lärarinna. En skrivning kanske var godkänd. Rektor lade sig i samtalet: Det gäller att avsluta kapitlet. Han kommer inte att gå i gymnasieskolan. Plötsligt lade sig matteläraren, Anders, i samtalet- matte — Hos mig får han VG eller t.o.m. MVG. Rektor nappade på idén. Godkänd här och VG på matte. OK? – frågade rektor Rosenqvist. Suck bara – sade engelsk lärarinna. Men alla blev överens. Olles mamma arbetar här, och vi försöker underlätta för alla elever. Anders, matteläraren blev fundersam. Olle är klart bra, men tydligen bara på matte. Efter mattelektionerna bad läraren Anders Christoffer och Andrzej att stanna kvar för att prata. Då fick de extra uppgifter som kunde förekomma på en matematiktävling. De gjorde de uppgifter med nöje. En gång fick de en uppgift som de kunde lösa direkt. Det var med andragradsfunktioner. Olle kom och frågade försiktig vad är det för uppgift som de grubblar över. Här, här skriv av – sade Andrzej. Olle skrev av noga och lämnade tillbaka lappen. Olle tittade på länge under tiden som de arbetade i tysthet. Har Du Olle någon idé – frågade Christoffer. Nix – sade Olle. Olle tog hem lappen satte sig vid bordet och grubblade. Försökte rita i sitt funktionblock. Men hade ingen idé. Plötslig insåg han att om man förutsätter funktionsvärdet noll då får man punkter där funktionen korsar x-axeln. Sedan efter många timmar hittade Olle de punkter där funktionen hade max och min värde. Det var 5 och 8. I skolan när de träffades frågade Olle om de löste uppgiften. Nej, sade de båda samstämmig. Då presenterade Olle sin idé och svaret 5 och 8. Frågade läraren, men det verkade att läraren hade ingen lösning på uppgiften heller. Andrzej och Christoffer började arbeta. Olle hade svårt att hänga med. Men till sist har de kommit på lösningen och svaret. Ha, vi fick samma svar som Du Olle. De meddelade matteläraren Anders att de har en idé och läraren frågade vad fick de för svar. 5 och 8. Ja, det stämmer, men hur har Ni gjort det. I dialogen pratade matteläraren Anders endast med Christoffer och Andrzej. Olle som satt bredvid ignorerades. De redovisade för Anders. Men hur kom Ni på det? – frågade läraren. Det var Olle som kom på det – svarade Andrzej. Men Anders mattelärare låtsades att han inte hörde det. Christoffer vände sig till Olle – nickade ja och sade: tack Olle, det är tack vare Dig vi gjorde det. Det var fantastisk erkännande att Olle var bra och kände sig en av dem. I den heta diskussionen och förvirringen som uppstod samt springande till tavlan tog Olle lärarens mattebok. Ingen märkte det. Boken full med funktioner. Han snodde den.

Äntligen kom den sista dagen i skolan. Pinsamt för vissa roligt för andra. G på alla ämnen och VG på matte. Det var Olles betyg. Mamma Ester tänkte göra en liten grillfest på gården om Olle ville bjuda någon kompis. Olle frågade några men de svarade nej eller tackade nej eller hade egna fester. Christoffer och Andrzej var tillfrågade också. Christoffer skulle på landet med familjen, men Andrzej sade visst kommer jag på en timme eller två, sedan ska jag vara med min syster och familjen.

Grillfest. Olle meddelade med glädje mamma och pappa att en kompis från klassen kommer. En mattekompis. Trevligt, tyckte mamma Ester. Äntligen har Olle en kompis. Pappa Holger förberedde grillen, kol, tändvätskan, grillpinnar och annat som behövdes. Mamma Ester hade hand om fina tjocka korvar, korvbröd och tillhörande ketchup och senap. Lite sallad. Hon bakade också en äppelpaj. Det skulle de ha som dessert. En tillbringare med saft och några flaskor med läsk stod på bordet. Papperstallrikar, plastbestick och servetter. Allt som man kan tänka sig till en liten grillfest var på plats. Till de hyreslägenheter där Olle bodde hörde en gård med lekplatser, bänkar och bord som kunde användas. Grillen fick man hålla med själv. Klockan 15.00 kom Andrzej. Grabbarna  var så glada att träffa varandra att de kramade om varandra två gånger. Andrzej nickade goddag åt mamma Ester och  pappa Holger. Trevligt att Du kom – sade mamma Ester. Pojkarna hade mycket att säga till varandra. Frågade varandra vad de har för planer. Olle berättade att han tänker söka jobb, Andrzej skulle vidare på gymnasiet. Men Du kan alltid återuppta skolan via Komvux – sade Andrzej – eller studera själv matte, om Du orkar. Ja, det är något som jag måste tänka på – sade Olle. De drack saft, och pratade om matte- uppgifter. Det där med derivat är inte så svårt som jag trodde – sade Olle. Nej, jag kom på det också – sade Andrzej. Det ger fantastisk inblick hur funktionen beter sig och lätt att få fram riktlinjer. De fick var sin korv med bröd och lite sallad. De var så engagerade i samtal om funktioner att de tänkte bara på matte. Och via derivat är lätt att hitta extrema funktionsvärde. Det var deras värld. Mamma Ester åt också en korv och var mycket glad att en kompis kom till Olle. Pappa Holger var på sin andra korv och drack en läsk till det. Strax var han mätt och belåten. Torkade munnen och sade med stark tjock röst som överröstade pojkarnas samtal: Var kommer Du ifrån – med adress till Andrzej. Vad, jag, nej, alltså – Andrzej kände sig ur balans, Olle började stamma Pa pa pappa.. – men kom inte längre. Holger ställde flera personliga frågor på varandra. Andrzej fick förklara sig själv och sina föräldrar. Jaså – så kom Ni hit till Sverige och har det bra – konstaterade Holger belåten. Pojkarna kände sig hemskt obekväma och sårade. Mattediskussionen var som bortblåst. Andrzej tittade med förtvivlan på Olle och sade: Olle min kompis jag måste dra. Han nickade tack för korven till mamma Ester och försvann med en gång. Resterna av hans korv var kvar på tallriken. Olle visste inte vad han ska ta sig till. Även han hade förlorat aptiten. Han började stamma Mmmmammma, jjj-a jag ska gå in. Så gick han hem hemskt ledsen. Se, vad har Du gjort – sade Ester till Holger – Du förstörde hela kvällen och körde ut Olles kompis. Jag har inte gjort något – försvarade sig Holger med ett leende. Titta själv på resultatet av Dina dumheter. Vad då, får man inte fråga? Vet Du inte vad Du säger, då är bäst att Du håller tyst. Nu har Olle ingen kompis, Du har gjort Din son en oförrätt och hans kompis. De är inga parasiter. Arbetar som vi. Ordentliga människor. Att man är född här eller där, det är ingenting som Du kan påverka, men Du försöker stå högre i hierarkin därför att Du råkar vara född här i Sverige. Olle ligger säkert på sängen och gråter. Om Du gör om det någon gång, då vet jag inte om jag vill vara ihop med dig längre. Inser Du inte vilken skada har Du gjort? – sade Ester på skarpen.

Olle börjar bli vuxen. Visst var det en katastrofkväll. Olle som så gärna ville ha en kompis. Han fick så dåligt samvete. Ville söka upp Andrzej och be honom om ursäkt, men vågade inte. Hela mattevärlden kom också i gungning. Ingenting var roligt längre. En gång när Olle var med mamma Ester på Domus och handlade såg han Andrzej. Han ville komma fram och prata. Men Andrzej undvek honom och gömde sig bland folk. Han kanske ville inte ta flera risker. Olle insåg hur känsligt det är med kompisar. Även hans förhållande till sin far började omprövas. Ester försökte få Holger att be Olle om ursäkt för det pinsamma grillkvällen, men Holger ville inte. Blev Olle tilltalad av sin far, svarade han typ ja, nej eller ryckte på armarna. Blev far påträngande reste sig Olle och gick. Ville kanske far att jag inte ska ha någon kompis? – tänkte Olle. Ville han förslava mig, att jag blir hans egendom? Nej, far hade helt enkelt dummat sig mot honom och kompisen och insåg inte det. Olle började försiktigt och konsekvent undvika far. Det är ingen bra far som förödmjukar och förolämpar min kompis och hans föräldrar för deras härkomst och gör mig ont. Kompisen kom till mig – tänkte Olle – inte till min far. Olle kände sig skadad. Han var skadad.

Olle ville börja söka jobb, men mamma Ester förklarade för honom att nu närmar vi oss midsommar, och efter det plus hela juli är Sverige stängt. Industrisemester. Så vila Dig nu, gå till poolen vid vackert väder, simma sola, läs en bok och gör vad Du vill. I augusti börjar Du söka jobb. Holger frågade om de ska åka på någon semester, men Ester svarade att hon tog under juli extra jobb på ålderdomshemmet och att Holger får göra vad han vill. Det var en känga som Holger fick, men han tyckte fortfarande att allt är väl och att han inte gjort något fel.

Vid poolen. Olle fick lite pengar då och då från sin mamma så han kunde betala inträde och köpa sig en glass vid poolen. Där kom han i kontakt med en kvinna som hete Kia på kanske 25-26 år som hade 2 små flickor och en ännu mindre grabb. De kom också varje dag till poolen och lade sig bredvid Olles filt. Hennes barn var jättesnälla mot Olle, hälsade artig och ville bada när Olle badade. Olle förbättrade sina simförmåga. Kia pratade gärna med Olle, men han kände sig obekväm. Kias flickor försökte göra en krans av blommor och strå och där var Olle mästare på. Han hjälpte till och visade hur man gör. Olle var poppis. En gång, berättade Kia, var de bor och sade om han ville, då får han gärna komma upp och dricka kaffe med henne. Olle berättade det för mamma, men hon tyckte inte att det var något särskilt med det. Normala, snälla, trevliga människor. Olle kom bra överens med Kia och kunde berätta utan att stamma att han undersöker olika funktioner och ritar kurvor och är intresserad av matte. Kia lyssnade noga och svarade att det är intressant, men i skolan var matte inte hennes starka sida. Någon gång bjöd Kia Olle på en smörgås. I mitten på juli slutade Kia med barn komma till poolen. De såg inte varandra flera gånger. Även om det kändes obekvämt i början, så tyckte Olle att det var kul att prata med någon här. Och Kias barn var snälla och trevliga mot Olle. Göra kransar med Kias flickor det var toppen. Han såg att på andra sidan poolen var några pojkar från hans klass. När han en gång köpte sig en glass så gick han förbi dem och hejade på var och en, men fick inget hej tillbaka. Olle tränade simning och det gick jättebra. På eftermiddagar och kvällar läste han om funktioner från den stulna boken och löste andragrads­ekvationer.

Första jobb. Så kom augusti. Vädret var inte så att man ville gå till poolen och sola sig. Det blev kallare. Olle skulle söka jobb. Men hur gör man det? Det är att gå från en värld till en annan. Titta på småannonser i lokala blaskan. Anmäla sig som arbetssökande på Arbets­för­medlingen. Holger – sade Ester – fråga Din chef Kurt om Olle skulle kunna få en fot hos Er. Olle tyckte illa om idén. Inte nog att jag är med far hemma, då ska jag vara med honom också på jobbet. Men han sade ingenting.

Hos Holgers arbetsgivare. Holger ville prata med Kurt och det fick han. Kurt var en bra chef och ställde alltid upp för sina anställda. Skulle min son Olle kunna börja hos oss – frågade Holger – jag tänkte Per-Erik har slutat. Det är nästan tur att Per-Erik slutade, – svarade Kurt – därför att nu har vi mycket mindre jobb. Så under sena hösten och vinter får Ni plocka fram sparad kompledighet för att fylla på tiden och få lika mycket i lön. Men jag hoppas att det kommer någon beställning från kommunen.

Det var tider där kommunalskatten höjdes mycket varje år och resulterade också att kommuner blev större arbetsgivare och beställde mer varor och tjänster hos andra. Det blev också en osynlig börda för alla löntagare.

Kurts anställda hade kanske 4-6 timmar arbete om dag Resten plockades från kompledigheten. Var och en hade ganska mycket komp timmar så än så länge var det ingen fara. Med fusket började smyga in sig. På jobb som alltid tog 2 timmar skrevs 2,5 timme, på 5 timmar skrevs 6 timmar. Kurt påpekade, men gjorde ingen affär av det. Fusket upphörde nästan.

Farfar Arne. De hade en man som fyllde 64 år och skulle gå i pension om ett år. Arne. En gång någon sade farfar, skrattade alla inklusive Arne och så blev det Farfar Arne. Arne tyckte att det var kul att de kallar honom Farfar. Den äldre. Han hade så mycket kompledighet och övertid att det räckte för det sista året som Farfar Arne skulle vara anställd. Någon sade till honom att han kunde börja ta sin pension också p.g.a. arbetsbrist. Anmäl det till Försäkringskassan (FK) – lät förslaget. Sagt och gjort. Farfar Arne anmälde till FK att p.g.a. att de hade ont om jobb ville han ta nu sin pension ett år tidigare. Blanketter hit och dit, ett intyg, underskrifter och efter 2 veckor var saken klar. Du börjar ta ut Din pension ett år tidigare. Men att det blev en sextondel mindre det hade farfar Arne ingen aning om. Ingen informerade honom om det heller. Men farfar Arne sade inget att han skulle få sin lön också under ett årstid. Så när han fick pengar från 2 håll kände han sig rik och utvald. Passade på, reparerade båda fönster i sitt enkla hus och dörren i garaget. Rännorna blev också utbytta. En gång gick Farfar Arne till konditoriet för att dricka kaffe och gotta sig i en bakelse. Det har han aldrig gjort tidigare men drömde om det många gånger. Men nu hade han råd med det. Han var lycklig. Men priset på bakelse var en kall dusch för Farfar Arne. Kostar det så mycket? – frågade han unga kvinnan bakom disken som rökte en cigarett. Jo, – förklarade hon – Du vet det är mycket handarbete och småpyssel. Men bra att Du köper nu, därför att nästa vecka blir det dyrare. Jaså – svarade farfar Arne. Min chef sade att vi måste höja priser, annars går det inte ihop för oss. Han berättade om avgifter eller skatter – berättade kvinnan. I alla fall blir det högre priser. Hm. Farfar Arne blev fundersamt varför det är så dyrt, men kom inte på något. Han ville gärna prata med någon på konditoriet. Det var två tjejer som var upptagna med varandra. En kvinna i 40-årsåldern kom in och tog kaffe. Farfar Arne ville gärna prata med henne, men om en stund kom ny kvinna som var hennes bekant. De pratade med varandra och efter kaffet gick de ut direkt. Farfar Arne fick inte prata med någon. Och så blev det dags att deklarera. Farfar Arne brukade gå med deklarationen och kontrolluppgifter i handen till ett varuhus där en man för ett par kronor fyllde andras deklarationer. Om 9 månader kom slutskattesedel till Farfar Arne och där stod att han ska betala ett par laxar i kvarskatt. Vad? Det måste vara fel. Han brukade annars få tillbaka en slant. Farfar Arne besökte Skattekontoret. Ja, det stämmer att Ni ska betala kvarskatt. Det är inte möjligt – sade Farfar Arne. Det står skrivet så, då det är så – svarade kontoristen en äldre dam med starka glasögon. Skatten är för hög – sade han. Vi har höga skatter – svarade kontoristen med stolthet i rösten. Men vad vill Ni? Jag vill att Ni ska riva upp det, så jag slipper betala det. Men det går inte. Du ska vara stolt över att Du betalar Din skatt – sade damen. Får jag se Din slutskattesedel igen. Ja, visst. Hon tittade i några tabeller. Nej, det är rätt – svarade kontoristen – de har dragit av för lite skatt från Dig av någon anledning. Har Du haft för resten pengar från två håll? Ja, och Farfar Arne förklarade hur det låg till. Ju mer Du tjänar dess mer går det i skatt. Skatten är progressiv. Farfar Arne var inte emot höga skatter, tvärtom. Men när det plötsligt drabbade honom blev han vrång och sur. Du har inte haft några ränteavdrag heller på till exempel skulder på huset? – lät som en anklagelse från skattekontoristen. Nej, vi hade ambition att huset ska vara betalt när vi går i pension. Då blir det mer skatt – svarade damen – om Du inte hade några ränteutgifter. Vadå, ska jag betala skatt på räntor som jag inte längre har? – frågade uppretad farfar Arne. Alltså – förklarade damen – staten hjälper människor som är skuldsatta. D.v.s. att det blir mer inkomst att beskatta i Ditt fall. Vem bestämmer det? – frågade arg farfar Arne. Det är skattetabeller som vi har. Farfar Arne hade inget motargument. Har Du svårt att betala denna kvarskatt? – frågade kontoristen. Ja, visst. Det är mycket pengar. Ska vi göra så att vi delar upp det på 4 delar, så blir det lättare för Dig? Ja, tack. Farfar Arne åkte uppretad och arg. Han var nästan en trafikfara när han körde sin gamla SAAB. Jäkla tabeller – tänkte han – jag skulle banka på dem med grävskopan och köra sönder dem. Men han kom hem med en liten seger i alla fall — att han får betala kvarskatten i 4 delar. Hemma berättade han upprörd för sin fru Agnes allt detta. Men Arne – min lilla gubbe – tänk att vi har det mycket bra. Vi har ett litet hus med trädgård, vi har en bil och vi äter oss mätta. Våra barn har arbete, som de kan leva på och de har också bilar. Jo, vi har det bra – instämde farfar Arne lite tyst. Vi betalar Din kvarskatt från våra besparingar och vi gör rätt för oss. Tänk på de invandrare som kommer hit med mössan i handen, böjd rygg och ber om vilket jobb som helst. De har inga hus, ingen bil och går säkert hungriga en och annan gång. Ja, det är sant, vi har det bra. Men Farfar Arne blev inte längre lika mycket övertygad om höga skatter. Men kunde luta sig mot att invandrare har det mycket sämre. Det bättrade på hans sinnesstämning. Efter någon dag tog farfar Arne en del av sparpengarna från banken och betalade första delen av kvarskatten.

Marko. På hemvägen gick han förbi konditoriet som han ha varit på förut och bestämde sig för att koppla av där med en kopp kaffe och bakelse och smälta det första delen av kvarskatten. Det var inte mycket folk på konditoriet. Två män med sina papper som rökte cigaretter och drack kaffe. En äldre kvinna som var färdig med kaffet började röra på sig. Kvinnan bakom disken rökte också en cigarett. Arne kollade på bakelse och fick en chock när han såg priser. Ännu dyrare? Asch, strunt samma – tänkte han – jag köper en bakelse och kaffe. Klagade hos tjejen bakom disken på höga priser. Ja – svarade hon – det är inflation, men vi får mer i lön också.  Konstigt – tyckte Farfar Arne – det blir som luft i pengarna. Han satte sig vid ett bord började dricka kaffe och betraktade bakelsen. Han hade inte bråttom. Efter en stund kom en ung man, som kanske var i 25-30 års åldern, in på konditoriet. Ganska mörk med kolsvart hår. Köpte sig en kaffe och satte sig inte så långt från farfar Arne. Det måste vara en invandrare – tänkte farfar Arne. Arne ville gärna prata lite med honom, men visste inte hur man ska börja. Men tittade på unga mannen. Han tittade i någon slags häfte eller broschyr. När han höjde blicken  från det skrivna och tittade en sekund på Arne då sade Arne till honom: det är alltid gott med en kopp kaffe. Ja, det är alltid gott med en kopp kaffe. Var kommer Du ifrån? – frågade Arne. Han var van med den frågan och svarade att han är från Jugoslavien och heter Marko. De pratade en stund om väder och att det är kallt. Arne frågade var han jobbade och invandraren berättade att han jobbade på en plåtverkstad och ska börja studera metallurgi. Han tittade just i studiekatalogen. Efter en stund var de som kompisar, även om den unge mannen pratade med en viss brytning. Han frågade Arne om han arbetar eller är sjuk, är pensioner eller rent av sjukskriven? Arne berättade sin korta historia som pensionär som slutade med den värsta kvar­skatten. Oj då – svarade unga mannen – hade Du inga skulder på huset eller andra skulder? Nej, vad då? Ska man ha skulder? Ja, det är bäst att ha skulder i Sverige. Det är sådana tider vi lever i att man nästan får betalt för att bo om man äger sitt eget hus och har skulder på huset. Räntorna dras av från skatten och skulderna gröps ur med inflationen – svarade unga mannen. Arne blev nästan arg på unga mannen. Hur kan det vara rätt? – tänkte farfar Arne. Här är det bra att ha skulder – sade invandraren. Man måste anpassa sig till dem regler som finns här. Staten bjuder – konstaterade unga mannen. Sedan har de pratat om bostäder som är en bristvara i Stockholm. Där skulle den unga mannen studera. Han reste sig och sade att han måste vidare. Tackade Arne för pratstunden och Arne önskade honom lycka till med studier. Jag får aldrig bli svensk, men jag vill bli svensk – sade invandraren Marko till sig själv. De påminner mig hela tiden att jag inte är svensk genom att fråga: var kommer Du ifrån. Man kanske skulle färga håret blond för att undvika frågor om härkomst – tänkte han. Marko gick till en kosmetikaffär och försökte lista ut hur man färgar håret. En expedit, en  kvinna i 30 års åldern kom fram och frågade om hon kunde vara till hjälp  Jag tänkte färga mitt hår ljusare. Ja, visst – svarade expediten. Hon berättade för Marko hur man gör det. Vill Du färga ögonbrynen också? Nej, det har jag inte tänkt. Annars – sade hon med vackert leende – ditt hår är fint som det är. Marko tackade och gick. Han kom fram till det att det är dumheter att färga håret. Expediten tyckte att han har vackert hår. Det värmde. Men på de företag som han besökte ställdes inga frågor om härkomst. På ett företag sade ekonomichefen. Marko, Du ska vara med på möte, Du är en av oss.

Farfar Arne tänkte vidare. Imponerande – att invandraren kunde skatteregler som Arne inte kunde. Än en gång fick Arne en fundering om skulder och skatter. Att leva med skulder – nej, det kan inte bli rätt. Invandrare har fel. Invandrare har mycket att lära sig om svenska samhället – tänkte farfar Arne. Strax kom Arne på att även gumman på skattekontoret måste ha fel. Men som myndighetsperson har hon rätt. Invandraren har fel. Men hur ska det gå ihop? – tänkte farfar Arne. Om två veckor kom Arnes son med fru och två barn på besök. Efter måltiden när de började dricka kaffe och röka cigaretter berättade Arne för sin son om kvarskatten, gumman på skattekontoret och invandraren som tyckte att det är bra att ha skulder. Pappa – svarade sonen – regler som finns här gäller oss alla. Både svenskar och invandrare. Det gäller alla som bor i Sverige. Alla måste anpassa sig till gällande regler. Även Du pappa. Vi pratade om det för flera år sedan att Ni skulle låta bli att amortera – fortsatte sonen. De stackare som är skuldsatta får betala mindre skatt och de rika som inga skulder har får betala mer i skatt. Det är bara att konstatera – sade sonen. Nu är det som det är pappa. Du får acceptera att Du betalar högre skatt. Arne kände sig förkrossad. Rik förklarad. Inte bara gumman på skattekon­toret hade rätt, även invandrare hade rätt och värst att även sonen tyckte samma som de. Innerst inne började farfar Arne tycka att det med skatter är upp och ner vänd. Men det är bara att anpassa sig.

Huset mittemot Arnes hus blev sålt för en tid sedan och stod tomt sedan folk flyttade ut. Nya ägare har inte flyttat in än. Bredvid huset, nästan utanför tomtgränsen, kom en dag mycket virke och plankor som lades under en presenning. Arne tittade på det flera gånger, kollade under presenningen när ingen såg och kom på det att en så lång kraftig planka skulle han ha för att bättra på en tröskel till garaget. Han skulle också byta plankor vid nocken. Så en del av det som låg under presenningen började få fötter. En dag när Arne hämtade en bräda till dök upp en man ur jorden ca 30 år gammal och frågade om Arne behöver flera bräder. Oj, är dem Dina frågade Arne. Ja, dem är mina. Oj, jag trodde att det är kommunens – svarade Arne. Arne ville ursäkta och förklara sig men mannen försvann lika fort som han dök upp. Arne kände sig yr i huvudet som en tjuv ertappad på brottsplatsen. Kände sig hemsk. Gick hem och började riva sig i håret. Vad har jag gjort? Nu är jag en tjuv. Han berättade för sin fru Agnes och båda var ledsna och bekymrade. Arne vågade inte gå ut. Agnes bestämde att hon går till grannen ber om ursäkt och förklarar att de ska återköpa allt som fattas. Arne satt vid bordet och rev sig i håret. Agnes fattade mod och gick till de nyinflyttade grannarna för att be om ursäkt. Hon ringde på dörren och en kvinna på kanske 25 år öppnade dörren. Agnes sade: Hej jag är granne här mittemot och… Hon kunde inte fortsätta då den unga frun sträckte fram handen och sade: Maria – heter jag, vad trevligt att våra grannar hälsar på oss. Vi har precis flyttat in och känner inga. Stig på, jag har en kastrull på spisen. Så sprang Maria till köket och Agnes lite osäker började ta några steg in i huset. Och så kom gumman Agnes in i Marias kök. Var så god och sitt. Jag har inte hunnit dricka kaffe så om Du tillåter då dricker vi kaffe tillsammans. Ja, tack – svarade Agnes lite osäker. Maria berättade att hennes man som heter Jens har fått en anställning som distributionschef och började i måndags. Sedan berättade Maria om de och Agnes berättade att de bor här i nästan 40 år och att de har två barn. Det fanns inte plats att ta upp ett ärende om några plankor. Maria var verkligen glad av Agnes besök. Hon var där bra över halvtimme så Arne började fundera om det har hänt något med Agnes. Han gick till de nya grannarna och ringde på dörren. Maria öppnade och innan Arne visste ordet sade Maria: Å vad trevligt att Ni hälsar på oss. Jag dricker kaffe med Din fru. Maria serverade kaffe till Arne och skickade fram en kanelbulle. Var så god – sade Maria. Arne började säga: Din man mötte jag men.. Maria full av glädje avbröt honom och sade: Han kommer när som helst. Återigen berättade Maria om att de flyttade hit därför att hennes man Jens fick anställning som distributionschef. Då kom Jens precis och med leende skakade hand med Agnes och Arne. Samtal var mycket trevligt och det var bäst att inte förpesta det med några plankor. Innan Arne och Agnes gav sig i väg berättade Jens för Arne att han ska bygga garage och frågade Arne om han kan hjälpa honom med takstolar, isolering och allt. Ja, visst det ska gå bra. Kom till mig på måndag efter arbete då ska vi planera in det. De gick hem och suckade. Agnes förklarade att hon inte fick tillfälle att be om ursäkt för plankor. När jag ska hjälpa dem med garage då ska jag avräkna  plankorna och virket. Arne kom på måndag eftermiddag och planerade arbete med Jens. Du vet – sade Jens – jag har inte mycket tid, jag måste vara på jobbet där är mycket att göra. Du måste handla åt mig på sågen. Du anger Bolaget och nummer. De kör med sin bil allt som Du behöver. Behöver Du själv virke då ska Du också beställa. Jag ska betala för mina och det jag tog från Dig – sade Arne. Nej, nej vi har stora rabatter så ta Du behöver sedan kan vi avräkna. Glöm inte det elektriska – sade Jens. Notera Dina arbetstimmar. Ja visst – sa Arne. Efter en och en halv månad blev Arne färdig med Jens och Marias garage. Jens var nöjd. Arne och Jens satte sig i köket hos de och Arne presenterade en lapp med antal timmar. Jens räknade fram beloppet och sträckte sedlarna till Arne. Men jag måste betala det jag tog. Det har jag redan avräknat – svarade Jens. Farfar Arne var påtaglig glad. Men det måste jag betala skatt på? – frågade Arne. Skatten är redan avdragen, så det är dina pengar – försäkrade Jens. De blev goda grannar. Arne tuggade på en mening ”Men det är bara att anpassa sig. Man måste anpassa sig.” Jens och Maria fick året efter en pojke. Maria kom till Agnes och Arne och frågade om Agnes kunde hjälpa dem med lillpojken därför att de planerar att gå på teater och därefter gå på en bal nu på lördag. Ja visst, gamla barn rutiner glömmer man inte. Agnes var i deras hus med lillpojken lördag kväll och halva söndagen tills Jens och Maria kom hem lite trötta men lyckliga.

På Arbetsförmedlingen. Där fick Olle efter ett par besök en handläggare som heter Simon. Olle satte sig på hans rum för att prata. Ska Du inte fortsätta gå i skolan? Nej, svarade Olle sakta – jag tror inte det. Jag hade väldigt dåliga betyg. Jag ser att Du hade VG i matte, det är inte dåligt. Det är mycket bra. Kom om en vecka samma tid och under tiden leta i tidningar lediga jobb. Simon ordnade också åt Olle arbetslöshets understöd som betalades 5 gånger i vecka. Knappa pengar, men alltid något. Simon tog kontakt med skolan som Olle gick i. Nej, nej, det går inte. Vi var väldigt snälla mot Olle när vi skrev hans betyg. Däremot VG i matte det förtjänade han. Olle sitter hos Simon igen. Vad skulle Du vilja jobba med – frågade Simon. Jag vet inte – var Olles svar. Kan Du tänka Dig på en mekanisk verkstad? Ja visst. Om det dyker upp något, kan Du börja arbeta om 2 dagar – vi säger. Även nästa dag skulle gå – svarade Olle. Simon insåg att Olle är en bra pojke men inte duktig nog för att fortsätta skolan, så det gäller att placera honom hos något större arbets­givare, ett tryggt ställe.

Hemma letade Ester efter jobb för Olle i varenda blaska, kollade på alla anslagstavlor och lusläste varje annons. Far Holger tyckte att det fixar de på Arbetsförmedlingen, så han verkade inte bry sig så mycket utåt, men även han var lite bekymrad över Olles situation. Han började tänka mer och mer att deras kontakt var så förpestad av den dumma grillkvällen. Han tänkte på de tider när han gick runt i lägenheten med Olle under armen och sade ”Min kära lilla son”. Han led också av att kontakt med Ester blev så dålig, nästan obefintlig. Men hans idiotiska stolthet lät honom inte krypa till korset och säga förlåt.

Ester hittade en annons i tidningen från en bilfirma. De behövde en som skulle tvätta bort vax från nya bilar innan de levererades till kunder. Olle, kolla – sade Ester – det klarar Du, det kanske skulle passa Dig. Gå imorgon till de. Det står som kontakt person Nisse. Du frågar efter Nisse när Du kommer dit. Det ligger inte så långt från oss. Förresten vi klipper annonsen och så har Du annonsen i handen när Du kommer dit. Då kan Du visa annonsen att det är det arbete Du söker. Olle tyckte att det var en bra idé. Ifall om han börjar stamma och blir stressad.

Olle träffar invandraren. Åt samma håll som Olle gick också en invandrare. När de kom fram till porten håll invandraren dörren för Olle och släppte honom först. Taa tack – sade Olle stammande. Artighet. Så de kom nästan samtidigt in. En kvinnlig sekreterare såg att Olle håller annonsen i handen och sade att han ska sitta och vänta. Jag hämtar Nisse – sade hon. Hon gick genom öppen dörr och sökte Nisse. Invandraren gick också genom dörren och stannade där. Visste inte om han ska gå till något rum och fråga. Då kom det Nisse en kort energisk man på över 60 år. En gammal trotjänare på firman. Han såg den väntade invandraren och frågade om det är han som söker jobb som biltvättare. Ja, men invandraren svarade på engelska vilket Nisse inte behärskade och ropade på Bengt från närmaste rummet för att han ska hjälpa till. Bengt kom. Skakade hand med invandraren, de presenterade sig för varandra. Nisse kände sig lite utanför, och lite förvånad att Bengt är så artig mot den främmande invandraren som är i underläge och söker jobb. Bengt översatte för Nisse att det stämmer han söker det arbete. Nisse var lite förlägen och sade att man måste kunna språket. Bengt blev lite förvånad och frågade Nisse om det inte finns någon öppning i ärendet. Nej, sade Nisse, man måste kunna språket. Bengt sade åt Nisse –  Ok jag ska förklara för honom. Nisse ansåg att ärendet är avslutat och gick. Bengt och invandraren små pratade vidare. Bengt frågade försiktigt om en och annan sak, så kanske kan han hjälpa till invandraren på något sätt. Bengt tyckte om att prata engelska. Invandraren frågade om Bengts arbete. Bengt tänkte en sekund, rättade till sitt ljusa hår och sina glasögon. Han ville berätta kort men inte tråka ut den som lyssnar.  Han berättade om vilka bilrutiner de har. Hur de rapporterar sålda bilar och beställer nya. Saldo på ingående och sålda bilar får de på data. Har Ni dator här? – frågade invandraren. Inte här, men i centrallager där kör de fram listor på data åt oss och sedan skickar de per post till oss. Invandraren berättade för Bengt sin tråkiga livshistoria. Även folk i andra rum rund omkring fick höra. Han har lärt sig berätta kort och koncist, då insåg han att folk inte orkar lyssna på tråkigheter för länge. Oj, det var värre – konstaterade Bengt. Men, vet Du, när min frus syster flyttade till oss då fick hon städjobb på en firma, jag tror de heter ”All städ AB” eller liknande ligger vid den stora korsningen efter torget. De är angelägna att det blir städat och är inte så noga med tillstånd hit eller dit. Under tiden väntade Olle i väntrummet till sekreteraren kom igen och frågade: Har Du inte träffat Nisse än? Nnnej. Då ska jag säga igen till honom. Så gick Nisse förbi Bengt igen och såg med synlig irritation att Bengt och invandraren fortsätter prata. Olle reste sig direkt när Nisse kom och sträckte fram annonsen. Vad heter Du frågade Nisse: Olle. Bra Olle, kom efter mig.

Efter en stund tackade invandraren Bengt för samtalet. De skakade hand och Bengt önskade invandraren lycka till. När Bengt och Henrik som satt i rummet bredvid gick på lunch sade Henrik: Bra att man behöver inte ha en doktorsexamen för att tvätta bilar. De skrattade lite åt Nisse som inte kunde engelska.

Att vara invandrare. Invandraren gick mot centrum av staden, snurrade runt lite, frågade en man som gick förbi om en städfirma och till sist hittade han den. Han stod framför städfirmans skyltfönster och försökte förstå något, när en man kom fram och frågade invandraren om han vill ha städat någonstans eller om han har något på hjärtat. Det blev engelska direkt. Mannen som frågade invandraren var ägaren till firman. Han heter Kent. Han skulle precis gå in på kontoret. De gick in tillsammans och Kent frågade vad får det vara ? Oh, nu förstår jag, Du söker ett städjobb. Kent frågade om invandraren har någon erfarenhet av städarbete men det var av begränsad omfattning som han hade. Ok, om Du kommer övermorgon kl 10.00 då kan jag visa Dig hur man städar och vad du ska göra på ett mindre företag. Tackar, jag kommer. Förresten – frågade Kent – har Du tid nu? Jag har ett oavslutat jobb som ska vara färdigt ikväll. Ja, det har jag – svarade invandraren. Kent tog honom i sin bil och de åkte till en fabrik utanför staden. Kent visade invandraren hur man gör och vilka redskap används, vatten och sop. De arbetade tillsammans och det gick bra för invandraren. Kent berättade att han driver den lilla städfirman med frun Viveka. De städar själva och har 4-6 anställda, mestadels kvinnor. Och problem är för det jämnan. De är sjuka, de kan inte, de slutar och så är det hela tiden, då måste jag och frun Viveka åka ut och städa. Vi har en dotter Mia som går i gymnasieskolan och hon hjälper oss lite i mån av tid. Har Du något bankkonto – frågade Kent – som jag kan sätta Dina lönepengar på? Nej, det har jag inte. Ah, strunt samma. Du får utbetalning i handen än så länge, sedan skaffar Du Dig ett konto. Invandraren fick mer och mer jobb hos Kent och var nöjd med utbetalningarna. En gång, på en lördag när invandraren skulle till Domus för att handla träffade han på Bengt från bilfirman. Bengt var med frun och 2 mindre pojkar. De gick med kassar till sin bil. Bengt stannade de skakade hand, han presenterade invandraren för sin fru. Hon sträckte handen lite motvillig. Det tog ett par sekunder för henne att koppla om till engelskan. Bengt frågade hur det går  och invandraren berättade med glädje att han fick in en fot i städfirman som Bengt tipsade honom om. Han tackade Bengt. Frun la till: ja, där jobbade min syster också. Det var guld att ha någon som förstod hans situation och kunde prata med honom ibland  – tänkte invandraren. Åtminstone säga hej till varandra. Visst var man isolerad, men anonym och hyfsat trygg. Invandraren var mån om  att se ut som alla andra på gatan och att inte se andra i ögonen.

En annan lördagsförmiddag när invandraren gick från Domus med en matkasse stannade plötsligt en bil bredvid honom. Adrenalinet pumpade. Han blev skraj och ville springa ifrån, trodde att de tar honom. Bildörren öppnades på sekunden innan bilen stannade. Det var Kent. Vilken lättnad. Frun Viveka körde. Har Du tid? – frågade Kent. Ja det har jag, men jag har inte ätit frukost än. Två som blev sjuka, som vanligt och så får vi rycka ut och göra jobbet – refererade Kent. Jag fixar Din frukost, och Du åker med oss direkt. OK? Ja, visst. Kent köpte åt honom en landgång och ett äpple. Kaffe, te får vi där på deras kontor. Viveka och Kent började arbeta direkt. Sitt här och ät Din frukost först – sade Kent. De arbetade alla tre hela lördagen till sena kvällen. När de skjutsade invandraren hem stannade de vid en korvkiosk och Kent köpte åt honom en portion köttbullar med potatismos och bostongurka. Oh tack så mycket sade invandraren med glädje. Det blir min middag. Alla var glada när de skildes. Inte sällan jobbade invandraren ihop med Kent. Firman hade mer jobb än de kunde bemanna. Mestadels var det kvällsjobb när folk har gått hem från sina arbetsplatser och därför var det svårt att hitta de som kunde och ville jobba på kvällarna. Kent berättade att han fungerar som operativ chef, träffar kunder gör marknadsföring. Viveka sitter på kontoret svarar i telefon och gör pappersarbetet. Men det är i teori. I teori – förstår Du. I praktiken gör jag och min fru Viveka allt. Vi städar mycket själva. Kent berättade också att han bodde för många år sedan 6 år utanför London. Hade jobb som lagerchef men tröttnade på det, därför att lokaler var kalla men framför allt mörka. Kunde inte då hitta något annat jobb. Kom tillbaka till Sverige, träffade Viveka och de blev en familj. Men jag läser då och då en bok på engelska. Viveka kan också engelska, men det är mer skolengelska – berättade Kent. De arbetade bra och snabbt tillsammans. Invandraren blev mycket bra på städning.

Personnummer. När Kent och invandraren var på ett jobb, sade Kent: Du, jag är så trött att jag måste sätta mig en stund. Ja, visst – sade invandraren – jag fortsätter. Vila Dig. Kent satt och satt, somnade och sov en bra stund. Han behövde mer vila. När de var färdiga sade Kent: jag måste fråga Dig lite om Dig. Det vare trevligt om Du berättar lite om Dig för mig. Ja, visst – sade invandraren – kan vi ta det i morgon efter jobbet? Ja, det gör vi svarade Kent med ett leende. Nästa dag arbetade de tillsammans och när de var färdiga satte de sig vid kaffeautomaten för att vila och prata lite. Tog kaffe. Men Du behöver inte berätta om Dig något om Du inte vill – sade Kent. Jag har lärt mig när jag var i England att man ska vara väldigt försiktig med personliga frågor. Jag ska visst berätta för Dig. Jag trivs med jobbet hos Dig. Jag trivs med Dig. Och invandraren berättade sin historia. Oh men nej, det var det värsta – sade Kent. Så Du har inte ens personnummer. Nej, det har jag inte – svarade invandraren. Du vet, jag kan inte ha Dig kvar som anställd – sade Kent med allvarlig röst. Lite, då kan vi ta på vår dotter Mia, men mera går inte. De skulle träffas dagen efter på ett annat jobb. Kent berättade om invandrarens situation för sin fru Viveka. Hm, det är inte bra, då får vi inte ha honom kvar. Synd, vi tjänar bra pengar på honom. På kvällen när de åt sin enkla middag sade Viveka: men personnummer det grejar Pastorsexpeditionen och där städar vi. Kan vi inte prata där med någon? Jo, visligen, men om det hjälper? De nämnde både ett och annat namn. Amanda kan man inte prata om det. För henne invandrare är hatobjekt. Allt fel i Sverige det är invandrarnas fel. Sonia ännu värre, men hon är längst ner i hierarkin. Sofi springer med det minsta till prästen. Vi kanske ska fråga prästen? – tänkte Kent.  Nej, det inte hans bord. Förresten – berättade Viveka – han har inte tid, han springer med blommor alla förmiddagar och uppvaktar en yngre kvinna under tiden som hans fru är på arbete och hans barn i skolan. De skrattade. Astrid kanske? Hon är någon slags ställföreträdare för all pappersexercis. Jo, hon är också i vår syjunta – tillagd Viveka. Hon började sakta fråga Astrid ena och andra och kom en förmiddag till Pastorsexpeditionen. Ja, då ska man fylla i den blanketten och de 4 papperna, sedan skickar jag ett ex. till SCB (Statiska Central Byrån) för själva personnumret, ett till Polisen och ett till Invandrarverket – sade Astrid bestämt i kraft av sitt ämbete. Hon stod bakom skrivbordet och Viveka stod framför henne. Viveka insåg att av sådan förfarande blir det mer trassel än nytta. Du kanske kan låta bli att skicka till de 2 sista Dina papper – sade Viveka med stark röst. Det måste jag – svarade Astrid lika stark. Det började lukta tvekamp, de tittade envis och skarpt på varandra. Ingen ville ge sig. Är Ni inte nöjda med vår städning? – frågade Viveka. Jo, det är vi. Astrid insåg att strax kanske blir ingen som ska städa här, och började försiktig tänka om. Det blir inte så trevligt i syjuntan heller. Astrid, jag ber Dig bara, minns Du vad prästen sade? Jo, nej, vad tänker Du på? Han sade att Gud älskar alla. Ja, det har Du rätt i det sade han – sade Astrid – vi gör vår bästa. Ska jag komma imorgon kl 9.00 hit med honom? Nej, jag börjar 9.00. Alltså jag börjar 8.30, men brukar komma 9. Då kommer vi 10.00. Nej, från 10 till 10.30 har vi kafferast. Då kommer vi kl 11. Nej, det går inte. Då har vi påbörjad planeringsmöte för söndags mässa fram till 12. Sedan har vi lunch till 13.15. Ok, vi kommer kl 13.30. Kom kl 14.30 för jag måste handla också och åka hem med inköpen som tar en stund – sade Astrid. Det blir bra – konstaterade de bägge med nöje. Viveka kom med invandraren på bestämd tid. Då ska vi se – sade Astrid och frågade om för- och efternamn. Oh, nej det klarar jag inte. Skriv själv här. Invandraren skrev sitt för- och efternamn. Astrid tittade lite och sade: egentligen då är det inte så svårt. De fyllde i vissa papper, andra papper fick vänta. Astrid som var en lite äldre ungmö tyckte att invandraren var trevligt och lätt att prata med.

På banken. Så småningom kom personnummer. Glädjen var stor. Invandraren kunde gå till Sparbanken för att öppna konto. Nej, hos oss kan Du bara öppna konto om Du har papper om fastanställning. Invandraren gick vidare och stannade en längre stund framför ett skyltfönster med bokstäver SEB. Det står någonting om banken, det kanske är en bank. En man med elegant rock gick förbi och invandraren frågade om det en bank. Ja, det är det. Är något speciellt som Ni söker. Det visade sig att det var bankdirektör eller kontorschef. De gick in tillsammans. Där väntade redan två lånekunder på bankdirektören, men han tog sig tid, bjöd invandraren på sitt rum, de pratade ett par minuter. Sedan gick han ut och gav instruktioner till en medarbetare att hon ska öppna ett checkkonto åt invandraren. Blir det aktuellt att Du vill låna lite pengar då får Du återkomma – sade bankdirektören. De skakade hand. Invandraren fick vänta och efter 10 minuter kom han ut med bankkonto och checkhäfte. Invandraren hade tur ibland men ibland hade han otur. Visst hans engelska gjorde susen. Glädjen var stor och stor tack till Viveka och Kent. Kent var mycket glad och Viveka köpte en prinsesstårta och bjöd alla kvinnor på syjuntan på tårta. Det var Astrids favorittårta. Nu är jag en människa som har ett personnummer – tänkte  invandraren stolt. Om hans öde var det fortfarande flera frågetecken än utropstecken, men att få ett person­nummer det var ett stort steg framåt – tyckte han.

Julafton hos Kent. Det lakade mot jul. Kallt och ruggigt väder. Snöblandat regn minus 2 på natten och plus 3 på dagarna. En storstädning på en mindre fabrik skulle utföras och Kent konstaterade att enda chansen är att göra det Annan Dag Jul. Mer betald blir det p.g.a. att det är helg. Kent ringde runt och lyckades få två medarbetare till den stora städningen. Han frågade invandraren. Ja, visst – jag ställer upp. Det blir Ni tre, jag som samordnare och medhjälpare. Kent berättade med glädje för Viveka att han lyckades bemanna den stora städningen, men det måste ske Annan dag jul och att invandraren ställer upp. Du kan fråga honom – sade Viveka – om han vill sitta med oss på Julafton, så slipper han vara ensam. Ja, tack. Jag kommer gärna. Hemma hos Kent kom de överens om att de inte ska fråga invandraren om någonting, för att inte såra honom och ställa honom i en obekväm situation. Vi ska bara vara trevliga mot varandra. Det är ju Jul. Och han kom. Kl 17.00 Viveka med dotter Mia var sysselsatta i köket. Kent började duka bordet. Invandraren hjälpte till med bestick. Knivar på högersidan med egg mot tallrikar. Servetter lätt tillgängliga. Kent började öppna vinflaskor. Det här vinet har jag inte provat – sade Kent – måste provsmaka. Vill du ha lite? Men invandraren sade nej tack, jag tar gärna sen vid bordet – sade han. Kent hällde åt sig en hel mugg, började klunka och efter halvmugg sade han: Jag hittar inte smaken. Drack hel mugg och hällde åt sig en till. De säljer så konstiga viner – på systemet – sade Kent för att förklara sig. När Viveka kom till bordet med olika sill sorter och kallskuret tittade hon på Kent och sade: Kent drick inte före maten. Nej, nej jag bara förbereder. Det blev mycket fin julmat. Julskinka på hedersplats. Innan alla satte sig till bord, nickade alla åt varandra God Jul, God Jul, God Jul. Kent hällde i lite vin åt alla. Alla höjde glaset och än en gång blev det God Jul. Alla tog knappt halvklunk, bara Kent tog för sig lite till och lite till och sade att han måste hälla åt sig mer vin därför att han har inget i glaset. Möte skarp blick från Viveka. Det var fantastisk mat. Köttbullar och prinskorv med hemmagjort potatismos och tomater tog priset. Mia pratade gärna med invandraren och berättade för honom vad de har i skolan och att hon även hjälper pappa och mamma på kontoret med löner. Hon har blivit bra på att beräkna skatter. Viveka pratade inte så gärna engelska, men det gick bra att byta några meningar med invandraren. De drack även mineralvatten och läsk. Mia hjälpte flitigt mamma att duka av och kom med nya rätter. De tog sig tid. Ingen brådska. Kent berättade både ena och andra historier, mestadels på engelska men om Viveka frågade något då gick han över till svenska. Till sista julrätten var det torkade frukter och kladdkaka som Mia har gjord. Mycket gott. Till detta kaffe som Kent har bryggt. Att göra bra kaffe det var han bra på. Julklappar det har de avskaffat för flera års sedan. Men vi hade det när Mia var liten – berättade Viveka. Tiden gick. Kent drack lite till vin, och lite till och blev lite små berusad vilket gjorde Viveka arg. Hon reste sig och tog bort flaskor som stod bakom Kent. Du ska inte dricka mer – sade hon arg. Inte jag men vår gäst kanske – förklarade sig Kent. Nej, sade jag – Viveka nästan skrek. Invandraren märkte att det är dags att tacka för sig så mycket. Han reste sig och buggade åt alla håll och kanter. Mia kom en sekund och sade: tack själv. Han tackade för att han blev bjuden och för den goda maten och den goda kladdkakan. Det gjorde Mia jätteglad. Kent klappade invandraren på armen vid dörren. Vi syns övermorgon. Ja, vi syns övermorgon – svarade invandraren. God Jul, God Jul och tack så mycket för ikväll – sade än en gång invandraren. När han gick hem genom tomma gator tänkte han vilken tur han har. Att han är bekant med Kent och hans familj. De hjälpte mig med personnummer och behandlar mig precis som de skulle vilja bli behandlade själva. Goda människor. Visst tjänar de pengar på mig, men nyttan är ömsesidig. Han såg här och där i fönster julpynt. Någonstans hördes bråk och skrik, men det var undantag.

Olle börjar arbeta. Nisse tog Olle till en av verkstads- hallarna där han skulle arbeta dvs. tvätta bilar. Där arbetade Kenneth och Ville. Men Ville slutade varför det annonserades efter en ny arbetskraft. Olle blev presenterad för Kenneth att han ska ta hand om Olle. Är det något, då kommer Du till mig – sade Nisse både till Kenneth och Olle. Nisse avlägsnade sig. Även om Nisse var chef över den här lilla gruppen bestående av två man, då var det ändå Kenneth som bestämde det mesta operativa och Nisse lyssnade och vidareförmedlade. Olle lyssnade på Kenneth som nästan skrek, men blev så stressad att kunde inte få ett ord ur sig. Gick hem helt skakis. Det är värre än i skolan – tänkte Olle. Han kom punktligt i tid och gick efter arbetstidens slut. Inte en minut för tidigt. Kenneth gav honom arbete och visade hur man ska göra, men var inte nöjd med Olles arbete. Varje dag samma sak. Olle blev mer och mer nervös. Kenneth skrek på honom mer och mer. Allt gick fel. Olle fick nästan nervsammanbrott. Andra började lägga i sig att Nisse tog hit  en utveck­lings­störd pucko typ och det klart att han inte klarar jobbet. Till sist bad Kenneth någon: ropa på Nisse. Nisse kom och såg Kenneth mycket arg och Olle som nästan gjorde på sig. Jag vill prata med Dig i enrum Nisse – sade Kenneth. De gick till ett, för tillfället, tomt rum och stängde dörren efter sig. Kenneth började anfalla med mycket allvarlig röst: vad håller Du på Nisse, vad? Du kör bort en engelsktalande och levererar en utvecklingsstörd idiot som inte förstår vad man säger. Han hajar ingenting, svarar inte på frågor. Bara stammar något obegripligt. Nisse låtsades inte höra det. Och vet Du vad? Han spillde lacknafta på vindrutan. Det måste Du avlägsna – sade Nisse. Ja, ja, det bara att det tar mig halvdag. Ska jag göra mitt jobb, hans jobb och rätta till allt hans strul? Vad? Nisse märkte att det inte är bra att han gör sig ovän med Kenneth, då ligger han sämre till. Nisse var det officiella chefen, men Kenneth var den inofficiella. Jag ska prata med Olle varje dag i lugn och ro. Vi ger honom en vecka, går inte då tar vi bort honom. Ok? Kenneth godkände Nisses förslag.

Olle bättrar sig. Nisse gick tillbaks med Kenneth och föreslog Olle att de skulle dricka kaffe. Olle blev grön och blå i ansikte, men Nisse tog honom på armen, klappade och sade: det blir bra. Olle visste inte vad som skulle vara bra, när allt gick fel och trodde att han precis fått sparken. Anställningen skulle vara slut. De tog var sin kopp kaffe och satt utan att säga något. Pinsam tystnad. Olles händer darrade. Till sist Nisse sade att varje arbete består av flera steg och det tar tid att lära sig. Kenneth är inte nöjd med Dig, men jag har förståelse för att Du inte har hunnit med allt, men nu har jag pratat om det med Kenneth. Han är barskt, men en bra man i grunden. Rena djävel – tänkte Olle – men han sade inget. Men Du vill säkert säga något Olle, säg det. Först började Olle stamma så förskräckligt att Nisse tog honom på handen och sade: det är lugn, det är lugn, vi har tid. På Olles varje försök att säga något som bestod av obegripligheter nickade Nisse ja, ja. Till sist började det komma små meningar som Nisse förstod. Bra, bra sade Nisse. Jag håller med – sade Nisse – för att lugna ner Olle. Olle förklarade hur det gick  till med fotogenen på vindrutan. Olle – sade Nisse – ska vi gå, då kollar jag Dit jobb. Olle svettades och de gick och Nisse kollade hans jobb. Ok, ok, det är bra. Öppnade dörren på en bil. Nä men det då? Trösklar, Olle, det är också Ditt jobb. Olle nickade att han ska göra det. Men, det är bra Olle, arbeta på – sade Nisse och gick till Kenneth. Vi ger honom en vecka. Det är Ok – sade Kenneth. Innan jobbet slut var Nisse hos Olle igen. Frågade ingenting, men nickade vänligt. Nu var Nisse hos Olle två tre gånger om dagen. Påpekade brister och berömde honom också. De började få en dialog. Nu går vi till Kenneth. Olle fick uppgifter från Kenneth. Nisse stod bredvid och lyssnade. Förstår Du vad jag säger – frågade Kenneth lugn. Olle nickade ja. Nu verkar att Olle kom igång och gör sitt jobb så att Kenneth som hade ansvar för färdigställda bilar blev nöjd. Nisse fortsatte komma till de en två gånger om dagen tills Kenneth sade: han kom igång, det fungerar med honom. Idag ska vi jobba i team – sade Kenneth. Han dirigerade jobbet, förklarade och det gick nu bra att jobba tillsammans. Det rullade på. Olle jobbade på, flitig som en myra.

Olle får fast anställning. En dag fick Olle besked att han ska inställa sig hos personalchefen Ulf Nygren. Slips och kavaj, det var personalchefen. Olle blev rädd. De säger upp mig eller meddelar att jag inte ska komma mer. Alltså ajöss. Kl 15 skulle han inställa sig. Vid två tiden såg Olle Nisse och ville säga något men fick inte fram. Nisse stannade. Ja, nu vet jag – sade Nisse – Du ska skriva på anställningsavtal. Förresten, jag går med Dig. Jag hämtar dig så går vi tillsammans – sade Nisse. Ibland får man agera farsa – tänkte Nisse. Ulf Nygren skrattade när han såg Olle med Nisse. Ha ha – Olle kommer med ombud. Allt var färdigt. Två ex att skriva på. Nisse hjälpte till var ska Olle skriva på. Olle har aldrig sett tidigare ett avtal. Hans hand darrade. Därefter reste sig personalchefen Ulf Nygren sträckte handen till Olle, de skakade hand och sade: Olle, Du är välkommen till oss, nu är Du en av oss. Nisse och Olle gick tillbaka. De skickar avtalet hem till Dig med posten, när alla har skrivit på. Det är Kenneth som godkände Olle till sist och tack vare honom som Olle fick fast anställning. Kenneth började ändra sin uppfattning om Olle till det positiva. En gång sade Kenneth: ska vi ta 10 min kaffe? Olle nickade och tyckte att det var trevligt att Kenneth frågade. En gång sade Kenneth: den här bilen ska vara färdig till kl 13.00. Vi får jobba tillsammans Olle. Olle nickade ja. Vi får skjuta på vår lunch. De flesta arbetare hade med sig lunchlåda. I den hade de mat som skulle värmas upp i värmeskåpet. På morgonen när man kom till jobbet ställde alla sina matlådor i värmeskåpet som sattes på lite senare så att hela lådan och maten i den skulle vara varmt när det var dags för lunchen. De satt med andra från verkstad och lager. Ingen förutom Kenneth pratade med Olle. Ibland då någon frågade Kenneth hur det går med Olle. Jo, det funkar. En gång tag Olle mod till sig och vid lunchbordet sade han någon kommentar, ett par meningar. Alla tystnade och lyssnade. Det gick bra. Kenneth kände på sig att han inte behöver skämmas för honom.

Hemma hos Olle var mamma Ester väldigt glad när hon läste avtalet att Olle är fast anställd. Även pappa Holger var glad fast han ville inte visa det. Han tyckte att det är dags för Olle att betala för sig. För logi och maten. Ester har bromsat honom lite: än så länge han har inte fått några pengar. Bilfirma ordnade ett bankkonto i Sparbanken för Olle. Varje gång gick Olle hem från jobbet räknade han hur mycket pengar som han har tjänat. Räknade om till veckolön, tvåveckors lön och hur mycket blir det per månad. Upptäckte att per månad det blir lite beroende på hur många arbetsdagar blir det i månaden. Han kände sig smårik, för han hade inga utgifter. Olle började planera inköp av kläder. Han fick den första lönespecifikation och var mycket förvånad att det blev betydligt mindre pengar än han har räknat. Visade mamma Ester specifikation. Jo, men det är skatt som de drar – sade Ester – Det är lika för alla. Du tjänar så mycket och sedan får Du lite över hälften i handen. Hhmm,  det var något nytt för Olle. Han började grubbla. Hur mycket drar de i skatt. Frågade han Kenneth på jobbet. Uppriktig sagt, då vet jag inte hur de gör – svarade Kenneth – de tar vad de vill, inget vet exakt hur det fungerar – skrattade Kenneth. Olle hörde att det finns ett Skattekontor i staden. Han gick dit, men kontoret på kvällarna var stängt och på dagarna då Olle arbetade, men varannan torsdag var det extra öppet till kl 18. Olle kom dit. Hade lite svårt att prata, men den äldre damen log vänligt och frågade om allt är väl. Olle visade sin lönespecifikation och frågade om avdragen skatt var rätt. Damen kollade mot några papper och sade: ja, det är rätt. Hur många procent av lönen betalas i skatt? – frågade Olle. Damen ryckte på armarna och sade: det finns inga procentsatser, man betalar skatt efter tabeller och i tabellen finns kolumner. Du har kolumn 1. Det finns olika tabeller men för oss i den här kommunen gäller den här tabellen. Damen lagt framför Olle en tabell. Du kan få hem en tabell om Du vill. Olle fick den gällande skattetabellen och gick hem. En ny värld öppnade sig för Olle.

Fisketuren. På frågor från andra om Olle,  svarade Kenneth att Olle jobbar som en myra, men är så lätt stressad så om Du skriker på honom då gör han nästan på sig. Det funkar bra med honom, han kommer ibland med små förslag. Ingen lat mask. Jag är nöjd – avrundade Kenneth. Olle har blivit snabb och lika bra som Kenneth, kanske tom lite snabbare. På rasterna försökte Kenneth prata lite med Olle om skolan, kompisar och allt möjligt. Kenneth berättade att efter grundskolan gick han 2-åriga gymnasiet och tog studenten, men att han inte var så bra i skolan. Han var bra i svenska språket och läste mycket. Och även engelska var jag bra på – berättade Kenneth – men matte, fysik och sånt då var jag i källaren. Skulle få jobb närmare Stockholm, men jag ville inte flytta då dök upp det här jobbet och det tog jag. Nu har jag sambo och två små pojkar, tänker inte flytta någonstans. Kenneth var 14 år äldre och betraktade Olle lite som yngre bror. Olle berättade att han inte gick i gymnasiet. Jag var bra bara på matte, allt annat var jag kass. De rekommenderade att jag skulle söka arbete efter skolan. Så blev det. Vad gör Du på fritiden? Har Du någon hobby? – frågade Kenneth nån gång. Nej, inte något speciellt. Jag brukar rita mina funktioner på kvällarna  och lösa matematiska ekvationer, uppgifter. Va ? , gör Du matte på fritiden? Det var det värsta. Men det är mitt intresse, jag tycker att det är kul med all matematik. Kenneth skrattade, men beundrade lite Olle. Ja, vi är olika. Själv berättade han att hans hobby det är fritidsfiske. Men att sambo är inte alltid så glad att han är så mycket hemifrån. Men jag brukar ta äldre pojke som är 5 år gammal med mig ibland. Så han lär sig fiska lite. Det har blivit vår och en gång frågade Kenneth: vill Du hänga med och fiska? Ja, tack, det vill jag. Nu på lördag, men då får Du komma hem till mig först så åker vi tillsammans. Kom halv fyra. På efter­middagen? – frågade Olle. Nej, på morgonen, nu på våren hugger gädda och abborre bäst när natten är slut och i början på dagen. Olle kom till Kenneths lägenhet. Ringde inte på dörren bara knackade försiktig. Kenneth öppnade dörren på glänt och sade tyst: Tjena Olle, mina de sover, jag är strax färdig. Ta den här bagen och den här väskan. Olle hjälpte till. De åkte bil en skogsväg till en sjö. Sista biten gick de med saker. Här får man bara viska för att inte skrämma i väg fisk. Kenneth fick ganska fort några mört. De ska vi sätta på större ankarkrok på gädda eller abborre. Har Du kastat drag nån gång Olle? Nej – svarade Olle. Vill Du prova? Ja, tack. Kenneth visade Olle hur man gör och efter några försök blev Olle bättre och bättre på att kasta drag. Han gick efter stranden och kastade. Ganska kul – tyckte Olle – även om man inte får någon firre. Så ryckte det ordentligt i spöt. Olle blev jätteförvånad. Kenneth sprang till undsättning. Släpp på linan, släpp på linan, trötta ut den. Ta inte den upp i luften, då kanske linan går av. Nä men vilken bjässe. Kenneth tog håven och gick i vattnet med sina gummistövlar. Ro hit. Det var fin gädda som Olle fick. Olle var så glad. En man dök plötsligt upp från ingenstans. Det var Eskil. Tjena Kenneth, vilken fin gädda Din kompis fick. Det är Olle. Olle och Eskil skakade tass. Eskil var också inbiten fiskare. Han satt längre bort och fiskade med sin dotter som var 14. Hon tyckte om att fiska. Lärde sig av pappa Eskil. Efter någon timme satt de och åt smörgåsar som Kenneths sambo har gjort. Vid 11 tiden förberedde de sig att åka hem. Ska jag visa Dig hur man rensar fisk – frågade Kenneth. Gärna, tack. Det är bättre om man gör det här i naturen och kastar resterna i vattnet för ålen, än att smutsa ner hemma. Kenneth fick 2 större gäddor och flera abborrar. 2 abborrar fick Olle. Jag ska visa Dig hur  man tar bort skinnet från abborre. De åkte hem till Kenneth. Du kan komma in en stund. Kenneths sambo välkomnade de med leende. Gudrun – sade hon till Olle och sträckte handen. Olle. 5-årspojken kom fram till Olle sträckte handen och sade Erik. Olle skakade försiktig hand med Erik. Vi har frysen full med fisk sade Gudrun och frågade om Olle kan tillaga fisk. Jo, nej men min mamma kan. Jag brukar snitta gädda på mitten – berättade Gudrun – och sedan in i aluminium folie och i ugnen. Då är det ganska enkelt att plocka bort de besvärliga Y ben när fisken är färdig att äta. Olle tackade för utflykten, fisken och smörgåsar och gick hem. Olle var så upprymd av glädje. Han hade inte bara fisken, han hade en kompis. Kenneth som var så barsk i början visade sig bra arbetskollega och kompis. På arbetet åt de ur sina lunchlådor sin egenfångade fisk.

Gudrun i skolan. En gång berättade Kenneth att Gudrun arbetar på en byggarbetsplats som samordnare, men att hon också pluggar på Komvux för att avsluta gymnasiet och ta studenten som det kallas. Så pratade de om det, när Kenneth sade: värst går det med matte för henne. Eller ska man säga att det inte går alls. Oj varför det? – undrade Olle. Blir det uppgifter med text och sånt då är det kört innan hon börjar och jag kan inte hjälpa henne därför att jag inte kan själv. Olle tänkte tyst hur han skulle kunna hjälpa Kenneth. Ta med Dig uppgifterna med text, då ska jag försöka skriva hur man gör – sade Olle. Jag lovar inte för mycket, men jag ska försöka. Kenneth blev undrande, men visst ska jag skriva av och ge Dig – sade han. Dagen efter fick Olle en sådan uppgift med text. Stoppade i fickan och arbetade vidare. Det var en av de värsta, om Du kan prova göra något av det – bad Kenneth. Hemma Olle läste om och om igen uppgiften och började skissa på en ekvation med okända x. Olle löste ekvationen och kollade med facit som han också fick. Det stämde. Han tog en A4 ark och började skriva om texten på mer utförligt och enkelt sätt. En och två extra meningar för att förklara själva texten bättre. Sedan sambandet mellan de olika givna värdena med längd, bred och vikter. Satte olika bokstav för olika parametrar. En parameter, en beskrivning, en rad. När en A4 ark var nästan slut kom det fram en ekvation. Olle fick ta nästa A4 ark. Varje ark fick högst upp datum och sidnummer. På det andra arket började Olle lösa ekvationen. Sakta med förklaringar så att man förstår vad man gör. Beskrev hur parametrar byter tecken när man flyttar de till andra sidan lika tecken vid addering. Varje operation en rad. Sedan i multiplikation hur en parameter som man multiplicerade kommer att divideras med på andra sidan lika tecken. En sak i en rad för att det blir lättare. Olle fick ta den tredje A4 ark för att fortsätta och göra det så enkelt så möjligt. På mitten av tredje ark kom svaret fram. Kenneth fick de 3 ark från Olle, stoppade det i fickan och så var det inte mer med det. Det gick ett par dagar när Kenneth sade: Gudrun tackar så mycket. Vet Du vad hon sade? Hon sade att Du har förklarat för henne den här uppgiften mycket bättre än deras lärare. Och det är Du som inte gick i gymnasiet. Tack Olle. Blir det flera uppgifter, då kan Du ta med Dig, så ska jag försöka hjälpa till. Det är bara roligt för mig – sade Olle. Olle blev jätteglad. Han saknade skolan, matteläraren Anders, diskussioner med Christoffer och Andrzej. Att Gudrun tackade och berömde honom var ett erkännande att Olle kan en del matte. Men flera uppgifter fick inte Olle. Gudrun fick fart på sig, tack vare Dig Olle – berättade Kenneth – och hon till sist fick godkänd i matte.

Semestertider. När midsommar och semestertider närmade sig, började många prata om planerade semestrar, sommarstugor, landet och arbete som de skulle utföra på fritiden. Olle hade inget för sig och när han blev tillfrågat om han skulle kunna arbeta på sommaren tackade han ja till erbjudande. Det skulle vara förutom ordinarie jobbstorstädningar här och där. Olle fick tom. lite mer pröjs. Han räknade varje dag hur mycket mer han skulle ha i handen och blev mycket glad. Nu har Olle arbetat nästan 3 år med Kenneth. En gång frågade Olle vad ska Kenneth göra på semestern. Jo, vi åker till landet, en hel del snickeri väntar på mig och måla stugan det är också dags. Jag kanske kan hjälpa Dig med något? – frågade Olle – jag har inget för mig. Olles föräldrar hade inget sommarställe och till Norrland brukade de inte åka. Norrlandsliv hade de helt bakom sig. Olle visste knappast att hans föräldrar var från Norrland. Tack, det var snällt av Dig Olle att fråga. Jag ska tänka på saken. Men stugan är så trång kanske 25 kvm att vi har ingen plats åt Dig att sova, men jag ska tänka på saken. Det är mycket snällt av Dig att Du vill hjälpa mig. Hemma pratade Kenneth om detta med sin sambo Gudrun. Nej, det blir för trångt – sade Gudrun – men synd därför att det vore fett bra att få lite hjälp. Sedan vet vi inte hur Olle fungerar, det är främmande man vi släpper in till oss – sade Gudrun. Och Erik och lilla Gustav som var 2 år. De beslöt att Kenneth frågar Olle om han kan hjälpa de på en lördag och söndag. Vi hämtar honom från busshållplatsen och skjutsar till bussen. En enda natt kan han väl sova på golvet på liggunderlag. Täcke och filtar det har vi i överflöd. Olle kom. Fick lite mat och var ivrig att hjälpa till. Gudrun passade på och tackade Olle för hjälpen med matteuppgiften. Kan Du börja måla? – frågade Kenneth. Olle nickade energiskt ja. Man måste tvätta fasaden först och ta inte för mycket färg på pensel, då det rinner strax på händerna – förklarade Kenneth. Olle har aldrig tvättat ett hus, men lärde sig snabbt.

Lennart. På kvällen kom en granne, Lennart,  förbi för att små prata. Använde käpp. Hade lite svårt att gå. Lennart var änkling och pensionär och brydde sig inte så mycket om sin stuga som Kenneth och Gudrun. Han ville ligga i solen och värma sig – som han brukade säga. Han solade sig alltid med kläderna på för att få värme i kroppen. Hoppas på bra väder och bra värme – sade Lennart. Har Du en medhjälpare? – frågade Lennart. Ja, men imorgon ska han hem, vi har ingenstans att lägga honom – berättade Kenneth. Han kan slagga hos mig, om han bara vill. Jag har det lilla rummet, där får han gärna sova – föreslog Lennart – då får jag lite sällskap. Tack snälla Lennart, men han Olle är så lätt stressad att det kanske inte kommer att gå. Ha, ha – svarade Lennart – hos mig är ingen stress, jag har stressat färdigt i mitt liv. Olle stannade i 8 dagar och hjälpte Kenneth. På kvällarna var han hos Lennart. Första kvällen bjöd Lennart Olle på en ostmacka och te i samma mugg som han drack själv. Olle trivdes hos Lennart. Han behövde inte säga något, Lennart berättade för Olle om hela sitt liv, om det som var för 60 år sedan och 50 år sedan, sin familj, jobbet, jobbet och åter jobbet. Det att han fick guldklocka för trogen tjänst och någon slags diplom som har ramlat från väggen och låg nu för tiden på golvet bakom soffan – påpekade Lennart. Lennart gjorde sig inte besvär för att plocka upp det. Han orkade inte heller. Städning, det var något främmande för Lennart sedan hans fru dog. I det lilla köket använde han en enda kastrull som han brukade ställa på fönsterbänken efter matlagningen, ätandet och diskningen. En kväll kom Olle lite tidigare. Lennart åt just sin middag. Höll kastrullen i vänstra handen, en sked i högra och åt direkt från den lilla kastrullen. Bordet behövdes inte. Lennart sade till Olle: Du får lite middag hos mig. Lennart plockade en extra sked som sett sina bästa dagar för länge sedan. Ta skeden och så äter vi tillsammans direkt från kastrullen, som han ställde närmare Olle. Olle fick försäkra Lennart två gånger att han fick middag hos Kenneth och Gudrun och är mätt. Lennart blev ledsen en stund, men Olle berättade att de också åt soppa på dagen med en brödskiva. Så har de ätit i Grekland på semester, berättade Gudrun och berättade det för Olle och Lennart. Lennart återfick humöret och började strax berätta för Olle nu hur det gick till när han och hans avlidna hustru köpte det här sommarstället för nästan 50 år sedan. Det är mitt paradis – brukade Lennart säga. Lennart blev till åren och orkade knappt någonting. Olle målade åt Kenneth hela stugan 2 gånger. Det gick jättebra. Imorgon – sade Kenneth – går vi och fiskar. Eller vill Du stanna kvar och vila ? Jag vill gärna vara med och fiska – svarade Olle. Kenneths äldre grabb Erik var också med. Kenneth lärde honom knyta små krokar på en tunn fiskelina. De fick en och annan firre. Var mycket nöjda när de kom tillbaka till stugan. Kenneths yngre son Gustav sprang rakt på sin pappa av glädje när han såg honom. Gudrun serverade snart en middag. Det var fisk och potatis och lite sallad. Kenneth och lilla Erik hjälpte till med att duka. Det var trevlig dag med utflykt och vila. Lilla Gustav var lite överallt. Olle hjälpte även Kenneth med snickararbete, fast mer som medhjälpare. De 8 dagar gick fort. Olle tackade Lennart så mycket för logi samt Kenneth och Gudrun för en trevlig vistelse. Kenneth sträckte några sedlar. Jag vill betala Dig Olle lite, för hjälpen. Nej, absolut inte. Jag hade så trevligt hos Er, det går inte. Säkert? Helt bergis – svarade Olle. Men då gör vi ett fiskpaket åt Dig . Ok? Ja, tack – sade Olle. Kenneth och Gudrun gjorde ett ordentligt paket färdig mat som bestod av fisk, fisk, fisk och potatis. Olle åkte hem med flera kilo mat som räckte flera dagar.

Tillbaka på arbete. Än en gång tackade Olle Kenneth för att han fick åka till deras land, när de träffades på jobbet. De jobbade som vanligt var och en för sig och ibland tillsammans. Olle lärde sig av Kenneth läsa av de skriftliga arbetsorderna och göra avrapportering. Nisse hälsade på de nästan dagligen, stannade en stund och pratade med Kenneth och Olle. Nisse verkar ha för lite att göra – kommenterade Kenneth. En dag kom Nisse och sade till Kenneth: jag måste prata med Dig. De gick till ett rum. Det är färdigtvättat – sade Nisse – nu kommer bilarna tvättade direkt färdiga för leveransen till kunden. Så vår lilla avdelning som består av oss tre ska försvinna. Någon siffernisse på ekonomiav­delningen kom fram att vår trio kostar för mycket och började förhandla med billeverantörer hur vi skulle kunna  minska  våra kostnader. Ni har alla 3 månaders uppsägningstid, jag har 6 månader. Du ska börja titta efter ett nytt jobb – direkt. Personalchefen Ulf Nygren kontaktade Kenneth och bekräftade den uppkomna situationen. Med Olle vågar jag inte prata än. Mig ska de kanske förtidspensionera. Håll låg profil så att Olle inte bryter samman, då får jag ett problem till. Det tog inte många veckor tills Kenneth hittade ett nytt jobb på en större mekaniskt företag. 3 mil bort, men fick högre lön och resekostnader det kunde han dra av full ut på deklarationen. Olle – sade Kenneth – nu är det så att jag slutar här hux flux, men Du klarar Dig. Jag fick ett annat jobb. Olle blev jätteförvånad, men de omfamnade varandra och Kenneth önskade honom lycka till. Olle var förstummad och tänkte mest på det att han förlorar en så bra kompis. Nisse kom. Men Du klarar själv jobbet vad? Ja, visst. Olle märkte att han får betydligt mindre jobb än det ha varit hittills. Ibland var han helt utan sysselsättning, ibland städade han runt. Nisse blev tillkallad till personal­chefen Ulf Nygren. Du får den otrevliga uppgiften att meddela Olle att vi måste säga upp honom p.g.a. arbetsbrist. Men han är så arbetsam, ingen slappo – sade Nisse. Jo, men vi måste ha ett arbete åt honom och det har vi inte. Men i alla år blev han inte sjuk en enda dag – propsade sig Nisse. Ja, visst men fortfarande är så att vi måste ha arbetsuppgifter för honom. Men han kom aldrig för sent till arbete och gick aldrig för tidigt – tillade Nisse som försvarade Olle så lång det gick. Ursäkta – sade Ulf Nygren, då telefonen ringde. Han pratade i telefonen 5 – 10 minuter och under tiden svettades Nisse och tänkte att nu måste han ta det lugn med Olle och meddela honom uppsägning. När Ulf Nygren lade på luren sade han till Nisse: det finns en möjlighet. De behöver en man till plåtverkstad, men bara på halv tid, eventuell 75 procent. Nisse sprang fram och tillbaks och observerade att Olle har för lite att göra. Olle – sade Nisse – Du ska flyttas till plåtverkstad, därför att vi inte har flera bilar att tvätta. Att det var bara halvtidsjobb nämnde Nisse ingenting om.

Plåtverkstad. Alla var informerade om att en ny kille kommer till ”plåt” som de brukade säga. Nisse sade till verkan: han är ingen slappo, men lätt stressad och stammar ibland. Han var där och presenterade Olle. Olle tittade hela tiden med bävan i ögonen på Nisse. ”Lämna mig inte” – kunde man avläsa från hans ögon. Alla tittade på Olle med viss illa dold förakt. Men verkan pratade lite med Olle i Nisses närvaro och det kändes bättre för Olle. Så kom det en ny kille Tom och sade: Du ska jobba med mig, men att börja med ska Du bara titta på – förstår Du? Olle nickade. Tom pratade högt men med vänlig röst. Nisse hälsade på Olle i början dagligen sedan mer och mer sällan. Olle lärde sig av Tom hur man värmer skadad plåt, hur användes trähammare och hur man bankar ut skador. Sedan tog de som utförde lackeringen över. Tom tyckte att Olle är duktig att arbeta med händerna kan göra läst och sade att för hans del får han jobba heltid. Det fanns gott om arbete. Nisse var mer glad än Olle. Olle fick skriva på ett nytt anställningsavtal och fortsatte arbeta.

Det militära. Som alla andra killar i den ålder får Olle kallelse till det militära. I det lilla väntrummet som rekryter samlades stod en officer som ropade upp namnet på de kallade. Alla skulle skrika högt JA. Men Olle när hans namn ropades upp sträckte handen och nickade att han är här. Fick omedelbart påpekande att här ska man svara tydlig med hög röst. ”En gång till” – sade officeren. Olle blev skraj. När han skulle svara högt ja, började han stamma, blev grön och blå i ansikte och svettades mycket. En del killar började små fnissa, andra tyckte att det är pinsamt att officeren gör en affär av det. När det blev dags att ta av alla kläder och ställa sig framför kommissionen blev det problem igen. Där fanns en framplockare, en äldre man som hjälpte till att få killar i ordning framför kommissionen som bestod av 2 officerare läkare och en man i lägre rang som hade sekreterarfunktion. Olle ville förklara något för framplockaren men började stamma förskräckligt, nästan skrika, svettades, blev blå i ansikte och började drägla. Olle blev så stressad. Framplockaren följde med Olle fram nästan fick hålla honom i handen och klappade på armen. ”Det blir bra” – sade han gång på gång och Olle blev lugnare. Så Olle ställde sig framför läkarteamet med framplockaren bredvid. Han var helt skakis. Ville säga något men det kom bara obegripligt ljud. Läkarna började sakta byta meningar med varandra. Det blir 5.4 – sade den ena. Även 5.6.3 och 5.6.5 – sade den andra sakta. Sekreterare gjorde snabba noteringar. Sedan har vi paragraf 8.3.2 och så sätter vi 2.3 för det. Läkarna nickade att de är färdiga och framplockaren fick föra tillbaka Olle till omklädnings­rummet. Det gick bra – sade han. Olle blev lugn. Med lite lugnare röst frågade han framplockaren när börjar militärtjänstgöring. Jo, det är lugn. Det kommer ett brev till Dig så småningom. Olle har redan planerat att i lumpen får han säkert flera kompisar. Det kom ett brev efter en tid till Olle, där kunde läsas att Olle är befriad från det militära. Olle blev tyst och besviken. Pappa Holger tyckte att det är konstigt och orättvis att hans son inte får gå i lumpen. Det är ju ett mandomsprov. Mamma Ester tyckte att det var bra. Vid tillfälle sade hon till Holger med tyst röst: det räcker med de problem Olle har.

Förlåtelse. Ester satte sig, gömde ansikte i sina händer och började högljutt gråta. Det gjorde hon aldrig förr. Holger blev rädd och förvånad. Vad har hänt? Försökte trösta henne och smeka på huvudet. Hon ställde sig upp och omfamnade Holger hårt, även han henne. Det saknade han så mycket. Ester sade : vi är en familj, vi måste hålla ihop. Olle är lite handikappad. Efter att hon gråtit en stund till, började hon torka tårarna och sade: Olle glider bara mer och mer ifrån Dig, vi är isär sedan länge. Minns Du när Du bar omkring Olle och brukade säga: min kära son. Gör det inte ont Dig, vår situation? Jo, jätte mycket. Kan Du prata med Olle och be honom om ursäkt, trots att så många år ha gått. Men hur ska jag göra, hjälp mig med det – sade Holger – annars jag bryter samman och blir bara värre. Det är min dumma manlighet som har förhindrat mig att be honom och Dig om ursäkt. Dig ber om ursäkt redan nu, för alla dumheter som jag har gjort. Förlåt mig min kära Ester, jag älskar Dig. Och jag älskar Dig Holger också. När Olle kom hem, började Holger skruva på sig och visste inte hur ska han säga. Ester kom omedelbart. Pappa har något att säga Dig Olle. Holger ställde sig. De var lika långa. Jag vill be Dig Olle min kära son hemskt mycket om ursäkt för alla dumheter som jag har gjord mot Dig och mamma. Han började lipa och krama om Olle, men Olle blev tveksam, först när Ester sade: krama om pappa, då började de krama om varandra. Jag var så dum mot Dig och Din kompis och mot mamma, jag visste inte hur man ska bete sig. Ta emot min ursäkt min kära son. Ja, pappa. Jag uppskattar mycket att Du gör det. Ester och Holger blev igen man och fru. De började sova i samma säng igen.

Var är mina far- och mor- föräldrar? – frågade Olle en gång sin mamma Ester. Olles föräldrar åkte aldrig till sina föräldrar till skillnad från klasskamraterna och som berättade vilka saker de fick och hur trevligt det var. De berättade inte för Olle men han hörde det när de berättade för varandra. Olle visste knappast att hans föräldrar var från Norrland. De satt vid köksbordet, pappa Holger var inte hemma än. Olle frågade så tydligt och bestämd att mamma Ester hade svårt att vifta bort frågan. Pappas föräldrar är döda – svarade Ester nästan med upptäckarglädje och tyckte att i och med det är den delen avklarad. Men Dina föräldrar, kan vi inte hälsa på de någon gång? – frågade Olle. Mina föräldrar – ja, nej, det är ingen rolig historia för mig, och inte för dem heller. Ester började skruva på sig. Kände sig helt obekvämt. Måste Du veta det? – sade Ester – och efter en stund sade hon: det klart Du har rätt att veta.

Ester och Holger träffas. Pappa gick i parallell klass i samma skola. Det är han som upptäckte mig, men även jag fattade tycke till honom ganska fort. Vi pratade inte än. Vi gick båda i grundskolan sista år. Det var ganska mycket träffar hos olika kompisar. Men jag var inte alltid bjuden. Vi var inte de fattigaste, men mina föräldrar hade ingen utbildning och fick nöja sig med det sämst betalda och enklaste jobb. Alla tjejer i klassen har grupperat sig i olika grupper, pratade mode och trender, men jag var lite på sidan av alla grupper. Behövde inte hålla med den ena eller den andra gruppen. Men när jag blev bjuden av någon då kanske blev jag inte bjuden till andra. Jag minns som idag när jag var hos en tjej på hennes födelsedagskalas. Vi bestämde att vi alla köper henne en present och för det slantar vi in lite. Men min mamma vägrade ge mig en slant. Ska jag betala för hennes presenter? – var min mammas fråga. Jag fick ingen peng. Jag berättade det för Jonna som hade hand om att samla slantarna– att jag kan inte bidra med någon slant och kanske ska inte komma heller. Det klart att Du är välkommen och kom bara. Den viktigaste presenten för Frida är att vi kommer. Det att vi köper en present är på andra platsen. Det var bra på festen, där var också Holger och vi hann byta några ord. Han tittade på mig noga. Jag var så arg på min mor kanske inte för pengarna men för det att hon vägrar mig att vara ungdom som alla andra. Jag minns att jag grät på natten. En annan gång blev jag bjuden till en annan tjej, då skulle var och en köpa en liten present. Min mor vägrade ånyo mig en slant. Jag gick med gråt i halsen till far och han svarade: pengar då är det mamma. Jag ger henne varje lön och jag har ingen. Han visade ingen större medkänsla för mig. Alla hade med sig små presenter utom jag. Det blev så olycklig, hennes föräldrar var med när hon tog emot presenter och jag hade inget att komma med. Jag ville ordna en fest för kompisar hemma hos oss. Men mor sade definitivt nej. Jag började tycka illa om min mor. Hon skrek på mig för det jämna. Hon slog mig i revbenen och jag hade ont ett par dagar. Far var likgiltig. Jag grät nätterna långa. Jag bad mig inte till världen – tänkte jag på nätterna och grät. En gång var jag hos en kille på fest, som vanligt utan present. De hade väldigt fint hemma. Hans föräldrar var relativ rika. Vi skulle grilla korvar. Jag minns när hennes far tittade på mig med förakt. I hans ögon var jag människan av sämre sort. Jag visste inte var ska jag gömma mig, men låtsades att jag inte ser det. Det var Holger som vänlig pratade med mig. Han berättade om något jobb som han skulle få efter skolan. Jag var så ledsen att jag knappt uppfattade vad han sade. Vi gick tillsammans ut från festen. Han följde med mig till huset där vi hade en lägenhet. Jag bestämde mig att jag inte ska gå flera gånger på fester till kompisar, därför att det så pinsamt för mig. På fritiden hjälpte jag gamla människor att handla och bära kassar och tjänade några kronor. När mor märkte att jag hade pengar krävde hon att jag ska betala en del för mat och hyra. Jag vägrade. På natten hon plundrade mina fickor och jag blev av med mina kära små slantar. Jag började hata henne. Varje gång någon ville bjuda mig till sig tackade jag artig nej. En kille bjöd alla och mig till sig, men jag tackade nej. Han sade: Ester, jag behöver inga presenter, tänk inte på det. Jag vill att Du ska komma. Men jag tackade nej. Jag var skadad. En natt vaknade jag och såg mor plundra mina fickor. Jag låtsades sova. Jag hade inga pengar. Jag slutade hjälpa folk att bära kassar därför att det var ingen idé att göra det och sedan bli av med pengarna. På morgonen vid frukostbordet frågade hon gång på gång var har jag gömt pengarna. När jag reste mig från bordet började hon skaka om mig, ”var är pengarna?”, sparkade mig med sina träskor på smalbenet. Det gjorde hemskt ont. Jag har ett ärr efter det. Far tittade i sin tallrik och reagerade inte när mor misshandlade mig. Skrek på mig och använde fula ord. Mor klådde mig en och annan gång för ingenting. Hon krävde pengar från mig. Jag var hennes hatobjekt. En gång fick jag ett sånt slag i huvudet att jag förlorade medvetandet en sekund. Hon slog mig mer och mer och hårdare och hårdare. Efter det började jag tänka på det att rymma hemifrån. Vart? Vet inte. Men rymma för att bli av med mor och min  likgiltige far. Jag försökte gömma mina blåtiror. Holger kom i skolan flera gånger fram till mig och vi små pratade. Han sökte upp mig ibland på kvällarna och snurrade rund vid mitt hus tills jag kom ner. Jag tyckte mer om mer om honom. Han hade stora planer att när han får jobb då ska han börja spara för att köpa hus och hans föräldrar hjälper honom genom att han skulle bo gratis och äta gratis. Det var pinsamt för mig att han ville nästan locka mig till sig genom de planerna – att köpa mig. Till sist bestämde jag mig att inte träffa Holger flera gånger. Jag var mycket lägre på den sociala skalan än han. Mor bokade redan något jobb åt mig direkt efter skolan och hennes plan var att min lön skulle gå direkt till henne. Till sist berättade jag för Holger om min eländiga situation och att jag tänker ge mig i väg. Vart ? – var hans stora förvåning. Vart? Jag passar inte in i den miljö jag lever. Jag sade till honom att förmodligen ses vi aldrig mer. Jag försvinner, det är inte synd om mig. Holger ville hålla mig i handen med jag tog bort hans hand. Ingen idé att börja med vår vänskap, den har ingen framtid. Holger var förtvivlad. Jag gick till en gumma som jag brukade hjälpa till med att bära kassar och handla. Jag fick liten slant. Kan jag få städa lite hos Dig – frågade jag. Till sist sade jag till henne: kan Du ge mig lite pengar? Det är inget lån, Du får aldrig de pengarna tillbaka, jag tänkte ge mig i väg söder ut. Idag, nu. Jag är jättedåligt behandlad hemma, förnedrad, misshandlat och bestulen. Kära nån – sade gumman och omfamnade mig. Hon tog sin handväska och plockade portmonnä. Plockade fram pengar och sade: ta allt, jag klarar mig till pension. Hon omfamnade mig en gång till. Jag tackar Dig att Du hjälper mig från eländet – sade jag. Tro på de goda människorna och ignorera de dåliga – sade gumman. Jag gick ut och smög mig sakta mot det okända. Jag gick förbi Holgers bostad. Som en sista avskedshälsning. Han måste ha upptäckt mig och gick ut direkt. Ville prata. Ingen idé. Jag går min väg – sade jag. Jag går med Dig – sade han. Är Du från vete? Och Ditt nya jobb och Dina föräldrar? Jag går med Dig – upprepade han. Vi åkte tåg. Fuskade med biljetter. En konduktör sparkade Holger i ryggen när vi blev förpassade och steg av tåget. En annan konduktör ertappade oss utan biljetter och började slå Holger. Parasiter, ohyra – kallade han oss. En man med sorgsna ögon som stod bredvid i korridoren och rökte en cigarett tog konduktören i armen. Låt bli dem, annars får Du strax en omgång om Du rör henne eller honom. Han tog konduktören så stark i armen att han nästan tappade balansen. Han insåg att han inte vinner. Vi fick fortsätta. Cigarettmannen pratade inte med oss men försvarade oss. En annan konduktor lät oss fortsätta och gav oss halva av sin smörgås som vi delade på två och åt. Han berättade att de fick ett barn nyligen en liten tös. Han berättade i detaljer om flickan och sin fru. Han kunde byta blöja på flickan. Han älskade dem. På en förmiddag kom vi till någon större järnvägsstation. Vi var törstiga och hungriga. Vi ville samla tankarna om oss. Drack vatten på toaletten. Vi satte oss långt från andra människor för att bli osynliga i väntsalen som också var en restaurang. En servitör påpekade det att det är reserverat. Sätt Er där vid gubben- där är ledigt. Vi ville vara för oss själva, men vi satte oss bordet bredvid gubben. Gubben var en äldre man, åt sin smörgås och läste någon tidning som Holger listade ut som ”…dels Blad” och så var det ett ord om Göteborg. Vi började viska med varandra, när mannen lagt åt sidan sin tidning, vände sig till oss: vad trevligt att få lite sällskap. Ni är på resan som jag. Vi vågade inte säga något, men kände att han är vänligt inställd till oss. Han åt sin stora smörgås och pratade samtidigt. Vill Ni ha en smörgås? – frågade han. Det är oförskämt av mig att äta själv och inte dela med mig en smörgås med Er. Han vinkade åt en servitris som kom direkt. Jag vill bjuda mina nyvunna vänner på en smörgås, alltså det blir två smörgåsar. Ja, tack – sade servitrisen som inte var mycket äldre än Ester. Vi har förresten varm mat nu också. Idag är oxbringa med rotmos och skivad gurka – berättade servitrisen. Då kanske får jag bjuda på det varma – sade mannen och vände sig till oss. Vi nickade mycket försiktigt utan att säga ett ord. Då blir det 2 gånger oxbringa och två glas mjölk och en flaska vatten – beställde den gode mannen. Han kanske vill ha på något sätt något från oss – tänkte vi. Utnyttja oss. Vi var sårbara. Han kanske märkte att vi är ett par utsatta människor. Flyttade på sin stol för att vända sig lättare till oss och prata. Han avvaktade en stund och tittade på oss om vi vill säga något. Jag sade: tack att Du bjuder oss på mat. Det är bara trevligt – svarade han. Så började han berätta om sig själv. Den här järnvägsstationen är en del av mitt liv. Här har jag för första gången sett min käraste fru. Här har jag pratat första gången med henne. Jag såg på ett ögonblick att hon är mitt liv. Hon var med sina två tjejkompisar. Hon hade en fin fläta. Hon var 23 år gammal och jag var 18. Jag gick fram till  till henne, jag var så torr i munnen att jag befarade att jag inte kommer att kunna säga ett ord. Jag sade: ursäkta hur mycket är klockan? Hon vände sig till mig och svarade. En av hennes kompisar kom till min undsättning och frågade om jag också ska på tåget som de. Jag var helt snurrig i bollen, jag vet inte vad jag sade. Men har Du biljett? Nej, alltså. Då måste Du köpa. Kom – sade en av kompisar – gick med mig till luckan och jag skulle köpa biljett. Men var? På vilket tåg? Vilken klass? Jag tittade på den kompisen och hon sade vilken biljett och var och när. Tack för hjälpen – tänkte jag. Vi var strax alla fyra på perrongen och jag pratade med min blivande fru Louise. Jag bad att få presentera mig för Louise och hennes kompisar. På tåget hjälpte jag alla att placera ryggsäckar och bagage på hyllorna. De två kompisarna satte sig vid fönsterna och pratade med varandra. Det märktes att de ville ge oss en chans. Jag pratade och pratade med Louise för att fånga hennes uppmärksamhet. De två kompisar fnissade lite omärklig och tittade noga ut genom fönster för att ge oss tid. Efter en längre stund när Louise märkte att jag tappat huvudet  p.g.a. henne och lade hon sina händer på sina lår och sade: då ska jag berätta för dig vilken bok jag har läst på sistone. Allt var som i en saga. Vi fick en son och han har familj och 3 barn. Ett av hans barn har  familj och ett barn. Kompisarna blev våra vänner för livet. Vi fick inga flera barn. Vi var så lyckliga. När Louise fyllde 50 år började hon lida av trötthet, sov ibland på dagarna. Gick till läkare. En läkare nonchalerade henne. Du är lat, ta Dig i krage. En annan konstaterade att Louise har dåliga blodvärden och är utarbetad. Ordinerade sjukskrivning och vila en månad. Men det blev sakta sämre och hon orkade mindre och mindre. Det blev jag som skötte allt. Hon fick cancer i magen låg mycket på sjukhuset blev mycket mager och blott 52 år gammal dog hon. Jag var då 47. Jag är 65 nu. Så det var 17 år sedan. Därför jag kommer hit ofta. Vi hade hunnit nästan rensa tallrikar när mannen upptäckte att vi har för lite dricka. Han gick fram och hämtade en till flaska med mjölk. Han gick som en uppdragen docka. Vankade sig fram. Hur ska vi tacka honom? Frågade jag Holger. Vi sträcker handen och tackar – sade han. Gubben är en god människa behandlade oss som vilsekomna barn och gav oss mat. Han uppehöll sig en stund hos servitrisen. Vi såg att han betalade. Kom med en extra flaska mjölk. Ta det som Ni har på resan. Om en stund kom servitrisen med paketerade 2 stora smörgåsar för oss. Det kändes pinsamt att vi sade nästan ingenting om oss. Men vi hade ingenting att komma med. Vi reste på oss, jag sträckte handen och tackade så mycket för maten, men mest ville jag tacka att mannen behandlade oss så väl som människor. Sedan kom Holger närmare och skakade hand med mannen och tackade honom för allt. Vänta – sade mannen – han tryckte i Holgers hand 50 lapp och sade: älska alltid henne så mycket som jag har älskat min Louise. Han insåg att vi är ett par. Vi reste oss och gick ut till perrongerna. Vi visste inte vad ska vi ta oss till. Det var passagerartåg, det var godståg. Någon skrek: Järnvägsknuten och andra svarade: Hallsberg beredd på tvåan. Det gick järnvägsfolk hit och dit. Ska det söderut frågade Holger. Nej, det blir det här godståget. Får vi åka med gratis – frågade Holger. Järnvägsgubben blev förvånad men såg en pojke och en tjej, de gör väl inga dumheter, ryckte på armarna, viftade med handen och sade hoppa på. Vi var på väg att klättra upp när han skrek: ta den vagnen i stället och pekade på en annan vagn. Där hade de hästar och det är lite hö kvar. Hoppa på, den ska strax klareras. Holger lyfte mig, jag var rädd att tåget skulle börja rulla. Sedan klättrade han upp med möda och min hjälp. Vi upptäckte lite hö, gamla hästtäcken ,en säck med hästmat och en matta. Perfekt för oss. Järnvägsgubben kom och ropade: Du lyfter haken och stänger dörren. Tack, tack goda människor.

Olle grät redan i ett par minuter. Tårar rann från hans kinder. Mamma jag älskar Dig så mycket – sade Olle genom tårar. Ska jag berätta lite till? – frågade Ester. Ja, – sade Olle – jag vill veta. Vi bäddade åt oss i godsvagnen. Det luktade häst och deras bajs, men det gjorde oss inget. Vi var mera säkra på oss, vi hade smörgåsar och en flaska vatten. Den varma maten som den gode mannen bjöd oss på gjorde oss till människor igen. Tidigare kände vi oss som hungriga vilda djur. I denna godsvagn kysstes jag och Din pappa Holger för första gången varandra som ett par gör. Jag sade till Holger: Du har offrat Ditt trygga liv för att vara med mig. Jag tackar Dig så mycket. Jag ville säga: Holger jag älskar Dig. Men han sade direkt till mig: jag valde liv med Dig därför att jag älskar Dig. Och jag älskar Dig – svarade jag. Det var början på vårt kärleksliv, det var början på vårt gemensamma liv. Tåget gick och gick. Det dunkade mot rälsen men vi sov bra i vagnen. Tåget stannade då och då och rullade vidare. Vi sov. Till sist vaknade vi och konstaterade att tåget står stilla sedan länge. Vi åt en smörgås som vi delade på och sparade en. Drickat var slut. Vi lämnade flaskan och började spana om vi skulle hoppa av. Öppnade tunga dörren lite och kollade läget. Inte en människa. Vi visste inte var vi var. Pappa hoppade av först försiktig sedan han hjälpte mig ner. Det var järnvägsspår överallt. Så plötsligt dyker fram en gubbe med nästan hotande blick: vad gör Ni här? Vi söker jobb – svarade Holger blixtsnabb. Ja, men det är inte här – svarade järnvägsmannen – gå dit bort till det blåa huset. Tur för oss att han inte tillkallade polisen. Vi gick till det blåa huset. Var mycket folk där. Söker Ni jobb? – frågade en och annan. Söker Ni jobb? Ja, det gör vi. Till sist kom vi fram till en man som satt bekvämt bakom skrivbordet. Han hette Tore och var personalchef eller arbetsfördelare. Bredvid oss stod det minst 5-6 personer i arbetskläder. Kan Du köra vagn? – frågade Tore. Vi visar och lär honom – sade en annan på bruten svenska. Ok – sade Tore – det här är Vlad, han ska visa Dig allt. Vlad ryckte i Holgers kläder, kom. Ett ögonblick – sade Tore – Är Ni ett par? Ja, svarade jag – jag söker också jobb. Då vet jag – sade Tore – Vlad Du kan ta din nya kompis och gå. Klockan var lite över 6 på morgonen. Ingen frågade om namn eller adresser. Jobba på, det är det som gällde. Ja, vad ska vi hitta åt Dig? Tore tittade frågande på den kvarvarande skaran men fick ingen respons i deras blickar. Så gick en kvinna förbi och Tore ropade Kia, kom hit en stund. Kia vände och ställde sig framför Tore som satt så bekvämt i sin fåtölj. Vi har en arbetssökande – sade Tore – Vad heter Du förresten? Ester – sade jag. Kia finns det något som Ester kunde hjälpa till hos Er i köket? Ja, det finns det, Gunilla är sjuk igen så vi har jobb så det räcker och lite till – sade Kia med leende och tog med sig Ester. Innan Ester gick kom 2 killar till och de andra kastade sig på dem: söker Du jobb? Söker Du jobb? Det var som i en saga i en vacker dröm. Goda människor hjälpte oss och plötslig var vi på god väg att känna oss fria genom att vi tjänade pengar. Vi visste inte vad vår arbetsgivare heter, vi visste inte vad staden som vi hamnade i heter. De mottog mig väl i köket och satte mig direkt i arbete. Holger jobbade också. Där var många invandrare. Någon frågade Holger var bor Du någonstans? Vi har ingen bostad än- svarade Holger. Ska Ni bo på gatan, vad? Vet Du någon som kanske kan hyra ett rum? Nej, men han där kanske vet. Det gick ett rykte i djungelposten att det är en som inte har någonstans att bo. Innan dagen slut kom en man till Holger, elegant klädd som jobbade på kontoret; han  sträckte ut handen, Hej Stellan – heter jag. Holger. Är det Du som inte har någonstans att bo? Ja – sade Holger. Jag och min flickvän Ester, vi är två. Jag vet inte säkert men vi har bott tillfälligt hos en från Estland. Helt ok. Här får Du adressen Trädgårdsgatan. Jag minns inte numret. Gatan är inte så lång och Ni kan fråga er fram. Lycka till – sade Stellan och gick tillbaka till sitt arbete efter 30 sekunder. Jag var så rädd att inte hitta Holger, men när dagen var slut och jag började se mig omkring  då såg jag chefen Tore som sade: Din man kommer strax hit. Han jobbar på C4. Stå kvar, jag hämtar honom. Han stötte på Vlad. Var är Din nya kompis? Hämta honom. Vlad hämtade Holger. I morgon kl 6.00 Holger – ropade Vlad. Ja, jag kommer. Vi såg varandra och var lyckliga. Men var ska vi bo? Var är vi? Holger berättade om bostadstipset. Vi gick till Trädgårdsgatan och hittade ett hus som en man från Estland ägde. Vi knackade på. Det stod framför oss en lång man på minst 2 meter. Jo, jag har ett ledigt rum, egen ingång på baksidan, badrum men inget kök, men Ni måste betala. Vi var överlyckliga. Vi var trötta. Vi var inte vana att arbeta 8 timmar. Gick till en ICA-affär och köpte lite mat. Vår flykt från elände slutade så lyckligt. Vi hade varandras kärlek. Vi hade arbete. Vi hade mat. Vi hade pengar. Tänk Olle att den som pratar att pengar har ingen betydelse – han pratar strunt. Allt tack vare goda människor som vi mötte på vägen. Ett par dagar efter gick en man som heter Vikström som var ca 64 år gammal med nedsatt hörsel från personalavdelningen runt och samlade uppgifter om de som började arbeta nyss. Han ropade på några och runt honom blev 4-5 man som skulle bli tillfrågade om för- och efternamn, adress. Vlad var med. En som var färdig skrek till en kollega ”Du Fredrik Carlsson” samtidigt som Vikström just frågade Holger om hans namn. Så Vikström skrev i sitt block att pappa heter Fredrik Carlsson. Pappa ville gå och räta till men Vlad sade bestämd ”Du, nu måste vi fortsätta jobba.” Pappa ville först ändra det, men sedan kom han på ”asch, det spelar ingen roll, det är bättre, då hittar de mig inte.” Två år efter gick pappa med sina 3 foto och ifylld blankett till Posten och frågade om ID-kort. Kom postkontoret föreståndare. Har Du något intyg från pastorsexpeditionen – frågade förestån­daren. Nej, men på mig har jag lönespecifikationer. Pappa tog fram några sådana. Har du jobbat länge där? Var frågan. Nästan 2 år. Det är Ok, det räcker. Så pappa fick Id-kort med namnet Fredrik Carlsson. Pappa har också bakom sig det gamla livet.

Olle slutade gråta. Mamma – sade Olle – jag älskar Dig och pappa så mycket. Jag har redan bestämt mig. Jag vill inte träffa Dina föräldrar. De som misshandlade Dig. Jag har det bakom mig käre son, – sade Ester – men jag vill inte veta av dem. Innan Du var född kom en polisman hem till oss och frågade om de får berätta var vi bor. Det var mina föräldrar som sökte mig. Men jag sade till polismannen: av personliga skäl vill jag inte veta av dem. Senare mot natten när Olle sov berättade Ester för Holger att hon har berättat för Olle deras historia. Ester, jag älskar Dig, kom till mig – sade Holger.

Gamla kompisar. En gång på våren gick Olle en av gatorna till centrum och såg på lång håll att det är Roger som går mot honom. Han bar med sig sin fiol i fodralet. Roger gick i samma klass som Olle och bråkade aldrig med Olle. Han var mycket intresserad av musik och musikinstrument och en gång gjorde han föreläsning för hela klassen om olika instrument. Mycket intressant och uppskattat. De närmade sig varandra. Olle tänkte stanna och kanske prata lite med Roger. Roger hade blicken så lång borta som man kan ha och tittade förbi Olle som om han inte fanns. Olle sade hej, men fick inget svar. Sade hej en gång till, men Roger fortsatte titta långt bort och gick vidare. Så var det med nästan alla gamla skol­kompisar. Tjejer låtsades att de inte ser Olle. Men undantag fanns. Emma, vacker lång ljushårig tjej sade alltid först hej till Olle när de möte varandra på stan eller på Domus. Hennes pappa var läkare i den lokala läkarmottagningen och hennes mamma var sjuksköterska på ett sjukhus. Bosse, som var son till stadens notarius publicus hejade alltid på Olle. Olle brukade köpa sig en glass då och då, annars var han mycket sparsam med pengar och räknade hela tiden hur mycket pengar han har. Han upptäckte att priserna går upp, visligen löner också, men även skatter. Priset på glass gick också upp. Glass det var det enda lyx han unnade sig. Så gick han en lördag förmiddag till konditoriet för att kolla hur mycket glassen kostar där. Det var mycket folk, lite trängsel. Olle krockade med någon. Nej, men tjena Olle. Tjena Christoffer. De skakade hand i en hel minut och var mycket glada att de stötte på varandra. Gamla mattekompisar från högstadiet. Kom ska vi sätta oss och ta kaffe – sade Christoffer. Har Du tid? Ja, det har jag – svarade Olle. Sätt Dig här, jag fixar kaffe åt oss – sade Christoffer. Olle tyckte att egentligen borde han som arbetar bjuda på kaffe, men nu blev det så. Olle var nyfiken vad Christoffer gör och han i sin tur frågade hur går det för Olle. Det var flera år sedan som de såg varandra. Christoffer har tagit studenten, började studera på KTH och flyttade till Stockholm. Jag hyr ett litet rum privat för dyra pengar, men jag har nära till skolan. Det är inom tullarna. Är det svåra ämnen som Du studerar – frågade Olle. Tillämpad matematik. Det är mycket att plugga. De flesta föreläsningar går på engelska, så det måste man behärska, p.g.a. att många föreläsare är från utlandet. Även vissa svenska professorer föredrar att föreläsa på engelska, då mesta del av tiden pratar de engelska och skriver engelska. Man får inte ta något extra jobb – berättade vidare Christoffer – som många gör, för att man då inte hinner plugga. Vi hade algebra och mycket matematisk funktionsanalys och metoder – berättade Christoffer. Är det svårt? – frågade envis Olle. Du skulle klara av det Olle, det är bara att det är så mycket att dygnet inte räcker till. Olle kände sig smickrad av det att Christoffer sade att han skulle klara av det. Lite som att ta ut en växel i förskott. Och så olika partaj i kåren så att tiden inte räcker till. Men mina föräldrar hjälper mig ekonomiskt och jag tar fullt studielån. Nu är jag ett par dagar hos föräldrar, då mamma fyller år. Hur är det med Andrzej – frågade Olle. Han studerar matematik på Stockholms Universitet och det går bra för honom. Vi brukade träffas mycket förr, men nu har han en tjej som också studerar matte, de håller ihop ganska tätt, så jag ser inte honom så mycket längre. Jag vet att han var hemma hos Dig efter skolan på en liten grillfest och Din farsa dummade sig mot honom och hans föräldrar, så han stack illa kvickt – Christoffer nästan garvade. Olle blev ledsen. Be honom om ursäkt för mig  när Du träffar honom – bad Olle. Jaa, ja, det är så många år har gått. Strunt samma – tyckte Christoffer – men jag ska göra som Du vill. Christoffer frågade Olle om hans liv och jobb. Olle berättade att han jobbar på den stora bilfirman och hur mycket han tjänar. Då är Du rik – skrattade Christoffer. Kaffe tog slut och Christoffer fixade påtår. De pratade och pratade tills Christoffer sade: jag måste köpa tårta till mammas ära. Även farmor och farfar skulle komma för att fira mamma. De skakade tass och kramade om varandra. Ha det bra, ha det bra. Olle var jätte glad att han träffade sin gamla kompis Christoffer och att de kunde prata så mycket. Han gick ut glad och glömde att han skulle köpa sig en glass.

Lena. Olle gick hem mycket glad över träffen med Christoffer och hoppades att han  även skulle få kontakt med Andrzej. Han tänkte på sitt liv. Christoffer tyckte att Olle är jätte- bra på matte men långsammare. Det är Olle som löste uppgiften som de inte kunde. Inte ens matteläraren Anders kunde det. Olle fick ett yttre och inre leende, tack vare träffen med gamla kompisen Christoffer. Dagen efter söndag var fint väder och Olle bestämde att han ska gå på stan och köpa sig en glass. Han var full av glädje, lite med ett leende i ansiktet. Konditori var stängt på söndagar så Olle fortsatte till en Pressbyrånaffär för att köpa sig en glass. Han gick in i den lilla affären. Där fanns endast en person, en tjej bakom disken som utnyttjade tillfället att det inte fanns någon kund och läste någon damtidning. Hej, hej hälsade Olle. Hej, vad får det vara? En mjukglass, tack, det ska smaka bra – sade Olle. Med strössel på, frågade expediten. Ja, tack. Olle stammade ingenting. Olle fick sin glass med karamell­strössel. Läser Du en damtidning – frågade Olle. Ja, det är min lilla förmån att läsa de olika tidningar när det inte mycket kunder. Det är många intressanta berättelser som är kul att läsa. Vad heter Du? – frågade Olle. Lena. Lena sträckte handen, presenterade sig. Olle – blev svaret. Lena visade Olle motortidningar och frågade var han arbetar. Jag jobbar på den stora bilfirman – berättade Olle. Vi har  tidningar på arbetet, men jag hinner inte läsa så mycket. Lenas leende var tilldragande. När slutar Du? – frågade Olle. Kl 19. Vad då, tänkte Du komma hit när jag slutar? Olle började trassla in sig och blev så röd i ansikte att Lena började små fnissa. Det blev så obekvämt för Olle att han tackade för glassen och gick. Har jag dummat mig? – tänkte Olle. Han gick en bit och tänkte att han kanske ska vända om och förklara sig för Lena att han inte menade illa när han frågade när hon slutar. Han försökte fatta mod och gå tillbaka men modet svek honom. Glassen var slut och Olle kände sig så torr i munnen. Han tänkte att Lena är så snäll och vacker och det är tråkigt  att Olle har dummat sig. Olle gick kors och tvärs på gatorna och kunde inte bestämma sig hur han ska göra. Så gick han en runda till förbi Pressbyrån, men låtsades att han inte ville titta in. Så vandrade han lite planlöst utan att märka att klockan var lite över 19. Skyndade till Pressbyrån igen för att förklara sig att han menade inget illa. Lena har säkert gått – tänkte Olle. Men när han kom fram såg han att Lena precis stänger Pressbyrån. Hej – sade Olle blygsam. Hej, vad trevligt att Du kom – svarade Lena – jag trodde inte att Du skulle komma. Olle ville förklara sig, men det behövde han inte. Lena pratade ganska mycket, men sakta och vänligt så att Olle inte hade svårt att fatta varje ord som Lena sade. Hon var glad att Olle kom. De gick gatorna åt ena och andra hållet. Det var tomt på folk, alla affärer var stängda. Stadens invånare var hemma. Lena frågade Olle och han svarade och berättade om sig själv. Han berättade om sin kompis Christoffer som studerade på KTH i Stockholm. Det höjde hans status i Lenas ögon. Kan vi gå åt mitt håll? – frågade Lena. Mina föräldrar, värst mamma, kan bli oroliga om jag kommer för sent – sade Lena. Till sist kom de fram till Lenas bostad. Olle ville fråga om de kan träffas igen, men blev röd i ansikte och kunde nästan inte säga något. Men Lena märkte det och hon var räddaren i nöden. Du kan gärna komma imorgon om Du vill kl 19 när jag slutar arbeta. Olle ville säga ja, men nickade energiskt ja, som gjorde att Lena av glädje gav honom ett vackert leende. God natt, god natt. De skildes. Olle gick hem sakta, lite förändrad och fundersam. Han kunde inte sova. Vred sig en gång till ena sida sen till andra. Ingenting hjälpte. Han satte sig på sängen. Tänkte mest på Lena. Han upptäckte att hela världen snurrar rund Lena. Lena är mittpunkten. Berättade för mamma att han blev bekant med en tjej som heter Lena. Köp en blomma och gå till henne – sade Mamma Ester – visa på det viset att Du tycker om henne. Hmm. Hur gör man det? Olle gick till en blomsteraffär, kollade blommor, tills en tjej som jobbade där frågade om hon kan hjälpa till. Hon gick i parallell klass i samma skola som Olle. Nejlikor är finna men ska det vara för en kvinna eller man eller familjen – frågade hon. En tjej – svarade Olle. Då en röd ros passar kanske bäst. Olle nickade ja. Ska vi ta lite grönt till det? – kom frågan. Olle visste inte ens vad det betyder men nickade ja. Olle betalade och gick ut. Det var lite tid kvar till 19. Olle svettades och gick fram och tillbaka och visste inte vad han ska ta sig till. Bestämde sig för att gå i rask tak på gatan utan att förlora sikte på Pressbyrån. Plötsligt såg Olle att Lena går ut och börjar stänga affären. Nu gäller att skynda sig. Lena började gå innan Olle var framme. Olle ropade: Lena. Hon vände sig om och stannade med leende. Olle visste inte vad man säger när man ger en kvinna en blomma. Det är för Dig – sade Olle. Lena var glad och rörd. Tack så mycket. De gick åt ena och andra sidan. Ingen av de upptäckte att det blev sent. Mycket senare än dagen innan. Det började bli skymning. Jag måste hem – sade Lena. Vid hennes bostad när de skulle skiljas frågade Lena: kommer Du imorgon? Olle nickade energiskt och var helt röd i ansikte. Lena gav Olle en snabb kyss på kinden och sade god natt. God natt.

Hemma hos Olle frågade mamma Ester om det gick bra med blomman. Olle berättade att allt gick bra och att de ska träffas igen ikväll när Lena slutar jobbet. Var väldigt snäll mot henne, skratta först när hon börjar skratta. Det som är roligt för Dig är kanske inte alls roligt för henne. Går Du med henne då ska Du inte vara längre än en halvmeter från henne. Titta henne rakt in i ögonen om Du tycker om henne. Var försiktig. Det är så lätt att strula till i bekantskapen. Olle fick lite små råd och var väldigt glad att hans mamma ger honom stöd. Även pappa Holger sade: lycka till. De träffades varje dag på kvällarna. En lördag hade Lena ledigt, då var de tillsammans från tidiga morgonen hela dagen. På dagen när de blev hungriga började de snegla på en korvkiosk. Äter Du något från korvkiosken ibland ? – frågade Lena. Nej, jag äter nästan alltid hemma, men vi kan köpa oss något – föreslog Olle. Det blev en lättnad för Lena. Hon berättade att hon köper något i korvkiosken, men sällan och spontant bara om hon känner sig mycket hungrig. Annars får jag som Du mat hemma. Min mamma – berättade Lena – har lärt mig en del, så ibland det är jag som lagar middag. Min pappa är alltid jätte glad och berömmer mig. De berättade för varandra att de inte har något syskon och det är lite tråkig, men jag har flera kompisar – sade Lena. Olle bjöd Lena på maten. De köpte en tjockkorv med bröd var, gurka och rostad lök på. Och dricka. Pucko för Lena och ramlösa för Olle. De satte sig på en mur som fanns vid kiosken och åt tillsammans. Det var första gången som de åt tillsammans. Lena blev lite kladdig om händerna, men Olle tog sin ramlösa och hjälpte till tvätta Lenas händer. Det var strålande att använda lite ramlösa och få händerna rena – tyckte Lena. De berättade för varandra om sina föräldrar och hem. Hos mig – berättade Lena – då är det morsan som dikterar villkoren. Pappa bara säger ja, ja. Jag har aldrig sett honom opponera sig – sade Lena. De skrattade. Det är inte mycket bättre hos mig – sade Olle – men de diskuterar. Man måste ha en dialog – sade Lena. Ja, man måste ha en dialog – bekräftade Olle. Lena tittade rakt upp i Olles ögon och Olle tillade i Lenas ögon. Hon blev allvarlig en liten stund och han också. Han upptäckte att hon har vackra blåa ögon. Nästan nuddade Lenas hand med sin. Hon tittade i marken. De kom bra överens. Hittills.

Hemma berättade Olle mer och mer om Lena  för mamma Ester. Även far Holger fick veta. Var väldig snäll mot henne – uppmanade alltid mamma Ester Olle. Du får gärna bjuda hit henne, om hon godtar Ditt erbjudande. Jag ska ha lite småkakor, saft och kaffe i beredskap –  det har vi alltid. Även smörgåsar kan vi fixa. Olle blev jätteglad av det stöd han fick från sin mamma.

Lena hemma hos Olle. Så kom de tillsammans hem till Olle. Holger var redan instruerad att han ska bara säga välkommen, hej, var så god och bara vänligt le. Inget mer. Inga frågor. Lena blev presenterad för Olles pappa och mamma. De stod i korridoren en stund och pratade. Dvs. Lena pratade med Ester. De hade lätt att prata. Var så god, stig på. Alla fyra satte sig vid bordet. Mamma Ester började göra kaffe och tog fram småkakor. Utan Ester vid bordet blev det tyst. Pinsamt tyst. Till sist sade pappa Holger: vacker väder. Olle berättade för far (om han inte visste) att det grönt överallt. Äntligen kom det kaffe och små kakor. Lena stannade en bra stund hemma hos Olle. Han visade henne också sitt rum och planscher med funktioner som han ritade. Sedan följde Olle hem Lena. Vid hennes bostad ville Lena ge Olle en kyss på kinden, men Olle fångade henne i sina armar och tryckte hård till sig. Även hon tog händerna rund Olles huvud och viskade: wooow jag går sönder. När de släppte varandra, tittade de allvarligt på varandra och Olle höll Lena i handen. De ville inte gå ifrån varandra. Vi syns imorgon Olle – sade Lena. God natt god natt. De träffades varje dag. De var upprymda av lycka, glädje och hoppet.

Midsommar. Det närmade sig mot midsommar. Alla var glada och trevliga. En varm kväll gick Olle och Lena en promenad och stannade vid en äng i närheten av badet, där Olle simmade. De satte sig på gräset och pratade. Olle började plocka små blommor, klöver och långa grässtrå. Vad blir det? – frågade Lena. Du ser strax – svarade Olle. Det blev en lång fin fläta och sedan en krans. Lena avvaktade. När Olle var färdig satte han kransen på Lenas huvudet. Hon var så glad. Olle tittade djup i hennes ögon och sade: min vackraste Prinsessan. De höll varandra i händerna och var mycket rörda. Jag måste säga något till Dig Lena – sade Olle. Är Du helt bergis Olle – sade Lena mycket ödmjukt och allvarlig. Olle tog hennes huvud försiktig för att viska det. För att ingen annan ska höra. Passade på och kysste henne på kinden och runt örat. Jag älskar Dig Lena, jättemycket – viskade Olle. Lena tog Olles hand och kysste honom på handen. De blev så allvarliga. Är Du helt bergis Olle? Olle nickade ja energiskt – som han brukade göra. Hon svarade ingenting, men tryckte sig till Olle och de kysste varandra på munnen länge med tungor, länge. Nästan att hennes kranskrona blev på sniskan. Det var hennes svar på Olles bekännelse. Det behövdes inga ord.

Olle hemma hos Lena. Olle erkände för Lena att han har litet handikapp i form av han blir så lätt stressad. Då börjar jag stamma. Det bryr jag mig inte om – svarade Lena. Min käraste Lena – svarade Olle. Även Lena berättade hemma att hon har träffat en trevlig man och kanske kommer hem med honom någon gång. Lenas pappa Bosse tyckte ja, jo, visst varför inte. Ja, visst – sade även mamma Bodil. Innan Lena hann svara något frågade mamma Bodil om han studerar eller är färdig med studier. Är han ingenjör eller läkare? Bodil hade höga tankar om sig själv och Lena och tyckte att Lena måste göra ett bra parti, mycket bättre än hon har själv. Så kom de en kväll tillsammans till Lenas hem. Lenas pappa sträckte handen till Olle och de presenterade sig för varandra. Strax kom mamma Bodil och man kunde se att hon är mer och mer besviken för varje sekund som gick. Det är Olle mamma. Hon sträckte ut handen men mycket motvilligt. Ställde frågor till Olle om studier och yrke som fick honom ur balans. Frågorna kom fort och på varandra. Han började stamma och blev blå i ansikte. Mamma sluta med Dina frågor – sade Lena – men mamma Bodil bara fortsatte. Olle blev skakis. Vi kommer senare när Du lugnat ner Dig mamma – sade Lena. Kom Olle – sade Lena – vi går. Och så gick de. Hon är inte klok min mamma, hur dum som helst – sade Lena. Efter en stund återfick Olle balansen och frågade vad han gjorde för fel. Jag får ursäkta henne så mycket. Morsan är helt knäpp, pucko, ingenting att bry sig. De gick till ett konditori som var fortfarande öppet. Ska vi ta te? – frågade Olle. Han köpte två te, de drack sakta. Lena var så ledsen att hon fick tårar i ögonen. Förlåt mig, min kära Olle. Morsan är inte klok. Lena min käraste, det förändrar ingenting mellan oss. Tack Olle. De höll varandra i handen. Om hon inte ändrar sig, då flyttar jag hemifrån. Men kan Du göra det? Jag flyttar till en kompis, hon bor ensam, så slipper jag vissa personer. De gick sakta mot Lenas bostad. Kom Olle. Lena drog honom åt sidan och de gömde sig bakom en häck. Där kysste de varandra passionerat med Lena som  övervägande initiativtagare.

Livet måste gå vidare. När Lena kom hem blev det livat. Mamma Bodil anföll. Hur har Du mage att dra hit en utvecklingsstörd pucko? Har Du tagit honom från ett hem för senfärdiga? Finns det inga andra män? Kanonad av otrevligheter lastad på Lena. Hon började gråta. Pappa Bosse kom till undsättning: det räcker, det räcker – sade han. Räcker? Har Du fått spader? – skrek mamma Bodil. Lena låste in  sig på sitt rum. Låg på sängen och grät. Hon skulle börja arbeta tidigt nästa dag. När Lenas pappa och mamma lagt sig i sängen fortsatte Bodil med sina utbrott. I form av frågor som riktades till Bosse. Ja, nej, jo, jo – var Bosses svar. Ännu ett utbrott mot Bosse: Du bara tar det lugn och bryr Dig inte och sover bra, vad. Så blev tyst en stund. Snart hörde Bosse Bodils snarkande. Bosse sov inte, han tänkte att inte alla är läkare och ingenjörer. Det måste finnas de som reparerar maskiner. Det är kanske inget fel på den här Olle, han blev anfallen och stressad. Därför gick allt fel. Han började tänka hur det gick med honom och Bodil när de träffades. Visst hade jag öga på henne, men det är hon som drog mig till första dansen. Släppte inte mig. Hela kvällen var jag hennes. Hon var alltid initiativrik. Bosse ångrade inte en sekund giftermålet med Bodil, men kände att han har förlorat sin manliga initiativförmåga. Det är på arbete som han var kreativ. Hemma var han nickedocka. Allt planerade Bodil, det fanns aldrig utrymme för hans mening. Lena har en del efter mamma Bodil att hon vågar och tar för sig. Hon bestämmer sig och forcerar det. En gång i tiden var omgivningen inte nådig mot mig – mindes Bosse – men Bodil ville ha mig och var fast besluten att bryta med alla som tyckte illa  om mig. Så blev det. Historien upprepar sig inte, men den rimmar ofta – tänkte pappa Bosse, som Mark Twain skrev en gång.

Dagen efter ringde Lena till sin pappas arbete. Pappa jag är så ledsen för gårdagens bemötande av Olle. Pappa älska mig, jag behöver Dig. Pappa älskar Dig – svarade Bosse. Försök få mamma att ändra sig, det är inget fel på Olle. Jag vet – svarade pappa Bosse – jag ska försöka. Det gick någon dag Lena försökte prata med mamma Bodil, men nej hon tyckte illa om Olle. Han är en idiot – sade hon – det bara att Du inte inser det. Du sårar mig djupt mamma – sade Lena. Nej, det gick inte att prata med mamma Bodil. Lena tog sina saker och flyttade till en kompis Jessica. Kastade nycklar genom brevinkast med en lapp att hon har flyttat. Lena var nu oftare hos Olle. Hon var där alltid välkommen och trivdes där. Kom så bra överens med Olles mamma Ester. Nu måste Lena bli  vuxen. Kompisen Jessica pratade om detta med Lena. Din 

mor ändrar sig säkert när hon ser att Du vill ha Olle. Lena ringde hem till mamma och försökte, men nej. Det gick inte att ändra på mamma Bodil. Lena började ge upp.

Midsommarafton. Så kom den efterlängtade fredagen. Olle och Lena träffades. Jessica var med och hennes två kill­kompisar Ingvar och Ola. Olle tyckte att de är trevliga och snälla. Det var de. De träffade Lenas andra kompisar. Olle gjorde en ny krans av blommor för Lena. Hon fäste den i håret. Du är så vacker Lena – sade Olle. Alla var med och dansade runt midsommarstången. Stora och små. Jessicas kompis Ingvar som hade öga på Jessica bjöd alla fyra till sina föräldrar hus i närheten. Men vi är så många – sade Jessica. Farsan Franz och mamma Therese är bara glada om jag kommer med kompisar. Grillanordningen var redan i gång. De blev bjudna på grillkorv som förrätt, fläskkarré färskpotatis, sallad och annat. En hel middag. Det är bara Olle som tackade nej till öl och vin. Pappa Franz som var ingenjör pratade med alla och särskild med Olle, de kom på matteämne. Olle berättade om sina matteintresse. Ja, det är faktiskt så att matematik ligger i grunden för bra ingenjör kunnande. Olle och Lena tackade för middagen och trevligt sällskap och önskade alla trevlig midsommarafton och trevlig sommar och gick. Resten av sällskapet blev kvar. Det började blir kväll och halva Sverige började bli onyktert. Ska vi gå och dansa? – frågade Lena. Nej, sade Olle. Det blir slagsmål och bråk, många redan skriker och bråkar. Lena drog Olle till något skogsparti och vidare till en äng. De satte sig vid en nisch osynliga för andra. Det fläktade lite och det var inte mycket mygg. De satt där och pratade och pratade och kysste varandra. Lena berättade för Olle hur var det i gymnasieskolan. Hon var bra på humanistiska ämne men inte så bra på matte, kemi och liknande. Hon har tänkt på att studera någon social linje, men då skulle hon behöva flytta och hon kände inte för det.   Det blev lite mörkare. Olle ställde sig på knä framför sittande Lena och sade: jag ber Dig min käraste Lena att Du blir min fru. Lena blev paff av glädje och lycka. Olle jag vill bli Din fru om Du vill ha mig – svarade Lena. Jag vill ha Dig som min fru. Jag ber Dig min blivande man kyss mig som Din äkta fru, jag vill känna försmak av paradiset som väntar oss. De kysste varandra länge. Men, kommer Du att älska mig även i framtiden? – frågade Lena. Ja, ja, ja – sade Olle och kysste Lena än en gång. De kände inte hunger. Inte törst heller. De vandrade tillbaka och bestämde sig för att gå hem till Olle. Det hördes polisbilar under utryckning, skrik och bråk. En ambulans åkte förbi. Alltså det som återkommer varje år på midsommarafton. Hemma hos Olle kom mamma Ester i nattlinne. Lena ska sova hos oss – sade Olle. Ja, visst – sade Ester. Mamma för resten jag återkommer om en stund. Lena min käraste, hur ska vi sova? Olle min blivande man, får jag sova på soffan där hos Er. Vi är inte gifta än. Olle kysste Lenas händer och tryckte till sig henne. Ja, det går bra. Mamma, får Lena sova på soffan i stora rummet. Ja, visst – sade Ester. Holger vaknade och frågade: Är Lena här, vad? Tyst, inte ett ord – sade Ester – hon ska sova på soffan. Som tur var sov alla länge och ingen störde någon. Får jag hjälpa med frukosten? – frågade Lena. De åt sakta smörgåsar, drack juice, mjölk, te och kaffe. Pratade. Holger började säga något, men Ester sparkade honom osynligt under bordet, så han slutade. Men han höll med och nickade ja eller nej för att vara i lag med andra. Efter frukosten sade Ester att de går ut på stan. Holger blev förvånad, men Esters skarpa blick övertygade honom. Man måste lämna de unga människor ensamma för att de blir sig själva – förklarade Ester för Holger. Holger insåg att det är bäst att göra som Ester säger. Hon vet bäst. Lena tyckte att Olles mamma Ester är fantastisk, det är så lätt att prata med henne. Jag och hon vi tycker lika på många områden – sade Lena. Olle var jätteglad för det, men tänkte för sig själv att Lenas föräldrar inte får glömmas. De bestämde sig att de går och dansar idag på midsommar­dagen någonstans. De värsta fyllo är trötta och sover ruset av sig. Så blir det lite lugnare på dansbanor.

På midsommardagen. De kom fram till att de åker bort till en annan ort i närheten ett par mil bort och dansar i Folkets Hus. Då slipper vi alla gamla kompisar som kan förstöra för mig – tänkte Olle. Lena gick till Jessicas lägenhet och tog på sig det bästa hon hade. Olle gjorde lika så. En fin slips lånade han från farsan. Vi ska låna farsans bil – sade Olle. Olle – sade Lena – det blir vår förlovningsdans och förlovningsmiddag. Olle kramade om Lena hårt. Wow, inte så hårt – sade hon. Men jag älskar Dig så mycket. När Ester och Holger kom frågade Olle: pappa, får jag låna bilen? Ester har vänd om sig från köket direkt. Vart ska Ni åka? Innan svaret kom sade Ester. Visst får Ni det. Ge de nycklar – sade Ester. När de gav sig i väg sade Ester: strula inte till för unga människor, hjälp till i stället. Bli glad att de vill vara tillsammans och dansa. Jag är glad – sade Holger – det bara att vad än jag säger blir fel. Ester gick till Holger kramade om hans huvud och sade: oh vad jag älskar Dig Holger min Nalle Björn. Han var så glad. De satte sig på balkongen med kaffe. Man skulle ha ett litet hus med trädgård och sitta i träd­gården en sådan dag – sade Ester. Nej, vi har det bra på balkongen med eftermiddagssol, så slipper man alla bekymmer med skötsel och annat – svarade Holger.

Förlovnings dans. Men i Folkets hus var det fullt. Tyvärr släpper vi inga flera gäster, vi har fullt – svarade vakten. Finns det något annat ställe att dansa? – frågade Lena. Jo, 100 meter längre fram, en restaurang, jättebra orkester – sade vakten. De gick dit. Vad, kostar det inträde? – sade Olle. Och sedan passar det sig att äta middag också sade hovmästaren. Olle – sade Lena – det blir vår förlovnings dans, jag betalar. Nej, nej – sade Olle – jag bara undrade. Olle insåg att ibland är det dumt att säga så och vara snål. Man kanske spar ett par kronor, men förlorar en fästmö. Dumt. Jaså, var ska vi sätta Er – sade hovmästaren – Bord 14, där sitter ett yngre par, annars har vi snittålder 50. Adam och Julia presenterade sig det unga paret för Lena och Olle. De välkomnades och de log mot Olle och Lena med. Vad trevligt. Det var mest Lena som pratade för de två. Adam var 30 och med färdig juristexamen och berättade att han arbetar på Lantmäteriet. Julia var lite yngre och också jurist och arbetade med internationella handelsfrågor på Tullverket. Min chef är helt övertygad och jag med att alla tullar är destruktiva, men han håller färgen som Tullverkets regions chef. Världen är så protektionistiskt när det gäller handel så det är verkligen mycket att göra. Alla vinner på öppna gränser, priserna kommer att justeras ner – predikade Julia – mest vinner den fattiga mannen. I slutändan det är den fattigaste gruppen som betalar mest för landets protektionism. När Adam frågade direkt Olle om han studerar eller vad han gör svarade Olle: Jag har mycket intresse för matematik, matematiska analysmetoder och den banan tänkte jag fortsätta, men jag studerar inte än. Olle har lärt sig svara, för att undvika berätta att han knappt med näbb och näppe klarade grundskolan. Adam blev imponerad och avrundade: Du har tid. Även Lena berättade om sina intressen för sociala frågor, men att hon inte bestämt sig än hur det blir med studier. De hade mycket trevligt tillsammans. Orkestern kom igång och det blev många fina låtar att dansa till. Om någon puttade en annan rygg mot rygg i dansen då blev det: förlåt, förlåt, förlåt åt alla håll med tillhörande leenden. Inga knuffar eller fula ord. Det var värt att betala entré – tänkte Olle. De beställde maten och åt koncentrerat. Alla hade beställt ett glas vin till maten utom Olle som tog mineralvatten. Dricker Du inte alkohol av principiella skäll? – frågade Adam. Nej, – sade Olle – jag tycker att maten smakar bättre med vatten. Vi är olika – sade Adam. Som tur är – tillagt Julia. Julia satt mitt i mot Lena och de pratade mycket. Om allt möjligt, som kvinnor pratar. Adam berättade om sitt arbete och vilka problem man har ibland. Under dansen har Olle än en gång bekänd, rakt i Lenas öra, att han älskar henne så mycket. Han fick svar i dansen när hon tryckte honom till sig. Tittade i hans ögon. Lovar Du Olle att Du kommer att älska mig alltid? Ja, jag ska alltid älska Dig min käraste Lena. För formens skull bjöd Adam Lena till dans och Julia reste sig nästan och med leende sade till Olle som också började resa sig: får jag lov. Med nöje – svarade Olle. De dansade bra tillsammans. Kom tillbaka till bordet och de tackade varandra artigt  för dansen. De önskade varandra lycka till i livet och tackade för en trevlig kväll, när de skildes. Olle frågade om de har långt, så skulle de få skjuts. Men Adam svarade att de har bara en kilometer och gärna går den varma natten. Hej, hej. De vinkade glatt adjö åt varandra. Lördagen tog slut Förlovningsdansen var slut. Lena skulle arbeta på söndag.

Lena bor hos Jessica. Jessica hade inte så stor lägenhet. Ett minisovrum, ett allrum, kök och badrum. Så Lena fick bo och sova i allrum. De hade trevligt tillsammans, de lagade mat tillsammans, städade tillsammans och kunde prata om allt. Lena trivdes hos Jessica. Ibland kom Olle på korta besök. 2-3 gånger i veckan kom Ingvar till Jessica och stannade över natten. De sov i Jessicas rum. Det kändes lite pinsamt i början för Lena när de på kvällen eller tidiga morgonen älskade varandra med tillhörande ljud och sedan gick ogenerade till badrummet genom allrum där Lena sov. Men Lena tänkte mest när hon hörde det, vilken lycka som väntar henne när hon blir gift med Olle och han tar henne i sin famn. Lena drömde fram olika situationer och scenarier hur de ska göra. Hur ska hon och Olle uppleva sin djupa kärlek. Min käraste Olle – tänkte hon många gånger. Ibland satt de alla tre i allrummet och pratade om skolan, kommande arbete och något examen som Ingvar pluggade till. En gång kom Ingvars mamma Therese till Jessicas lägenhet. Lena var med. Therese och Jessica kramade om varandra öm och sedan kramade Therese Lena. Lena tackade i sitt eget och Olles namn för den goda middagen på midsommarafton. Lena lade  märke till att mamma Therese accepterade att Jessica och Ingvar levde som ett halvt äkta par. Bara Lena tyckte att det är annat än hon har föreställt sig. Mamma Therese, Jessica och Ingvar tyckte att det är helt ok. Så vände sig mamma Therese till Lena och frågade om hon skulle vilja flytta till en något mindre lägenhet än Jessicas? Högst intressant, svarade Lena. Min arbetskollega Gunhild har en son Bert, som ska lämna sin lägenhet och börja studera i Stockholm till hösten. Men han ska på förberedande sommarkurser redan nu. Jag tror att han redan har flyttat från lägenheten.

Egen lya. Dagen efter kom en man till dem och frågade om Lena vill titta på lägenheten. Lite längre från centrum men billigt och bra. Hon tog den direkt. Egentligen hindrar ingenting att Du får nycklarna nu – sade mannen – men Du betalar från nästa månad. Tackar så mycket. Det kom ett kontrakt att skriva på så småningom. Mamma Ester hjälpte med gardiner och var lika glad som Lena att hon fick en egen liten lägenhet. Hon drömde alltid att hon skulle ha en dotter också, så Lena blev det lite som reservdotter för Ester. Pappa Holger hjälpte till med transporter och bärande. Olle var överlycklig och Lena bestämde att här ska de bo när de blir gifta. Olle höll hård Lena i sina armar och ville inte släppa henne av lyckan.

Giftermålet. De bestämde att gifta sig i kommunens inrättning på en fredag kl 16. Det blir borgerlig vigsel. Lena ringde flera gånger sin mamma Bodil och bjöd henne för att bevittna sin dotters lycka. Men, nej, envist svarade mamma Bodil att: Du gör dumheter som Du ska strax ångrar mycket. Men pappa Bosse försäkrade: det klart, vi kommer. Fredagen kom. Pappa Bosse tog halv dag ledigt från arbetet för att bevittna sin dotters vigsel. Han hade fin skjorta, slips och kavaj på sig. Bodil, kom vi går – sade Bosse. Jag köper blommor och vi går. Vi behöver inte vara där länge. Nej, vi går inte – svarade Bodil. Det gick en halvtimme och Bosse säger: jag går i så fall själv, representerar oss. Nej, Du går ingenstans – röt Bodil. Bosse satt tyst, började lipa osynligt.

För att bevittna det unga paret vigsel kom en liten skara. Mestadels Lenas bekanta och Ester med Holger. Jessica med Ingvar, Ingvars föräldrar Frans och Therese. Lenas arbetschef Kåre och en kompis Frida med ett barn i barnvagnen och ett i magen. Han försökte nå gamla chefen Nisse, men han har flyttat. Olle försökte även få tag på sin gamla arbetskompis Kenneth och bjuda honom med sambon Gudrun på sin vigsel och lyckades. Det klart vi kommer – svarade Kenneth. Elegant kläda. De kom, Kenneth med Gudrun och pojkar Erik och Gustaf. Gudrun hade blommor till det unga paret. Lena tittade nervös till sista sekund efter sina föräldrar. Men de kom inte. Så kom  vigselförrättaren och ställde frågor. Ja här och ja där och så är Ni gifta. Har Ni vigselringar? Nej, det köper vi när nästa lön kommer. Han skakade tass med Lena och Olle och önskade dem lycka till. Alla bekanta kramade om Lena och Olle, önskade de lycka till. Erik och Gustaf sträckte handen i tur och ordning och gratulerade både Lena och Olle. Lena grät av lycka och förtvivlan att hennes föräldrar inte kom. Ester höll sig nära henne hela tiden. Gudrun hade lätt att prata med Lena och gratulerade henne. Kenneth omfamnade Olle och sade: det är glädje för mig att se dig lycklig. Pappa Frans sade: Ni får gärna hälsa på oss på en lördag eller söndag. Tack så mycket. Tack, tack. Alla gick. Kvar blev bara Lena med Olle och Ester med Holger. Lena kände sig förvirrad. Men Ester kramade om Lena igen. Olle höll henne hårt i handen. Han viskade i hennes öra: Min vackraste Prinsessa, nu är jag Din man. Du är min Prins – viskade Lena tillbaka. Det blev lättare stämning. Även Ester kom till undsättning. Om Ni inte har något mot då bjuder vi på middag hos oss.

Det var en fantastisk middag med hemmagjorda köttbullar, potatismos och sallad. Ester plockade fram en flaska vin för att skåla för unga parets lycka. Så uppstod det ett litet problem. Pappa Holger kunde inte hitta korkskruven och kunde inte öppna flaskan. De hade helt enkelt ingen. Han knackade hos grannar och lånade en. Bara Lena beundrade smaken på vinet. Pappa Holger nickade ja. Han drack en läsk. Andra tog vatten. Liten pudding till dessert och gott kaffe. Esters glädje spred sig till alla. Lena och Ester höll varandras händer hårt och var uppslukade av varandra, även om Olle också höll Lenas hand hela tiden. Lena verkade ha glömt att hennes föräldrar inte kom. Pappa Holger lutade sig lite mot Olle och sade: jag är lycklig för att Du är lycklig. Tack pappa jag älskar Er. De kramade om varandra innan unga paret åkte till sitt hem. Nu är Du Lena min käraste svärdotter – sade Ester. Lena var lycklig att hon får så mycket stöd från Ester. Pappa Holger skjutsade hem dem. Olle ansträngde sig och bar Lena över tröskeln till deras nya hem.

De hade ingen säng att börja med. Det var en stor två meter lång och en och halv meter bred madrass som tjänade som säng. Den fick Lena från Jessica. Perfekt. Man kunde inte ramla från den sängen vid olika övningar.

Vardagen. En smekmånad — det är en fantastisk uppfinning. Man har tid för varandra. Det viktigaste som man saknar när barnen kommer och man arbetar mycket för att bättra på sin standard. Lena – sade Olle – jag ska rita av Dig. Olle tog en A3 ark och skissade Lenas ansikte med blyerts. Det tog lite tid, Lena blev otålig, men det blev en fin ritning.

Olle och Lenas smekmånad blev det inte mycket av. De drömde om att åka någonstans. Men de hade inte råd med det. Olle frågade Tom på verkstan om ledighet på grund av giftermål. Tom gratulerade. Men Olle det är en stamkund som väntar på sina två bilar – förklarade Tom. Men om 2 veckor då går det jätte bra. Och det gick bra.

Olle kom tillbaka från sin ledighet och Tom frågade om han vill ha mer ledigt. Du vet, vi har inte så mycket att göra just nu. Istället för att reparera skadade delar, byter man dem. Så blev det lite mindre jobb på plåtverkstad. Olle hjälpte Lena att inreda deras enkla hem som bestod av ett rum och kök. Hans mamma Ester var där dagligen efter arbetet och hjälpte Lena. Lena ville att Ester ska vara hos de, hos henne. Hon var henne moraliska stöd och det gav henne krafter när hon mer eller mindre förlorade sin egen mor. Även far, Olle, blev smått irriterad på att Lena hela tiden pratar med hans mamma, men Lena behövde det. En gång sade Olle till sin mamma: Mamma du är här för det jämna. Ester blev distraherad, allvarlig i ansikte och gick hem direkt. Det gick två och tre dagar och Lena sade till Olle varför kommer inte Din mamma. Vi skulle sy gardiner här och hänga dem. Olle kände sig skyldig men sade ingenting. Fjärde dagen gick Lena hem till Olles föräldrar efter arbetet och frågade Ester om hon skulle kunna komma till dem och hjälpte henne med gardiner. Ja visst. Hon kom. När hon kom förklarade hon direkt för Olle att hon bara ska hjälpa till med gardiner och gå strax. Nä men Du får gärna vara mycket hos oss Du vill – sade Lena – vi vill att Du är här och hjälper oss. Du hjälper oss så mycket. Olle insåg att det var dumt det han gjorde. Men att vara till­sammans i sängen på kvällarna och på nätterna gick inte så bra. Lena grät ganska mycket på nätterna. Olle tröstade henne. Olle min käraste man ge mig lite tid, jag är förkrossad för att mina föräldrar förrått mig, lämnat mig, föraktat Dig, vänt mig ryggen istället för att vara glada. Ett par veckor gick tills Lena återfått den mentala balansen. Olle kysste Lena mycket, tryckte till sig hela tiden och sade att han älskar henne så mycket. Det hjälpte. Lena lät Olle komma till sig mer och mer tills de blev djupt förenade. Sedan gick allt bättre, bra, mycket bra. Det var allt nytt för de, men de lärde sig allt tillsammans. De kunde prata om det kroppsliga umgänget. Ingenting var konstigt. Det är min kärlek som jag ger Dig Lena och Du tar emot det. Jag har längtat efter det länge – sade Lena. Samma här – sade Olle – jag började drömma om Dig i mina fantasier efter att vi träffades första gången. En natt var de så upptagna och uppslukade av varandra hela natten, så de vaknade alldeles för sent. Lena öppnade kiosken för sent, men ingen märkte det. Chefen Kåre var inte där. Olle förklarade för Tom att det var extraordinära händelser och att han därför kom för sent. Tom var inte den som grävde i andras liv. Hoppas Du är bra nu Olle, jobbet väntar – summerade Tom. Tom som var i 35 års ålder var alltid vänlig mot Olle.

Det blev höst och mycket regn. Folk kom inte lika mycket till kiosken för att köpa godis och glass. En dag sade chefen Kåre till Lena: Det börjar bli dåligt med kunder så jag är ledsen att jag inte behöver Din hjälp längre. Jag vet – svarade Lena – Du berättade i april när jag började att det är säsongsbetonad arbete.

Hoppjerka. Lena berättade det för Olle. Vi kan leva på min lön utan krångel – svarade Olle. Mamma Ester tog det också lätt: Ni har alltid oss, så det ordnar sig. Lena var glad av det som Ester sade och hon visste att de kan räkna alltid med mamma Ester. Hon gick till stadsbiblioteket lånade olika böcker som hon läste på dagarna och väntade på Olle.

Snurrade runt ”på stan” i olika affärer och kollade priser. Ester kom en gång direkt efter arbete till Olle och Lena, pratade lite och tröstade Lena om jobbet. Lena fick tips från Ester att man kunde köpa tre hinkar äpple mycket billigt och göra äppelmos. Verktyg kunde hon låna från Ester som även hjälpte med gamla tomma syltburkar. Så Lena blev ganska mycket sysselsatt med hemarbete. Strax visade sig att det var reapriser på kött. Lena kokade kött och gjorde mycket konserverad kött i burkar. Det blev nästan brist på burkar.

Sitta bara hemma blev lite tråkigt för Lena. Hon besökte biblioteket, lånade böcker, satt där och läste tidskrifter och blev lite bekant med kvinnan som var bibliotekarie. Vissa dagar var där Lena flera timmar och kollade olika böcker och läste på platsen. Det var ganska många som lånade böcker och kom med böcker tillbaka och lånade andra böcker igen. En gång bjöd Margit, som var bibliotekarie, Lena på kaffe. De pratade och Margit berättade att biblioteket kommer att stängas ett par veckor för att hon ska läggas in på sjukhus och opereras och de har ingen som kan vikariera för henne. Lena frågade försiktig om hon kunde hjälpa till. Ja, gärna det. Margit började lära Lena hur man hittar en bok. Hur lådor med kort är sorterade. Hur ligger böcker på hyllorna. Jag ska föreslå Dig som vikarie – sade Margit. Efter ett par lärodagar gick de tillsammans till chefen för biblioteket, Margit presenterade Lena och kom med förslaget att Lena skulle vikariera för Margit under tiden som hon var på sjukhuset och var konvalescent. Ja – svarade chefen Hampus – det är viktigt för oss att biblioteket är öppet hela tiden och fungerar. Men det rör sig bara om max 6 veckor anställning – sade Hampus. Han frågade Lena var hon har jobbat tidigare. Lena berättade att hon arbetade i en pressbyråkiosk och sålde bl.a. tidskrifter och böcker. Margit i sin tur berättade att hon har redan lärt Lena en hel del, då Lena var mycket på biblioteket och den vägen blivit bekanta. Chefen Hampus var snäll och Lena fick ett anställningsavtal på 3 månader. Hon började arbeta parallellt med Margit. Lena kom hem med glädjande besked. Alla var glada. Klarade arbetet på biblioteket väl. Hampus var där ett par gånger för att ”kolla läget”. Margit kom tillbaka efter 2 månader frisk och kry. Sista veckor arbetade de tillsammans och det gick mycket bra. Lena fick bra vitsord och referenser. Hampus berättade att just nu har vi inget, men det är bara en tidsfråga då dyker behovet upp igen. Jag ska inte glömma Dig – sade Hampus.

Lenas pengar var så välkomna, då det visade sig att även skatten blev mindre och relativt mer fick de behålla. Det gick bara en månad när Margit kontaktade Lena och berättade att Hampus hade ett städjobb åt henne på kvällarna om hon ville ta det. Det fanns redan en städerska som heter Stasia men dagis och förskolan fick flera barn och flera lokaler så det behövdes förstärkningar. Lena var tveksam och svarade Hampus: jag vet inte. Det är budgeterat 3 timmar om dagen. Man arbetar på beting. Det och det ska göras. Men gå dit, prata med Stasia och sedan ger Du mig besked. Lena träffade  städerskan Stasia. Hon berättade på knagglig svenska vad hon gör och vad hon inte hinner med och vad Lena ska göra. Det är mer jobb för två – berättade Stasia – arbetar vi tillsammans då går det lite fortare och så går vi hem fortare. Stasia var i 40-50 års åldern och rutinerad städare. Lena tog jobbet, men var lite tveksam. Olle accepterade upplägget, men lite motvillig. Men en sak var säker: de behövde pengar. De hade nästan inga möbler. Det var brist med kläder också. Stasia dirigerade, organiserade och efter 2 veckor konstaterade Lena att arbetet inte tar mer än 2 timmar om dagen. Betalt får man för 3 timmar och jag kan vara mer hemma med Olle – tänkte Lena – bra jobb. Stasia och Lena blev bra arbetskompisar och samarbetet funkade bra. Stasia åt ibland sin soppa som hon brukade ta med sig. Lena  frågade en gång: vad det är för soppa Du äter. Jag ska ta med mig litet mer i morgon så att Du får provsmaka. Lena smakade. Jo vars, ganska bra. Ta hem resten – sade Stasia – så Din man också får  prova. Även Olle smakade. Helt ok – tyckte han. Efter ett par dagar frågade Olle om det finns mer soppa, då skulle han gärna äta. Nej, den är slut. Efter ytterligare någon dag frågade Olle om soppan igen. Nej, men jag ska fråga min arbetskompis hur man gör då kanske gör jag det själv. Stasia lärde Lena hur man kokar köttben och gör avkok och sedan är det egen fantasi som gäller. Grönsakssoppa, tomatsoppa, köttsoppa, purjolöks­soppa lärde sig Lena att göra. Hon blev bra på att göra soppor. Olle ville gärna äta varm soppa till frukost med liten smörgås. Det gjorde inte Lena. Hon ville ha flingor med filmjölk. Kaffe tar jag på jobbet – sade han. Så blev det en rutin att Lena serverade Olle en skål med varm soppa och en liten smörgås varje morgon. Arbetet gick så smidigt och bra för Lena och Stasia så att de var som regel färdiga efter 1,5 timme och Lena fick betalt för 3 timmar. Bra jobb – tyckte hon. Chefen Hampus kom en gång och meddelade Lena att en städerska med fast anställning som var sjukskriven är nu friskförklarad  och måste börja arbeta igen. Så du får sluta – sade Hampus, men jag ser till att Du får betalt hela månaden ut. Andra veckan av månaden hade inte ens börjat. Snällt av Hampus. Han har förstått att det inte är lätt att leva som en hoppjerka. Stasia beklagade att Lena slutar. Det gick så bra att jobba ihop.

Lena tyckte att det var bra att sluta städjobbet. Jobba på kvällarna när Olle är ensam hemma var inte så bra tyckte Lena. Hon blev van med tillfälliga jobb. Hon gick runt lite här och där och började försiktigt fråga om det finns behov att anställa någon. Hon kom till en klädaffär. Det var mest kläder för kvinnor, barn och ungdomar upp till 15. Vad kan Du om kläder och storlekar – frågade ägarinnan till affären. Inte mycket – svarade Lena – men jag kan lära mig. Jobba idag och imorgon så vi får se – blev svaret. Lena började. Kollade storlekar och sorterade olika plager. Fikade med andra 5 minuter och arbetade vidare. Det var intressant med kläder. Efter två dagar blev det samtal med ägaren. Jag kan inte ge Dig fastanställning. Affären är för liten, men om Du vill får Du arbeta här 2,5 månader. Mer har jag inte råd med. Du får mer betald och Du får inte berätta för andra hur mycket Du får. Ok – sade Lena. Hon blev bra på storlekar och olika sorter av kläder. Hon höll sig nära ingången till affären som irriterade andra anställda tjejer och fångade inkommande kunder, nickade god dag och stod bredvid utan att säga något beredd att hjälpa till med råd eller att diskutera eller hämta ett plagg. Gick in i diskussioner, föreslog att prova och se det i spegeln och gjorde allt för att det bli en transaktion. Den kvinnliga ägaren upptäckte att det som var så dåligt sålt säljer Lena rätt så skapligt. Ibland kom kunder (mest de kvinnliga), ville prata med Lena, diskutera och köpte ofta någonting till. Lena köpte även kläder åt sig själv och vissa kläder fick hon gratis. De 2,5 månader tog slut. Ägaren pratade med Lena. Du får bästa referenser, men jag kan inte anställa Dig fast, då kommer jag i konflikt med de som redan finns. Lena tackade, gick till biblioteket frågade Margit om hon kan använda hennes namn som referens. Ja, visst får Du det. Gå direkt till Hampus och fråga honom. Hans namn väger tyngre. Hampus blev glad att se Lena. Frågade hur är det? Visst får Du använda mitt namn som referens. Lena gjorde en referenslista. Även Kåre från kiosken ställde upp för Lena som referens. Det blev en referenslista.

Lena tyckte inte att det dåligt att vara utan arbete. Bara det räcker för oss det vi har, då är det bra. Hon började baka bröd själv, det blev också besparing. Jagade ständig röda priser, gjorde så mycket så möjligt hemma. Läste en och annan bok och läste dagstidningar på biblioteket. Göra mat hemma, städa och vänta på Olle det var hennes liv. De levde enkelt. Hon längtade efter Olle som ibland kom lite senare. En sak hon grubblade över mer och mer. Hon borde vara redan gravid, men det blev hon inte. En gång när de var i sängen (på deras breda madrass) lovade hon Olle nästan det. Även Olle grubblade och tittade försiktig, men vågade inte fråga. En gång vid frukosten när Olle åt sin varma soppa sade Lena i förbifarten: Jag måste till apoteket idag. Olle svarade ingenting, men var nästan säker att det är graviditetstest det gällde. Så gör tjejer. De går till  apoteket och köper något för att testa sig. Var jätteglad hela dagen. Sade ingenting när han kom hem. Ville lämna fältet fritt för Lena. Kvällen gick och en dag till och två. Ingen berättelse. Till sist frågade Olle: Gick bra på apoteket? Ja, det gick bra. Jag köpte magnesium mot huvudverk. Bra att ha hemma, jag får ibland lätt huvudverk. Det gick ännu en månad och två till. Nix. Inga resultat av älskandet. De vågade inte prata om det. Var och en av de tyckte: det är kanske jag som är orsaken till det. En söndag eftermiddag när de kelade i sängen sade Lena: jag kan inte bli gravid, även om jag vill så gärna. Jag vill också att vi får barn. Du blir mamma och jag bli pappa – sade Olle. Jag ska gå med barnvagnen – sade Olle. Olle min käraste, jag kanske gå till en läkare och frågar vad kan göras. Ja, jag kanske ska också. Jag går först – sade Lena – det är kanske en enkel grej och allt bli bra. Som en manick som repareras och börjar fungera. Det var Lenas föreställning om saken.

Hos en läkare. Lena sitter mitt emot en manlig läkare som ställer olika (nästan kränkande) frågor om hon har varit sjuk när hon var liten. Vilka sjukdomar. Frågade om det ena och det andra. Har Du haft många killar i Din kropp tidigare? Frågar om umgänge i sängen med sin man. Tycker Du att från Din mans sida allt verkar normalt? Ingenting som Du skulle tycka är onormalt. Nej, allt normalt. Vill doktor undersöka mig? Nej, läkare avrundade: som Du berättar verkar allt vara i sin ordning. Det är ofta så att man inte bli gravid med en gång. Ibland det dröjer halvår till och med ett år. Din man ska ha dubbla varma kalsonger. Du ska ha också dubbla trosor. Håll Er varma för att hjälpa kroppen. Jag rekommenderar också att man ska ha varmt om halsen. Man fryser mycket genom oskyddad hals, även om man inte tänker på det. Ha varm tröja med halskrage. Både Du och Din man. Obligatoriskt att ha   mössa ute. Men bli Du inte gravid inom ett år och Du vill bli, då ska Du återkomma till oss. Det var lugnande besked Lena fick. Berättade för Olle. Även han blev tillfreds. Vi får älska varandra så mycket så mycket och så ofta som det går. Olle – sade Lena – i vilka fall som helst älskar jag Dig. Och jag Dig så mycket. De drog varandra till madrassen och började älska. Kör hårt och djupt – stånkade Lena. De började klä sig varmare. En tröja med krage för Lena och samma för Olle, även om han inte ville. Dubbla kalsonger prackade Lena på Olle. Strax blev han van med det. Det är faktiskt lite varmare så – att vi inte kom på det själva. Han var övertygad om att Lena genast skulle bli  med barn.

På Olles jobb började det bli lite tunt med arbete, men Tom gjorde sin bästa för att sysselsätta Olle. Då kom det en man som hete Valdemar från tryckeriet som låg i en annan stad och berättade att de är en man kort efter att en annan blev långtidssjukskriven och senare sjukpensionerad. De skulle annonsera ut tjänsten men först skulle de kolla om det finns interna resurser som kunde tas i anspråk. Ja, visst. Olle fick bästa referenser av Tom och skulle börja på tryckeriet nästa månad. Köpte farsans gamla Saab till ”bra pris”. Det blev att åka 4,5 mil åt varje håll dagligen. 9 mil om dagen. Olle kom hem senare varje dag. Mer trött. Och att stiga  upp en timme tidigare var också tröttsamt. Det tog på krafterna med tiden.

Att skaffa en bostad. Lena föreslog själv ”om vi skulle flytta”. Vinterkörning var jobbigt. Lena listade ut genom att läsa olika tidningar att det finns några lediga rum eller lägenheter där Olle hade arbete. Hon åkte en och annan gång med Olle och skulle försöka kolla vad det finns att hyra. När hon gick på Konsum för att köpa något att äta såg hon anslagstavlan med små lappar om lediga rum att hyra. Tog fram block och penna och noterade en hel del. Gick in till en fastighetsmäklare – som hade kontoret bredvid – och frågade om bostäder. Vi förmedlar hus, hjälper med köp och försäljning – berättade mäklaren – så vi kan inte hjälpa Dig. Men om Du vill köpa ett hus, då har jag flera bra förslag. Nej, vi har precis börjat leva tillsammans – sade Lena – och vi har inte råd. Men vissa av husen som vi har till salu har väldigt förmånliga lån, så månadskostnad blir inte besvärande – berättade mäklare.  Jag har inget arbete heller, så det är svårt för oss. Jag förstår – sade mäklare – men återkom till oss så fort Du har fått arbete. Vi kan alltid diskutera husköp. Förresten kolla på ICA och Konsum, de har anslagstavlor, där folk själva sätter lappar med olika små annonser. Hon gick även på ICA och gjorde noteringar. Lena besökte många. Det var många som ville hyra ut ett rum, men Lena och Olle behövde en lägenhet för sig själva inte bara ett rum med tillgång till kök och gemensam toalett. Bo med andra var ingen lockande tanke. Lite uppgiven gick hon till en affär för att inte frysa och låtsades spekulera på något i väntan på Olle. Hon hade nästan 2 timmar kvar innan Olle kom från jobbet. Skulle besöka två till som ville hyra ut ett rum. Ringde på dörren. Angående ett rum. Ja, visst kom in. Hej, Carina heter jag. Hej Lena. Carina var något äldre än Lena. Hon visade Lena lägenheten. Lena tittade runt. Det var nästan inga möbler där. Är det ett rum Du vill hyra ut? – frågade Lena. Alltså, i stort sätt hela lägenheten, men på kontraktet ska stå att det är ett rum med tillgång till kök och badrum som jag hyr ut. Alltså vi skriver ”del av bostaden” – förklarade Carina. Det blir alltså andrahands­kontrakt och förstahandskontrakts innehavare Carina ville inte komma i konflikt med hyresvärden. Man kunde förlora kontraktet om man hyrde ut hela lägenheten. Till sist kom de överens om hyran och betalningar. Carina berättade att hennes hyresbelopp är lägre, men att hon läger på en del för att hon ska ha nytta av den affären. Lena tyckte att det var sjyst av henne att berätta och accepterade priset, även om det var högre än de hade hemma. Det kommer post till mig hit – berättade Carina – lägg det på en hög. Om någon skum typ skulle ringa på dörren och fråga efter mig, då säger Ni att jag inte är hemma nu. Jag kommer hit varje sista i månaden och hämtar hyran så Ni måste betala för kommande månad. Ha pengarna förberedda. På dörren får mitt namn stå kvar och Ni ska också sätta Era namn på dörren. Jag flyttar till min kille – berättade Carina, så har jag också jobb i Göteborg vissa veckor. Så Olle och Lena flyttade till den nya bostaden och sade upp den lägenheten de hade. Pappa Holger lånade en lätt lastbil på jobbet och hjälpte med flytten. Mamma Ester var mycket glad att hon kunde hjälpa till. Gardiner skulle hängas, men det passade inte de gamla. Man fick köpa nya gardiner och gardinstänger. Nya köket var till belåtenhet, rymligt och stort. Olle och pappa Holger höll sig på sidan när kvinnorna arbetade. Allt gick bra. Olle hade gångavstånd till arbetet. Behövde inte stiga upp så tidigt och kom hem tidigare. De sparade mycket pengar på resor även om dem var avdragsgilla på deklarationen. Lena började titta efter lediga jobb.

I den nya staden. Lena gick runt i centrum. Kollade affärer. Av gammal vana gick hon till biblioteket, kollade tids­krifter, läste på platsen lokala tidningar och blev strax bekant med den nya staden. En dag stötte hon på sin gamla arbetsgivare ägaren till klädaffären – hon hette Marie – där hon arbetade 2,5 månader. De skakade hand. Jag hälsar på min syster som bor här. Det var ett trevligt sammanträffande. Lena berättade att hon flyttade hit med sin man, då han fick arbete här. Lena frågade om klädaffären. Nej, jag fick stänga affären och sluta. Jag är 63 år gammal och tänkte pensionera mig snart. Jag lever på min mans pengar. Du var den bästa säljaren – sade Marie. De flickor som var anställda hos mig var mycket trevliga, de var döttrar till mina bekanta, men sälja kläder det var inte deras grej. Lena vandrade lite hit och dit i den nya staden och frågade efter arbete, men fick inget napp. En dag tänkte hon sätta i sig  på en café med en kopp kaffe och vila. Kaffet var inte så dyrt där. En smörgås hade hon med sig. Tog kaffe, och lite i smyg började hon knapra på sin smörgås. Strax kom det en tjej med en kopp kaffe som verkade bekymrad, satte sig bord bredvid och började röka en cigarett. Bor Du här? – frågade Lena som ville så gärna prata med någon. Ja, jag bor här – och har hamnat i oplanerat arbete, då min mamma som bodde ensam har dött av hjärtinfarkt. Hon var 52 år gammal. Lena beklagade. Josefin – heter jag förresten. Lena – svarade Lena. Så jag måste ha ett par dagar ledighet och de vill bara ge mig  en dag. De började prata mer och mer. Jag har en bror som ska hjälpa mig med mammas lägenhet. Att gå genom mammas saker, det tar emot – berättade Josefin. Hon frågade Lena var hon arbetar och Lena berättade att hon söker arbete, då hon och hennes man Olle nyss flyttade till staden. Nä men, gå till mitt arbete och fråga – sade Josefin. Det är maskinskrivning som gäller. Vi är typ skrivcentralen där olika företag lämnar lappar och blanketter som vi skriver om till  brev av olika sorter. De tog adjö från varandra och Lena började lite motvilligt gå till Josefins arbete. Maskin­skrivning det har jag aldrig gjort – tänkte Lena – men går dit för att få ett nej och få gott samvete. Jobb i en affär vare bättre. Kontakter med människor. Fick vänta i halvtimme på chefen  Märta. Till sist kom hon. Kan Du skriva maskin? – var frågan. Jag har aldrig gjort det – var svaret. Skriver Du utan fel? Jag skriver inte mycket, men jag läser mycket. Arbetade på ett bibliotek. I skolan var jag bra på att skriva uppsatser. Kan Du komma imorgon klockan 8.00 så ska jag undersöka våra behov under dagen. Jag kommer – sade Lena. Hon kom klockan 8 på morgonen dagen efter och anmälde sig i receptionen. Fick vänta på den  chefen Märta i 20 minuter. Hon chefen – tog för givet att Lena skulle tacka ja till jobbet – berättade att de är 18 stycken. Samtliga kvinnor. Vi har lite olika arbetsuppgifter. Vissa skriver olika brev andra stansar remsor som ska vidare till data. Visade Lena var man arbetar. Det var som ett klassrum där alla kvinnor satt böjda över skrivmaskiner och stansmaskiner, två i varje bänk som i skolan. Lik slavar som inte får lämna sina stolar. Det var mycket högljutt av skrivandet och stansandet. På kommando hade de 5 minuter rast varje timme. Chefen Märta berättade att Lena skulle börja stansa remsor från blanketter och där behöver man vara noga men det hade inte med språket att göra. Hon nämnde också timlönen som var mycket hög. När kan Du börja? – frågade Märta. Inga tester! – tänkte Lena. Jag ska prata med min man så kommer jag tillbaks imorgon. Lena tyckte att det var en dålig miljö och mycket bullrigt var det också. Alldeles för mycket. Slavarbete, då var städning mycket bättre, man rörde sig hela tiden. Olle tyckte också att man kan bli hörselskadad där. Nej – ta inte det jobbet – tyckte han. Lena gick tillbaks och meddelade i receptionen att just nu kan hon inte börja jobba där. När hon passerade dörren ut stötte hon på ny bekant från café Josefin. Hej, hej ska Du börja jobba hos oss? Lena fick Josefins adress. Hon ville ha kontakt med Josefin. Ville så gärna ha en kompis. Det ger trygghet och är trevligt att ha en tjejkompis som man kunde prata med om allting. Lena saknade mamma Ester som ofta kom till dem tidigare. Mamma Ester kom en gång per månad till dem och Lena var alltid mycket glad. Men både Holger och mamma Ester var glada att ungdomarna står på egna ben.

Lena besökte Josefin dagen efter. Jag var i min mammas lägenhet nyss. Det är en bostadsrätt hon hade. Det är så mycket småprylar, tidningar, böcker, brev och kläder i mammas lägenhet – berättade Josefin. Min bror skulle hjälpa mig, men fått förhinder. Vill Du hjälpa mig packa allt så är jag tacksam. Ja visst. Jag betalar Dig. Nej, nej – sade Lena.

Hos Josefins mamma lägenhet. De gick tillsammans till den obebodda bostadsrättslägenheten efter Josefins mamma. Vilka vackra möbler din mamma hade – sade Lena halvtyst. Badrummet som på den bästa hotell. Finaste kakel och klinkers. Armatur. Fina märkvärdiga tavlor på väggarna som på museet. De sorterade fina dyra kläder som hennes mamma hade. En päls och mängden av fina dyra skor. Lena räknade att det var 42 par skor. Ta lådorna i skåpet kolla och sortera – bad Josefin Lena. En stor mängd av brev har ramlat på golvet från den överfulla lådan som Lena öppnade. De flesta av dem var inte ens öppna. Lena tyckte mer och mer att allt här är märkligt, men mycket lyxigt. Lena öppnade ett klädskåp till. Wow, många vackra ytterkläder för alla årstider. 40-50 stycken. Prydnadsfigurer av olika slag på olika ställe. Köket var det en avdelning för sig. Lyx, lyx, lyx. De sorterade, lade i mammas kläder i olika flyttkartonger. Din mamma var mycket rik – sade Lena. Vad hade hon för yrke? – frågade Lena. Jag berättar Dig en annan gång. Nu bäst att vi jobbar på, annars blir vi aldrig färdiga. Då kom Josefins bror oväntat. Hej, Lasse heter jag. Lena – sade Lena. Jag hjälper Josefin sortera. Lasse gick i köket och började jobba där med alla lösa saker som skulle bort. Lena hjälpte Josefin i två dagar.

Josefin bjöd på mat och dricka som tack. De satt och pratade hos Josefin om allt möjligt. Josefin rökte mycket. Vill Du att jag ska berätta om min mamma? – frågade Josefin. Jag är så glad att jag har en kompis i Dig – och jag i Dig sade Josefin – att jag gärna lyssnar på Dig – sade Lena.

Josefins mamma. Du frågade vad min mamma hade för yrke. Behåll det för Dig själv det som jag berättar om min mamma. Ja, visst – sade Lena. Hon utbildade sig till sjuksköterska en gång i tiden. Det borde ligga hennes diplom i någon låda. Det är så att Lasse min käraste bror och jag vi har olika pappor. Vi är alltså halvsyskon. Han är två år äldre än mig. Av de olika meningar och berättelsen som mammas syster Greta berättade  kan jag tro att mamma började jobba på ett sjukhus efter utbildningen och Lasses far var där en överläkare eller liknande. Vi, alltså jag och Lasse försökte ta reda på mer, men vi gav upp. Vi behandlades av mamma som inventarier. Hon brydde sig inte alls om oss. Vi upplevde många små förskräckliga scener och historier. Vi bodde hela tiden hos mammas syster Greta och hennes man Jens som redan hade 2 barn i samma ålder som vi. De bodde inte så långt från mamma i en liten villa. Det var gångavstånd. Så mamma brukade ta oss dit och lämna oss utan att säga ett ord till. Moster Greta var helt ok mot oss. Snålade aldrig med maten. Behövde vi förnya kläder, då köpte hon. Vi lekte med mosters barn, som var våra kusiner och det fungerade bra. Men vi kände på oss hela tiden att vi är där på nåder och kan åka ut när som helst. Vi brukade aldrig säga något och teg mest. Moster Greta tittade på oss så vi kände att hon vill hitta gärna något fel hos oss och hacka på oss. Vi fick lite egna leksaker av moster och lekte med kusinernas leksaker. Vi spelade olika spel med kusiner. En gång sade Lasse till mig när vi var i vårt lilla rum och skulle sova: låt de alltid vinna, så blir de inte sura på oss. Jag blev ännu mer medveten att vi lever hos de på deras nåder. Det lilla rummet som vi sov i var väldigt litet, men tack vare moster Gretas man Jens omsorg fick vi två små skrivbord med stolar i ett annat rum där vi satt för jämnan och gjorde läxor. Vi var bra i skolan. Vi staplade våra skol­böcker och häfte på sidan på borden. Jens hjälpte Lasse med matte en gång. Jag minns när jag fick mens första gången och visste inte vad det är för något. Var rädd att gå till moster, men jag berättade för Lasse. Han gick till moster och berättade. Jag var rädd att jag skulle få stryk. Moster tog mig till toa, gav mig speciella trosor och tampong och förklarade i lugn att allt är normalt och jag börjar bli kvinna och får var fjärde vecka menstruation, som det heter. Det är helt normalt. Hon behandlade oss väl. En gång vid frukosten på en söndag när vi satt vid bordet alla sex pratade Gretas man Jens något som jag inte uppfattade direkt, men moster Greta svarade typ: jo, hon betalar generöst. Alltså, mamma betalade henne för att vi levde hos dem och tydligen generöst. Mamma hade alltid ”gäster” som bodde hos henne, därför var vi i vägen – förklarade moster Greta en gång för oss. En gång av någon anledning tog oss moster till mamma (mamma dröjde med betalningen), som var inte hemma. Moster låste ytterdörren och gick. Jag var kanske 4 år och Lasse 6. Vi gick till vårt rum som var nästan tomt därför att allt vi hade var hos moster. Vi var hungriga. Så hörde vi att mamma pratar glad med en man och de kommer in. Mamma visste inte att vi var hemma. Vi gömde oss bakom sängen och satt knäpptysta. Det blev glada rop, ord ”sluta”, ”ta av byxor” hörde vi mammas röst. Strax ylade mamma och han skrek. Vi trodde att de slåss. Jag grät och Lasse var så rädd vi höll oss i handen. Vi trodde att de kanske ska slå oss också. Det pågick ganska lång tid med lite uppehåll i mellan. Jag kissade på mig av rädsla. Mamma sprang naken till toa och mannen efter henne. Därifrån kom samma ljud både från mamma och från mannen. Efter en tid blev det lugnare. Jag flyttar till Dig på måndag – sade mannen till mamma. Nej, Du måste flytta imorgon, jag kan inte leva utan Dig en enda dag. De gick i klinch och mer än så. Ylande och skrik och rop. Du är mitt liv, Du är min kärlek Du måste flytta till mig imorgon. Vi såg att mamma gick runt med knappt några underkläder. Strax mamma upptäckte oss. Vad gör Ni här? Varför kom Ni hit? Lasse vågade inte säga något. Vem pratar Du? – ropade mannen. Det är mina barn här. Å då måste jag presentera mig – sade mannen. Väldig vänligt böjde han sig och sade: Vad trevligt att se Er, jag heter Vincent. Mamma ringde till sin syster Greta. Mamma hade telefon och sladden var alltid utdragen. Hon satte på den endast när hon behövde ringa själv. Efter ett meningsutbyte var det klart. Kom omedelbart. Vi var tillbaka hos moster. I det lilla rummet hos moster sov bara jag och Lasse. Jag grät mycket och Lasse var förvirrad, han darrade lite, men vi höll  varann  i handen. Vi hade varandra. Till sist somnade vi. Vi var mantalsskrivna hos moster så ingen visste om vår situation. Det tog mig och brorsan lång tid innan vi förstod hela situationen. Den här upplevelsen var bara en av många liknande. Ibland moster dumpade oss tillbaka till mamma, mest på sommaren när de åkte till mannens familj. Men ibland åkte vi med. En gång lämnade moster oss på morgonen. Där var en annan man. Vi gick ut och till mamma lekte ute. Då kom mamma med mannen i armkrok. Vi går promenad kom med – sade mamma. Vi gick bakom dem. Mamma tryckte sig till mannen då och då och lät sig kyssas av honom. Han älskar mamma – sade Lasse. Det var lite glädje i det, lite hopp, då kanske får vi lite pappa också. De gick till en sommarrestaurang. Mamma tittade bara på mannen. Vi fanns inte. De kvittrade hela tiden. Efter en stund frågade mannen oss mycket vänligt: vill Ni ha glass eller ska vi kolla vilka godis de har? Lasse sade till mamma: jag är hungrig, men mamma tittade inte ens på oss och lyssnade inte heller. Mannen tog oss i handen på olika sidor och sade: då ska vi se vad de har att erbjuda. Smörgåsar eller nystekta hamburgare i bröd och pommes frites – berättade servitrisen. Han beställde fyra portioner, för mamma och sig själv och var sin glas mjölk. Vi var så nöjda och tacksamma. Vi satt och åt. Mamma åt mycket lite. Mannen stirrade på oss och sa – vi är strax tillbaka: De går på toaletten – sade Lasse. Men inte samma toalett? Jo, jag tror det. Då började jag först tänka på det, mot min vilja. De hade samlag där. De kom tillbaks lite halvtrötta men lyckliga och glada. Jag sade lite tyst och glatt till mannen: tack så mycket för maten. Lasse tackade också. Han nickade och var också glad. När vi gick därifrån tog jag honom i handen och på andra sidan Lasse. Mamma såg inte oss. Hon gav mannen sitt vackraste leende. Mamma behandlade oss som luft. Varje gång som vi var dumpade till mamma träffade vi på en ny man. Aldrig samma man två gånger. Vi ville inte vara hos mamma. En gång när vi skulle bli dumpade hos mamma började Lasse gråta och darra. Jens kom direkt. Låt de vara. Lasse grät och darrade mer och mer att Jens tog honom i sina armar. Det är lugnt. Här bor vi. Jens bar Lasse till soffan, tog en bok och började läsa. Även jag och kusinerna satte sig bredvid och lyssnade. Moster Greta började acceptera att vi inte ville gå till mamma och lät oss stanna hemma när de åkte någonstans på ett par dagar. Hon gjorde färdig mat för oss. Vi kunde inte klaga på något. De olika små samtalen som vi hörde hos mamma, skrik av glädje och bråk gav oss sakta en bild av det hur livet fungerade för mamma. I någon av lådorna upptäckte Lasse mängder av tågbiljetter. Mestadels till Göteborg, men även till Stockholm och några biljetter var till Uppsala. Förmodligen var det så att mamma åkte hit och dit och raggade upp männen. Lasse hittade en bankbok i någon låda och sade ”de pengarna räcker till en ny Volvo”. När Lasse blev 18 år gammal meddelade moster Greta att vi måste flytta, även jag, till en liten lägenhet och moster betalar hyran varje månad tills vi börjar arbeta. Hon betalade av  mammas pengar. När jag tittar och tänker tillbaks, då måste jag säga att de var goda människor, de behandlade oss bra och kusinerna var helt  snälla mot oss, behandlade oss som syskon. Jag tror att mamma hade en eller två män om året. En gång när vi var dumpade hos mamma hörde vi bråk med hennes man. ”Ut härifrån”, ”snåljåp” och andra otrevliga ord. Lena blev mer och mer förskräckt. Så Din mamma var prostituerad? I alla fall kurtisan till de männen. Jag tror – fortsatte Josefin – att när mamma gjort av med de männens pengar och sina besparingar muckade hon gräl med dem av vilken trivial anledning som helst så  kastade hon ut dem. Oöppnade brev som åkte ut på golvet när Du öppnade den lådan där är förmodligen från de utkastade männen som ville tillbaks. Mamma öppnade inte ens breven, alla de männen  var redan avverkade ur hennes synvinkel. Så var det dags att gå på jakt efter nästa. Det var hennes liv. Jag tror inte att hon hade något annat jobb än det här, om det kan kallas för jobb? Mamma blev bara 52 år gammal när hon dog av hjärtinfarkt. Men redan för 5-6 år sedan började hon ringa oss och ville träffa och ville prata. Klagade att män är så dumma. Jag tror att när mamma fyllde 45-46 år och då hade hon det svårare att ragga upp en man. Normalt. Det ville hon inte acceptera och blev sur. När kvinnan passerar stadiet att hon kan föda ett barn, förändrar hon sig också. Män ser det utan att de tänker på det att det är ingenting att satsa på. Det har varit miljoner år så med oss människor, så det är det normala. Lasse träffade mamma en gång sedan ville inte träffa henne flera gånger och skyllde alltid på mycket arbete eller trötthet. Jag träffade mamma tror jag fyra gången sedan vi flyttade från moster Greta. Varje gång kändes det pinsamt. Hon berättade bara om sina problem och sina män, frågade aldrig hur vi har det. Min mamma och pappa var moster Greta och hennes man Jens. Lasse var ca 12 när han fick veta av moster Greta vad hans biologiska pappa heter och var han bor. Han hade redan två barn med sin fru. De bodde i en villa med trädgård på baksidan. Där var en gång- och cykelstig. Lasse gick dit och såg att två barn leker i trädgården. En pojke och en flicka. Han stod där en längre stund och visste inte vad han skulle säga. Till sist sade han att han har också en grön tröja. Vill Du leka med oss? – frågade flickan. Han lekte med de i 2 timmar. Hans far gick en gång förbi, men kom inte på att det kan vara hans son. Lasse gick inte dit flera gånger. Min far vet jag ingenting om, moster Greta visste ingenting, annars hon skulle berätta för mig som hon gjorde det för Lasse. Får jag berätta om mina föräldrar? – frågade Lena. Ja, visst. Josefin tände nästa cigarett. Jag har inte några kontakter med mina idiotiska föräldrar. Far som aldrig vågade säga något mot mor. Jag förstod att varje gång som far hade en annan mening än mor och de kanske små grälade blev han avvisad i sängen. Det var hennes vapen för att besegra honom. Så far alltid tyckte som min idiotiska morsa för att inte bli avvisad i sängen. Hon förolämpade min man Olle, skrek att han är en utvecklingsstörd idiot, en pucko. Olle stammar lite om han blir stressad, men obetydligt. Min dumma morsa förväntade sig att min man skulle  bli ingenjör eller professor. De kom inte när vi gifte oss och jag vill inte veta av dem. Lena och Josefin satt länge och pratade. Lena sade: ingen kan välja sina föräldrar. Det som vi kan göra är att vara goda föräldrar åt våra barn när vi får dem. Josefin instämde. De blev vänner och kompisar för resten av livet. Josefins bror Lasse träffade sin käraste Maj-Lis som gav honom tre barn. Josefin var alltid bekymrad att Maj-Lis är så likgiltig mot Lasse, men Lasse älskade henne så mycket villkorslöst att deras äktenskap höll.

De pratade om lediga lägenheter. Går man till kommunen och frågar om en ledig lägenhet, då får man svar att det finns inga lediga och kön är lång. Det skrevs i tidningen att kommunen och ett fastighetsbolag eller byggbolag skulle bygga nya lägenheter med kom inte överens med Hyresgäst­föreningen. Så det blev inga lägenheter. Samtidigt flyttar många, flyttar ihop, men ingen vill förlora första hands- kontrakt, så folk skriver att de hyr ut ett rum eller två och tjänar pengar på det. Skattefritt. Lena berättade att de bor just i sådan lägenhet. Efter en tid om Ni vill bo kvar kan Ni fråga henne som har förstahandskontrakt om hon vill sälja den. Vad? Sälja kontrakt? – frågade Lena. Ja, alla gör så. Varför inte. Jag är redan skriven på mammas lägenhet sedan tre år tillbaka, även om det är en bostadsrätt så jag hoppas att jag hyr ut den första året och sedan säljer lägenheten. Så kan man tjäna en hacka utan att anstränga sig så värst. Skattefritt – berättade Josefin. Lena blev häpen. Om vi, jag och min kille ska bo ihop permanent då tänkte vi köpa ett hus. Men jag vet inte. Vi har gjort slut med varandra två gånger redan och två gånger konstaterade vi att vi inte kan leva utan varandra. Jag älskar honom jättemycket. Men målet är att bo i ett hus. Vill Du inte jobba hos oss med maskinskrivning och stansning ? – frågade Josefin. Väldigt bra betald. Sådan timlön får man inte någonstans. Jag vet – svarade Lena – men dålig miljö. Nej, tycker jag inte – sade Josefin. Vi börjar klockan 8.00. Först två timmar sedan 5 min rast innan timmens slut. Då ska det vara tyst. Efter tredje timmen en halvtimme rast med 10 minuter gymnastik. Det kommer en gumma så gör vi som hon. Klockan 12.00 har vi lunchrast 45 minuter. Men egentligen en timme. Vi börjar inte jobba före 13. Så jobbar vi två timmar med 5 minuter rast efter varje timme. Sedan jobbar vi till 16.00 och sedan kan vi gå hem. Vi får betalt för 8 timmar, så lunch är på betald tid. De som stannar och jobbar mer får 1,5 gånger timlön. Jag kanske återkommer, pratar med min Olle.

På tryckeriet. Ny omgivning, nya människor och många frågor gjorde att Olle började stamma och kände sig osäker. Blev röd i ansiktet. Valdemar lugnade ner Olle och pratade med andra att med Olle ska man prata sakta. Och allt blev bra. Det gällde att producera flygblad och broschyrer som skulle övertyga folk att byta bilar oftare och helst köpa nya. Olle fick bära kartonger och matriser, byta toner och blev smutsig i händerna. Affischer presenterade alltid en fin bil med en vacker ung kvinna bredvid. I olika färger. En gång när Olle var färdig med sitt jobb började han själv skissa på en affisch med en bil och en man stående bredvid som pekade på bilen. Under den skrev Olle med mycket stora bokstäver: ”Den bilen kan Du lita på.” Sedan satte han firmanamn, adress nere och öppettider. Dagen efter tyckte Valdemar att det är mycket bra gjort, men annars har vi två konstnärer som vi anlitar. Så Ditt fina jobb tyvärr kan vi inte använda. Nej, men får jag ta hem den? – frågade Olle. Ja visst – svarade Valdemar. Marknadschefen Linus gick förbi – tittade på Olles affisch och tyckte att den är perfekt. Gör matris och printa ut 500 stycken – sade Linus. Men den är privat ritat av Olle – sade Valdemar. 500 stycken tack. Diskutera inte – sade Linus bestämd. Det blev turbulens på avdelningen. Konstnärerna tyckte att det är deras jobb att skapa affischer. Olle fick förklara sig att han har gjort det för sig själv. Konstnärerna tålde inte konkurrens. Valdemar bad Olle att inte rita flera affischer. Olle hade olika idéer men det blev för mycket för Valdemar som ville bevara status quo. Olle var för mycket för Valdemar.

På data. Valdemar frågade på dataavdelningen om de behöver folk. Ja visst. Vi behöver. Svarade Sture som var chefen i datahallen. På dataavdelningen samlades de som hade ont i ryggen, de som var överflödiga på andra ställen och de som ingenting hade bättre för sig. Första mötet med Sture var inget vidare. Olle stammade och smådarrade. Han fick bära fram kartonger med datapapper, sätta papper i printrar att börja med. Sedan visade en operatör Olle vilka taper som ska plockas fram. Var hittar man nummer. Olle sprang fram och tillbaks och hämtade tape från arkivet. Han lärde sig också att montera dem. Olle ansågs arbetsam och behjälplig. Kom alltid i tid och slutade inte för tidigt. Stannade över om det fanns behov. Blev omtyckt. Även Sture började tycka bra om Olle. Det kom systemprogrammerings chef Ulf till Sture och berättade att de har köpt en programmerings utbildnings­paket till bra pris för 10 personer, men har bara 8 intresserade. Om Sture har 2 till då har vi utnyttjad deras erbjudande bra. Sture skickade en operatör och tyckte att det är kanske ingenting för Olle men han hade inga andra så Olle kom med på kursen.

Kursen varade en vecka. Eget arbete, föreläsningar, grupp­arbete och arbete med föreläsaren. Olle tyckte att det var jätterolig och berättade för Lena varje dag vad som händer. Lena var mycket glad för att det går bra för Olle. Lena ville prata med Olle om lägenheten och eventuellt husdrömmar, men insåg att han är så koncentrerad på det som är på kursen. Sista kursdagen var det en skrivning. Examen. Alla fick en arbetsuppgift för att skriva ett program som skulle lösa problemet. Olle tyckte att det var så roligt att skriva själv ett program. Han gjorde det så gott det gick och skrev till det förklaringar som skulle hjälpa att förstå vad programmet får, vad den gör och vad det blir för resultatet av det. Ulf – programmerings chef – fick veta från utbildningsföretag att allt gick bra. Förresten en har givit upp kursen om jag minns rätt, en var mycket bra och alla andra godkända – berättade kursledare. Jaa, då är det den där Olle som Sture var så tveksam till som misslyckades. Men han fick en chans i alla fall tyckte Ulf. Om ett par dagar kom med posten allt material om kursen. Ulf blev förvånad. Det var en programmerare som gav upp, alla andra godkända eller v.g. och Olle m. v. g. Alltså mycket väl godkänd. Det tog Ulf en timme att gå genom Olles prov och konstaterade att så bra skrivet och dokumenterat program har han inte sett på länge. Ulf gick till Sture. Sture jag vill att Olle ska flytta till oss. Jag kan inte avvara honom – svarade Sture – vi är korta en man och jag tänkte ha honom i driftexpeditionen. Ok, men vi får se till att han ska flytta till oss i framtiden. Alltså så fort så möjligt. Vi har mycket beställningar. Många programlistor, flera kartonger om dagen makulerades och ingen snålade med papper. Olle tog med sig hem en programlista utan att fråga någon om lov. Och en till, och en till. En dag kom Sture och sade till Olle: om Du intresserar Dig, ta en programlista och kolla hur man gör. Ta hem förresten om Du vill och titta. Olle ville inte avslöja sig att han har tagit redan några.

Maskinskrivning. Som vanligt blev lite tråkig för Lena att sitta bara hemma och vänta på Olle. Hon ville ha Josefin som kompis. Se folk och prata. Ha en kompis eller två. Gick till Josefin en kväll. A propå buller. De – tror jag – har köpt två skrivmaskiner redan på prov som går mycket tyst. Så buller problem blir mindre. OK, vi går tillsammans till mitt jobb. Lite förre åtta, därför att jag måste börja 8.00 – sade Josefin. Chefen Märta blev glad att Lena ville börja jobba. Först stansa på prov. Mycket bra – sade Märta. Strax var Lena i gång. Fanns sig i rutiner. Gymnastiserade  med andra, pratade under lunchrasten med andra kvinnor och var glad. Arbetade till 16 och hann hem innan Olle kom hem. Även Olle var glad att Lena har ett jobb och en kompis. En dag sade Olle: imorgon kommer jag lite senare hem, då ska vi ha en genomgång av drivrutiner. Lena passade på och frågade Josefin om de skulle kunna sitta efter jobbet och tjejsnacka. Ja, visst – sade Josefin – Oscar min kille skulle till sin bror och hjälpa honom med bilen. De gick på stan och satte sig på en kafeteria. Oscar är bra på att meka och är en  duktig mekaniker. Han har redan bedragit mig en gång med en sjuksköterska som kom med sin bil på deras verkstad. Hon satte sig i bilen så när han var på knä och mekade fick  han se hennes trosor. Slampa. Men han bad mig om ursäkt visade ångest och jag godtog det. Hoppas att det inte bli fler excesser från hans sida. Men när jag tänker efter då är det att Oscar hade ett ligg med den där slampa är det lite mitt fel. Kanske inte bara lite. Ett par dagar innan blev vi osams på kvällen och i sängen (det är vi ofta)  vägrade jag honom samlag och det straffade sig när han fick tillfälle med den där slampa. I det där triangeldrama blev jag största förloraren. Jag blev sårad. Så det är en läxa för mig  att man inte ska vägra i sängen, för att får de inte hemma då söker de sig till andra ställen. Jag tror – sade Josefin – att det ligger i manliga gener. Jag älskar Oscar så mycket, så det var dumt av mig att krångla till det. Vägra honom. Alltså sårade jag honom. Bäst vare att jag överraskar honom när jag blir gravid, då lugnar han sig ner – tyckte Josefin. Lena lyssnade noga. Josefin hade planer att köpa hus eller ett radhus med Oscar. Jag pratade med en mäklare där vid Konsum. Det är kanske samma mäklare som jag pratade – sade Lena. Han med mustasch. Ja, det är samma. Han är jätteduktig och informerar bra. Bra lånevillkor och låg månadskostnad. Nästan billigare än att bo i en hyreslägenhet. Jo, men man måste ha ett jobb – sade Lena. Det har Du, Du visar honom lönespecifikation att Du har bra lön och kan betala för sig. Det betydde också för Lena att hon måste arbeta på skrivbyrån. Det blir alltså slut med att vara  hoppjerka. Efter ett par månader konstaterade Lena och Olle att de är ”rika”. Olle har släppt helt grep om deras ekonomi. Lena blev finansminister i familjen. Olle kom ganska trött varje dag efter arbete och var fåordig och vilade sig gärna med Lena vid sin sida. Förlåt mig att jag är så trött, men jag älskar ändå Dig mycket Lena. Han var så involverad och engagerad i arbetet att han hade svårt att koppla av hemma. På skrivbyrån hade de ett fikarum som var ganska avskilt från arbetsrummet. Där låg rikstidningar Expressen och Aftonbladet. Var man trött, hade man rätt att avbryta skrivande och ta några minuter ledig i fikarummet. Ibland uppstår luckor i arbete, då fick man vänta en stund tills nästa brev ska skrivas eller blanketter stansas. Då kunde man ta en kopp kaffe extra. Lena stannade ibland efter jobbet och läste Aftonbladet eller Expressen. Mest Aftonbladet. Där kunde läsas om hjältar som vann mycket pengar på lotteriet, köpte sig flotta bilar och en ”kryp in” på Östermalm i Stockholm på 3 rum och kök. Det fanns euforiska artiklar om små affärer som var och en kunde göra och tjäna en slant. I alla sådana artiklar dominerade ordet: skattefritt. Journalister som upptäckte att man kunde tjäna pengar utan att betala skatt. De skrev så gärna om detta och delade med sig vetande. Lena tyckte inte att det är något särskilt med skatter. Men att det förekom som många skriverier om det, så måste det ligga något i det – tyckte hon. På gemensamma luncher och kafferaster berättade de kvinnliga arbetskompisar om det som man kan dra av på deklarationen och hur man ska fördela ägandet av huset för att skatten ska bli så liten som möjligt. En kvinna berättade att hon och hennes  man ska köpa en segelbåt. Helt ny. De har precis skrapat ihop för kontantinsatsen och sedan får de lån på banken mot säkerhet i huset. Räntor kvittar de fullt ut mot inkomster och amorteringar är mycket små. Så att kapitalet till att ha en segelbåt kommer inte att kosta så mycket. Lena lyssnade noga, kommenterade inte men var förvånad över de olika berättelserna. En gång vågade hon fråga hur man ska göra om man köper ett radhus eller hus. En annan kvinna längre bort vid bordet lade sig i och sade: De på ABF har en kurs för de som köper ett hus. Min man ska gå på den kursen. Vad är ABF? – frågade Lena. Jag vet inte, men de håller på olika kurser och sådant. Lena gick till ABF. Får man vara med på kursen? – frågade hon. Ja, visst. Det går bra. Helt gratis. Vi har några platser kvar – svarade en lång man med glasögon. En skara på 20-25 personer var på kursen. Föreläsare berättade hur bra det är att betala mycket i skatt. Många tycker att vi har höga skatter, men vi får mycket tillbaka av våra skatter. Vi ska vara stolta över att vi betalar våra skatter. Och nu kommer vi till saken hur vi gör när vi köper ett hus. Lena lyssnade noga gjorde noteringar och lärde sig en hel del. Hon planerade att gå till mäklaren bredvid Konsum och prata om hus eller radhus köp. Men Olle måste vara med. Frågan är om vi klarar utgifter om vi köper ett radhus eller ett hus – tänkte Lena. Hon plockade fram Olles och sina egna lönespecifikationer och studerade dem. Räknade fram att hon betalar 50% i skatt för sista arbetstimmarna/kronorna. Arbetar jag mer då ökar skatten från 40% till 50%. Alltså jag får en lönesänkning med 10%. Mitt jobb är mindre värd. Är det möjligt? Det måste vara fel. Men nej, det var rätt. Hon började förstå den ständiga jakten på skattefritt. Sedan tänkte hon om att det måste vara så att man inte ska arbeta för mycket, man blir kanske sjuk och belastar vården. Då är det dyrt för staten. Förresten man ska inte jobba ihjäl sig heller. Att köpa hus, segelbåt och dra av alla räntor, det är en bra affär. Man slipper inte undan skulden när man köper hus eller segelbåt, men räntorna blir som gratis. Förresten inflationen gör skulden mindre i proportion till lönen. Bo i ett hus är bättre än i en lägenhet. Spara på banken? Visst får man lite ränta, men det täcker inte ens inflationen. Och så måste räntan beskattas. Nej, det blir en idiotaffär. En kvinna på rasten sade till Lena att hennes man köpte obligationer. De är bättre än att spara på banken. Var köper man de? – frågade Lena. Jag vet inte, men jag kan fråga min man. Jo, man kunde köpa de på postkontoret eller via banken – sade en annan kvinna. Lena berättade för Josefin sin teori att vi får lönesänkning när vi arbetar mycket, men vi blir friskare och belastar inte vården om vi arbetar mindre. Men Josefin svarade kvickt – det kallas stöld. Skatt på 40-50% det är inget annat än stöld, men vi små måste anpassa oss för att överleva. Politikerna. de är de största och värsta tjuvarna och inget annat – tyckte Josefin. En dag var chefen Märta borta och det kom ett bud med ett bunt papper. Han kom rakt på Lena som just gick förbi och var tvungen att ta bunten med olika uppdrag. Hm. Lena ropade och bad om uppmärksamhet en stund. Läste upp uppdrag. Det kan jag ta – sade en. Jag tar två – sade en annan. Så Lena lyckades fördela arbete utan krångel. Märta blev imponerad och började lära Lena mer och mer om rutiner och kunder. Chefen Märta som närmade sig 60 års ålder var glad att Lena spontant tar del av hennes arbetsuppgifter. Det gällde också att prata med kunder och vissa att man bryr sig om dem. Det kunde Lena göra bra. Hon skrev blanketter och brev också men inte 100% av tiden. Lena fick chefsroll när Märta förberedde sig till pensionering.

Programmerare. Olle blev förflyttad till data avdelningen först 2 dagar i vecka. Ulf var imponerad av att Olle beskrev så bra ett program och delade programmet på tydliga delar. Ulf tog med honom för första gången på ett möte som de hade varje vecka. Presenterade Olle. Innan möte blev slut vände sig Ulf till Olle och bad honom att beskriva hur han byggde sitt program. Olle var inte van att prata framför så många människor. Han började stamma, blev röd i ansikte, men försökte beskriva, fast det gick inte bra. Fler och fler började titta noga på sina pennor och papper. Allt blev så pinsamt. Ulf försökte rädda situationen och avrundade med att ”vi får återkomma till det”. De flesta tyckte att Olle är pucko och passar inte i gänget. Utvecklingsstörd. Ulf kände sig skyldig till kalabaliken som uppstod på möte. Började fundera. Kanske Olle plankade allt från någon på kursen och Sture på driften hade rätt att Olle var ingen vidare talang. Ibland åker man på pumpen – tänkte Ulf. Ulf pratade med Björn, en stjärn­programmerare som hade överblick av de olika systemen och  att han skulle testa den där Olle. Ge honom att börja med lite lättare uppgifter så får vi se vad han går för. Ok – sade Björn – jag har gott om uppgifter. Björn bjöd Olle på sitt rum och undrade – avslappnad – om han kunde hjälpa honom med vissa program. Du kan sitta här hos mig, så kan Du fråga vid behov. Björn skulle ha ett öga på Olle. Olle fick en uppgift. När det ska vara klart? – frågade Olle. Björn ryckte med armarna, när Du är klar med det. Olle började läsa vad ska göras, satt med penna och blanketten och tänkte. Hela dagen gick och hände inte mycket. Vid slutet av dagen började Olle skriva och koda. Nästa dag lämnade till stansning och på eftermiddagen körde programmet i test. Fel var det, med det rättades och sedan gick bra. Innan andra dagen var slut visade Olle resultat för Björn. Ok, tack – sade Björn likgiltigt, men i tystheten blev han nöjd med resultatet. Vill Du hjälpa mig mer och börja med nästa. Ja visst. Olle stammade ingenting hos Björn och trivdes där även om Björn visade ingen större lust att prata med Olle. Olle tänkte att Björn kanske blir hans kompis. Andra uppgiften blev mer komplicerad och Björn ville gå genom den innan Olle testar. De gjorde det. Björn var mer än nöjd. Även tredje uppgiften gick mycket bra. På halva tiden. Blir Du lätt stressad? – frågade Björn. Olle nickade och började stamma, som på beställning. Här är ingen stress, så det är lugn. Björn pratade med Ulf. Nå? Olle är bättre än bra. Bra på matte också. Gjorde jobbet på halva tiden, men lätt stressad och då tappar han talförmåga – berättade Björn för Ulf. Vi kanske kan placera honom med Bengt. Han kan vara talesperson för båda. Så Olle sattes i samma rum som Bengt. Björn tilldelade jobb till duo Bengt & Olle. Bengt brukade gå genom uppgifterna och gav Olle det som han tyckte var lite krångligt.

Lönen. Ulf fick telefonsamtal från utbildningsföretag som gärna ville ha kontakt med den som heter Olle. Han jobbar hos Er i maskinhallen. Vi har väldigt bra erbjudande för honom som programmerare – lät mannen från utbildningsföretag. Trevligt – svarade Ulf – men vi behöver honom också. Ulf tillkallade Olle till sitt rum och ville prata, förklara och bekräfta. Söker Du jobb som programmerare? – frågade Ulf. Ja, det stämmer – började Olle stamma. Ulf uppfattade att Olle söker arbete som programmerare på något annat företag. Men Olle sökte just här arbete som programmerare i stället det han hade som operatör i maskinhallen. Jag tänkte att Du blir anställd hos oss och jag lovar att Du blir nöjd. Jag alltså vill… – började Olle nervös. Bra, bra – sade Ulf – jag måste prata med facket först. Jag återkommer. Så sök inget annat jobb nu, lita på mig. Olle blev lite förvirrad och ville förklara och rätta till allt men hann inte.

Facket. Fackets ordförande kallades Linkan var den som godkände alla löner. Ulf gick rak på sak. Den här mannen ska ha det dubbla mot genomsnittet. Inte en chans svarade Linkan skrattande. Är Du från vete? En som var operatör ska ha minsta lönen som programmerare. Så. Punkt slut – sade Linkan. Du Linkan, vi på data hade varit väldig snälla mot Er och tagit emot de som hade ont i ryggen och de som blev över på andra avdelningar. Många Dina fackkompisar. Allt under parollen att på data behövs folk. Det stämmer att vi behöver folk, men kunnigt folk, inte de som Du har prackat på oss. Ok, en viss uppräkning kan jag godta, men inte mer. Linkan, både Du och jag arbetar här för företagets bästa. Han Olle söker redan jobb på andra ställe. Det är inte bra att ha de som Du har prackat på oss på avdelningen och som inte gör  någon nytta och bli av med en talang. Eller hur? Det är helt annan befattning som Olle ska ha. Till sist godkände Linkan Olles lön som var lika högt som Björnens som var den bästa program­meraren på avdelningen. Björn fick veta det. Det har jag ingenting emot. Han är mycket bra – sade Björn. Ulf meddelade Olle läget. Nu är Du anställd hos oss – sade Ulf – och lagt fram ett anställningsavtal i två ex att skriva på. Du ska inte prata med andra om Din lön – det är personligt. Olle skrev på utan att läsa det och kommentera. Ulf var förvånad att Olle inte kommenterade själva lönen och läste genom hela avtalet. Hm. Olle tackade. Nu är Du en av oss Olle – sade Ulf. Olle vek avtalspapperet och stoppade i fickan. Ulf fick det intrycket att Olle brinner för jobbet. Lönen kommer på andra plats.

Lena och Olle köper ett radhus. Arbeta på skrivbyrån visade sig inte vara så dåligt som Lena trodde först. De nya stansmaskinerna var ganska tysta. Det är de gamla som gjorde mest oväsen. Det blev genast bättre stämning. Det blev mer arbete. Om Ni har någon kompis eller bekant som vill jobba hos oss tipsa gärna dem att här finns det lediga jobb – bad chefen Märta en gång. Lena väntade otålig på tillfälle att kunna prata med Olle om att köpa ett hus eller radhus. Olle jag tänkte att vi köper ett hus eller radhus och bor i egen bostad som vi äger. Ja, kanske någon gång i framtiden – svarade Olle. Framtiden är redan här och nu, Olle lilla. Men man måste ha pengar – kontrade Olle – och det har vi inte. Eller har vi? Det vet Du bättre som har hand om våra pengar. Jag tänkte gå till en mäklare vid Konsum och fråga försiktig. Då vet vi vad som gäller och hur mycket kostar att bo i ett hus eller radhus. Jag var där när vi letade efter en lägenhet, då berättade han att vissa hus har väldigt bra lån. Vad det innebär vet jag inte, men han sade att månadskostnad bli inte så stor – berättade Lena för Olle. Lena gick till mäklarbyrån efter arbete. Samma mäklare Mats mötte henne vid dörren. Vi skriver just nu kontrakt, så jag kan inte prata med Dig och kollegan är involverad i ett nytt objekt, Så kom imorgon om Du kan. Jag kommer halv fem efter arbetet. Suveränt. Lena fick mäklarens Mats visitkort och kom dagen efter och berättade att de går i tankarna att köpa eget boende. Mycket bra tankegång – svarade Mats mäklare. Guld och gröna skogar, det var Mats mäklare lovade. Han frågade om deras inkomster och konstaterade att det är inga problem med banken att bli godkänd som låntagare. Han visade bilder på några hus och några radhus. Lena berättade hemma för Olle vad hon fick veta. Att välja ett av de hus med trädgård som låg 5-6 km från deras jobb och centrum var inte bra. Men den radhuslängan ligger inte så lång från centrum, det är kanske något för oss. Jag har inga trädgårdsintressen berättade Olle. Så för mig är–  ju mindre trädgård dess bättre. Men jag har – svarade Lena. I det radhuset fanns minimal trädgård på framsidan och liten gräsmatta på andra sidan. Två våningar på totalt 84 kvadrat meter. Tre små sovrum, ett vardagsrum och rymligt kök. Bra badrum och litet förråd ute på framsidan. Vad mer behöver vi? Nej, det är mycket bra. Olle blev genast positiv inställd. Mäklaren Mats lovade ordna visning. Banken ställde krav att deras löner skulle betalas ut till konto som var banken som gav också lån. Lena var entusiastiskt. Eget boende. Att äga egen bostad. Det gav inre trygghet. Det är för mycket för oss – konstaterade Olle på visningen. Men Olle vi måste tänka på barn som vi får. Olle blev genast upprymd. Vi köper. Om Ni inte har pengar till handpenning då kan vi ordna checkkredit – försäkrade Mats mäklare. Vi har pengar – svarade Lena. Vill Ni ha ägande på en person och lån på det andra? Nej, sade Lena – allt hälften var. Jag tycker Ni gör rätt – sade mäklaren – skattevinster är små och problem kan vara stora. Olle insats var att skriva på handlingarna. Resten ombesörjde Lena. Tillträde om 5 månader med flera förbehåll, om andra säljer sitt, tredje lyckats med etc. Lena kastade sig på kalkyler som Mats mäklare gjorde. Flera överraskningar väntade. Glädje var stor. Mamma Ester och pappa Holger var också glada. Vilken lycka att det går så bra för dem – konstaterade mamma Ester. Vi ska hjälpa de med flytten. Ja, visst – svarade Holger.

Valet. På arbete under kafferaster pratade alla om valet. Hur får man rösta och får man inte rösta. Hemma hos Olle var det tyst om detta. Olle tyckte att han kommer hem och säger till Lena att även de kan rösta. Olle kom hem innan kvällen precis som vanligt och sade: Lena vi måste rösta. Det är valdag på söndag. Ja, Du får göra vad Du vill. Det står Dig fritt. Jag tänker inte rösta. Olle blev distraherad och bestört. Har han uppfattat rätt vad Lena sade. Ska han göra vad han vill? Själv? Utan Lena? Han blev blek i ansikte. Är det separering på gång? Är vi inte tillsammans längre. Ursäkta Lena min käraste, men jag menar inte så – sade Olle. Jag tänker inte ge fullmakt till dem för att de ska stjäla våra, Dina pengar från oss – svarade Lena. Nej, nej – sade Olle. Lena fortsatte: Politiker är värsta tjuvarna. De har mycket höga löner själva. Det har Lena lärt sig av Josefin. Via det som heter skatter tar de ifrån oss mer och mer. Skatterna har ökat hela tiden så långt jag kan  minnas. Och nya pålagor är på gång. Hade Du och jag inte fått mer pengar från Ditt och mitt arbete, då skulle vi vara bra fattiga. Jag avskyr de typerna. Olle svarade genast: Jag avskyr dem också. Olle var inte helt säker på vem som han avskyr mest men de kom överens: vi ska inte rösta. Sådana frågor avgör Lena. Hon är mest påläst och vet bäst av de två. Hela kvällen kände sig Olle obekväm att han borde be Lena mer om ursäkt för det att han har dummat sig omedvetet och sårad käraste Lena. Hon insåg det också, smekte hans huvud, kysste Olle och de kysste varandra och älskade varandra länge hela kvällen och kom med tårar i ögonen fram att ingenting och ingen får sätta en kil mellan dem. Olles liv är Lena och Lenas liv är Olle.

Uteblivna moderskapet. Lena grubblade i jämna mellanrum varför är hon inte gravid. Men kom inte på något. De klädde sig varmt båda två, men det verkade inte hjälpa. Hon var ibland gråtfärdig. Olle vågade inte fråga, men kollade ibland om Lena får mens. Lena gick förbi en läkarstation. Spontant gick hon dit och skulle fråga om det går att göra något åt det. Hon gick rak på en manlig läkare som just gick förbi ingången. Ja? Jag skulle vilja fråga en sjuksköterska, det är kvinnofråga. Vänta en stund, jag kommer igen. Under tiden kom en receptionist och frågade om Lena har avtalat läkarbesök? Nej, men en läkare sade att jag skulle vänta en stund här. Och han kom precis. Doktor Kristina är ledig och väntar på Dig. Hur länge har Ni varit gifta? Har Ni regelbundna samlag. Flera gånger i veckan – svarade Lena. Det är över tre år som vi kämpar. Först undersöker vi mannens spermie. Vidare när vi gör undersökningar vad som kan vara fel, då gäller uteslutningsmetoden. Man granskar en sak åt gången tills vi hittar något som kan vara fel. Vi börjar med blodprover. Men ibland hittar vi ingenting, tyvärr, då kan vi inte hjälpa våra patienter. Gör Du noteringar när du får mens och när den slutar. Nej. Gör det, det underlättar att kolla vad kan det vara för fel. Doktor tog en 4 veckors remsa och berättade för Lena hur det går till. Från när mensen börjar efter 2 veckor börjar fruktsamma dagar. Den kvinnliga delen som kan bli embryo till ett liv, lever i Dig bara 4 timmar. Den manliga bidraget lever 72 timmar. Cirka. Så älska så mycket som det går under den fruktsamma tiden. Och innan också – sade doktor med leende. Måste jag få orgasm? – frågade Lena. Det är bäst – svarade doktor med ännu bredare leende och ryckte lite med armarna. Men inte obligatoriskt – sade doktor. Lena hörde inte den sista meningen. Hon ville inte höra det. Lena blev lättad än en gång. Det är kanske därför att jag inte under samlag når till den högsta punkten, det är det måste vara orsaken – förklarade Lena för sig själv. Jag får ta det försiktig med Olle. Det blir säkert bra. Pappa Holger och mamma Ester kom på besök en lördag och söndag till ungdomar. De hade trevligt och gick promenad. Ester med Lena och pappa Holger med Olle. Lena hade alltid så mycket att prata med mamma Ester. Ester var hennes mamma. De kunde prata om allt inklusive intima sakar. Lena berättade att hon är mycket ledsen att de inte kan få barn. Även Ester var ledsen för det, men sade att ibland dröjer det länge innan man blir gravid. Jag blev gravid med Olle – tror jag – först efter många år. Lena omfamnade Ester nästan med gråt i halsen. Det är kanske de dåliga gener som Olle fick från mig som gör att Du blir inte med barn svarade Ester nästan gråtande. Mina föräldrar hade också bara mig, så det är kanske jag inte  har så bra gener heller. Ni kanske ska undersöka Er – föreslog Ester – skicka Olle först, då kollar de hans sperma. Mycket enklare undersökning än kvinnans. Nej – svarade Lena – jag vill inte att främmande människor ska gräva i våra kroppar. Adoptera? – frågade Ester. Nej, jag tror inte det heller. Vi får leva utan barn. Kom gärna på besök till oss så ofta Ni kan – sade Lena – jag saknar Dig så mycket. Och jag saknar Er – sade Ester – även Holger saknar Er, men han uttrycker inte det direkt.

På systemavdelningen. Efter att Olle började med programmering på systemavdelningen kom efter en tid chefen Rolf – som gick förbi – till honom på hans rum och kort tittade på hans kläder. Det vare bra om Du Olle har lite bättre kläder på Dig. En fin skjorta och slips och kavaj – predikade Rolf. De kläder Du har på Dig kan Du använda när Du jobbar i trädgården. Arbete här förpliktar. Klädkod. Ekipering. Olle berättade för Lena om kläder. Ja visst – sade hon – vi åker och köper. Den gamla kostymen var sliten och lite för liten. Olle såg konstig ut i den. De åkte till ett centrum, där fanns flera klädaffärer. Olle var lite trött av att gå runt och stannade utanför en affär. Där gick Olles klasskompis,  Emma, förbi som var dotter till en läkare. Hon var en av de få som alltid svarade på Olles hej. Här var hon med sin man och tre små barn. Emma presenterade Olle för sin man och de började små prata. Barn sprang hit och dit och Emma fick fullt sjå att springa efter dem. Men Olle och Emmas man Folke pratade med varandra. Folke berättade att de är jätteglada därför att Emma fick en efterlängtad fast tjänst som sjukgymnast och det bättrar betydligt på deras finanser. Så vi börjar spendera lite pengar på barnkläder innan första lönen kommer – berättade Folke med leende. Olle berättade att han är systemman och programmerare på ett större företag. Lena Kom ut från affären. Olle presenterade Lena och förklarade att det är Emmas man. Lena lyssnade en stund och ursäktade sig och gick till en affär bredvid. Olle och Folke pratade mycket. Olle stammade ingenting. Folke klagade över att alla  anställningsreglerna  är bra i Stockholm men på mindre orter fungerar det annorlunda. Det vi är lite närmare Stockholm – konstaterade de. Då kom Emma och frågade hur är det? Strax kom även Lena. De skakade hand. Emma berättade om sin utbildning att pappa absolut ville att jag skulle vara läkare som han, men jag hade inget intresse för det, men idrotts- och arbetsskador var min passion. Jag idrottade mycket själv. Alla var så glada av sammanträffande. Hm, det blev inte billigt med ekiperingen. Men Lena arbetade hårt, prövade alla kombina­tioner och till sist blev det en kostym, 2 skjortor och en slips. Skor fick vänta. Visst kostade det pengar men Lena var stolt över att hennes man går till arbetet elegant klädd.

Kafferaster. Fika. Olle var utan tvekan den minst populära personen på hela avdelningen. Det kriteriet uppfyllde han med god marginal. Kom han till kafferummet som en av första, då satte sig ingen bredvid honom. Absolut inte någon kvinna. Var det så att han kom lite senare och andra redan satt där, då hände att Olle satte sig bredvid en kvinna. Men hon blev strax så engagerad i samtal med personen på sin andra sida att hon kunde inte bara vända sig mot Olle. Säga någonting till Olle eller fråga honom något var det nästan ingen idé. Innan han hämtade andan och stammade färdigt då var kafferasten slut. Varje kafferast var en pinsam företeelse för Olle. Men det fanns undantag. I systemprogrammerare gruppen som var också programmeringspoliser fanns 4 personer. Christer, Tommy, Carin och Lasse. De fikade lite som de ville och inte alltid samtidigt som alla andra. Men var de med, då satte sig gärna alla männen bredvid Olle. Där brukade alltid finnas plats. Christer sade alltid ”Tjäna Olle”. Däremot Carin hade svårt med Olle och försökte undvika honom. Det nästan så att hon hade i sina gener att en man ska vara en kvinna överlägsen och en man med handikapp var ingen att kasta bort tiden på.

Luncher i matsalen. Inte bättre var det på luncherna. Snarare sämre. Gick Olle på lunchen en av de första och satte sig vid ett bord, kom nästa person och satte sig vid ett annat bord. Alla andra som kom efter gick med sina brickor till det bordet där alla andra satt och låtsades att de inte ser att Olle sitter ensam. Kom han senare fick han sitta med andra. Men lite på nåder. Chefen Rolf reagerade en gång och påpekade när Olle inte har kommit än till möte att så gör man inte. Olle är en av oss. Folk från andra avdelningar reagerade också men det gick inte ändra på det. Även här fanns undantag. Kom det systemprogrammerare då satte de sig med Olle. Carin brukade ha egen matlåda och åt i fikarummet. Så hon slapp det problemet. De pratade kors och tvärs och Olle bara lyssnade. Ibland ställde han någon fråga och fick sakligt svar. Det var bra och bekvämt med luncher i matsalen. Luncher var subventionerade och betalning skedde via ett löneavdrag. Man behövde inte tänka på pengar.

Arbetsmiljö och Duo. I den långa korridoren hade chefen Rolf näst sista rummet. Det var ett dubbelrum med ett extra lång bord och sex besöksstolar. Det fanns också 3+2 hörnsoffa av skinn med tillhörande lågt bord. Bredvid stod ett litet kylskåp. Sista rummet som också var ett dubbelrum var tomt för tillfället. Var än chefen gick kunde han se sina medarbetare genom öppna dörrar hur flitigt de arbetade. Efter chefens rum satt Bengt och Olle, sedan Per-Erik. Bengt och Olle blev en duo där Bengt var talesman för de bägge. Olle hade svårt att uttrycka sig kort och koncist, så Bengt som jobbade nästan med samma problematik som Olle blev talesman för de två. Bengt var en mycket karismatisk person och kunde prata för sig och med alla om allt. Det extra som Bengt gjorde var att ibland gå genom förutsättningar en gång till om de var inte skrivna. Det gjorde Bengt bra.

De var sammanlagt 17 personer på systemavdelningen. Ibland kom Olle till Bengt och frågade om han hade något mer att göra därför att Olle var färdig med sitt. Jo, visst om Du vill hjälpa mig – sade Bengt en och annan gång – så kan Du gärna ta det. Olle hjälpte på det viset Bengt som sedan bara satte sitt namn på programmet och allt var färdigt. Olle tyckte bra om Bengt. Han ville gärna se en kompis i honom men Bengt visade inga tecken på att bli Olles kompis.

Dividera med noll. En gång märkte Olle långa svarstider och tänkte att han avbryter sitt jobb för en kafferast. Han gick förbi Bengt och ville fråga om det går lika trögt hos honom. Olle ställde sig lite på sidan och lite bakom Bengt som var hårt upptagen med det han gjorde på skärmen. Men Bengt – sade Olle – dator loopar, sluta. Bengt blev nästan arg och vrång. Hur hade Olle mage påpeka för Bengt något. Bengt har känd sig alltid överlägsen Olle. Efter en stund sade Olle. Bengt Du försöker dividera med noll. Bengt blev rasande: Stör mig inte i arbetet, gå härifrån. Även i maskinhallen märktes att maskinen började gå i taket. Driftchefen larmades, som i sin tur larmade systemchefen Rolf. Han var just på möte, men sekreterare fick tränga in sig i sammanträdes rum, ursäkta Rolf och varsko honom att en katastrof är på väg. Visligen stängde driftchefen all resurstillgång för system­avdelningen men problemet kunde återkomma när som helst. Rolf rusade till Bengts rum och frågade vad det som han försöker göra. Därför att det har kostat bolaget på 20 minuter 20 månadslöner. Rolf märkte strax att Bengt försökte dividera med noll. Rolf gjorde ingen affär av det men ryckte spred sig via driftav­delningen ändå. Bengt – det är han som dividerar med noll. Olle tog aldrig upp det med Bengt. Han var i beroende­ställning.

Programmeraren Björn kom till Bengt med en programlista i handen och frågade honom hur han har gjort det i själva programmet. Bengt försökte förklara, men Björn var inte nöjd. Det var en tid sedan – sade Bengt. Det var förra veckan – sade Björn. Den delen förresten gjorde Olle så fråga honom. Det står Ditt namn på – sade Björn. Jo, visligen men det är så att Olle började och sedan tog jag över. Det lät nästan så att Olle gjorde något som han inte klarade av och Bengt fick ta över för att få det gjort. Björn blev inte klokare och gick därifrån. Innan han gick på sitt rum såg han Olle på avstånd och vinkade ”kom hit” åt honom. Björn frågade Olle på ett lugnt sätt och fick alla svar. Är det Du som skrev programmet eller Bengt? – frågade Björn. Jag hade tid över och började på det, sedan tog Bengt över. På ett veckomöte meddelade en programmerare Clas att han är mycket försenad p.g.a. att han får materialet så avvikande från det han borde få. Olle ville säga något men chefen Ulf vinkade stopp åt Olle. Han ville inte att det pinsamma upprepas. När mötet var slut fick Olle tillfälle att berätta för Clas hur han har gjort vid en liknande situation. Efter ett par dagar kom Clas till Olle och tackade honom för tipset. Problemet löste sig. Även andra programmerare började komma till Olle med frågor och fick hjälp.

Christer, Tommy och även Lasse som var databasspecialist konsulterade  Olle en och annan gång. De tyckte att Olle har en förmåga att lösa många problem på ett enkelt sätt. De tog sig tid för Olle för att inte stressa honom. Där var han uppskattad.

Invandraren kommer. Datasystem som byggdes på företaget verkade ta mycket längre tid än det var beräknat. Kostade mycket mer pengar också. Sjukskrivningar och annat oplanerat försvårade  problemet. En tvåbarnsmamma Mona hade en delvis styrande roll. Men blev det inte som Mona har föreslagit då tog hon det hårt och sjukskrev sig varje gång hennes förslag inte gick genom. Någon jämkningsvilja fanns ej. Det var förresten inte bara hon. Det tärde också på företagets finanser. För att testa systemet och driftsättas anskaffades en mycket erfaren och kunnig konsult som skulle leda slutarbetet. Det blev invandraren. Samma invandrare som en gång i tiden träffade Olle i en bilfirma i all hast. Då konkurrerade de om att tvätta bilar från vax. Under det många år som har gått sedan de träffade på en bilfirma har invandraren hunnit studera, gifta sig och fått fyra barn. Alla hans barn förutom ett gick ut högskolor. Det ena fick förlita sig på sin sociala kompetens. Han arbetade också på många olika stället och fick bred erfarenhet. Han gjorde sitt förnamn till Stefan men behöll sitt lagom begripliga efternamn. Innan han började på dataavdelningen skickade chefen Rolf ett internbrev till samtliga 17 personer där han presenterade Stefan, invandraren. Man skulle säga bara Stefan. Inga frågor ska ställas till honom förutom det som gäller arbete. All tid ska utnyttjas till arbete. Vi får inte spilla tid på oväsentligheter. Vi är grovt försenade. Många ville ställa honom den klassiska frågan ”var kommer Du ifrån?” men det fick de inte för Rolf. En dag kom Stefan. Elegant skjorta, slips och kavaj, knutna skor med skosnören. Chefen Rolf gick ner för att välkomna honom och visa hans rum. Efter meningsutbyte om det regniga vädret gick de upp och Stefan började installera sig i sitt rum. Det sista rummet efter Rolfs rum. Blommorna fanns redan på plats sedan igår. Efter en kvart gick Rolf till hans rum och frågade om inte de skulle ta kaffe på hans rum. ”Mer än gärna” – svarade Stefan. Så började deras samarbete. Stefan började prata med en och en om området de arbetar med svårigheter och färdigheter för deras del. Dokumenterade noga. Han skulle gå till Bengt som arbetade med Olle, men han var inte på platsen, så Stefan kom till Olle istället för att prata. Olle ställde sig upp nästan givakt och började berätta lagom kaotiskt om det han gör. Blev nästan blå i ansikte. Stefan såg genast hans djupa engagemang och intresse. Hans arbete var hans passion. Olle gick nästan på hexadecimala nivåer för att förklara vad han gör. Stefan blev inte klokare för det. Han ville ha överblicksbilden. Stefan tackade för samtalet, men Olle bara fortsatte. Stefan sade än en gång att tillsvidare det räcker, men att han återkommer.

Stefan intervjuade andra för att få en bild av läge. Mona var inte sjuk så Stefan passade på och frågade om de kunde pratas. Hon klagade på de flesta men var inte osaklig. Han lovordade hennes idéer, men berättade att det inte är alltid som det passar till helheten, men uppmuntrade henne att tänka stort men med kompromissvilja. Det är att ge och ta. Han även önskade henne att hon blir frisk så att arbetet kan flyta utan uppehåll. Många av medarbetare var rätt bra framme med sina delar och kanske lika många var mycket försenade. Alldeles för mycket försenade. Eller genomförde sina tester. Testade och testade och ibland man såg inte slutet på testande. De chansade. Stefan beordrade genomgång av förutsättningar och förtydligande, utan att trampa på några tår. Äntligen kunde tester av vissa delar komma i gång. En gång kom Olle till Stefans rum med ett paket av programlistor och skulle förklara något för Stefan. Stefan tog sig tid, de satte sig vid besöksbordet och Olle ville börja prata. Ta bara en sak åt gången bad Stefan. Ta sakta, så jag hänger med – bad Stefan. Han nickade att han förstår med ett litet leende som lugnade mer Olle. Stefan började gå in i Olles tankar och konstaterade att Olle resonerar mycket bra. Hans tänkande är mycket logiskt. Klarsyn. Han håller sig bra till reglerna också. Rolf kom till sitt rum och märkte att Olle är hos Stefan och pratar. Han gick in och visade försiktigt sitt missnöje. ”Olle, ta inte för mycket av Stefans tid, han har mycket att göra.” Stefan svarade ”Vi är strax färdiga.” Det tog tid men den genomgången var väldigt bra för Stefan. Den enorma förmåga att resonera logiskt som Olle hade, imponerade på Stefan. Han konstaterade att prata med Olle är inte lätt, men han tänker mycket bra och de program han gör testar han bara en gång och de fungerar utan problem. Men det var flera på avdelningen som var mycket duktiga. Christer och Tommy var ledande stjärnor och Lasse som kunde designa databaser och olika filer. Björn var en av de duktigaste programmerare.

Rolf var inte sen att nästan varje dag innan dagen var slut bjuda Stefan på sitt rum för att prata. Stefan satt mittemot Rolf på besöksstolen eller så satt de i soffan med kaffe. Rolf hade lite konjak till kaffet från kylskåpet, men Stefan tackade alltid nej, så blev det bara kaffe. De pratade det om det nya systemet kors och tvärs. Nästan 1 – 2 timmar varje dag. De pratade aldrig privat. En gång ringde Rolfs dotter senare på kvällen. Han pratade med henne i ett par minuter och förklarade för Stefan att Ann som hon heter ska byta jobb och hade frågor. Det var det enda tillfälle som var ägnat åt privatlivet. De trivdes bra med varandra, skojade och skrattade, men alltid var det arbetet.

En tabell. En dag begärde Christer och Tommy att få prata med Rolf som omedelbart engagerade Stefan. Man måste till en bas göra en del försäkringstekniska beräkningar med logarit­miska funktioner och man är tvungen att gå utanför Cobol IBM sfären, göra det i annat språk och inplantera tillbaka till IBM miljö. Gränssnittsbekymmer blir strax stora och driftsäkerheten försvagat. Beräkningar görs idag manuellt av en person och det är inte tänkbart att det ska fortsätta så. Personen går strax i pension och den tjänsten blir indragen. Stefan tog förutsättningarna och lovade återkomma. Grubblade länge men kom inte på något. Efter någon dag gick han till duo Bengt och Olle och pratade med Bengt. Olle lyssnade. De fick var sin kopia för att tänka. Dagen efter kom Stefan och frågade om de hade någon idé. Men det hade de inte. Olle tog med sig den kopian hem, lagt det på bordet, tog fram ark för att rita logaritmiska funktioner och började grubbla. Lena insåg fort att det är viktigt för Olle, stängde tv och satte sig också vid bordet med en damtidning utan att säga något, bered ge Olle någon hjälp om han skulle behöva. Olle tyckte om när Lena sitter vid bordet när han jobbar. Han kände då stöd från Lena och gemenskap. Han älskade Lena så mycket. Allt gick lättare. Utan att säga något serverade Lena kaffe eller te åt Olle och sig själv. Olle tackade och kände att Lena det är det käraste han har. Hon är bäst i värden. Ibland sade han: Jag älskar Dig. Lena svarade med nästan tårar i ögonen och jag Dig också och smekte Olle på huvudet. När Olle ritade sin logaritmiska funktion upptäckte han att de argument som återkommer var inte fler än 50. Så skulle man kunna bygga en tabell och hämta värden därifrån. Han var så lycklig och glad att han kom på det att han hade svårt att sova. På morgonen gick han upp en timme tidigare. Även Lena vaknade och gick upp. Är allt bra Olle? – frågade Lena. Ja, jag är ivrigt att komma igång med mina idéer. Hon gjorde åt de smörgåsar och rykande varm soppa åt Olle som vanligt. Olle kom till arbetet mer än en timme tidigt och började arbeta. Började prova sina idéer. Han var färdig med det som var tidigare inplanerat, så han kunde göra vad han ville. Bengt hade fullt upp med sina delar och brydde sig inte för tillfället om Olle. Det tog 2 dagar och Olle var färdig med beräkningar och tabeller. Stefan informerade på avdelnings­mötet alla om denna surdeg och nämnde att vi får göra visa förenklingar, avrundningar för att inte behöva gå utanför vårt system. Han har redan pratat med användarna. Men problemet var fortfarande olöst. Då sade plötsligt Olle att han har löst problemet genom att bygga en tabell och hämta värden därifrån. De flesta var förvånade. Olle var inte omtyckt. Hur kan han lösa något problem? Eventuellt skapa. Men Christer, Tommy eller Lasse var inte förvånade. Snarare imponerade. De hade den inställning att det är resultatet som räknas och inte något annat. Både Stefan och Rolf var mycket glada. Bengt från duon Bengt & Olle var lite halvsur för att det inte var han som presenterade förslaget. I det läget det var det inget förslag, det var redan gjort. Plötsligt gick hela projektet framåt. Men uttag av diverse ledigheter, sjukskrivningar och överskridande av arbets­tiden tärde på avdelningsresurser. Till sist började färdigdatum för av projektet närma sig. Smärre drift problem och så kunde man sätta punkt för det.

En gång bjöd Stefan Olle på möte med systemprogrammerarna. Carin var förvånad och frågande vad gör Olle här. Stefan förklarade att Olle endast ska lyssna, då han får nytta av det vi säger. Killar tyckte att det är bra att Olle är med. Han hjälper oss ibland.

Svarta moln. Innan projektet var slut kom Rolf till Stefans rum och undrade om de kunde prata och kunde Stefan erlägga en muntlig rapport till Rolf. Ja, visst. Rolf sade till Stefan att hans engagemang förlängs, vilket i och för sig Stefan hade ingenting mot. Tvärtom. Du ska sätta Dig i verksamheten – sade Rolf – så att Du har grepp om de alla rutiner. En del måste kanske göras om, andra skippas och nya skapas. Var försiktigt, så att ingen ska känna sig trampad på tårna. Efter en tid började Stefan lägga märke till att Rolf kom med både ena och andra personer. Typ ekonomichefen, ekonomi direktören, redovisnings personal och en gång kom självaste vd. Dörren brukade stängas hos Rolf. Efter att personerna

gått från Rolf, stängde han själv dörren och gick sällan ut. Den gång som Stefan och Rolf möts i gången var Rolf mycket allvarlig, bekymrad och till och med sur. Gamla trevliga möten efter arbetet på Rolfs rum med kaffe var som bortblåsta. En gång när arbetsdagen började närma sig slut och dörren till Rolfs rum stod på glänt kom Stefan med 2 koppar kaffe till hans rum och skulle fråga… Stefan – avbröt Rolf – Du får ursäkta jag har att göra. Det är kaffe till Dig – sade Stefan. Rolf blev genast på lite bättre humör. Men jag lovar – sade Rolf – att vi pratar imorgon.

Dagen efter innan dagen var slut kom Stefan till Rolfs rum och frågade om de skulle sätta sig hos Rolf och prata. Var det något särskilt ? – frågade Rolf – eller ville Du lämna en rapport? Det fanns inte ett spår av gamla trevliga Rolf. Ja, muntlig rapport. Ingen särskild. Rolf lyssnade på Stefan, men det var inte svårt att lista ut att han sitter i egna tankar. Är det något annat som jag kan bidra med frågade Stefan. Ja, nej. Rolf började visa sitt missnöje. Jag får påpekande från högre ort att allt kostar för mycket. Vi, företaget, är plågade av mycket högre arbets­givar­avgifter samtidigt som bilförsäljningen har gått i stå. Större bilförsäljning skulle kompensera högre skatte­kostnader. Men den tanken verkar inte hålla. Så man måste minska personalstyrkan. De kanske kommer även till Dig strax för att prata. Rolf klagade på de som sjukskrev sig så ofta. De är inte sjuka – sade Rolf – de är sjukskrivna. Och de som jobbar och jobbar och jobbar men aldrig blir färdiga med sina delar. Börjar de testa då finns inte en ände på det hela. Och det blir aldrig rätt. Klagade Rolf. Jag skulle vilja bli av med 4-5 bromsklossar då skulle det gå både bättre och fortare och billigare också. Stefan som var hängiven socialdemokrat tyckte inte riktigt som Rolf men visst var det bekymmersamt. Lönsamheten måste upprätthållas – sade Stefan. Jag kan inte driva avdelningen på något bra sätt när de sjukskriver sig kors och tvärs för jämnan och blir aldrig färdiga med sina jobb – klagade Rolf. Uppriktigt sagt – men behåll det för Dig själv – kanske hela avdelningen med omnejd måste omorganiseras. På Stefans förslag bestämde de att planering och utdelning av arbetsuppgifter gärna ska ske när vissa är sjuka. De får inga arbetsuppgifter. Man vet aldrig hur länge blir de sjuka. Bromsklossar får väldigt lätta problem och de duktiga klarar faktiskt mycket mer. Rolf tyckte att det är mycket bra förslag och blev genast på bättre tankar. Både Stefan och Rolf pratade om det att de som har minimalt intresse för sitt jobb presterar också minimalt. De är här för att hämta medel för sitt uppehälle – konstaterade Rolf.

Ett försök. Stefan började ha mer kontakter med de duktiga. Besökte dem på deras rum eller bjöd in dem på sitt rum. Lyssnade på avrapportering, strödde lovord, gav de beröm och vid samma tillfälle gick igenom nya arbetsuppgifter och gav dem mer arbete. Ibland tillade han: var det inte meningen att Du skulle göra det, men jag är så imponerad av Ditt jobb så jag tror att Du klarar det. Medarbetare tog det nya arbetsuppgifter mer än gärna. Det var också bekräftelsen på det att de är bra, vill göra bra jobb och gör bra jobb. De blev mycket mer engagerade. Även en av de övriga som märkte att de får inte så mycket uppmärksamhet började skärpa sig och blev mer motiverad. Stefan började styra om rutiner, tog bort vissa besvärliga och osäkra och skapade en del nya rutiner. Rolf bjöd ibland in Stefan på sitt rum efter arbetet. De drack kaffe och pratade men överlag var Rolf ganska så bekymrad över läget.

Det kom från högre ort att vi ska upprätta serviceorgan – berättade Rolf för Stefan – rapportera både utfört arbete och kostnader var femte vecka. Budget gör vi själva och presenterar. Vi ska ha alltså olika kostnadsställen och olika intäktskonto. Rolf och Ulf informerade alla om detta på ett veckomöten. Ingen har lagt något större märke till det, då det inte innebar  några förändringar för de enskilda. Stefan och Ulf fick fullt sjå för att dokumentera det som ska göras, när och vilket prioritet arbete eller projekt ska ha. Det blev också dags för Stefan att ta itu med surdegar som han konsekvent undvek tidigare för att inte göra sig ovän med någon. Lisa skulle göra ett jobb och presentera det för 2 månader sedan, men var sjuk och varje gång hon kom tillbaka tog det oändligt lång tid att sätta sig in i problemet. Stefan frågade hur det står till och hon förklarade sakligt att jobbet inte är färdigt än p.g.a. diverse misstämningar. Jag tar det till Olle så ska han titta på det, det är kanske fel i själva förutsättningar. Nej, nej – sade Lisa – inte till honom. Det står mitt namn på. Det kan jag bortförklara. Lisa gav upp och konstaterade att hon inte har något att göra. Olle tittade snabbt: det är spagetti. Olle gör något – bad Stefan – det skulle vara färdig för 2 månader sedan. Olle gjorde om en hel del och efter 3 dagar var det färdigt. Stefan tackade. Olle, vi håller låg profil och säger att det mesta var rätt och så tyst om detta – sade Stefan. Han gick med en ny lista i handen till Lisa, berättade att det är färdigt, att det mesta var rätt och det är redan i produktionen. Lisa såg med glädje att på programmet står det hennes namn, att det är hon som har gjort det. Sådana surdegar var många. Björn och Tommy hjälpte till och man blev av med de värsta. Rolf var glad en stund när Stefan avrapporterade men hade något nytt att berätta för Stefan.

Ledningen har bestämt  att vi ska vara en egen enhet eller bolag – sade Rolf. Du måste kunna ta betalt för jobbet annars kör de med hela avdelningen – sade Stefan. Det kom en bolagskonsult och hjälpte till med bildande av ett bolag. Av ”misstag” bildade han två bolag. Bolag A och bolag B. Alla blev anställda i bolag B förutom själva avdelningschefer. De var i bolag A. På veckomötet informerades alla och många var oroliga. Nej, nej – det betyder ingenting. Arbetet ska fortskrida som tidigare. Det kom ännu en konsult som heter Stellan som skulle ”hjälpa till” med fördel­ningen av de mänskliga resurserna. Det blev en dialog mellan Stefan och Stellan. Den nya enhetens anställda ska prata direkt med användarna, avtala åtgångs tider och fastställa färdigdatum. De gick genom de olika profilerna och bestämde vem som ska vara i vilket bolag och i vilka rutiner. Du ska ta Olle också – sade Stefan. Är det han som stammar? Nej, nej här finns ingen plats för de som inte kan uttrycka sig trevlig, konkret och kan prata med kunderna. Man måste kunna prata med kunden. Men han är bra på många sätt – sade Stefan. Nej, Stefan, ska jag säga nej en gång till? Olle kan lösa många problem som andra inte kan. Stefan – nej är nej förstår Du – Stellan nästan skrek. Vi sätter punkt för det. Det blev en runda till med Stellan och en till. Stefan – sade Stellan – det finns en öppning för Din polare Olle. Han är inte min polare – blev Stefans svar. OK han är Din kompis i alla fall – sade Stellan. Han är inte min kompis – svarade Stefan. Du gick hårt för hans ärende – sade Stellan. Jag gick företagets ärende utifrån de förutsättningar jag fick – svarade Stefan. Ok, men det finns plats för Olle men bara halvtid. Mera har de inte råd med. Godtar Du det? – frågade Stellan. Ja, visst, jag går företagets ärende.

Fusion. Så fusionerades de två företagen A och B. Alla som hade ont i ryggen, som inte hade någonting för sig och som ofta var sjukskrivna kom inte med och blev utan arbete. Fackets ombud Linkan blev mycket upptagen av de som blev utan jobb. Tyvärr meddelade han att vanliga regler inte gäller vid fusion. Jag råder Er att omedelbart söka nya jobb. Linkan som vigt sitt liv åt fackföreningar var besviken och missnöjd med företagets sätt att hantera situationen, men fick svar från högre ort att företaget inte kan  betala löner till dem som inte har några arbetsuppgifter. Han tog kontakt med ett annat företag som var fackföreningsägt, sade upp sig och flyttade till det nya företaget.

Alla som var kvar fick skriva på nya anställnings­avtal. Olle skrev på utan att kolla vad som står i avtalet. Att han är anställd bara på halvtid hade han ingen aning om. Ulf kom till honom och sade: Du ska vara här från 8 till 12. Olle tänkte inte på vad det innebär. Han trodde att just på detta rum ska han vara. Björn pratade med Ulf och bestämde att Olle ska sitta med honom, därför att ”vi jobbar bra ihop”. Bengt från duo Bengt & Olle fick inte flytta till det nya företaget. Björn tyckte bra om Olle och diskuterade mycket jobb med honom. Olle skulle gå hem efter 12 men varje dag kom det någon till honom och ville ha hjälp med det ena och med det andra. Det som skulle vara färdig igår. Så det blev för Olle 8-9 timmar varje dag även om han var anställd på halvtid. Ulf kom till rummet med Björn & Olle och meddelade: Du Olle, Du får naturligtvis betald för de alla timmar. Det kallas mertid. Olle reagerade inte speciellt på det.  Efter en tid hemma läste Lena Olles nya anställningsavtal. Olle Du har bara halvtidstjänst. Är det så? Nej, jag jobbar normalt. De kanske inte har så mycket jobb för Dig? – sade Lena. Jag har fullt sjå och mer än så hela tiden. Ingen ändring på lönespecifikationen, nästan några kronor till, så det blev inte mera diskuterat hemma. Efter en tid kom Ulf till Olles & Björn rum och meddelade Olle att facket har påpekat att så kan det inte bli med mertider i längden. Du ska ha avtal med heltidstjänst. Så blev Olle ånyo heltidsanställd.

Kompis med Björn. Björns gamla polare hade sagt upp sig. Och Björn upptäckte att den enda personen som han kunde diskutera arbete med på djupet,  var Olle. Han involverade Olle i olika system som var främmande för honom. Visade dokumentation. Du förstår Olle att dokumentationen är bristfällig både här och där. Brist på tid men även slarv. Många har svårt att dokumentera alltså beskriva vad de har gjort. På många stället är det jag som har skrivit, så läs gärna på. Så länge rutinerna fungerar ska vi inte göra något. Begär användarnas ändringar eller tillägg så måste vi plussa på med tid som går åt att undersöka hur det fungerar och så kompletterar vi dokumentationen. Olle började få grepp om de flesta rutinerna, men det tog tid. Olle – tack vare Björn – blev lika bra som Björn på alla företagsrutiner. En gång frågade Björn Olle: Vad gör Du på fritiden? Inget speciellt. Är tillsammans med fru Lena och pratar allt möjligt. Annars brukar jag titta i matteböcker och rita funktioner. Det har alltid varit mitt intresse. Hm, – svarade Björn – inte många har sådan hobby. Är Du gift? – frågade Olle. Nej, men jag bor med en dam. Om vi ska gifta oss ?. Det har vi inte diskuterat. Vi träffades när vi spelade bridge. Men jag spelar inte längre bridge, jag spelar schack. Det är mitt fritidsintresse. Spelar Ni tillsammans hemma? – frågade Olle. Nej, jag spelar i en schackklubb – svarade Björn. Man skulle kunna göra ett program på dator och spela mot det programmet – sade Olle. Ja, jag har funderat på det länge, men det skulle bli oändligt stort program. Det kanske skulle inte gå med dagens datorer.

Besök. En dag strax efter att Olle kommit hem ringde det på dörren. Olle öppnade. En äldre man stod vid tröskeln. Tittade på den som har öppnat dörren. Elegant man med fin skjorta, slips och kavaj. Är Lena här? – blev frågan. Ja, ett ögonblick – sade Olle – Lena, det är till Dig. Lena kom och kände igen direkt sin far. Sade med allvar röst hej. Det var länge sedan – sade han. Lena svarade ingenting. Vem är det – frågade han och pekade på Olle. Det är Olle – sade Lena. Olle det är min far Bosse. Vad trevligt att träffas. Olle blev på strålande humör. Vi ska strax äta middag – sade Olle – hoppas att Du kan äta med oss. Ja, visst, gärna svarade Bosse. Men Olle såg ingen respons i Lenas ögon. De satte sig vid bordet och Lena serverade maten. Mjölk och vatten att dricka. Det är Olle som pratade och frågade och berättade. Lena satt helt tyst. Lena, Din mamma Bodil har gått bort – berättade pappa Bosse. Ingen reaktion från Lenas sida. Efter en stund kom Olle till undsättning och frågade: länge sedan? För nästan två års sedan. Ingen reaktion från Lenas sida. Under hela måltiden sade Lena inte ett enda ord. När de var färdiga med maten sade Lena: Olle Du plockar undan och tar hand om disken? Ja visst – svarade Olle. Lena satte sig på soffan och började bläddra i en damtidning. Olle plockade undan disken, diskade, torkade och pratade smått med pappa Bosse hela tiden. Olle – ropade Lena. Tacka honom för besöket och så måste han gå. Olle förmedlade. Jag kan skjutsa Dig till tåget – sade Olle. Har bilen här. Bosse gick till Lena och ville prata men Lena sade: hej då. Hon inte ens lyfte blicken mot sin far. Olle körde pappa Bosse till järnvägsstationen. De skakade hand. När Olle kom tillbaks frågade han Lena: blev Du inte glad att han kom. Nej, jag vill inte se honom flera gånger. Jo, men det är Din far Lena. Olle gör mig inte ledsen, minns Du hur det gick till när vi gifte oss. Jo, jag minns. Lena min käraste, visste jag det då skulle jag inte ha släppt in honom. Olle min, jag kan säga att jag en gång i tiden hade haft en far och en mor. De förrådde mig dagen som vi gifte oss. Den dagen jag förlorade dem. Jag hade att välja mellan Dig och mina idiotiska föräldrar. Jag valde Dig och jag ångrar inte det en sekund. Men det har gått så många år, kanske kan vi lägga det otrevliga bakom oss? – sade Olle. Nej Olle, jag vill inte ha kontakt med honom. Jag förstår Dig – sade Olle. De diskuterade vad ska man göra i framtiden. Nu vet han var vi bor och det är bara en tidsfråga att när han dyker upp här igen och ringer på dörren. Vill ha kontakt med oss. Jag vill inte se honom alls – sade Lena. De kom fram att om någon ringer på dörren, då öppnar Olle på glänt, kollar. Är det Bosse då säger jag ett ögonblick jag kommer ut strax. Det gick knappt en månad och vid samma tid på dagen ringde det på dörren. Olle öppnade försiktig och när han såg Bosse sade han: ett ögonblick jag kommer strax. Olle tog på sig ytterkläder och gick ut. Får jag inte komma in till Er? – frågade pappa Bosse. Ja, det är så att jag har fått den otrevlig uppgiften av Lena att meddela Dig att Du inte är välkommen till oss. Att Du inte ska komma hit, inte ringa oss och inte skriva några brev. Lena min dotter det är den enda jag har i hela världen – sade Bosse med gråt i halsen. Jag är mycket ledsen, men det är hennes beslut och jag ber Dig att Du inte gör någonting som kan ofreda henne eller oss. Vill Du att jag kör Dig till stationen? – frågade Olle. Nej, jag går. Strax berättade Olle för Lena att han meddelade Bosse hennes beslut. Lena berättade än en gång att min mamma och pappa inte var som en mamma och pappa. Pappa Bosse kom aldrig mer till dem och försökte inte ta kontakt med de på annat sätt.

Obligationer. Lena konstaterade att deras ekonomi är ganska bra och de har en del pengar på banken. Det skulle man inte ha p.g.a. dålig ränta och att man måste beskatta den. Men som hon har lärt sig från arbetskompisar — obligationer var bra att ha. Hon gick till postkontoret och till banken. Frågade och fick råd. Du kan även köpa aktier om Du vill – sade en banktjänsteman. Nej – sade Lena – jag vet inte ens vad det är för något. Jag ska köpa obliga­tioner. Så blev det obligationer. Lena blev mer och mer involverad i rollen av samordnare efter chefen Märta som förberedde sig för pensionen. Rollen krävde inte så mycket kontakter med kunder eller ledning, så att hon också skrev brev till kunder själv om det fanns behov.

Linkan på besök. Efter en tid kom Linkan på besök till sin gamla arbetsplats. Han tog med sig kaffebröd och kom strax efter lunch när hans gamla arbetskamrater drack kaffe. Vad trevligt – tyckte gamla fackliga kollegor. Hur är det på Din nya arbetsplats? Det Fackföreningsägda företaget. Och Linkan berättade. Jag blev mottagen med öppna armar. Jag fick läsa facklig historia, regler som gäller och hur viktigt det är att så många så möjligt är med i facket och betalar. Efter en kort tid blev jag invald till fackets styrelse som suppleant för en som hete Ann-Charlotte som är ledamot. Ann-Charlotte är mycket på resor, så jag fick skriva på egentligen det som jag inte visste någonting om. Men hon ringde alltid mig och försäkrade att jag ska skriva på därför att hon inte är här och där allt är rätt. Ibland kom det ordförande till mig och bad mig att skriva på något som jag inte ens läste. När jag opponerade sade han: ”det ska lämnas om en minut, skriv på och sedan kan Du läsa”. Jag skrev på. En annan gång vid samma situation sade jag att jag måste veta vad jag skriver på, då fick jag svaret med allvarlig röst: ”sabotera inte det fackliga arbetet.” Ann-Charlotte ringde mig och försäkrade alltid att det enda jag har att göra det är att skriva på. Allt är rätt. Men vad har Du då för befattning? – frågade mina fackliga kollegor. Jag är materialförvaltare, men den avdelningen fungerar mycket bra så jag har nästan inga arbetsuppgifter. De som jobbar där sade att de alltid har varit 4 personer och ingen chef. Uppriktig sagt – mina kompisar – tycker jag att det fackliga arbetet inte fungerar alls och det verkar som  mina uppgifter är bara att skriva på massor av papper som jag ingenting vet om. Jag har redan börjat titta efter en ny arbetsgivare. Trots alla svårigheter som vi hade här fungerade fackliga arbetet bra här – konstaterade Linkan. Det var synd att det gick som det gick med fusionen, men det var fel av mig – måste jag erkänna för mig själv och er – att vi prackade på så många personer till dataavdelningen där de inga kunskaper hade om arbets­uppgifterna som utfördes på dataavdelningen. Man borde permittera dem istället och uppmuntra att de ska söka sig till nya arbetsplatser. Linkan tackade, skakade hand med sina gamla fackkompisar och önskade dem lycka till i arbetet.

Olle hade mycket arbete, dels egna projekt, dels projekt med Björn och dels hjälpte andra med deras arbetsuppgifter. Nu blev han accepterad av alla både män och kvinnor. De var också beroende av Olle när de fastnade i sina jobb. De kom inte så gärna till Björn därför att han alltid hänvisade de som frågade till manualer och förklarade att han inte har tid att göra deras jobb. Lite fräckt tyckte många. Det var jämt skägg mellan Björn och Olle. Olle trivdes och stammade ingenting. Alla visste att man ska prata med Olle sakta och lugn. Ibland bildades sig en liten kö vid Olles rum. På luncherna satt han ihop med alla och lika så på kafferasterna. Systemprogrammerarna kom ibland till Olle och frågade och diskuterade med honom om en och annan sak. Det höjde hans status ännu mer. Det var bra stämning på avdelningen och arbetet fortskred bra framåt. Sjukskriv­ningarna upphörde, ingen gjorde sig märkvärdig och alla hade arbetet på första plats. Konsulten Stefan slutförde sitt arbete på företaget och blev konsult på andra ställen. Rolf blev som helt annan människa. Han spred glädje och stöttade alla och hade mycket kontakter med ledningen och användarna. Ulf som var Rolfs högra hand började närma sig pensionen och frågan uppstod vem som skulle kunna ersätta honom eller måste vi gå ut och annonsera efter någon.

Olles pappa Holger dog 68,5 år gammal. Han dog som Fredrik Carlsson. Strax efter pensioneringen började han klaga på ont i magen och det blev sakta sämre. Mamma Ester tog det hårt, men som tröst hälsade hon hela tiden på ungdomarna. Hon pratade även mycket på telefon med Lena.

På systemavdelningen. Ulf pratade med Rolf. Rolf – sade Ulf – uppriktig sagt har jag inte fullt upp på arbete. Det har jag upptäckt sedan länge – skrattade Rolf. Min tjänst har blivit halvtjänst. Så här behövs någon på halvtid. Vem kan ersätta mig? Björn eller Olle? Olle är kunnig men kan bli stressad fort och då får vi problem. Björn då? Olle och Björn sitter mittemot, Ulf fortsätter. Björn, vill Du ta över det jobbet jag har med samordning med driften och användarna? Nej – svarade Björn. Det är helt annat jobb än det jag har. Det är som om att en mekaniker plötsligt skulle bli verkstadschef. Jag tänkte – sade Ulf – att Du gör mitt jobb på halvtid och Olle tar en del av Ditt jobb. Vi skulle egentligen vara 3 – svarade Björn – och Du ser att det hela tiden kommer mer jobb än Du kan bemanna. Rolf och Ulf kom överens att Ulf ska fortsätta arbeta som pensionär på halvtid och under tiden ska de försöka hitta på en lösning. Björn började ge med sig och tog en del av Ulfs jobb.

Mamma Ester flyttar till Olle och Lena. Mamma Ester blev svagare och svagare med åren som gick. Orkade knappast handla själv. Gick till doktorn, fick olika mediciner, låg på sjukhus och kom hem, men inte mycket friskare. Bussiga grannar hjälpte till med inköp, men det blir ohållbart i längden. Jag har ingenting emot att hon flyttar till oss – sade Lena till Olle – hon får bo i det lilla rummet nere, nära toaletten, så behöver hon inte gå trappan. Vi bor där upp och har toaletten där också – sade Lena – så det blir bra. Så flyttade mamma Ester till Olle och Lena. I början kände hon sig konstigt, vågade inte ta maten själv, men Lena hjälpte till och sade: Du tar vad Du vill och vi köper det som Du vill. Mamma Ester var hela tiden medveten att hon inte får göra sig märkvärdig och måste hålla låg profil och inte prata för mycket. Hon är i andras hus i andras liv. Lena nästan var lycklig att Olles mamma bor med dem. Lena själv brukade gå till hennes rum, sätta sig bredvid och prata med Ester. Efter en tid sade Ester: jag vill gärna berätta för Dig min kära Lena om oss och Olle. Jag är och var alltid så lycklig att Du blev min svärdotter. När vi fick Olle då drömde jag att nästa barn blir en flicka, men det kom inga flera barn. Det kändes och känns hela tiden att Du är min dotter. Jag älskar Dig lika mycket som Olle. Lena var nyfiken på Esters berättelse. Ester berättade för Lena när Olles föddes, när han började skolan och hela uppväxten. Jag trodde att Olle skulle bli handikappad hela livet – berättade Ester – men det gick bra. Sedan berättade Ester för Lena om sin uppväxt och elände som hon hade hemma och Holger som offrade sitt trygga hem och sin familj för att vara med henne. Han har gjord lite små dumheter omedvetet, men jag älskade honom alltid. Det kändes bra både för Ester och för Lena. Jag var och är så glad att Du blev min svärmor och mor, vi hade och har alltid så lätt att prata. Mina biologiska föräldrar har vänd ryggen mot mig – sade Lena. Lena min kära dotter – började Ester – jag tror att jag inte har så lång tid kvar här på jorden, men än en gång vill jag säga att jag älskar Er så mycket. Vi har lite sparade pengar på banken, som jag och Holger sparade för våra barnbarn som aldrig kom, det tar Ni hand om. Ester blev sakta sämre. En sjuksköterska kom varje dag till dem och gav Ester en spruta. Ester kände sig alltid bättre och mer avslappnad efter sprutan. Lena gick ut med sjuksköterskan en gång och frågade försiktig om mamma Ester. Hon har inte mycket tid kvar innan hon ska till Gud – svarade sjuksköterskan. Lena serverade maten till Ester på hennes rum, då hon inte längre orkade gå till bords. Hon åt knappast. Hon hade cancer någonstans i buken och läkarna kunde inte göra något annat än lindra hennes smärtor. Mamma min – sade Olle – vi älskar Dig. Både Olle och Lena satt bredvid Ester på var sin sida av sängen. Plötsligt Ester började prata någonting, mer och mer och mer. De kunde inte uppfatta ett enda ord. Ester sträckte högra handen fram upp om hon skulle vilja skaka hand med någon. Olle och Lena tog henne i handen på var sin sida. Strax blev det tyst. Höll henne i handen när hon somnade för sista gången. Efter att hon slutade andas satt de kvar ett par timmar. Inte alla delar av kroppen dör samtidigt – sade Lena som har läst om det någonstans. Ester blev 74 år gammal.

Olle ska pensioneras. Tiden gick. Mycket som har ändrats sig genom åren. Genom decennier. Nya rutiner, nya hjälpmedel. Nya medarbetare. Olle och Björn var kvar i det gamla som var stommen för företagets olika rutiner. De ständiga ändringarna och anpassningarna till nya krav gjorde att varken Björn eller Olle hade tid att sätta sig in i den nya tekniken som sakta smög sig på och utan att man lagt märke till det. De hade kanske ingen lust och ork heller. De blev äldre också. Nya anställda, nya krav och nya rutiner. Duo Björn & Olle var inte längre i ropet, men utan deras insatser fungerade inte de äldre nödvändiga rutinerna. De fick två unga nyanställda som de lärde upp för de grundläggande rutiner som företaget var så beroende av. De var duktiga medarbetare som sakta började ersätta både Björn och Olle. Båda två märkte med tiden att de har ganska lugn att de inte har fullt sjå som tidigare. När Olle fyllde 62 år personalchefen pratade med honom. Frågan var om han inte skulle vilja bli pensionär lite tidigare. Men Olle svarade bestämd: nej, jag vill fortsätta arbeta. Att vara pensionär – tänkte Olle – det är inte bra. Olle och Björn pratade om det en och annan gång. Vad ska man göra utan arbete. Jag ska spela schack och kanske återuppta bridgen tänkte jag – sade Björn. Det enda umgänge jag har det är min fru, schackklubben och här jobbet. Jag försökte hålla kontakter med gamla barn- och ungdomsvänner, men det gick inte bra. Vi har vuxit från varandra. Jag ringde en gammal kompis, de hade ett barn ca 4 år gammal. Barnet pratar samtidigt med pappa som pratar med mig alltså min kompis, han pratar med barnet, bryr sig inte om mig, lyssnar inte heller. Koncentrerar sig  på barnet. Man ringer inte sådana flera gånger. En som jag har kontakt med, kompis från grundskolan, har tre barn med tre olika kvinnor och alltid har en process med någon av dem. Jag lyssnar på honom men vi är långt ifrån varandra. Han lånade lite pengar av mig, de fick jag aldrig tillbaks. Jag betraktar det som gåva till honom. Vi har inga barn, har inget sommarställe eller andra intresse. Ok, resor inom Sverige och Norge. Alltså semestrar. Det har vi gjort. Vi har hyfsat med slantar, har alltid köpt obligationer för att säkra värde på våra dåliga kronor. Så vi pratade om det att vi kanske ska resa hit och dit mer genom Sverige, Norge och till varmare länder och stanna där en månad eller två på vintern. Har Ni några funderingar om vad ska Ni göra som pensionärer? – frågade Björn Olle. Nej, inte direkt. Jag och Lena min fru vi är i samma ålder Lena är 2 månader äldre än jag, så hon blir pensionär först. Lena jobbar fortfarande på skrivbyrån, där trivs hon. Hon läser mycket böcker och tidskrifter. Det gör min Rita också – sade Björn. Vi har en liten trädgård, men det är Lenas avdelning. Mina trädgårds­intressen är minimala – berättade Olle – mitt matteintresse har tunnat ut, det var länge sedan som jag ritade olika funktioner. Helst skulle jag vilja fortsätta jobba. Samma här – sade Björn – vi är i samma ålder så vi kommer att gå i pension nästan samtidigt.

Olycksbröder. Olle – nu är klockan över tre – vi går på stan och tar en öl – föreslog Björn. Olle var glad att Björn kommer med ett sådant förslag. Det kändes som ett kompis-

förslag. De gick till ett café. Björn tog en starköl och Olle kaffe. Det gick några minuter, ingen sade något, men de förstår varandra väl. De satt i samma sits. Vi har köpt en ny Volvo – sade Björn. Länge sedan? Frågade Olle för formen skull. Nej, bara 2 månader sedan. Så det är en ny bil. Men Du kör Din gammal SAAB? Ja, jag är van med den. Köp Volvo, mycket bättre och större bil. En gång Volvo alltid Volvo – sade Björn. Lena har faktiskt pratat om det, att vi skulle köpa Volvo. Jag får först provköra en Volvo. De satt och små pratade eller inte pratade alls. Bara satt tillsammans. Det är nästan så att Björn ville säga något men inte fick fram det. Beställde en starköl till. Det känns lite som en känga i baken att bli pensionerad. Man bli av med jobbet. Det känns som de sparkar ut oss – sade Björn. Andra har barn, kanske barnbarn vi har inte det – berättade Björn. Inte vi heller har några barn – svarade Olle. Lider Ni av det? – frågade Björn. Vi har gjort det i många år. Nu lever vi med det att vi har bara varandra. Vi har förlorat gamla bekanta och kompisar, därför att de hade barn och det var så plågsamt att prata hela tiden om barn som vi inte hade. Alla gamla bekanta och kompisar har barn. De är en grupp för sig. Vi hör inte dit. Vi blev isolerade – berättade Olle. Men ett undantag finns. Josefin som Lena träffade på Skrivcentralen, de är kompisar tills idag. Josefin har två barn med sin Oscar. De ringer varandra varje eller varannan månad och pratar mycket. De var också hos oss ett par gånger med sina snälla barn och vi har varit hos dem ett par gånger. Vi har inga barn tillsammans – sade Björn – alltså Rita har ett barn, vuxen, men vi fick inga barn tillsammans – berättade Björn. Vi ville så gärna ha barn, jag planerade två och Rita tyckte att de blir jättebra med två barn, men det kom inga. Olle – om jag får fråga – vet Ni varför Ni inte kunde få barn? Nej – svarade Olle – Lena var en eller två gånger hos en läkare, fick goda råd men det hjälpte inte. Jag var bered att gå för undersökning av min säd alltså sperma, men Lena tyckte att ingen får gräva i våra kroppar. Så vi var tvungna att bestämma oss för att leva utan barn. Har Ni inte funderat på att adoptera ett barn eller två? – frågade Björn. Nej, det kom aldrig på tal. Har Ni funderat på det? – frågade Olle. Vi har velat och ärende pågick över ett år. Alla möjliga förstå sig på idioter har plågat och förnedrat oss med oändliga frågor och till sist bestämde de att vi inte får adoptera några barn. Kö till adoptivbarn var också flera år. Vi gav upp. Men Din Rita hade redan barn, så borde Ni kunna få flera barn. Det är nästan en garanti – sade Olle. Det trodde jag också – sade Björn – så jag gick själv utan att prata med Rita (långt efter har jag berättat för henne) på en sperma undersökning. De tog också blodprover och sådant. Jag förklarade på den här kliniken att min fru inte bli gravid och att hon har redan ett barn. Så en spontan slutsats var att felet ligger hos mig. Man går in i ett rum, där ligger några porrtidningar som ska stimulera och så runkar man fram utlösning och samlar i ett glas. Man ringer på klockan när man är färdig. Så kom det en manlig sjuksköterska frågade om det gick bra, tog med sig en del av mig och så sade de att jag ska komma om en vecka samma tid. Jag kom, satt mittemot en doktor som berättade att det är inget fel från min sida. Allt var mycket bra. Jag var förtvivlad. Då måste vara Rita som är fel på, trots att hon har ett barn. Jag kom på det senare, hon berättade att de gjorde med henne efter förlossningen något, det kanske var det. De förstörde hennes förmåga att få flera barn. Det är inga roliga saker, det. Nästa dag på jobbet sade Björn: Rita undrar om Ni skulle vilja äta lunch med oss nu på söndag. Ja, visst. Jag ska säga till Lena. Så kom Olle och Lena till Björn och Rita. Fransk köttgryta med potatis och sallad. Mjölk att dricka. Olle – frågade Björn – vill Du ha ett järn till maten. Nej, jag dricker knappast. Jag skulle gärna ta en sup. Jag har vodka. Är det flera som ska ha något? – frågade Björn. Nej tack, sade Lena. Om jag dricker något då är det vin. Javisst det har vi. Så Rita och Lena drack vin till maten, Olle skålade med mjölken och Björn med vodka. Han fyllde på sitt glas både ett och två och tre gånger. Men det var dåligt med konversationen. Alla åt i tysthet och eventuellt berömde maten. Fyra personer äter middag tillsammans och ingen har något att säga. Pinsamt. Då började Rita berätta att hon nyligen har sytt nya gardiner. Så Lena piggnade till, nu hade de mycket att berätta för varandra, då Lena också bytte bort julgardiner efter 20dag Knut. Herrarna pratade jobb och företaget. Björn gjorde sig en vodka grogg som han smuttade på sakta. På måndag på arbetet, tackade Olle för sig och Lena. Det var mycket trevligt – sade Olle. Efter ett par dagar kom Lena på att det skulle vara trevligt om Rita och Björn kunde äta middag hos oss också. Inte den här helgen, men nästa. De hade nu varandras hemtelefoner och Rita ringde till Lena och Lena till Rita flera gånger och de pratade mycket, kanske flera timmar. Så Lena fick en ny kompis. Även Rita. Alla fyra kände på sig under huden att de är olycksbröder och olyckssystrar på grund av barnlösheten.Så kom veckan då Rita och Björn kom till Olle och Lena. Först serverades grönsakssoppa i muggar sedan som huvudrätt wallenbergare med potatismos med skirat smör och sallad. Det inte så dumt med lite soppa. Det kan man ta som mellanmål också – tyckte Rita – med en enkel smörgås. De hade ingen starksprit hemma, men vin hade de. Damerna drack vin och även Björn fast lite motvilligt. Lena visade sin lilla trädgård och de kom framtill att det vore trevligt med en promenad i det fina vädret. Kaffe kan vi ta när vi är tillbaks. Lite av sig själv blev det så att damerna gick för sig och herrar för sig  – efter dem.

Promenad. Björn kände på sig att han är mer och mer kompis med Olle och kan prata om allt. Hade Du många tjejer innan Lena? – frågade Björn. Nej, inte en enda, men Lena blev full- träff för mig. Hon berättade att hon hade två ”pojkvänner” innan mig, men det var inte intressant för mig. Efter första träffen när hon jobbade i en pressbyråaffär insåg jag att hon är min dröm. Jag lyckades övertyga henne att hon är min dröm. Björns historia. Hade Du någon tjej innan Rita? – frågade Olle. Ingenting att skryta. Jag hade två tre som blev inte så långvariga, även om jag ville det. Jag fick korgen. Sedan hade jag inte en vanlig tjej, men en katastroftjej innan Rita. Inga roliga saker. Du kan gärna berätta Björn – sade Olle. Hm – sade Björn – hon hete Lis. Vi studerade matte tillsammans och träffades under första terminen. Hon bodde på Östermalm och jag i Sibirien. Där bodde jag i ett rum som pröjsades av mina föräldrar. Ihop med en äldre kille Magnus som studerade på KTH. Vi gick ofta tillsammans jag och Lis från plugget pratade mycket och tyckte om varandra. Jag tänkte hela tiden på henne. Jag älskade henne. Vi pluggade tillsammans som regel hos henne, ibland hos mig när min rums polare Magnus var borta. Hon satte sig några gånger tätt intill mig på soffan och vi började närma oss varandra kroppslig. Jag älskade henne så mycket. Hon berättade en gång att kärlek det är som en flaska vin. Man ska dricka sakta och lite i taget. Jag tror att vi höll på i åtta månader innan jag började hålla henne på rumpan. Det ville hon. Hon tryckte sig mer och mer mot min hårt stående fortplantningsapparat. Efter ännu en tid lyckades jag slita hennes blus för att komma åt hennes bröst. En vecka senare fick jag bort hennes bh och kysste henne på bröstet. Jag ville komma åt mer söderut, alltså innan hennes trosor när hon plötsligt backade och började nästan skrika på mig. Nej, nej, hon knuffade mig bort. Jag gick fram ville omfamna henne, men hon skrek ”rör mig inte” och började vild slå i luften med armarna. Jag blev slagen i handen. Jag blev i chock, hon visade mig dörren. Blev omtumlad på gatan i chocktillstånd ”vad jag har gjort för fel”. Du kan tänka Dig Olle jag som har älskat henne så mycket blev så dålig behandlad. Jag berättade hela händelsen för Magnus. Han tyckte illa om henne och gav mig råd att spola henne helt. Men jag hade inte styrkan. Innerst inne hade jag känslor för henne. På Universitetet undvek vi varandra. Jag tittade förbi när hon var nära mig. Hon har förnedrad mig. Efter en tid började hon heja på mig som inget har hänt. Men inget leende. Ingen ursäkt. Vi började studera andra året hejade på varandra och allt dåligt verkade vara glömd. En gång gick vi från föreläsningen tillsammans. Träffades vid utgången och hon började prata om oväsentliga saker och sade att boken som jag tidigare var intresserad av, har  hon hemma och jag kan låna om jag vill. Jag sade att det inte är viktigt, men hon envis sade ”kom en sekund då får Du den”. Jag borde avböja erbjudande men hade inte styrka. Gick till henne och stannade en halvmeter från ytterdörren. På samma ställe som hon har förödmjukat och förnedrat mig. Hon tog sig tid. Tog sakta av skor, tog av paletå, rätade håret. Inga blickar mot mig eller leende. Fick boken och gick. Efter ett par veckor ringde på dörren hos oss. Rumspolaren Magnus öppnade. Frågade om plugget och boken. Inga leende eller annat. Ånyo blev vi på kompisnivå. Magnus skakade på huvudet. En annan gång jag hade schackbräda framför och tänkte på olika uppstäl­lningar och hon ringde på dörren. Då ska vi spela schack. Vi spelade. Hon gjorde en rockad, med flytt gjorde fel för att jag ska vinna. Jag vann. Inga ursäkter, inga leende. Jag fick aldrig ett förlåt. Än en gång vi spelade, då vann jag på riktig. Så kom hon efter en månad till mig igen. Jag skulle just gå och titta på ett uppträdande. Det skulle jag också – sade Lis. Så gick vi tillsammans som kompisar. Så ringde hon en kväll och frågade om jag skulle kunna komma till henne och hjälpa henne med en grej. Ja, visst. Jag borde säga nej, men jag gick. Vi satt på var sin sida av soffan när hon vred sig mot mig, satte fötterna på soffan, tog bena lite isär och jag fick se att hon hade inga trosor. Jag fick se hennes hår mellan ben och hon flyttade sig fram till mig. Än en gång fick jag en chock. Jag var rädd att hon slår mig igen eller sparkar med bena i huvudet om jag närmar mig henne. Jag sade att jag inte är beredd. Reste på mig och gick. Efter en vecka skällde hon ut mig. Sedan blev vi aldrig kompisar. Läxan är att med sådana ska aldrig göra affärer – avslutade Björn. Moralisk slampa – kommente­rade Olle.

Utbildning. De pratade också om jobbet. Om  att man har tagit in folk på avdelningen, som var övertaliga på andra ställen och inte alls hade utbildning eller vilja att utbilda sig. Man blir inte programmerare efter en vecka kurs – sade Björn. Då är jag ett undantag – svarade Olle. Men Du har väl studerat eller tagit kurser i matte? – undrade Björn. Knappast – svarade Olle – jag har nätt och jämt klarat grundskolan. Jag var mycket bra på matte men inget annat. Jag skulle inte klara av gymnasieskolan. Men Du har bifogat någon CV till Din ansökan om jobbet? – frågade Björn. Nej, det enda jag hade i handen när jag kom till bolaget var ett annonsklipp ur tidningen, där de sökte någon som ska tvätta bilar från vax. Sedan plåtverkstaden, tryckeriet, datahallen och så kom jag på en programmeringskurs. De hade ingen annan och ville utnyttja ”bra erbju­dande”. Så Du är en naturbegåvning – sade Björn. Tackar för komplimangen – svarade Olle. Men Du har studerat? – frågade Olle. Ja, jag har studerat matematik på Stockholms Universitet i nästan 5 år. Men Du vet efter matematikstudier då kunde man eventuellt få jobb på ett försäkringsbolag eller försvaret som hade aldrig några lediga tjänster. Så när jag såg en annons om programmering, då ansökte jag. Vi hade lite om programmering på Universitetet, men mest lärde jag mig själv. Jag kommer fram att utbildning betyder kanske inte så mycket – sade Björn. Jo, det betyder mycket – tyckte Olle. Men vi drog jämt skägg – sade Björn – jag med högskole­utbildning och Du med bara grundskolan. Ja, men jag måste betraktas som ett undantag – tyckte Olle – utbildning ligger i grunden. Men hur mycket har jag nytta av mina fem år studier? – frågade retoriskt Björn. Stor nytta att Du har lärt Dig tänka logisk och exakt. Jo, det är sant – svarade Björn. De enades om att utbildning är viktig och ligger i grunden för vidare utveckling av talangen som man har inom sig.

Rita och Lena gick lite före och de pratade mycket. Det blev tjejsnack. Ritas historia. Lena berättade strax att på något sätt de var inte förmögna att skaffa barn. Men Du har ett barn så skulle man tycka att du borde kunna få fler. Lena – frågade Rita – har Du ork och tålamod att lyssna på mig, då ska jag kort berätta om bakgrunden till var olycka? Ja visst – sade Lena – vi förstår varandra så väl. Jag fick min lilla dotter när jag var nyss fyllde 15. Blev gravid när jag var 14 år gammal. Jag var barn som levde på de vuxnas villkor. Alltså ett barn som skulle föda ett barn. Det var kanske ändå en av de lyckligaste dagar i mitt liv när jag träffade fader till Sophia. Vi var på skolans scoutläger. Det var faktiskt flera skolor som var med. Jag var inte med i scouterna med fick ändå följa med. Fantastiskt vackert väder. Sol och värme. Vi bodde i olika tält, flyttade efter 1-2 dagar vidare. Bodde i baracker och i olika hus. Nära skog. Många vuxna hjälpte till. Pojkar och flickor från olika skolor. Men vi sov i olika tält eller hus. Det var mycket aktiviteter. Hitta i skogen, samla ris till elden, springa med besked, första hjälpen, slå upp tält. Laga mat på öppna elden. Få eld på brasan. Bada och simma. På kvällarna var stora lägerbrasor på flera stället. Vi sjöng och hade trevligt. På eftermiddagar hade vi inga aktiviteter. Allmän vila. Man gjorde vad man ville. Gick i skogen eller badade i en sjö. Jag gick ner till stranden till en sjö. Där fanns ett båthus och en båt/badbrygga. En äldre gubbe jobbade där. Så dyker upp en kille och frågar gubben om man får låna ekan och ro en sväng. Ja visst, låna båten, här är åror. Jag stod där lite högre upp och tittade på. Jag ville också åka båt och var nära på att fråga men den pojken när han var färdig frågade mig: vill Du åka en sväng med båten? Ja gärna – svarade jag och hoppade in i båten. Han ror. Jag sitter mittemot honom. Vi pratar. Han frågade från vilken skola och grupp jag är och hur gammal jag är. Jag sade att jag var 15 men jag var 14 och han sade att han var 18. Men han var inte 18. Han ville imponera på mig. Han var kanske 16 max 17. Det var så fint och så varmt att vi njöt av väder. Pratade om allt. Han rodde båten till en annan liten ö som var inte ens en fotbollsplan stor. När jag skulle stiga av från båten då sträckte han handen och tog mig i handen. Hjälpte  mig. Det gjorde stort intryck på mig. Ingen har sträck handen mot mig tidigare. När vi hoppade över stenar på den lilla ön tog han mig också i handen och hjälpte mig upp eller ner. Att jag nästan inte ville släppa hans hand. Vi trivdes med varandra. Tillbaka till ekan. Han håller mig i handen, hjälper till gå i ekan och nästan vill inte släppa min hand. Jag rodnar. Han börjar ro, han är så glad och jag omedveten lycklig. Jag pratar ganska mycket. Han lyssnar. Vi åker rund. Vi är tillbaka med ekan först efter flera timmar. Vi tappade tiden. Vi märker att solen strax går ner. Han svingar sin hand bredvid min. Han låtsas att det sker av sig själv. Så tar han mig i handen. Det har jag ingenting emot. Jag vet att han heter Lennart och han vet att jag heter Rita. Jag tappar mig själv och vet inte vad jag gör. Vill kyssa honom mycket. Suga in sig i hans mun och inte släppa honom. Jag är lycklig. Vi måste tillbaka till våra grupper – sade jag. Han tillhör grupp 8 och jag grupp 12. De kommer strax sakna oss – sade jag – och söka oss. Men innerst inne ville jag inte gå till min grupp. Nej, det gör de inte – säger Lennart – i så fall först på morgonen. Jag är lycklig att han säger så, därför jag vill inte gå tillbaks. Jag ville vara med honom. Vi går förbi en jordkällare. Kom, ska vi gömma oss där – säger jag – här ingen hittar oss. Han går först och drar in mig. Vi stänger och blockerar dörren. Faller i varandras armar. Han kysser mig våldsamt och mest i munnen. Jag märker att han börjar ta ner mina trosor. Jag vill inte ha en stor mage – säger jag. Nej, inte jag heller att Du ska ha. Han tar ner sina byxor till hälften. Har mycket bråttom. Trosor åkte av. Jag känner lyckan som kommer. Jag är rädd samtidigt. Jag särar på bena så mycket det går. Han kommer in i mig. Det gör ont, men det är ett underbart ont som berättar att han, som jag redan älskar, gör mig till en kvinna. Han tar mig till kärlekens land. Han gör oss till ett par. Han lyckades komma in i mig så djupt det gick. Ont. Arbetar fram och tillbaks. När jag känner att det kommer att gå för honom strax omfamnar jag hans huvud hård och kysser eldig och lång honom i munnen med tungan. Saliv från hans mun rinner i min mun och han ger strax ifrån sig allt han kan. Det kommer mer och mer och mer. Då släpper jag honom. Han är helt slut. Ligger på mig. Vi säger ingenting till varandra. Efter en stund börjar jag smeka honom i håret, han lyfter huvudet, tar mig i huvud och säger: jag älskar Dig och jag drar hans huvud till mig och viskar i hans öra: jag älskar Dig också. Jag har aldrig gjort det förr – säger Lennart. Inte jag heller – svarar jag. Vi är lyckliga. Det rinner på mina ben, det är hans kärlek. Vi pratar redan nu om att imorgon kl 18 ska vi träffas vid båthuset. Vi skils med en liten och lätt kyss på munnen. Var har Du varit? – frågar en förälder när jag kommer till vårt tält. Jag gick till fel tält och lade mig där, så upptäckte jag och andra att jag kom fel. Hela natten tänkte jag på att vi är ett, jag och Lennart, käraste min. Vi är i ett förbund. Det villkorslösa förbundet. Där inget krävs, men ger allt till den älskade. Jag lovar mig själv att alltid göra som han vill. Han är äldre och han är en man. Aldrig ifrågasätta hans mening. Dagen efter var jag som två personer i samma kropp. Våra scoutsysslor, men jag väntade bara till kl 18 kommer. Det var det enda jag hade i huvudet. Jag ville bli försenad för att se om han väntar på mig. Men orkade inte. Strax innan 18 gick jag till båthuset. Väntade och väntade. Ingen Lennart. Ingen gubbe som jobbade. Vid halv sju gick jag från båthuset. På vägen träffade två killar från min klass som gick åt andra hållet. En kille sökte Dig – berättade en – där hos oss. Jag tackade utan att tänka till. Jag gick till ett stort tält och frågade om här är grupp 8. Nej, vem söker Du? Nej, grupp 8 åkte vidare för någon timme sedan. Jag blev så paff att jag inte förmådde fråga mer. Jag kunde knappt sova. Tänkt Dig Lena min förtvivlan. Nästa dag gick jag dit igen för att fråga var åkte de. En tjej frågade vem jag söker. Lennart. Hon gick och ropade Lennart, det är någon som söker Dig. Det kom en liten kille, men det var inte min Lennart. Vad gör jag? Fråga en vuxen? Vem kan veta om grupp 8? Jag frågade en förälder och han sade att sådant det är bara scoutledare som kan. Han tror att de åkte till en annan sjö – svarade han. Jag kom ingenvart. Jag vågade inte fråga mer. Några dagar till så var vi hemma igen. Varje dag, varje natt tänkte jag hur jag kan hitta honom. Han gav mig sin kärlek och jag bjöd honom på mig själv så långt jag kunde.

Skolan började. Jag märkte inte att jag inte fick mens. Efter ca 2-3 månader började jag må dåligt, hade ont i buken. I tysthet åt jag en rå sill med honung på. Mamma frågade: Lilla gumman Du mår inte bra. Jo då, försäkrade jag mamma. Jag trodde att jag blev sjuk. Jag tänkte inte att jag kunde vara gravid. Det var så mycket av hans kärleks säd på mina ben och mage att jag trodde att ingenting gick in. Naivt. Jag insåg att jag var gravid med käraste Lennart, att jag bär på hans barn. Jag var rädd att prata med mina  föräldrar. Jag var rädd att jag får världens utskällning från far och mor. Skolan gick hyfsat men en kompis frågade: är Du sjuk? Nej. I fjärde månaden det gick inte dölja att jag är på smällen. Mamma kom till mitt rum och sade: Rita lilla, Du är gravid. Jag började gråta. Mamma satte sig bredvid och sade ingenting. Sedan gick hon till min pappa. Berättade det för honom. Vad? En gång till, vad var det Du sa? Pappa började sjunga för full hals. Kom till mig och satte sig bredvid utan att säga något. Jag fick avbryta skolan. Men behöll alla skolböcker. Så fort pappa kom från jobbet satte han sig bredvid mig och läste för mig olika böcker. Mest sagor. Han köpte en gång en bok med sagor av La Fontaine. Tjock bok. Kostade mycket pengar. Mamma reagerade, men han svarade att det är engångsutgift och det har vi hela livet. Många av  sagorna kunde han utantill och berättade ofta för oss. Det var hans värld. Jag sade en gång att jag inte vill lyssna på hans läsande, men han låtsade att han inte hörde det och fortsatte. Med tiden började jag lyssna och tyckte att det är bra att han sitter med mig. En gång bad jag att han ska läsa en gång till om huset som förflyttade sig själv. Han läste också dikter och berättelser. Han tog mina skolböcker öppnade dem och uppmuntrade mig att läsa på själv. Tog matteboken och där jag skulle göra en läxa. Han kunde själv ingenting, men satt hela tiden bredvid (så jag kunde inte fuska) så jag började göra läxor och kom tillbaka till skolan på distans. Jag var hela tiden undrande varför de inte frågar om vem som gjorde mig gravid. Mina två yngre bröder kom ibland till mig och satte sig bredvid mig. De visste att jag väntar barn. En gång frågade den äldre bror: Var är pappan till barnet? Då berättade jag för mina små bröder att jag kände honom bara en dag, men att vi älskade varandra, men blev förflyttade av vuxna så att vi tappade kontakten. Han kanske hittar Dig? Jag hoppas hela tiden på det – berättade jag. Mor och far fick veta om Lennart från mina bröder. En dag var far och mor i rummet bredvid och jag hörde vad de sade. Att det har hänt henne en femtonårig? – sade mor. Som hos oss – svarade pappa. Jag var åtminstone 18 – sade mor. Inte hela, vad? – svarade far. Men sluta – sade mor. Gumman – sade pappa till mamma – jag älskar Dig. Jag vet – svarade mor. Ta inte så mycket för givet. Lena små skrattade. Kan inte klaga på mina föräldrar eller bröder. De gav mig stöd. Jag fick större och större mage.

Förlossning. När jag märkte att födelsen närmar sig ringde far till sjukhuset och anmälde mig att vi kommer. Nej, jag är pappa till Rita som ska föda. Hur gammal är kvinnan som ska föda? 15. De ville prata med mig. När jag tog luren sade de att Du ska svara på våra frågor bara ja eller nej. Det är ifall om någon är i närheten, men framförallt om det är mitt första barn eller följande. När jag kom dit var det någon gumma med vanliga kläder (kurator) som tittade noga på mig med ett visst förakt och tog uppgifter om mig från en sjuksköterska. Själva förlossningen gick mycket bra. Barnmorskorna var mycket vänliga mot mig och hade förståelse för mig. Det blev en flicka som fick direkt namn Sophia. Skulle det vara pojke, då skulle han få namn Lennart. Efter sin pappa. När jag låg i en stor sal med andra mammor, har andra mammor behandlat mig mycket vänligt och var hjälpsamma. En som låg bredvid födde sitt tredje barn visade mig hur jag byter blöja på barnet och hur man klär på barnet. En annan mamma gav mig en liten kaka. Ännu en tittade på mig vänlig, tog mig i handen en sekund och sade: det blir bra, det ordnar sig. Jag kände att det fanns en osynlig gemenskap bland oss nyblivna mammor. Då kom det två doktorer och sade att vi ska behålla dig en, två dagar extra så att allt blir bra. Jag ammade Sophia och tyckte inte att jag behöver stanna längre. Men de tog mig till en operationssal utan att jag var tillfrågat, jag fick någon spruta, blev snorig i huvudet och tuppade av. De gjorde något i mitt underliv och lämnade mig ensam. Det kom några sjuksköterskor och körde mig tillbaks. Jag minns när de tog mig, sade en av dem med upprörd röst: jag tycker inte alls så. Om en sekund en annan sade: svin. Sedan var jag kvar där 2 dagar till och åkte hem med Sophia. Jag tänkte hela tiden på Lennart, ville berätta för honom att vi fick en liten dotter. Jag älskade honom så mycket. Han var en del av mitt liv, mina drömmar. Förmodligen skurkar till läkare lemlästade mig. Stympade för att jag inte ska ha flera barn. Kirurger skurkar. De borde vägra skada mig för livet om de hade någon mänskligt känsla för mig. Svin. Nästa i skurkkedjan var kurator käring som tog uppgifter om mig och beställde ingreppet. Och sist i kedjan politikerskurkar i kvadraten som bestämde över att skada mig för livet genom lagstif­tning. Mina föräldrar ställde upp hundra procent för mig. Jag kunde återuppta skolan och sedan började studera. Jag studerade handel och distributionslinje i 3 år. Jag var i flera år två människor i en kropp. Det ena dagliga normala och det andra som levde med Lennart som inte fanns nära mig. Jag pratade med honom i tankarna, jag älskade honom och onanerade  med tankarna på honom. Det att Lennart sökte mig som klass kompis berättade häll mig hela tiden vid hoppet att han kanske hittar mig, att vi träffs igen. Det försvann först efter 5-6 år. Nackdelen med hela upplägget var att Sophia blev uppfostrad av mina föräldrar inte av mig. Vi hade väldigt liten kontakt – nästan ingen. Sedan som vuxen tolererar hon mig, men inte mer. Björn har mycket bättre kontakt med henne. Alla högtider då är det Björn som ringer och bjuder henne eller berättar att vi kommer till dem. Undrade vad Lennart gör. Kanske har familjen med fru och två barn. Jag hade en aversion mot alla män efter händelsen med Lennart. Jag hatade honom och jag älskade honom i mina drömmar. Jag kom fram så småningom till det att vår kärlek blev offer för omständigheterna. Lena, så detaljerad har jag inte ens berättat för Björn. Jag ville inte såra honom med berättelser om mina lyckliga och olyckliga upp­levelser. Men Du skulle berätta i detaljer om Björn frågade det? – sade Lena. Ja, visst. Man kan inte ha hemligheter för den man älskar. Jag blev immun mot alla män och inte ens försökt bli närmare bekant med någon. Björn träffade jag när vi spelade bridge, då var vi ofta ett bridgepar och spelade mot andra bridgepar. Jag märkte direkt att han har ögonen hela tiden på mig. Vi fungerade bra tillsammans. Jag avvisade honom till att börja med, men han var envis och uthållig, brådskade inte med något. Jag upptäckte på nytt att jag kan älska. Vi passar bra med varandra. Jag började älska honom. Jag älskar honom mycket. Ibland då önskade jag mig att han skulle ta mig hårt, välta på soffan och riva av mina kläder. Men han är inte den typen. Har Du också sådana drömmar, tankar ibland? – frågade Rita.  Jo, faktiskt. Jag provocerade Olle ibland till det. Vi planerade två barn – fortsatte Rita – men de kom aldrig. Jag berättade för honom om Lennart och Sophia. Han var bara glad att jag har ett barn, men Sophia bodde aldrig med oss. Lena, jag är så glad att Du lyssnade på mig, att vi kan prata om intima saker. Har Du vänstrat någon gång – frågade Lena. Det var nära på, jag var så förtvivlad att jag kan inte blir gravid med Björn och trodde att någon annan skulle kunna göra mig gravid. Mina dumheter. Objektet försvann när han märkte att jag inte är mental frisk. Har Du vänstrat? – frågade Rita. Nej, jag tänkte flera gånger hur andra gör, men kom inte längre. Någon helgservering var öppet. Ska vi kanske sätta oss här i friska luften och dricka kaffe? – frågade Rita. Ja visst, de har lite kakor till kaffe också. De satte sig och väntade på Björn och Olle som kom så småningom. Lena beställde och ordnade kaffe och äppelpaj med vaniljsås till kaffe. Olle – frågade Björn – ska vi göra kaffekask? Jag har en liten plunta med konjak. Nej, tack, inte för mig sade Olle, men jag har ingenting mot att Du tar det lite till kaffe. Omärkligt hällde Björn lite konjak till sitt kaffe. Rita var generad, men Lena sade: han tycker om så, så det är bra.

Pensionärer. Olle och Björn slutade arbeta samma dag. De blev 65 år fyllda. Olles engagemang förlängdes lite så att de skulle sluta samtidigt. Företag bjöd alla på avdelningen.  På en fin smörgåstårta och prinsesstårta och kaffe förstås. Många frågade både Björn och Olle: vad ska Du göra nu? De ville undvika de frågorna. De hade inga bra svar. Både för Olle och för Björn kändes så att de var på sin egen begravning. Trist. Det var pensionering mot deras egen vilja. Men sådana är reglerna fick de höra. De fick små avskedsgåvor och fick löfte att så fort det blir behov blir de tillkallade. Löfte som skulle mildra pensione­ringen. Halvtomma löften. När allt avtackande var färdigt med tillhörande hand­skakningar begav sig Olle och Björn till utgången. Vi går och ta en öl Olle – föreslog Björn. De satte sig på en cafeteria. Nu har vi det bakom oss – sade Olle. Björn tog en starköl och Olle en läsk. Det kändes pinsamt och inte alls roligt det hela – sade Björn – vi kunde avsluta jobbet och gå därifrån utan någon gemensam ploj. De tittade på oss som på dödsdömda. Jo, det kände jag också så – sade Olle. Kommer Du tillbaka om de ringer efter Dig? – frågade Olle. Jag tror inte att jag kommer flera gånger till vår arbetsgivare. Jag kommer att säga att jag inte har tid eller något. De klarar sig utan mig. Du kan gärna ta min del Olle. Olle blev fundersamt. Nej – svarade Olle – jag kommer att avböja erbjudande när de ringer, om de ringer. Nya rutiner, nytt sätt av tänkande, nya perspektiv i utvecklingen. Vi hör inte dit längre – summerade Olle.

Vi har köpt en ny Volvo – berättade Olle. Det är lite efter Dina rekommendationer och Lenas vilja. Lena blev jätteglad. Den får vi om en vecka. Lena planerade att vi ska åka till Stockholm och lite på utflykter när det blir bra väder. Vi har börjat planera en resa till Sundsvall och sedan till Trondheim och söder ut på norska sidan – berättade Björn.

Hemma hos Olle visade Lena Olle en uppsättning av penslar och målarfärg. En fin present. Tack – sade Olle. Vi ska köpa en kamera också – sade Lena. Strax började Olle bli rastlös. Gick fram och tillbaks i bostaden. Tog dammsugare och städade. Lena blev glad. Dagen efter tog Olle dammsugare igen och började städa. Lena insåg att de måste hitta på någon sysselsättning för Olle. Han satte sig vid bordet med armbågar på bordet och ansikte gömt i händerna. Efter någon timme satte han sig bredvid Lena lite halv ledsen. Jag spelar varken bridge eller schack – sade Olle – som Björn, så jag vet inte vad ska jag hitta på. Olle, minns Du när Du har skissat på mitt porträtt – började Lena – den blev väldigt fin. Du har talang Olle. Skulle Du vilja måla av mig och skapa ett nytt porträtt? De gick på stan och köpte en fin kamera Leica och tre filmrullar. Fick alla instruktioner hur gör man för att en bild bli bra.

Olle börjar måla. Utflykt till Stockholm.Det var mycket nytt för Lena och Olle i Stockholm. Huvudstaden. De gick lite här och där längs Strandvägen och kom till Djurgårdsbron. Jag måste sätta mig lite – sade Olle – orkar inte gå så mycket. De satte sig på en cafeteria vid vattnet med utsikt över Strandvägen. Köpte kaffe och en ost macka var. Det kanske skulle man kunna måla utsikten härifrån – sade Olle. Lena var mer en glad. Olle tog också bilder med den nyköpta kameran för att kunna memorera bättre hemma. Åt lunch på någon restaurang och vandrade vidare. Egentligen skulle vi kunna stanna här en dag till eller två och titta på olika motiv och sedan åka hem och måla – sade Olle. Men vi kommer hit flera gånger – sade Lena. Hemma började Olle förberedda sig till att skissa med blyertspenna, men först ska vi lämna filmrullen till framkallning och få bilder. Olle snickrade en målar­ställning och ramar till tyg som Lena köpte. Nu var Olle sysselsatt hundra procent. Men varje eftermiddag vid fyra tiden kommenderade Lena: Du måste vila Dig från målande, nu går vi promenad. Man får lite friskt luft – sade Olle – men jag ska fortsätta i morgon. Det blev fin tavla över Strandvägen, men Olle var inte nöjd. Han tyckte att färgerna stämde inte riktigt. Färger – sade Lena – då kan Du fråga mig, jag har sinne för färger. Gjorde små korrigeringar och det blev bättre – tyckte Olle, men Lena tyckte att det blev en mycket bra tavla ändå. Det är din egen uppfattning och komposition – sade Lena – det behöver inte stämma med verkligheten hundra procent. Olle – fortsatte Lena – på varje tavla ska det stå åratal och Ditt namn. På baksidan? – frågade Olle. Nej, nej – svarade Lena – på framsidan, ingen vänder en tavla bak och fram för att se vem den här tavlan har målad och när. De åkte en, två gånger i veckan till Stockholm. Vad kul att köra den nya Volvon till Stockholm. De hittade ett övernattningsställe på Östermalmsgatan till rimligt pris. Kunde promenera på gatorna utan att ha bråttom hem. Gick sena kvällar från Hötorget Kungsgatan, beundrade Stockholm och kom så småningom till Stureplan. Svampen som gav skydd mot regnet för de som väntade på andra. Vid ingången till en restaurang stod där två vakter. En man klädd i kavaj som ville komma in i restaurangen med blev stoppad av vakterna. Det uppstår ett bråk, en vakt ryckte honom i kavajen, det började handgemäng. Skrik. Den andra vakten tog sats och sparkade gästen i baken så att han sprang ofrivillig  flera meter framåt, men ramlade inte. Hemskt – tyckte Lena – att slå någon som vill komma till en restaurang. Strax kom en färgad man som försökte komma in med blev avvisad med förklaringen att ”det bara för medlemmar”. Både Lena och Olle kom fram till slutsatsen att i Stockholm på kvällen ska man inte gå på restaurang, då riskerar man att bli misshandlad av blodtörstiga vakter. De gick vidare till sitt över­natt­nings­ställe på Östermalmsgatan förbi en annan restaurang, där en man stod vid ingången och försökte bjuda in Lena och Olle in, men de tackade artigt nej. Dagen efter började Olle skissa på en målning vid Nybroviken. Det blev en fin målning av Dramaten, en av Nybroplan med vatten och Berzelii park. Blasieholmen med Nationalmuseet. Det blev många tavlor med Stockholms motivet på ett år. Det blev även en målning från Hagaparken över Brunnsviken med vy över Naturhistoriska museet.

Noterat av Leif Baginski