Ibland talar jag med tystnaden,
som om någon stod dold
bakom tidens tunna slöja.
Orden lämnar mina läppar,
svävar ut i rummet
och försvinner in i det osynliga.
Jag väntar.
Inte på ett eko,
utan på en röst
som ännu inte valt att visa sig.
Kanske finns den där,
bortom det ögat kan se,
lyssnande i stillhet.
Kanske är tystnaden
inte tom alls,
utan fylld av svar
som bara hjärtat kan höra.
Och en dag,
när vinden stannar
och tankarna blivit stilla,
kanske någon viskar tillbaka:
”Jag har hört dig hela tiden.”
Författare: Kenneth Bergmark 2026 07 02