En novell om tid, trofasthet och sjöns hemligheter
Oktober 2026.
Hösten hade kommit till Lillsjön i Bromma. Träden längs strandkanten hade skiftat färg, och gula löv flöt sakta över vattenytan. Morgondimman låg som en tunn slöja över sjön, och luften var kylig nog att få de morgontidiga flanörerna att dra upp jackkragarna.
Det var då den syntes igen.
Den vita ankan.
Den gled fram över det grågröna vattnet, till synes oberörd av höstens kyla. Dess fjäderdräkt lyste nästan onaturligt vit mot den mörka vattenytan. Med lugna rörelser lämnade den små ringar efter sig, ringar som växte och försvann innan någon hann följa dem till strandkanten.
En äldre man som promenerade längs sjön stannade till.
Han hade sett ankan förut.
Det var i oktober året innan, 2025, som han först hade lagt märke till den. Då hade han också varit ute tidigt en morgon, på sin vanliga promenad runt Lillsjön. Bland gräsänderna och de andra fåglarna hade den vita ankan stuckit ut. Han mindes hur han hade stannat och betraktat den en lång stund, förvånad över hur ensam den verkade vara.
Sedan hade hösten gått över i vinter, vintern i vår och våren i sommar.
Han hade tänkt på ankan då och då, men livet hade fortsatt. Dagarna hade fyllts av vardagliga bekymmer, små glädjeämnen och sådant som med tiden suddades ut ur minnet.
Ända tills nu.
Där var den igen.
Samma vita fjädrar. Samma stillsamma rörelser. Samma märkliga känsla av att den inte riktigt hörde hemma bland de andra fåglarna, men ändå var precis där den skulle vara.
Mannen slog sig ner på en bänk vid vattnet.
Var hade du varit hela året? tänkte han.
Ankan dök med huvudet under vattenytan och kom upp igen med en liten droppe hängande från näbben. Den skakade på sig, bredde ut vingarna en aning och fortsatte sedan sin färd längs vassen.
En kvinna med en hund passerade bakom honom.
– Titta, vilken fin vit anka! sa hon till hunden, som naturligtvis var mer intresserad av en doft i gräset.
Mannen log för sig själv.
Kanske var det bara en vanlig anka. Kanske hade den hittat skydd och föda i Lillsjön och valt att återvända dit. Kanske hade den aldrig varit borta över huvud taget, utan bara befunnit sig på en annan del av sjön, osedd av dem som brukade promenera här.
Det fanns säkert en naturlig förklaring.
Ändå var det något med dess återkomst som berörde honom.
Lillsjön hade förändrats sedan han först började gå här. Nya ansikten kom och gick. Barn som en gång hade sprungit längs stigarna hade vuxit upp. Träd hade fallit, nya hade vuxit till sig, och årstiderna hade följt varandra med samma envisa regelbundenhet.
Men sjön låg kvar.
Och nu var den vita ankan tillbaka.
Mannen såg ut över vattnet och tänkte på allt som kunde försvinna ur ens liv utan att man märkte det. Människor man inte längre träffade. Platser man slutade besöka. Små vanor som en dag upphörde, utan att man kunde säga exakt när.
Kanske var det därför han blev så glad över att se ankan igen.
Den påminde honom om att världen fortfarande rymde små överraskningar. Att något kunde återvända när man minst anade det. Att det mitt i allt som förändrades fortfarande fanns sådant som band samman det ena året med det andra.
En vind drog över sjön. Vassen böjde sig, och molnen gled undan så att ett blekt stråk av solljus föll över vattnet.
Den vita ankan styrde mot den bortre stranden.
För ett ögonblick vände den huvudet, som om den hade hört något bakom sig. Mannen satt alldeles stilla. Deras blickar möttes kanske, eller så var det bara hans fantasi som spelade honom ett spratt.
Sedan fortsatte ankan.
Snart var den bara en liten vit punkt mellan vassen och det mörka vattnet.
Mannen reste sig och började gå hemåt. Han visste inte om han skulle få se ankan nästa dag, nästa vecka eller aldrig mer. Han visste inte heller om den hade funnits vid Lillsjön under hela året mellan de två höstarna.
Men han visste att han hade sett den.
I oktober 2025.
Och nu, i oktober 2026.
Det räckte.
När han kom fram till stigen som ledde bort från sjön vände han sig om en sista gång. Morgondimman hade lättat, och Lillsjön låg där i höstens stillhet, lika vardaglig och gåtfull som alltid.
Någonstans ute på vattnet simmade en vit anka.
Och kanske, tänkte mannen, var det just sådana små återkomster som gjorde livet lite större än det verkade vid första anblicken.
Författare: Christopher