Ett olöst fall längs Route 66
En deckarnovell om kommissarie Friedrich Smithfield
PROLOG – DÖDEN HAR EN ADRESS
Det regnade över Chicago den 17 november 1987.
Regnet föll tungt över de gamla tegelhusen, rann längs brandtrapporna och samlades i svarta pölar på trottoarerna. Någonstans i fjärran hördes en siren. Chicago var en stad som aldrig riktigt sov, men som hade lärt sig att blunda för det mesta.
Kommissarie Friedrich Smithfield satt ensam på sitt kontor och betraktade ett fotografi.
På bilden låg en man med ansiktet vänt mot asfalten. Hans händer var bakbundna. En kula hade gått rakt genom bakhuvudet.
Mannen hette Charles Everett. Han hade varit en av Mellanvästerns mest ökända seriemördare. Sjutton människor hade försvunnit under en period av nio år. Tolv kroppar hade återfunnits. Fem saknades fortfarande.
Everett hade gripits två år tidigare och suttit inspärrad i väntan på rättegång.
Nu var han död.
Problemet var att han hade skjutits i Illinois, mitt ute i ingenstans, på en avstickare från den gamla Route 66.
Och det fanns inga vittnen.
På skrivbordet låg ett anonymt kuvert.
Inuti fanns ett vykort med en enda mening:
En död mördare kan inte avslöja vad han vet. Men någon annan kan.
Under texten stod tre siffror:
37 000 000
Smithfield tog en klunk av sitt kalla kaffe.
– Jaha, mumlade han. Då börjar vi väl om från början.
Han visste ännu inte att han just hade öppnat det märkligaste fallet i sin karriär.
Ett fall som skulle föra honom från Chicago till Los Angeles, genom småstäder, öknar, övergivna bensinstationer och motell där ingen frågade efter efternamn.
Ett fall där alla var skyldiga till någonting.
Och där den skyldigaste av dem alla kanske inte ens var vid liv.
DE 37 MILJONERNA
Chicago, tre månader tidigare.
Det hade varit ett av de mest spektakulära rånen i amerikansk kriminalhistoria.
En transport med kontanter, värdepapper och andra finansiella tillgångar hade försvunnit under en transport genom Chicagos industriområde.
Bytet uppskattades till 37 miljoner dollar.
Ingen hade sett rånarna.
Ingen hade hört skotten.
Ingen hade hittat flyktbilen.
Polisen hade letat i garage, hamnar, lagerlokaler och privata fastigheter. FBI hade kopplats in. Banker hade granskats. Hundratals personer hade förhörts.
Men pengarna var borta.
Och sedan, sex månader efter rånet, dök ett nytt bolag upp.
Midwest Broadcasting Corporation.
Företaget hade köpt en mindre lokal TV-station och börjat sända ett märkligt kvällsprogram med titeln The Detective’s Riddle.
Programidén var enkel.
Varje kväll presenterades ett olöst mordfall. Tittarna fick ledtrådar, fotografier och vittnesuppgifter. Sedan skulle de själva försöka lösa gåtan innan programledaren avslöjade svaret.
Programmet blev en oväntad succé.
Men Smithfield hade fått syn på något märkligt.
TV-stationen hade startats med pengar från ett holdingbolag registrerat i Delaware. Holdingbolaget ägdes av ett företag på Caymanöarna, som i sin tur kontrollerades av ett bolag med säte i Luxemburg.
Pengarna hade passerat genom så många händer att de nästan blivit rena av utmattning.
Nästan.
Smithfield satt på sitt kontor när hans kollega, kriminalinspektör Martha Collins, kom in.
– Vi har något, sa hon.
– Ett erkännande?
– Bättre. En död revisor.
– Jag gillar inte revisorer som dör. De brukar lämna efter sig alldeles för mycket papper.
Collins lade en mapp på bordet.
– Revisorn hette Walter Grimsby. Han arbetade med bokföringen för Midwest Broadcasting. Han hittades död i sitt garage i går kväll.
– Självmord?
– Det var den första bedömningen.
– Och den andra?
– Han hade två olika kaliber av krutrester på händerna.
Smithfield tittade upp.
– Han blev skjuten?
– Nej. Men någon ville att vi skulle tro att han hade skjutit sig själv.
Hon öppnade mappen.
Där låg ett fotografi av en gammal kassettbandspelare.
– Den här hittades gömd i hans skrivbord.
Smithfield tryckte på PLAY.
En mansröst fyllde rummet.
– Om någon lyssnar på det här betyder det att jag inte längre är till någon nytta. De trettiosju miljonerna var aldrig avsedda att användas. De skulle bara flyttas. Och den som flyttar dem äger till slut också sanningen.
En kort paus.
Sedan:
– Fråga jordnötsbonden i Oklahoma.
Bandet klickade.
Smithfield lutade sig tillbaka.
– Jordnötsbonden?
Collins nickade.
– Det verkar som om vi ska på landsbygdssemester.
JORDNÖTTER OCH ANNAN ODLING
Oklahoma, Route 66.
Bonden hette Harold McKenzie.
Han ägde en gård strax utanför Tulsa, där han enligt skatteuppgifterna odlade jordnötter, majs och en mindre mängd sojabönor.
Han var en respekterad man i bygden.
Han sponsrade den lokala baseballklubben, donerade till kyrkan och hade aldrig missat ett kommunmöte på tjugotre år.
Det fanns bara ett problem.
Hans jordnötter var värdelösa.
Åtminstone ekonomiskt.
Trots att gården producerade tämligen blygsamma mängder jordnötter hade McKenzie under fem år redovisat inkomster som vida översteg vad en normal jordbruksverksamhet kunde generera.
Smithfield och Collins anlände en blåsig eftermiddag.
Bonden mötte dem på verandan.
– Kommissarie Smithfield! Jag antar att ni är här för jordnötterna.
– Jag är här för er näringsverksamhet.
McKenzie skrattade.
– Det är samma sak.
Smithfield tittade ut över fälten.
– Märkligt. Jag ser inte särskilt många jordnötter.
– Då tittar ni åt fel håll.
Det visade sig att McKenzies egentliga verksamhet låg under marken.
Bakom en gammal maskinhall fanns en nedgång till ett underjordiskt lager. Där förvarades dokument, bokföringsmaterial och ett omfattande system av banktransaktioner.
Jordnötsgården var bara fasaden.
McKenzie hade under flera år fungerat som mellanhand för pengar från rånet i Chicago. Hans jordbruksföretag användes för att skapa skenbara intäkter och legitimera överföringar.
Men han var ingen vanlig penningtvättare.
Han hade också en koppling till Charles Everett.
– Ni kände honom? frågade Smithfield.
McKenzie blev tyst.
– Jag kände till honom.
– Han är död.
– Det vet jag.
– Han mördades i Illinois.
Bonden tog av sig hatten.
– Då är det äntligen någon som gjort det jag själv aldrig vågade.
Smithfield gick närmare.
– Vad menar ni?
McKenzie tittade ut över jordnötsfältet.
– Charles Everett arbetade inte ensam. Han hade information om människor som betalade för att få andra människor att försvinna. Människor med pengar. Människor med makt. Människor som inte kunde riskera att deras namn hamnade i en tidning.
– Och rånet?
– Det var inte ett vanligt rån. Det var en finansieringsoperation. Pengarna skulle användas för att köpa tystnad.
– Och TV-stationen?
McKenzie nickade.
– Den var tänkt att tvätta pengarna vita. Men också att skicka meddelanden.
– Meddelanden till vem?
Bonden svarade inte.
I stället pekade han mot en gammal röd traktor.
På vindrutan satt ett fotografi.
Det föreställde en man med långt hår och mörka glasögon.
Under bilden stod:
LAS VEGAS – 90 DAYS OF HELL.
MANNEN SOM SKRÄMDE LAS VEGAS
Las Vegas, Nevada.
Han kallades för The Phantom.
Hans riktiga namn var okänt.
Han hade rymt från ett mentalsjukhus i Kalifornien efter att ha varit intagen för våldsamt och oförutsägbart beteende.
En natt hade han lyckats ta sig ut genom en servicegång, stulit en bil och försvunnit.
Tre dagar senare hade han dykt upp i Las Vegas.
Sedan började mardrömmen.
Under ungefär tre månader rapporterades märkliga händelser runt staden.
Hotellgäster fick anonyma brev.
Casinon mottog telefonsamtal där någon viskade namnen på människor som inte borde känna varandra.
En säkerhetschef hittades bunden i ett hotellrum med en lapp på bröstet:
Huset vinner alltid. Men någon måste först bygga huset.
Ett annat hotell fick sin interna övervakningsfilm utbytt mot svartvita bilder från gamla kriminalfall.
Ingen visste vad mannen ville.
Han stal ingenting.
Han krävde inga pengar.
Han lämnade bara ledtrådar.
Och alla ledtrådarna pekade mot Chicago.
Smithfield fick tag på en före detta hotellchef som hade haft kontakt med Phantom.
De träffades på ett kafé utanför Fremont Street.
– Han var inte som någon annan, sa hotellchefen. Han kunde sitta i ett rum i timmar utan att röra sig. Sedan kunde han plötsligt ställa en fråga som fick hela rummet att bli iskallt.
– Vilken fråga?
– Han frågade mig om jag visste varför en man som stulit 37 miljoner dollar skulle vilja starta en TV-station.
Smithfield höjde ögonbrynen.
– Och vad svarade ni?
– Att han ville tjäna mer pengar.
Hotellchefen skakade på huvudet.
– Han skrattade. Sedan sa han att pengar inte var poängen. Det var tittarna.
Smithfield förstod inte.
– Tittarna?
– Han sa att när tillräckligt många människor tittar på samma gåta börjar någon förr eller senare känna igen sig själv.
Hotellchefen tog en klunk kaffe.
– Han sa också att han hade tre månader på sig att få hela Las Vegas att förstå sanningen.
– Hittade ni honom?
– Nej. Men han hittade mig.
– Vad betyder det?
Mannen tog fram ett kuvert.
Inuti låg ett fotografi av Smithfield.
Bilden var tagen utanför hans hem i Chicago.
På baksidan stod:
DU HAR TILL 66:E AVFARTEN.
SERIEMÖRDAREN I ILLINOIS
Smithfield återvände till Illinois.
Det var där allt hade börjat.
Charles Everett hade hittats död nära en gammal bensinstation längs Route 66.
Platsen hade varit avstängd sedan länge. Skylten hade bleknat och ett trasigt neonsken blinkade fortfarande med ojämna mellanrum.
Smithfield gick igenom mordplatsen en gång till.
Det var något som inte stämde.
Everett hade fått en kula genom huvudet.
Men rättsläkaren hade noterat något märkligt.
Hans vänstra hand var knuten.
I den låg ett litet metallföremål.
Det hade katalogiserats som ett okänt beslag och lagts i polisens bevisarkiv.
Smithfield hade fått fotografierna men aldrig själva föremålet.
Nu bad han att få se det.
Det visade sig vara en liten nyckel.
På den stod tre bokstäver:
KTV.
Collins undersökte den.
– Kanske ett hotell?
– Eller en TV-station.
Smithfield tänkte tillbaka på programmet i Chicago.
The Detective’s Riddle.
Han mindes en detalj från en av sändningarna.
Programledaren hade presenterat ett mordfall där den skyldige avslöjades genom en nyckel som saknades från en hotellsvit.
Men det fanns en skillnad.
I den sändningen hade nyckeln haft exakt samma märkning.
KTV.
– Det är ingen slump, sa Smithfield.
– Vad tror du?
– Jag tror att Charles Everett blev mördad för att han bar på en nyckel. Och att någon har gjort en TV-underhållning av hans död.
Collins tittade på honom.
– Du menar att mördaren skickar ledtrådar genom programmet?
– Nej, Martha. Jag tror att mördaren ÄR programmet.
DEN SISTA SÄNDNINGEN
Chicago.
Klockan var 22.45 när Smithfield och Collins gick in i TV-stationens kontrollrum.
Det var tyst.
På monitorerna syntes programledaren, en välklädd man i femtioårsåldern med silvergrått hår.
Han hette Richard Vale.
Han log mot kameran.
– Mina damer och herrar, välkomna till kvällens sista mysterium.
Smithfield stannade.
– Sista?
På skärmen fortsatte Vale:
– I kväll ska vi lösa ett fall som ännu inte har blivit löst. Ett fall som involverar en seriemördare, ett rån, en jordnötsodlare och en man som försvann från Las Vegas.
Smithfield kände hur det drog kallt längs ryggraden.
Vale fortsatte.
– Och som alltid börjar vi med den viktigaste frågan: Vem tjänar på att sanningen förblir dold?
På skärmen dök ett fotografi upp.
Det var Smithfields eget.
– Vår huvudperson i kväll är kommissarie Friedrich Smithfield.
Collins svor lågt.
– Han vet att vi är här.
Vale tittade rakt in i kameran.
– Kommissarie, om ni tittar på detta vill jag gratulera. Ni har kommit längre än de flesta.
Smithfield gick fram till kontrollpanelen.
– Bryt sändningen!
En tekniker försökte, men sändningen fortsatte.
Vale log.
– Ni har naturligtvis undrat var de 37 miljonerna tog vägen.
Bakom honom visades en karta över Route 66.
– Pengarna användes för att köpa stationen, betala för jordbruksverksamheten i Oklahoma och finansiera ett omfattande nätverk av människor som kunde försvinna utan att lämna spår.
En bild på Charles Everett dök upp.
– Men den verkliga hjärnan bakom operationen var aldrig den man ni trodde.
Vale tog av sig glasögonen.
– Charles Everett var en mördare. Men han var också vår säkerhetsventil. Han visste för mycket och hade börjat tala.
En kort paus.
– Därför måste han dö.
Smithfield stirrade på skärmen.
– Vem sköt honom? ropade han.
Vale svarade:
– Frågan är inte vem som sköt honom, kommissarie. Frågan är vem som gav ordern.
Han lutade sig närmare kameran.
– Och det är någon ni har känt hela tiden.
Plötsligt slocknade alla monitorer.
Ett skott ekade från korridoren.
Smithfield drog sitt tjänstevapen.
– Collins!
De rusade ut.
I korridoren låg en tekniker på golvet. Han var vid liv men medvetslös.
Längst bort stod en öppen nödutgång.
På golvet låg ett kuvert.
Smithfield öppnade det.
Där låg ett fotografi av en gammal man.
Det var Richard Vale.
Men fotografiet var daterat tjugo år tidigare.
På baksidan stod:
RICHARD VALE ÄR DÖD SEDAN 1967.
DEN SJÄTTE AVFARTEN
Smithfield satt ensam i sin bil på Route 66.
Klockan var tre på natten.
Han hade kört i flera timmar utan att veta vart han skulle.
Han tänkte på jordnötsbonden.
På den döde seriemördaren.
På rånet.
På den märklige mannen i Las Vegas.
Och på TV-programmet som hade sänts för att få människor att lösa en gåta.
Han hade nu förstått något.
Alla dessa människor hade varit delar av samma system.
Men någon hade byggt systemet för att dölja ett annat brott.
Ett brott som var äldre än rånet.
Äldre än TV-stationen.
Äldre än Charles Everett.
Hans mobiltelefon ringde.
Okänt nummer.
– Smithfield.
En förvrängd röst svarade:
– Ni har glömt en person.
– Vem?
– Den som startade allt.
– Vem är det?
– Ni har träffat honom.
Smithfield kände hur handen hårdnade runt telefonen.
– Var?
– I Chicago.
– Namn!
Rösten skrattade.
– Ni har alltid haft så bråttom, kommissarie.
Sedan blev det tyst.
På vägen framför honom syntes en gammal vägskylt.
ROUTE 66 – HISTORIC ROUTE.
Under skylten stod en mindre skylt:
EXIT 66 – CLOSED.
Smithfield bromsade.
Han hade kört förbi den här platsen tidigare.
Men nu stod en bil parkerad vid avfarten.
En svart Cadillac.
Han klev ur.
Det blåste över den ödsliga vägen.
Han gick fram till bilen.
Förarsätet var tomt.
På passagerarsätet låg en gammal kassettbandspelare.
Han tryckte på PLAY.
En bekant röst hördes.
Det var hans egen.
Men inspelningen var gammal.
Mycket gammal.
– Om du lyssnar på det här betyder det att du har kommit för långt. Jag vill att du ska veta att jag aldrig hade något val.
Smithfield backade ett steg.
Han kände igen rösten.
Det var en inspelning från hans egen polisutredning, gjord tjugo år tidigare.
Den hade försvunnit ur arkivet.
Han lyssnade vidare.
– Vi var tre som visste vad som hade hänt. En av oss dog. En försvann. Och den tredje…
Bandet klickade.
Sedan kom en ny röst.
En röst som Smithfield kände mycket väl.
– Den tredje blev kommissarie.
Han tappade nästan bandspelaren.
Det var hans egen röst igen.
Men nu från nutid.
Han såg sig omkring.
Ingenting.
Bara öken, natt och den gamla vägen.
På kassettbandets etikett stod:
FALL 001 – SMITHFIELD.
EPILOG – DET OLÖSTA FALLET
Chicago, sex månader senare.
Kommissarie Friedrich Smithfield hade gått i tjänst igen.
TV-stationen hade stängts.
Richard Vale var försvunnen.
Harold McKenzie hade hittats död på sin gård i Oklahoma. Dödsorsaken var officiellt en hjärtinfarkt.
De 37 miljonerna hade aldrig återfunnits.
Mannen som skrämt Las Vegas i tre månader hade inte synts till sedan dess.
Och mordet på Charles Everett var fortfarande olöst.
Smithfield hade fått ett nytt kontor.
Han hade också fått en ny kollega.
En ung kriminalinspektör som hette Daniel Price.
En morgon kom Price in med ett kuvert.
– Det här kom med posten.
Smithfield öppnade det.
Inuti låg ett vykort från en bensinstation längs Route 66.
På bilden syntes en gammal neonskylt.
På baksidan stod:
Du löste aldrig det första fallet.
Under texten stod ett namn.
FRIEDRICH SMITHFIELD.
Han vände på kortet igen.
Där fanns ytterligare en rad, skriven med röd penna:
Och du har bara 37 dagar kvar.
Smithfield tittade ut genom fönstret.
Hösten hade kommit till Chicago.
Han tog på sig rocken, stoppade vykortet i innerfickan och plockade upp bilnycklarna.
Price såg frågande på honom.
– Vart ska vi?
Smithfield log svagt.
– Västerut, min vän.
– Hur långt?
Kommissarien stannade i dörröppningen.
– Tills vägen tar slut.
Han släckte lampan.
Och någonstans längs Route 66 började en gammal TV-apparat plötsligt visa en bild.
En svart skärm.
En vit text.
THE DETECTIVE’S RIDDLE – SEASON TWO.
Under texten stod:
KOMMISSARIE SMITHFIELD ÄR TILLBAKA.
Men den här gången var det inte han som skulle lösa gåtan.
Den här gången var han gåtan.
SLUT – ELLER BÖRJAN PÅ NÅGOT VÄRRE.