Kategorier
Dikter

En ensamhets tunnel

Sten för sten 

Byggstenar, brickor, mänskliga sprickor 

Med osynliga händer så bygger jag när du inte ser

Sneda stenar trycks mot varandra

Ramlar sönder av vätskan ifrån mina ljumma tårar som lukrar upp dem från insidan

Är det långt tills den är färdig?

Jag har byggt i evighetens tid

Solen och månen har hunnit rotera 

Fingrarna ömmar

Författare: Sandra pedersen

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *