Det började en tisdag morgon när Elsa såg en elefant stå utanför biblioteket.
Det var i sig märkligt nog. Det fanns inga elefanter i Elsas lilla stad. Ännu märkligare var att elefanten bar en mörkblå kostym, en randig slips och ett par blanka svarta skor.
Elsa stannade mitt på trottoaren.
Elefanten tittade på henne.
”God morgon”, sa den.
Elsa tappade sin ryggsäck.
”Du… du pratar!”
Elefanten höjde på ena ögonbrynet.
”Och du stirrar.”
”Förlåt.”
”Det är lugnt.”
Elefanten böjde sig ner och plockade upp Elsas ryggsäck med snabeln.
”Tack”, sa Elsa.
”Ingen orsak. Jag heter Arvid.”
”Jag heter Elsa.”
”Trevligt att träffas.”
Sedan gick Arvid in på biblioteket.
Elsa följde efter.
Inne i biblioteket stod ytterligare fyra elefanter. Alla bar kostym. En hade en röd slips med små ankor på. En annan bar glasögon längst ute på snabeln. Den tredje satt vid datorn och försökte skriva med en penna som såg ut som en tandpetare mellan sina enorma tår.
Bibliotekarien verkade inte särskilt förvånad.
”Ni är sena”, sa hon.
”Tåget var försenat”, svarade Arvid.
Elsa blinkade.
”Kommer det tåg med elefanter?”
”Inte längre”, sa bibliotekarien. ”Det blev för trångt.”
Elefanterna hade kommit till staden för att hålla ett hemligt möte. De kallade sig Föreningen för Ordning, Omtanke och Oväntade Händelser.
Och de hade ett problem.
Stadens borgmästare tänkte stänga biblioteket.
”Biblioteket kostar för mycket”, hade han sagt. ”Ingen behöver böcker längre.”
Arvid hade blivit alldeles tyst när han hört det.
”Då måste vi visa honom varför böcker behövs”, sa han.
”Hur?” frågade Elsa.
Arvid log.
”Med en elefant.”
Nästa morgon marscherade fem kostymklädda elefanter genom stadens centrum. Elsa gick längst fram med en skylt där det stod:
BÖCKER ÄR VIKTIGA.
Bakom henne gick Arvid med en ännu större skylt:
OCH ELEFANTER GLÖMMER ALDRIG.
Folk kom ut ur affärerna. Barn följde efter. Till slut hade hela torget fyllts av människor.
Borgmästaren kom ut från stadshuset.
”Vad är det här för spektakel?”
Arvid tog ett steg fram.
”Vi vill berätta varför biblioteket behövs.”
”Och varför skulle jag lyssna på en elefant i kostym?”
Arvid såg honom rakt i ögonen.
”För att du inte har hört en elefant berätta en historia än.”
Sedan började han berätta.
Han berättade om en flicka som bodde ensam vid havet och hittade en flaskpost. Han berättade om en gammal man som sparade alla sina drömmar i en koffert. Han berättade om en pojke som trodde att månen följde efter honom hem.
När han slutade var torget tyst.
Till och med borgmästaren såg berörd ut.
”Var kommer alla de historierna ifrån?” frågade han.
Arvid pekade mot biblioteket.
”Där inne.”
Borgmästaren gick dit.
En timme senare kom han ut med en bok under armen.
”Biblioteket får vara kvar”, sa han.
Människorna jublade.
Elefanterna bugade.
Elsa log mot Arvid.
”Kommer ni stanna?”
Arvid rättade till slipsen.
”Kanske.”
”Varför bara kanske?”
Han tittade upp mot himlen.
”Vi har ett annat problem.”
”Vilket då?”
Arvid pekade mot horisonten.
Där kom hundratals elefanter gående.
Alla bar kostym.
En del bar hatt. Några hade portföljer. En hade till och med en liten paraply.
”Oj”, sa Elsa.
Arvid suckade.
”Årsmötet.”
Och så började världens första internationella konferens för kostymklädda elefanter.
Ingen visste riktigt vad de skulle besluta.
Men biblioteket var räddat.
Och från den dagen visste Elsa en sak med säkerhet:
Man ska aldrig döma en elefant efter slipsen.
Särskilt inte om den är randig.
Författare: Christopher