Åstorp! Vad fan händer? ”Tåget till Helsingborg, Malmö och Köpenhamn går via Åstorp på grund av olycka” basunerar den torra rösten ut i den kvava kupén. Inte nu igen, dessa förbannade tåg som aldrig är i tid. Hoppas det var en rejäl olycka och inget fjanteri som nu sabbar min värld. Då kommer tåget att vara minst 15 minuter försenat i Helsingborg…Hmm, hinner jag?
Vi stannar kort till i Åstorp. Den välklädda kvinnan mitt emot ger mig en granskande blick innan hon söker kupéfönstret. Hur ser jag ut egentligen? Syns det så tydligt på utsidan att jag är stressad, åldrad eller det mina slitna kläder som drar till sig hennes uppmärksamhet? Ville hon något annat? Jag söker hennes blick i reflexerna från rutan men ser bara ett par trötta ögon som har fokus på allt annat än mig. Den runda stationsklockans visare hoppar till i ögonvrån och tåget startar med ett ryck.
Knutpunkten är som vanligt full med folk, i synnerhet denna dag när tåget är sent, där pendlarna enträget väntar på att kliva på. Kastar mig ut på perrongen och kliver med rappa steg uppför den skramlande trappan till färjeterminalen. Aurora avgår om 5min fladdrar en skylt förbi. Helvete, biljettluckan har stängt för dagen. Rusar fram till biljettautomaten och försöker överblicka betalmetoden. Enkel eller tur/retur? Skanna ditt kort eller sätt in det. ”Mastercard, vänligen slå in din kod”. Ja ja, 3423…Men det händer ju inget??? ”Köpet har avbrutits, ingen kontakt med terminalen.” Skit i detta då. Rör mig mot insläppet där folk är på väg mot biljettklipparen. Jag glider in bakom en familj med två barn och vrider mig förbi när de klipper sina biljetter i hopp om att undgå uppmärksamhet.
”Hva fan laver du mand”? Den fete klipparen vaknar till liv och jag synar honom snabbt. Han ser trött och håglös ut. Förmodligen nyligen tryckt ner ett par ”Pølse med ristet løj”, han kommer aldrig att lämna sin post. Jag rör mig snabbt mot båten och ser att han återgår till sitt klippande muttrandes på sin själländska dialekt. Undslipper mig en lättnandes suck när jag bordar båten. Letar mig snabbt upp för trapporna och går in i restaurangen som de lite taffligt döpt till ”Waves”. ”Didriksson, två personer!” Kyparen ser lite snett på mig och jag väser bara tillbaka, sköt du ditt så…Hamnar vid ett fönsterbord med utsikt över ett Öresund där mörkret sänker sig över den blygrå krabba sjön.
Möter mig själv i fönstret och ser en lätt grånad man med otaliga rynkor som framträder tydligt i ljuset från den illa riktade takspotten. Kanske skulle byta bord? ” Hej, vad får det lov att vara?” Den djupa rösten får mig att hoppa till, kyparen igen, nu med något obestämt i blicken. ”Ehhh, jag börjar med en drink. Har ni en Negroni? ”Ordnar,” säger han och vänder på klacken. ”Förresten, gör två!” Han knycker lite med huvudet för att bekräfta. Hur var det nu det var sagt? Jag plockar fram telefonen och klickar mig fram. Hittar sms:et med noteringen ”Ett bord för två, två negroni och en telefon på bordet”. Det är ordnat, ”Tvåhundrafemtio”, avbryter kyparen mig med och lämnar över betalterminalen. Märkligt nog funkar kortet igen och jag tackar. En stund senare ser jag i ögonvrån hur en diffus skugga sicksackar sig fram mot mitt bord. Hjärtat börjar bulta okontrollerat. ”Hej, är det du Göran62, från HappyPancake?”, säger en mjuk röst. Jag tittar upp, det är kvinnan från tåget…
Författare: Per-Olof Nilsson