Dikter av Wouissem Gaib

Häcklet

Om du äter lite till på vad jag känner, kan du nöja dig då?

Nej, du vill hellre beslöja det rena i mig och straffa allt som är helt. 

Stjälpt visar jag mina rädslor för dig när jag famlar fram genom natten.

Jag går i avundsjukans tecken med frustande steg, jag fortsätter älta och känna mig feg. 

Varje steg är seg som sirap. 

Jag känner inte längre. 

Jag är uppslukad av ditt hat.

Djupt insyltad i din hatiska komplott ger jag till slut efter. 

På väg hem försöker jag plocka upp mina rester. 

Men jag mäktar knappt med. 

Du är ett fegt hatande äckel och jag ett lätt byte för ditt häckel. 

Vet du vad, det räcker nu? Det är ju mitt liv vi pratar om! 

Jag tårar igen, men min strimma av hopp är för djupt inkapslad.

Du kysser mig i pannan och säger: ha, du är min nu. 

Du tar en tugga till och ler. 

Jag sluter mina ögon och gömmer mig för en stund. Och

Återigen så känner jag mig dum. 

(Wouissem Gaib I skaldande stund Anno 2026-01-22)

Min önskan

Med trötthetens andetag och självkramande tankar, sitter jag av tiden. 

Bara det att i detta finns ingen tidsangivelse,

omfånget är villkorslöst.

I dvala kretsar min vardag omtöcknat, bestående av utandningar, och min inre kartas sanningar. 

Millimetrar blir till slut till meter, medan jag letar. 

Här sitter jag i mitt vardagsklister, och min tavelinramning är fortfarande utan lister. 

Suddig i varje kant försöker jag att hålla ihop med hjälp av längtan. 

Min önskan om dräglig tillvaro är endast en bit bort.

Men mitt liv är ju alldeles för kort. 

Så jag sitter maktlös inför varje ny sekund. Min inandning är ej frekvent längre. Detta är återigen till förmån för att jag känner mig dum. 

Ja, dum för jag borde veta vid det här laget. Vill inte ha mitt liv avslaget över huvud taget. 

Ja, jag bara ordklagar nu, men min önskan är ju

tveklöst enkel. 

Hoppas någon för en gångs skull förstår hur jag tänker. 

Dessa ärr formade mig till den jag varit. Det är ofullkomligt och farligt. 

Min önskan är att min andra halvlek inte präglas av ärrad tid,

utan befäster mark ur ny mylla och ger mig frid. 

Inte den sortens frid som ett släkt liv ger, utan den som ger fler. Fler ringar på vattnet på salutogen grund, det är min önskan i skaldande stund. 

(Wouissem Gaib I skaldande stund 2026-01-19)

Du kan väl försöka?

Ur mitt sorgliga anlete gömde jag mig för sanningens kraft. I min feta kropp bäddade jag brutalt in mina sår.

Jag lindrade med födor baserade på socker. Jag byggde mina straff med hjärtekrossande ocker.

Som vanligt så log jag enligt kutym, spelade spelet med frågor om det var jag som var felet.

Jag minns även en lyckans dag klädd i kostym, där pussandet ur det sociala sammanhanget hade intervallet av 10.

Gömd på toaletten grät jag effektivt. Ur mitt inre minns jag bara…

En kram hade hjälpt, av någon som sagt: ”Var inte rädd för dina krafter, Wouissem.”

Men inte heller detta såg ni. Inte ens detta vågade ni möta, trots att min ångest bara öka.

Men Wouissem, du kan väl försöka?

Men är det inte det jag gör, skrek jag tyst?

Medan åren gick försvann klippet i min blick, vad var det egentligen jag inte fick? Jo, det var hoppet som vände på klacken och gick.

Med haltande tal och skadade händer frågar jag mig fortfarande: vad fan är det som händer?

Är man tvungen att vänta 50 år på att fucking veta?

Det går inte längre att förstå hur jävla dåligt man ska må.

Ur en dikt i natten sänker jag huvudet och tar av mig hatten.

Jag överger nu min vetskap om att veta.

Ja, nu har jag slutat leta.(Wouissem Gaib, Skaldande stund 20:36 den 2026-01-14)

Älvan

Ödet ville något som ingen kan förstå,

vi sår och sår och hoppas på, år efter år.

att få växa i takt med oss själva.

Ja, han kunde ha blivit en Älva.

men han dog inombords innan han fick välja

Författare: Wouissem Gaib, 2025