Han satt på balkongen med en kopp kaffe och blickade ut över dalen vid Duwar al-Safina. Morgonen var stilla. Vinden kom från dalen och bar med sig doften av torr jord. Från sin högt belägna utsiktspunkt kunde han se vägen som slingrade sig mellan husen och några människor som rörde sig där nere, som om de inte väntade sig något ovanligt den dagen.
Men något fångade hans uppmärksamhet.
En folksamling började samlas vid dalens ena kant. Intill den låg högar av byggstenar, som två lastbilar hade tippat av på platsen kvällen innan. Han hade inte förstått varför stenarna lagts där. Nu tycktes det honom att deras närvaro inte varit någon tillfällighet.
En stund senare kom en bil från hisba, den religiösa ordningspolisen.
Den stannade mitt i folksamlingen. En man och en kvinna steg ur, båda bundna med kedjor och med förbundna ögon. De gick med svårighet och snubblade bland stenarna, medan en beväpnad man drev dem framåt bakifrån.
En skäggig man med vildvuxet hår och ett motbjudande utseende väntade på dem. Runt honom stod en grupp beväpnade män. De bar sina vapen och såg på folket med stela ansikten, som rovdjur som kommit ut ur vildmarken på jakt efter byte.
Den skäggige mannen steg fram och gjorde en tystande gest mot folksamlingen.
Sedan klättrade han upp på en av stenhögarna.
Och började predika.
Predikan blev lång. Han läste verser ur Koranen och följde dem med hadither. Han talade om lydnad, förfall, straff och heder, tills det verkade som om han hade samlat hela religionen för att döma en man och en kvinna.
Folket lyssnade under tystnad.
Några sänkte huvudet. Andra började se ner i marken. Åter andra betraktade mannen och kvinnan, som om de väntade på att predikan skulle ta slut för att få veta vad som skulle hända.
Från balkongen följde mannen alltjämt scenen, med kaffekoppen mellan händerna.
Så tog predikan slut.
Den skäggige höjde rösten:
Var och en av er ska ta en sten och kasta på dem. Det är Guds dom.
Tystnad.
Ingen rörde sig.
Människorna i Manbij såg på mannen och kvinnan, sedan på stenarna och därefter på varandra.
Den här gången var tystnaden annorlunda. Det var inte bara rädsla, och inte heller väntan på order. Det var en tung tystnad, som om alla hade kommit överens om den utan att någon sagt ett ord.
Den skäggige mannen väntade.
En av de beväpnade männen lyfte en liten sten, men lade tillbaka den.
Ingen ur folkmassan tog upp någon sten.
Några började dra sig ett steg bakåt.
Sedan gick en man därifrån.
En annan följde efter.
Därefter en kvinna med ett barn i famnen.
Och så började människorna skingras, en efter en, stilla och utan protester eller ord. De applåderade inte åt bödeln. De kastade inte stenarna. Men de steg heller inte fram för att rädda mannen och kvinnan.
Den skäggige mannen stod kvar på stenhögen.
Han såg på människorna som lämnade platsen.
Rasande skrek han efter dem, men ingen vände sig om.
Han klättrade ner, böjde sig fram och tog upp en stor sten.
Han gick fram till kvinnan och kastade den mot henne.
Sedan rusade hans män fram och började kasta stenar, den ena efter den andra.
Några av dem som var kvar drog sig undan. Andra stod på avstånd och såg på.
Mannen föll först.
Kvinnan fortsatte att röra sig under stenarna. Sedan höjdes hennes röst:
Jag är oskyldig … vid Gud, jag är oskyldig!
Hon tystnade ett ögonblick, som om hon väntade på att någon skulle höra henne.
Men ingen svarade.
De beväpnade männen fortsatte att kasta.
Sten på sten.
Tills inget längre syntes av kroppen, förutom en bit av hennes klänning.
Sedan försvann också den.
Och kvinnans röst tystnade.
En liten kulle av stenar reste sig över de två kropparna.
Den skäggige mannen stod kvar framför den en stund. Sedan vände han sig mot sina män, som om ingenting hade hänt.
Människorna började återvända till sina hem.
Dörrarna stängdes.
Ljuden drog sig undan från gatorna.
Och dalen återgick till sin gamla stillhet.
Mannen som hade betraktat allt från balkongen satt kvar framför sin kalla kaffekopp. Han såg på den lilla kullen längst ner i dalen, sedan på vägen som nu låg tom.
Han visste inte varför han kände att något större än mannen och kvinnan hade begravts under stenarna.
På kvällen låg stenarna fortfarande kvar.
Invånarna i Manbij hade återvänt till sina hem.
Barnen sov.
Butikerna stängde sina dörrar.
Och människorna fortsatte sina liv, som om dalen inte hade bevittnat någonting.
Men kullen stod kvar.
Under den låg en man och en kvinna.
Ovanpå dem stenarna.
Och över stenarna en hel stads tystnad.
Ingen visste vilket som vägde tyngst: stenarna som täckte de två kropparna, eller tystnaden som täckte staden.
Författare: Assaf Salama Alsalman