Kategorier
Noveller

Berättelsen om Ylva

Svart Natt

Jag kommer inte ihåg första gången jag träffade Honom, inte en enda bild hade jag. Så länge som jag kan minnas har Han funnits vid min sida, men sedan min far dog i cancer har de blivit oftare. Jag har aldrig fått en kyss tidigare, den första kyssen jag fått fick jag igår natt, på min tjugoårsdag. Ibland kunde Han komma tre nätter i rad, ibland tog det flera månader. Helt ärligt saknade jag Honom inte när han var borta, det kunde han gärna få vara. Men när han väl var där, med mig, och jag fick ligga i hans varma famn, var som att tiden ville stanna. På något sätt var Han som en trygghet, men också en förbannelse.

Hjärtat rusade i min bröstkorg, mina ögon hade klibbat ihop och huvudet var tungt som sten. När jag skulle försöka resa mig krampade mina händer och armar och värken från mitt huvud bankade mot skallbenet. När jag väl kunde sätta mig upp gick det upp för mig att jag faktiskt låg på golvet. Jag var alldeles dåsig, och där Han gav mig den sista kyssen hade jag ett brännmärke.

Det vände sig i magen, syran åkte upp i mellangärdet och kunde inte bestämma sig vart den skulle ta vägen. På stapplande ben tog jag mig upp, det sved om låren och blåmärken syntes här och var. Vad hände i natt, egentligen?

I köket gjorde mor iordning frukost, klockan stod på halv sju. Jag bytte snabbt om till mjukisbyxor, linne och drog på mig ett par fårskinnstofflor om mina kalla fötter. Det stektes ägg på spisen, och i ugnen var mors egna bröd snart färdigt. Pålägg stod uppdukat på bordet, tillsamans med en tillbringare saft. När jag satte mig vid bordet sken min mor upp, min alltid så glada mor. Direkt när jag dragit fram en stol var hon redan bredvid med en varm kopp te. Hon strök mig över håret, och frågade om jag mådde bra. Jag sa ’ja’, men jag ljög. Jag ljög väldigt mycket. Jag visste att hon läste av mig som en öppen bok, men ändå spelade hon moderligt med och la sin varma hand om min axel. Jag kände att hon synade mig, och till slut fick hon syn på det lilla brännmärke som satt på halsen. Hon drog snabbt undan handen från axeln och strök med ett par fingara över märket. Jag knuffade undan hennes hand, och försökte övertyga henne om att allt bara var fint, jag hade bränt mig på min plattång.
Men det var inte okej, det var inte fint. Hela min kropp värkte. Kyssen jag fått under natten brände på halsen, den satt kvar på huden som ett envist blåmärke.

Mor såg tveksamt på mig, hon fortsatte att granska mig men lämnade mig sedan att äta min frukost i fred. Då och då kliade det till vid brännmärket, jag drog sakta mina fingrar över den skrovliga ytan och undrade vad som hänt, vem eller vad Han egentligen var och vad han ville med mig. Det här hade aldrig hänt förut. Jag vet att Han alltid haft ett vakande öga över mig, känt Honom titta från skuggorna.Men aldrig såhär.

Det blev Juni snabbare än jag kunde hänga med, jag hade bestämt mig för att följa med två av mina bästa vänner på Rockfestivalen som var i stan. Min mor höll förstås inte med, men genom att ge henne ett ”jag-kommer-inte-dricka-alcohol-löfte” gav hon till slut med sig för min idé.

På fredagskvällen, första festivaldagen, träffade jag Edvin och Cilla hemma hos mig. Jag ville att Cilla skulle lägga mitt smink, hon var mycket bättre på allt vad kläder, smink och hår var. Hon bar alltid långa kjolar, vackra smycken i Tibetsilver och hade sitt hår i långa dreads, precis som Edvin. De var ett jättefint par, alltid klädda i pösiga byxor, linnetröjor och håret lika tvinnat kunde man tro att de verkligen föddes för varandra. Medan Cilla la sminket på mig förklarade jag för dem om vad som hade hänt mig, då och då tittade de oroligt på varandra.

Cilla och Edvin satte sig framför mig och Cilla gav mig en kram. Hon förklarade att det finns berättelser om en demon, en som följde vartän man tog vägen, så fanns den alltid där. Den kunde ta till olika skepnader, olika former och olika kön. Jag svalde tyst, en demon? Var det ett skämt? Jag hade väl varit död vid det här laget om det varit en demon?

Jag visste att Cilla och Edvin var lite hippies, annorlunda och säkert hade allt möjligt konstigt för sig, men att de på sådant som demoner hade jag ingen aning om.

Cilla fortsatte att sminka mig, och sedan klädde jag mig i en svart topp och ett par vita slitna shorts. Vid dörren hoppade jag i ett par höga stövlar och sedan gick vi tillsammans ner på stan och mot festivalen. De gick tysta hela vägen, luften var tjock av stämningen, ibland utbytte de spända blickar. Men de sa inget. Jag skuttade upp bredvid dem, i ett försök att lätta på stämingen.

”Fan vad kul det här kommer bli!” ropade jag med armarna i luften och fortsatte att skutta fram. Cilla hopapde fram och tog armkrok med mig, och med Edvin på släptåg tog vi oss ner till festivalen i stadsparken.
Det var jättemycket folk på festivalen, och kön till entrén var jättelång. Vi stod och lyssnade till musiken som spelades innanför stängslen och bara väntade på att få komma in.

När vi kom in trängdes vi med andra på festivalen, hela campingen var full med ungdomar, fulla och nyktra. Vi sick-sackade mellan folket på campingen, en del satt och spelade på gitarrer vid en brasa, en del åt mat och andra rullade helt enkelt runt i gräset i sitt rus. Luften luktade utav sprit, torkad öl och rök från ciggaretter. När vårat favoritband började att spela, Bullet For My Valentine, skyndade vi oss till stora scenen för att få en bra plats. Musiken pulserade, och jag hade nog aldrig dansat som jag gjorde då. Det kändes härligt, att ha både Cilla och Edvin med mig.

Mot midnatt tog vi oss ner mot tivolit. Ljusen lyste som tusen suddiga små stjärnor på alla attraktionerna. Jag höll Edvin i handen hela tiden, och han höll i sin tur Cilla i sin andra. Vi spelade spel och tjuvdrack på ren hembränt mellan åkningarna. Jag kände mig otroligt levande, även om både Cilla och Edvin fick lov att bära mig tillbaka hem när klockan blivit fyra. När de la mig i sängen och tog av mig kläderna, snurrade hela världen i mitt huvud. Ljuden omkring surrade och jag kunde inte höra ett enda ord de sa till mig, det var bara som ett hav av mummel.

Ja drömde oroligt, om Honom drömde jag. Han kom på natten, strök mig över kinden och gav mig kyssar som alltid brände mig på huden. Han lovade mig att allt Han gjorde, gjorde Han för att jag skulle ha det bra. Han sänkte sig över mig som en skugga och kvävde mig, jag fick panik och försökte skrika, men inga ord kunde komma ut.

När jag vaknade kunde jag knappt röra mig, alla muskler i min kropp var avdomnade och sega. Det smakade rök i munnen, så jag sträckte mig efter glaset med vatten på nattduksbordet. Det smakade järn och gammalt, nästan lite torrt. Jag lyfter på täcket och drar mig upp på sängkanten. Cilla och Edvin var så snälla att de hade tagit på mig min nattskjorta i alla fall. Sen slängde jag en blick på klockan, den står på fem. Jag har alltså knappt sovit en timme, och hade redan drömt?

Solen utanför började titta fram, den var brandgul och starkt röd, som en låga långt borta. Fåglarna kvittrade smått till varandra. JAg öppnade mitt fönster, och drog in lite luft. Huvudet bankade fortfrande, och jag såg suddigt. Jag var med andra ord fortfarande full, tänkte jag och kliade mig i huvudet. Jag bestämde mig för att hoppa i mina slitna mjukisbyxor och ett vitt enkelt linne istället och trä på mig ett par svarta ballerinaskor. Det var lika bra med en promenad, kände jag.

Min eyeliner hade suddats ut kring de blodsprängda ögonen, mascaran hade smulat sig lite rakt in i ögonen. Jag kliade lite försiktigt, men orkade ändå inte tvätta av sminket än. Jag tog fönstervägen, brandstegen ledde precis utanför mitt fönster. Det var dumt att väcka mor såhär tidigt, dessutom när jag smiter ut.
Luften var varm, fortfarande lika ljummen som när vi gick ut kvällen innan. Det lät lite grann från staden fortfarande, de flesta skulle säkert gå tillbaka till campingen. Jag svängde av in på en liten stig mellan ett par höga hyreshus, den ledde nerför en brant grässlätt och in i en park. Den var tom på folk, så jag letade mig fram till en bänk under ett ekträd. Den var uthuggen ur sten, jättegammal och med mossa. Den användes inte så ofta av andra, det var mest jag som använde den. Jag brukade läsa mina läxor på den bänken, eller umgås med Cilla och Edvin. Jag satte mig på bänken och drog upp benen mot magen. Sen kramade jag mig själv och hoppade spå att mitt rus skulle avta. Sen började jag att tänka på pappa. Han var död nu, men jag saknade honom så otroligt mycket, det gjorde mamma också även om hon inte visade det. Sen slog tanken mig att jag kanske saknade min pappa så mycket att jag kanske hittade på den här demonen, eller vad det nu var. Fast det förklarade inte varför jag ibland kunde vakna med blåmärken eller små brännmärken.

Han måste vara verklig, jag får en sån känsla när Han har varit hos mig. Jag har alltid haft Honom där bland skuggona som en beskyddare, så det kan inte ha med pappas död att göra. Jag är så rädd för honom, men ändå vill jag inget annat än att få vara med Honom.

Jag tittade på vattnet, solen speglade sig i dammen och färgade den orange, i vassen började änderna att vakna. En tant med sin pudel kom gåendes på vägen, men annars var det tyst och helt vindstilla. Tanten hälsade när hon gick förbi, jag tittade efter henne när hon gick på stigen. Hon hade säkert inga bekymmer, tänkte jag.
Det kittlades i nacken när det blåste till, som från ingenstans kom vinden och slet mig i håret. Jag vände mig om, det lät nästan som att den viskade mitt namn. Jag vände huvudet och tittade över axeln, jag såg inget i ögonvrån men i samma stund tystnade vinden. Det var så tyst, en nål skulle kunnat höras mot gräset. Och sedan kände jag det, det var någon nära mig. Jag slöt ögonen och höll kvar huvudet bak mot axeln, hjärtat rusade i bröstkorgen. Jag kände igen det här, den här känslan som grep tag i mitt hjärta och fick det att nästan stanna. Jag kände en iskall hand mot min kind, men jag vågade inte titta.

– Vem… vem är du? Stammade jag fram. En andra hand tog min hand i sin och innan jag hann tänka fick jag en tryckande känsla i magen. Den var intensiv, och helt plötsligt mådde jag mer illa. Det kändes som huvudet klämeds ihop och en svidande lukt började krypa fram. Innan jag hann tänka mer blixtrade det till och mitt huvud slår i marken.

När jag vaknar igen är det mörkt. En tunn dis ligger tätt kring marken, men det är fortfarande vindstilla. Fortfarande tyst, inte ett enda sus, inget fågelkvitter, inga änder som kom fram ur vassen.

Jag sätter mig upp och lutar mig mot eken, när jag vänder mig om ser jag stenbänken. Den står stilla, beslöjad av den här disen som vandrar på marken. Jag kände lukten av bränt igen, ungefär som nylagd asfalt. Och bara någon sekund efter den tanken, såg jag dem. Ett par gröna ögon, lika djupt gröna som mossan på bänken. En mans ansikte alledels intill mitt egna. Han sitter på huk framför mig, en svart kappa ligger bakom honom som en mantel och håret är djupt magohnyrött. Hyn är blek, och starka, raka drag följs åt i hans ansikte. Blicken var så intensiv att jag knappt kunde röra mig, hur mycket jag än bara ville fly. Jag försöker få ord ur munnen, men inte ett enda kommer fram. Till slut kippar jag nästan bara efter luft.

Han sträcker sig fram mot mig och lägger sin hand på min kind, strycker den lätt med mjuka fingertoppar.
– Du vet vem jag är, säger han tyst. Han bar någon brytning som jag aldrig hört innan. Han stryker med fingertopparna neröver käkbenet och mot axeln, strycker undan en lock av mitt hår. Ett leende spelade sig i hans mungipa när jag såg oförstående på honom. Sen skakade jag på huvudet, jag hade aldrig träffat honom.
– Nej… Jag vet inte vem du är. Släpp mig nu så jag får gå hem, vädjade jag med darrande röst. Han ställde sig upp och sträckte ut sin hand till mig. Jag tvekade men tog hans hand och stadigt drog han upp mig på fötter. Jag backade tillbaka mot trädet, och på en sekund fanns han bakom mig. Jag skrek till allt vad jag hade, men han la sin hand över min mun och tystade mig direkt. Jag kände hans kropp mot min när han tryckte sig mot mig, och tanken att jag visste vem Han var ville jag bara tränga bort. Men jag visste, det var min beskyddare jag alltid haft men aldrig fått se.

Jag stretade emot, men hans grepp blev bara hårdare. Sen kände jag Hans kind strykande smot min egen, och handen som höll för min mun gled ner på min axel.

– Du kan inte fly, min kära, sade Han med sin mörka stämma och kysste mig lätt i nacken. Den brände inte som de andra kyssarna. Jag försökte fortfarande få fram ord, men hela jag var som sten. Han vände mig mot sig och höll mig hårt om handleden. Sen stirrade Han på mig, med ögon som brände.
– Jag ser allt, vet allt, viskade han och kysste min hand. Rysningar reste sig inuti min arm.
– Men.. men jag vill inte att du ska se allt eller veta allt! Vågade jag få fram och drog till mig min hand. Den hade blivit alldeles varm och hela jag skakade.
– Jag har inte bett dig att komma till mig! Du bara dök upp, försvinn och låt mig vara!
Paniken tog över och jag började gå därifrån, mot bänken, mot mitt hem. Men disen blev till en tjock grå dimma som skymde min väg. När jag vänder mig om mot eken bakom mig, står den i svarta lågor. Den är inte röd och orange med blå mitt, utan svart, som flytande sot. Eken var död, för att Han hade dödat den. Min ek, mitt ställe, min helt egna plats.
– Jag vet allt, sa jag inte så? Rösten var släpigare, mer kall och lömsk än innan. – Jag kan göra som jag vill, och jag får det jag vill ha, och jag vill ha dej, Ylwa.
Han visste att allt det var rätt, och synade mig i ryggen medan jag såg på när mitt barndomsminne brann.
– Jag trodde att du skulle beskydda mig, snyftade jag fram. – Du förstör min plats där jag kan minnas min pappa och du gör mig illa, alla mina minnen finns i det trädet.
Han skrattade lite lätt, och drog mig intill sig. Min kropp orkade ine stå emot längre och jag lät Honom omsluta mig med sina armar medan jag begravde mitt ansikte mot hans bröstkorg. Det var som om Han gjorde narr utav mig.
– Ni människor är så trångsynta, så små, och så sårbara, sade Han och tog tag om min haka så mitt ansikte lyftes upp mot hans. Han böjde sig ner och kysste en tår från mitt ansikte. Jag såg fortfarade eken i ögonvrån.
– Jag har dej redan, inte sant? Du måste släppa taget bara, släppa taget om ditt liv och följa med mig, viskade Han.
Sen kysste Han mig, och jag förlorade mig helt i Hans famn. Det var som syret försvann och jag helt tappade mitt fotfäste. Han tryckte mig bakåt mot den brinnade eken, och hela världen blev kall. Den blev svart, och utanför lågorna skymtades knappt världen som jag mindes den. Den brann också i svarta lågor. Men jag kunde inte slita mig från Honom, mitt begär växte för mycket.
Men sen kändes det som om jag tappade mitt fotfäste och ramlade bakåt in i eken. Lågorna släktes och det blev helt svart. Han var inte där, men skrattet ekade i mina öron medan jag föll, djupare och djupare.

Jag vaknade i min egen säng på eftermiddagen. Det knackade på dörren och min mor kom in.
– Sover du än? Frågade hon och satte sig på min sängkant. Hon oroade sig alltid för mig, spelade ingen roll om vad.
– Ja jag har inte mått så bra, ljög jag. Men jag mådde inte så himla bra, jag hade lika ont i kroppen som med alla mina möten med Honom.
– Okej. Cilla och Edvin har varit här imorse, de tänkte höra med dej om du ville med till köpcentret. Men jag hälsade att du inte mådde bra och sov fortfarande, sa hon och gav mig en kram.
– Det finns fika nere, du borde äta lite, lade hon till och gick ner igen.
Jag skruvade på mig, jag mådde illa och var öm i kroppen. Det var som om jag hade feber nästan, men min hud var kall. Jag kände under täckte på mina byxor, de var blöta och mitt linne var också blött. Jag hade inga ballerinaskor någonstans i rummet, och jag hade jättesmutsiga fötter.
När jag satte fötterna på golvet värkte dem och ömmade när jag gick. Jag gick förbi spegeln men stannade till och backade tillbaka. Jag kände på mina armar, de hade blåmärken, och min hud var alldeles gråvit.
Från nedervåningen ropade mor på mig, jag skyndade mig till dörren och öppnade den.
– Jag kommer snart! Jag.. jag vill duscha först!
Jag visste att hon inte hade en aning om vad som hade hänt, hon trodde nog att jag var bakis. Snabbt hoppade jag ur mina blöta kläder och in i duschen, jag önskade mest av allt att det gick att duscha bort hela morgonen som varit. Vattnet var så varmt att det skållade mitt skinn, och jag skrubbade mig röd med svampen. Men även när jag hoppade ur duschen kände jag mig likadan, lika ömtålig och full med blåmärken.
Jag hoppade i ett par vida mjuka byxor och en huvtröja, mest för att dölja min hud och alla märken.

Min mor frågade inget mer, hon visste säkert att det inte var någon idé. Men då och då vände hon på huvudet från disken mot mig med en bekymrad blick. När jag mötte hennes ögon log hon bara och vände sig om igen.
Jag drack så mycket av teet som jag orkade, även om jag inte ville ha något. Jag fick i mig en halv smörgås med ost, och en liten gurkbit.
Sedan slog det mig, att jag inte ville vara med något mer. Jag ville inte träffa demonen igen, han skulle döda mig, och min mor, det kände jag på mig.
När min mor hade diskat klart åkte hon till affären, och lämnade mig själv hemma. Så fort hon hade slagit igen dörren bakom sig, flög jag över min mobiltelefon och ringde upp Edvin.
– Edvin? Svarade han.
– Edvin du måste hjälpa mig, snyftade jag fram.
– Ylwa, var är du? Vad har hänt?! Svarade han oroligt.
Jag darrade på rösten och försökte hålla lugnet.
– Jag är hemma nu, men du måste hjälpa mig med demonen, det är bara du som vet hur man gör.
Det blev tyst, sedan hörde jag en lätt suck.
– Risken är att du aldrig kan bli av med honom Ylwa, om en demon har gjort sitt märke på dig så kan inte ens jag göra något.
– Snälla du, försök i alla fall! Han kommer göra illa mig, eller värre min mor! Han måste försvinna ur mitt liv, sade jag och grät.
– Okej.. kom hem till mig ikväll så ska jag förbereda. Men jag lovar inget, Ylwa, sade han allvarligt.
Och sedan la vi på, under tystnad. Han lät annorlunda, som om det var en annan Edvin i luren.

Jag gick hem till Edvin nästa dag. Med mig släpade jag en stor klump i magen över det hela, jag var oroig över om det skulle gå.
Edvin bodde inte långt ifrån mitt hus, så jag genade över parken med min bänk under eken. Den stod kvar, och var lika mossig som den alltid varit. Jag stannade inte utan gick bara snabbt förbi, skyndade mig förbi den ståtliga eken, den som brunnit i svarta flammor. Inte ett enda märke syntes, inga skador alls. Jag fick ondare i magen och la armarna i kors över bröstet.

Edvins hus låg på rad med flera andra, små fyrkantiga hus med samma färger och knutar, samma lilla bakgård med samma vita staket. Vita lakan fladdrade i vinden på flera av gårdarna, på någon sprang barn och lekte. De skrattade medan de jagade varandra i cirklar, om ändå jag hade kunnat skratta sådär.
Jag trycker på ringklockan och ett högt pling hörs på andra sidan. Jag står stilla med illamåendet i halsen när Edvin öppnar, han har en allvarlig min i ansiktet. Jag klev in utan att ens säga hej och hoppade ur mina sneakers.
– Jag vill bara få det här ur vägen, sa jag tyst med blanka ögon mot Edvin. Det kändes som att jag blev tom på energi, och lutade mig lite mot räcket till en trappa.
– Kom, jag har gjort iordning på undervåningen. Vi är ensamma här hemma tills ikväll, sa Edvin och la sin hand på min axel. Den kändes trygg och varm, men han hade en glimt i ögonen jag inte tyckte om. Det var som om jag sett dem förut, fast då tilhörde de inte honom.
Jag följde med honom ner på nedervåningen. Där satt Cilla iförd en mörkblå klänning, omringad av flera stora blockljus. På golvet framför henne hade de ritat en stor symbol, med siffror, och något som såg ut som ett diagram. Flera ljus stod placerade på utvalda platser.
Cilla reste sig inte från sin plats, utan synade bara mig när jag satte mig på symbolen framför henne. Hon tittade på mig med lidande blick, den skrämde mig.
– Är du säker, Ylwa? Det är ju inte säkert att detta går, viskade hon. Jag anade glimten i ögonen på henne också.
Ho var jättevacker i den blå kläningen, i siden utan ärmar. Istället var det små tunna axelband, nästan som ett nattlinne i siden. Hon var barfota, och runt hennes fotled satt en tunn kedja i guld med berlocker. Hennes armar var också prydda med kedjor, stenar och träpärlor. Hennes dreads hade hon satt upp i en sjal på huvudet, hennes höga håruppsättning gjorde att hon såg drottninglik ut i skenet av ljusen.
Edvin hade dragit på sig en svart rock i sammet med rött band om axlarna. Han höll en stor bok i famnen, och tittade allvarligt på Cilla innan han vände sig mot mig.
– Du måste ta av dig tröjan, vi behöver måla på din arm, sa han och tog fram en tunn pensel och en liten burk i stengods.
Jag trasslade mig ur tröjan. Det var kallt i källaren även om det var så många ljus där.
Edvin nickade mot Cilla, och hon började mumla något. Det började dra i rummet, nästan som en osynlig vind, ljusen fladdrade bara ring Cilla.
Edvin började måla symboler på min högeram. Han började vid handleden, där han målade en orm som hade sina tänder mot pulsådern. Svansen sträckte sig sedan runt underarmen till armvecket där två cirklar var ovanför varandra.
Jag tittade på färgen och svalde.
– Edvin…? Målar du med blod? Viskade jag tyst och stirrade på min arm.
– Lyssna på Cilla bara Ylwa, koncentrera dej på hennes röst.
Sedan la han sin hand på min panna, och med ett lätt tryck kändes det som Cillas röst förstorades till ett eko, och jag ramlade mot golvet.
Edvin öppnade boken och började mässa med Cilla. Jag kunde inte öppna munnen, allt jag ville säga eller skrika tystades av en tyngd på min bröstkorg. Jag försökte riva tag om vad det än var som tryckte så på mina revben, men hur jag än gjorde var det kvar. Mina lungor trycktes ihop under orden, och till slut kunde jag knappt höra deras mässade, ett surrande ljud hade tagit över. Det kändes som jag svävade nästan, och med ett ryck i svanken föll jag rakt ner. Det kändes konstigt, som en lättnad svepte över mig, den blandades med rädsla och förtvivlan.

– Edvin….?
Jag viskade hans namn ut i mörkret. Jag hade svårt att andas, men viskade hans namn igen. Inget svar. Ögonen kändes ihopklistrade, när jag försökte öppna dem sved det, men när jag fick upp ögonen var allt svårt att urskilja, det var suddiga konturer av en vägg i sten. Det rann ur ögonen och kliade.
– Var är jag…?
När jag försökte röra mig värkte det så i min rygg, och jag kunde knappt känna mina ben. Jag vred försiktigt på huvudet, det tog i något. Det var lent mot min kind, och jag tittade rakt fram in i en stenvägg som sakta drev förbi. Jag försökte vrida huvudet uppåt men inget hände.
Det var hjärtslag, pulserande och varma. Jag tryckte kinden mot en svart sidenskjorta, och jag såg en arm kring mina lår och fick känseln av en andra arm kring axlarna.
– Det är inte långt kvar, det kommer vara över snart.
Han bar mig genom en gång, eller passage, med väggar av sten upplyst av facklor och lyktor. Jag kunde höra flera steg bakom och förstod att vi inte var ensamma.
– Släpp mig.. släpp ner mig!
Jag försökte samla kraft i armarna och benen, men sedan jag vaknat till spred sig smärtan genom ryggraden och ut i varje cell av min kropp.
Armarna slöt sig hårdare om mig, och jag kände mig hjälplös i famnen som bar mig. Det kändes tryggt, men samtidigt ville jag bara fly. Två motstridiga känslor som inte kunde samarbeta.
Han stannade, och stegen bakom oss stannade också. En djup stämma, det vibrerade i Hans bröstkorg när han talade, och jag förstod inget alls. De började röra sig förbi oss, röda tunga mantlar som svepte längst golvet och drog med sig facklorna på sidorna.
Han satte ner mig på ett iskallt stengolv, mina ben darrade svaga och ostabila. Han tog min haka i sin hand och drog mig upp mot sig.
– Det finns inget att vara rädd för, viskade Han. Gröna ögon mötte mina igen, de var mjukare än de varit innan. Sedan sa Han något på sitt språk och kysste mig lätt på läpparna. Jag vred undan och sedan lyften Han upp mig igen och fortsatte nerför en trappa.
Ett stort rum, runt, med vita väggar i sten omringade oss. I taket fanns ett fönster, molnen åkte förbi på en blåsvart natthimmel. Det blev nog den sista jag någonsin skulle få se, tänkte jag.
Jag blev nedlagd på ett stort stenbord i mitten av rummet. Vatten rann runt en liten stenö, det luktade mögel och hade en färg av grönt. De Röda mantlarna stod på små stenar i vattnet runtom ön med varsitt svart blockljus i handen och mässade mjukt.
Jag vrider på huvudet och ser en av de Röda mantlarna komma fram med en svart mantel till Honom, en i sammet, tyngre med hög krage och blodröda kantband. Snabbt passar jag på att vända mig så mycket att jag ramlar av bordet, i ett desperat försök att komma undan, bara komma hem.
En tunn hand stoppar mig och drar mig tillbaka, upp på bordet igen och knyter fast mina händer ovanför mitt huvud. Jag skriker och ropar hest på hjälp. Det är en ung kvinna, gömd bakom en huva. Hon sätter båda sina händer om mitt ansikte, böjer sig ner över mig och ger mig en kyss i pannan.
– Vi har väntat så länge på dig, ers höghet, sade en välbekant röst, den var så bekant att jag blickade upp och mötte Cillas blick ovanför mig.
Det sista hoppet rann ur mig när jag insåg att om hon var där, måste Edvin också vara där.
– Cilla, släpp mig, vad gör du?! Var är Edvin?
Nedanför mina fötter dök Edvin upp, också iförd en röd böljande mantel. Han log snett och gick upp längst bordets sida, handen strykandes längst mitt ena lår och böjde sig ner över mig med en blick jag aldrig sett hos honom.
– Edvin snälla… Ta mig bara hem igen, snyftade jag. Han skakade bara på huvudet och strök bort en tår med sin tumme mot mitt käkben. Sedan backade han bort från bordet, med huvudet böjt i underkastelse för sin herre som ställde sig intill bordet. Hans blick kastades mot Edvin och sedan mot Cilla som snabbt föll på sina knän. Hon knäppte händerna framför sig.
– Snälla herre, visa er nåd mot Edvin! Jag har inte lärt honom Er väg väl, förlåt mig, Ers höghet, snyftade hon fram och kröp mot sin herre på knäna.
Han brydde sig inte om henne utan vände sin vrede mot Edvin, som backade mot kanten av den lilla stenön.
– Ers höghet.. jag.. jag menade inte att vara så.. nära henne..
Jag skrek till när Han lyfte upp Edvin i halsen, så mycket ilska att väggarna skakade.
– Du dör ikväll, för din del blir det en långsam och plågsam död till mötes!
Rösten ekade och jag såg på när Edvins ben frenetiskt sparkade under honom i panik. Han flämtade efter luft, och kastade en blick mot mitt håll.
– Släpp… släpp honom! Skrek jag, chockad över att orden ens kunde ta sig ur mig.
Mässandet från de Röda mantlarna var tyst, rummet tystnade helt.
Han släppte Edvin rakt ner på golvet, utan att ens vända sig om. På golvet kippade Edvin efter luft, Cilla kröp upp bredvid och hjälpte sedan honom upp på fötter.
Han vände sig sakta om, i tystnad, sedan skrek Han åt de Röda mantlarna att börja mässandet igen.
Repen skar in i handlederna, jag grät av smärtan, men orkade inte kämpa emot.
En varm hand landade på min svettiga panna, och en annan smekte mig över bröstkorgen.
– Det slår snabbt, ditt hjärta, sade Han och strök bort tårana från mina kinder och halsen.
– Men var inte orolig, min kära, du behöver inte ha det ditt du ska, viskade Han och drog ut en smyckad dolk ur sin rock. Snidad i guld och med ett stort blodrött skaft reste Han sig med den i sin hand över mig. Medan han talade språket, mässade och förbannade, flög mina tankar i huvudet.
Vart skulle jag, och skulle jag få träffa pappa där? Eller kommer jag bara vakna upp i mitt rum ur en förfärlig mardröm?
– Jag sa ju det till dig, Ylwa, jag kommer få dig.
Hans ord ekade i mitt huvud, jag slöt ögonen och medan magen brände, blixtrade världen förbi som i ett vitt ljus. Det blev blött om sidorna, det rann. Det rann ur mig, min egen kropp, och när jag blickade upp kom smärtan, som en rännil genom hela kroppen. Han höll upp en bägare med mitt blod och drack ur den, sedan skickades den runt till de Röda mantlarna. De var som i en trans, och brydde sig inte alls i att jag fortfarande levde medan blodet forsade ur ett djupt köttsår från magen.
Repen skars loss jag Han lyfte upp mig till sittandes, lutandes mot den varma trygga bröstkorgen. Den gyllene dolken pekade rakt mot mitt hjärta, jag satte mina händer runt hans om dolken och försökte dra den bort från mig. Ett lätt skratt kom fram bakom mig, och en kyss i nacken. Den som brände, som skulle bli min sista. Mitt i all smärta kom en rysning av hans smekande läppar mot min hals, jag tryckte mig bakåt mot Honom för att få mer.
Jag tittade ner på min mage och såg Hans hand där, över såret. Det gjorde inte ont längre, jag flämtade och släppte taget om dolken.
– Hur.. vad är det här? Stammade jag.
– Du lider, men jag kan stoppa det åt dig, viskade Han och drog mig till sig. – Det som kommer ske här, kan jag inte stoppa. Det måste hända, så du kan följa med mig, och vara min för evigt.
Han tröck dolken in i skinnet, den nuddade nästan revbenet innanför. Jag gnydde till av smärtan och satte mina händer emot hans om dolken.
– Snälla gör inte det här! Jag gör vad som helst, bara du inte dödar mig, skrek jag. Han flyttade handen från min mage och vred mitt huvud mot min axel, mot Honom. Smärtan i magen kom tillbaka lika snabbt och jag skrek till.
– Dödar dig? Nå, varför skulle jag göra det? Jag ger dig ett fullt liv, tillsammans med mig, för evigt. Släpp dolken, min kära…

De sista orden viskade Han till mig, trollbunden av hans röst släppte jag bara dolken och kysste honom, drunknade i den smärta och förtvivlan orden gav mig.

17 Februari 2014
Beatrice Nyström

3.00 avg. rating (62% score) - 4 votes

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *