Pulsen gick lika fort som rytmen och mina fingertoppar bultade. Jag försökte fokusera på noterna, men märkte hur svårt Sasha hade att spela i takt. Den gula belysningen från lamporna i taket lyste upp alla våra ansikten, förutom vår lärare Mike. Med sin svarta fedora hatt på sned och armarna i kors satt han med huvudet riktat mot golvet. Halva hans ansikte gömdes av skuggan.
Mike lyfte handen och formade en knytnäve mot taket. Alla slutade spela.
— Ni alla är medvetna om att vi ligger efter, sade Mike medan han suckade.
Han ställde sig upp och rättade till hatten som suttit snett ända sedan vi började repa.
— Skolan har också lagt märke till detta, vilket betyder att jag inte längre får undervisa er. Ni har en utmanande framtid framför er. Tack och adjö.
Han öppnade dörren och gick sin väg. Det enda som hördes efter att dörren stängts var ljudet av hans loafers med träklackar som ekade i den avlånga korridoren. Vi alla satt i tystnad.
När Mikes fotsteg tonade bort och inte längre hördes hörde jag bara min egen puls efter det intensiva genrepet av Blue Rondo à la Turk.
Det kändes instängt och varmt i rummet, och den enda lukten jag kände var svett. Mina fingertoppar gjorde ont av de hårda kontrabassträngarna som jag nyligen skruvat på.
Jag kollade till vänster om mig och såg Sashas besvikna ansiktsuttryck, likt Mikes. Hon satt med saxofonen i knäet och stirrade på stolen där Mike hade suttit. Hennes långa, mörka och lockiga hår gömde nästan hennes ansikte. Hon hade kavlat upp ärmarna på sin vita skjorta, troligen på grund av värmen i rummet.
Alla andra elever började långsamt packa sina instrument och reste sig från sina trästolar. Jag och Sasha var de enda som satt kvar och luktade svett.
Det är bara 2 månader kvar till vårt uppträdande på Lincoln Center i Manhattan. Mike hade målat upp det som att vi är de avgörande för om jazzen skulle dö eller leva vidare, vilket jag inte förstod.
Jazzen spelades ändå ganska ofta på restauranger och shoppinggallerior. Så varför skulle ett storband på 15 stycken 20-åringar vara viktiga för genren?
Visst var musiken som spelades på dessa ställen inte längre mänsklig, utan artificiellt gjord. Det var inget jag brydde mig så mycket om, då jag själv lyssnade på gamla klassiker gjorda av människor.
Däremot så brukade Mike alltid gnälla över hur majoriteten av musiken som gjordes var artificiellt gjord. Men det spelade ingen roll eftersom ingen la märke till musiken. Den fungerade som ett ljud som spelades i bakgrunden, eller som de flesta kallade det: ”Bakgrundsmusik”.
Det viktiga för mig var att live musiken fortfarande framfördes av människor. Däremot tyckte Mike, men även Sasha, att all musik skulle vara mänskligt gjord.
— David? sade Sasha nervöst medan hon tittade på Mikes tomma stol.
— Ja? Svarade jag självsäkert, samtidigt som jag log mot henne även om hon inte tittade åt mitt håll.
— Tror du att Mike kommer bli ersatt av en Bob?
Hela klassrummet var tomt och det var bara vi kvar. Men den frågan fick det att kännas som att jag satt helt själv i klassrummet.
”Det kan inte vara möjligt” tänkte jag.
Jag svarade inte Sasha. Jag packade förhastat ihop min kontrabas i fodralskyddet, satte den på ryggen, tog notpappren med två fingrar och pärmen med tummen, och gick min väg.
Några notpapper låg kvar på mitt notställ, men jag var så uppe i mina egna tankar att jag bara lät dem ligga kvar.
När jag öppnade dörren för att gå ut ur klassrummet, såg jag Sasha reflekterandes i det cirkulära fönstret i dörren. Hon kollade på mig med en blick i hopp om att jag skulle svara henne att allt kommer ordna sig.
Men jag hade inte en blekaste aning om vad som skulle hända härnäst. Därför gick jag.
Det spöregnade ute och på väg mot busshållplatsen var det enda som skyddade mig mot regnet mitt stora och tunga basfodral på ryggen.
Det såg ut som om att jag dansat i det kalla oktoberregnet. Mina röda sneakers var alldeles genomblöta och smutsiga, och mitt blonda hår var alldeles blött, vilket fick det att se mörkare ut.
Som tur låg busshållplatsen bara ett stenkast från min skola.
De starka neon reklamskyltarna på skyskraporna lyste upp vattenpölarna på gatan i alla olika färger.
Jag lyssnade på ”Take five” av Dave Brubeck på min walkman-kasettspelare medan jag väntade på bussen. Att en sådan känsla på en låt som släpptes för över 100 år sedan inte går att återskapa fann jag fascinerande.
Jag föredrog också kassett eftersom ingen reklam spelades varannan minut. Jag fick alltid konstiga blickar av människor när jag lyssnade på musik via min walkman, eftersom allt redan fanns inprogrammerat i chippen, blev folk väldigt dömmande och misstänksamma.
Mike tyckte att jag och Sasha var de bästa i klassen. Även om han inte sa det, så märkte hon och jag hur engagerad han var med oss. Mike gav aldrig elever individuell beröm utan bara konstruktiv kritik.
Han påstod att vi båda hade ”exceptionellt gehör” och ”känsla för humanism”. Vilket jag aldrig förstod mig på då.
Han var även en av få som var emot chippen, vilket jag kanske också var. Det fanns ingen poäng med att ha ett chip. Det enda de bidrog med var snabba dopaminkickar och onödiga tillfredsställelser. Men på den tiden var chippen ännu inte obligatoriska.
Dagen efter den märkliga incidenten med Mike var jag på väg mot skolan. Jag var försenad och det regnade som vanligt.
Framme på skolan skyndade jag mig uppför trapporna till korridoren med den tunga basen på ryggen. Varje fotsteg i korridoren lät som att man kramade en tvättsvamp fylld med vatten. Jag hörde hur Blue Rondo à la Turk ekade genom korridoren, ”Vem har ersatt Mike?” tänkte jag.
Utanför klassrummet stod jag vid dörren och kikade in genom dess fönster på när alla mina klasskamrater spelade. Jag väntade med att gå in eftersom Mike alltid var tydlig med att man inte stör de som spelar. Jag hade höga förväntningar på vem den nya läraren var och försökte se, men hade svår sikt eftersom läraren brukade stå vid väggen intill dörren.
Alla eleverna såg ut som vanligt och var fokuserade, men en stol var tom. Sashas. Jag tänkte att hon också var sen, men hon brukade aldrig försova sig, vilket kändes märkligt.
När låten var färdigspelad, öppnade jag dörren för att få gå in i klassrummet med nyfikenhet på vem den nya läraren var.
Det var då jag fick syn på det enda jag inte ville se. Något jag varit säker på aldrig skulle hända.
Den igenkännbara figuren, med en kropp likt en människa, glänsande av metall i taklampornas sken. Det var en Bob. De fanns överallt.
Bob körde bussen, gick ut med hunden, lagade maten och undervisade nu tydligen även i musik. Inte konstigt att Mike hade sagt att vi hade en utmanande framtid.
Jag gick mot min höga barstol som var speciellt anpassad för mig, och satte mig ned med en skräckslagen blick samtidigt som jag packade upp min bas. Mina notpapper låg osorterade i pärmen och mina händer började svettas.
Jag försökte att plocka ut noterna för Blue Rondo à la Turk, men den kalla svetten från mina fingrar fick pappren att klibba ihop. Pärmen föll ner på golvet och alla papper spreds ut framför hela klassen.
— Välkommen till dagens lektion, David. Du är 17 minuter och 32 sekunder försenad, sade Bob monotont.
Jag svarade inte. I stället tittade jag på mina klasskamrater för att se deras reaktioner, men de hade notpappren och instrumenten redo för nästa låt.
Den nya läraren lyfte på handen och räknade in:
— Ett, två, tre, fyr.
Den räknade in perfekt och alla började spela en låt som jag aldrig hade hört tidigare. Vi hade aldrig spelat den förut, men märkligt nog kunde varenda klasskamrat spela den perfekt.
Min blick blev skräckslagen. Jag kände att min karriär som musiker var över.
Jag började långsamt resa mig från den höga barstolen med blicken fast på läraren. Min arm rörde sig nästan omedvetet och långsamt mot halsen på min kontrabas.
Plötsligt kände jag hur hårt jag höll i instrumentet, som aldrig förr. Jag tog sats med höger ben och kastade den fina mörkbruna kontrabasen mot Bob. Basen flög inte särskilt långt. Den landade med huvudet först i golvet och gled fram till lärarens fötter. Halsen bröts av på mitten.
Den nya låten fortsatte att spelas trots mitt utbrott. Anfådd och med hög puls stod jag kvar med kroppen riktad mot läraren.
Men den fortsatte att dirigera bandet samtidigt som dess blåa ögon blev röda och kollade mig djupt i ögonen.
Allt gick så fort. Hur den obrytt gick över min bas, som en gång varit vacker. Hur den lade sina kalla, glänsande metallhand på min nacke bakom örat där chippet skulle ha suttit.
Och det var den sista dagen jag minns att jag var människa.
Författare: Leonard Isak Edgren