Atombomb inuti min dröm, gärningsmannen bakom en handgjord människa, magneternas karaktärslösa dragningskraft…
I vilken dröm befinner jag mig, vilken dröm finns inuti mig? Skuggor som stiger från kyrkogårdar anklagar mitt ögons minne – Ingen är skyldig! Ty skulden är en ekvation som hänger i efterlysningsaffischerna morgonen då jag förlorade mig själv.
Min arm avsliten på ett biljardbord, balanserar planeterna på en precisionsvåg. Vad var det jag hörde? Stegen av vägglöss i mitt rum… Jag lämnade mitt hjärta i pant vid den sista noten av kompositören som gnagde kväve i öknen.
Natten vandrar fram i tystnaden. Himmelens soldater drar åt hattarna på de lögnaktiga episoderna. Och från de droppande tygerna, barnguden inuti mig… Hans sista hymn brinner och slocknar som en förlorad stad i bröstkorgens kandelabrar.
En biografi över hästar som stegrar sig… Där jag fann en diamantring bakom fåtöljen jag bad i, där jag läste sagor för gatubarnen för att väcka dem…
Nej, det här är inte mitt ansikte! Detta är formen av en mardröm… Nej, det var inte jag som dödade min mor med morgonens första ljus! Se inte på mig, det är en mardröm!
Den oupphörliga smärtan från magsår… Några piller i munnen, A Clockwork Orange. Bladen av ruttnande vindar, den 40:e symfonin över min axel.
Nej, nej! Det var jag som gav mig själv mitt namn, och som ristade in det i min ID-bricka. Jag känner inte den kvinnan. Jag har aldrig haft någon mor!
En sprakande musik som gör öronen döva… Blod som glänser som ett snöre vid spetsen av en gammal symaskin…
Och min ensamhet är full av landsortsstäder. Avignondamerna hoppar på mig från väggen. Deras hår, en svart låda i sängens järngavel.
Plötsligt! Alla kranar: Dropp, dropp, dropp!
Barnguden inuti mig, befria mig, jag bönfaller dig! Mina synapser… Stjälpta handlingar… Kroppar som vandrar på gatorna och blir skjutna…
Mina darrande fingrar… Bland lågorna brände jag det sista fotografiet av mitt medvetande. En porslinsdocka bet mina armar och trängde in i min kropp därifrån. Handen som sträcker sig i mörkret vrider om min tinning.
Hundskall på avstånd… Min puls som hoppar i ylande och kranen och där, precis så, ah! – Dropp – Dropp – Dropp.
Mina fötter fjärmar sig tyst. I den kistan ligger min nioåriga ålder… En ödslig skönhet fryser till en sekund på de röda läpparna… Storm, eld, regn…
Mitt ansikte, förstenat av smärta, lyser upp. Se inte på mig, detta är en mardröm! Och från de droppande tygerna, barnguden inuti mig… Hans sista hymn brinner och slocknar som en förlorad stad i bröstkorgens kandelabrar.
Författare:
Binnaz Deniz YILDIZ