Midsommaren närmar sig åter med sina ljusa nätter och sina gamla traditioner. År efter år har människor samlats kring dukade bord, blomsterkransar och skratt som vandrar mellan generationerna.
Ändå finns det alltid några stolar som står tomma.
Inte för att någon glömts bort, utan för att livet ibland för människor åt olika håll. Avstånd mäts inte bara i mil, utan också i ord som aldrig blev sagda och hälsningar som aldrig skickades.
Men midsommaren bär på en märklig egenskap. Den påminner oss om att banden mellan människor inte enbart lever genom möten. De lever också i minnen, i hopp och i den stilla önskan att en dag få samlas igen.
Under björkarnas gröna kronor och den ljusa himlen finns både glädjen och vemodet sida vid sida. Den ena tar inte bort den andra. De hör samman, som daggen och morgonsolen.
Kanske är det därför midsommaren berör så många. Den berättar att livet inte alltid blir som vi tänkt oss, men också att hjärtat fortsätter att lämna plats för både saknad och kärlek.
Och medan sommarnatten långsamt sänker sig över landet, fortsätter människan att duka sitt bord, tända sitt ljus och hoppas att vägar som skilts åt en dag kan mötas igen.
Författare: Kenneth Bergmark 2026 06 12 (En Prosa Dikt)