Kapitel 1 – En barndom som förändrades
Jag föddes år 1980 på Löwenströmska sjukhuset i Märsta. Jag visste förstås inte då vad livet skulle komma att innehålla, vilka människor jag skulle möta eller vilka prövningar jag en dag skulle behöva gå igenom.
Min uppväxt blev inte på en och samma plats. Vi flyttade runt och bodde i olika städer och lägenheter. Bland annat bodde vi i Eskilstuna, Stockholm och Nyköping. Som vuxen skulle jag så småningom träffa kärleken och flytta till Norrköping, men det var långt senare.
När jag var liten bestod min familj av mamma, pappa och mina tre systrar Ulrika, Malin och Veronica. Vi var fyra flickor tillsammans. Men minnena av att ha mamma och pappa under samma tak blev korta. När jag bara var ett år gammal separerade de.
Livet förändrades och mamma blev ensam med oss fyra barn. Det måste ha varit en enorm uppgift. Pappa började dricka alkohol och hans drickande utvecklades så småningom till alkoholism.
Trots allt detta minns jag mig själv som ett busigt, snällt, glatt och omtänksamt barn. Jag hade många kompisar och tyckte om att ha människor omkring mig.
Ett av mina allra finaste barndomsminnen kom när jag var tolv år. Då blev jag moster för allra första gången. Det var stort! En helt ny liten människa hade kommit till familjen och jag hade fått en alldeles speciell roll. Att bli moster var något jag aldrig glömmer.
Men bakom de fina minnena fanns också en familjehistoria som skulle komma att präglas av sjukdom, sorg och förluster.
Kapitel 2 – När livet förändrades för alltid
År 1999 skulle bli ett år som jag aldrig skulle glömma.
Jag var bara sjutton år när vi fick beskedet att mamma hade cancer. Jag blev helt chockad. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Mamma var ju mamma. Den person som alltid skulle finnas där.
I januari blev hon väldigt dålig. Till slut fanns det inget mer att göra. Det enda som återstod var att vänta.
Den 22 januari 1999 somnade mamma in. Hon slapp äntligen ha ont längre, men för oss som blev kvar började en helt annan smärta.
Jag var utom mig av sorg. Hur skulle livet kunna fortsätta när mamma inte längre fanns?
Den 11 juni samma år skulle jag ta studenten. En dag som egentligen skulle vara fylld av glädje, stolthet och firande. Men mamma skulle inte stå där och ta emot mig. Hon skulle inte få se mig springa ut.
Jag visste inte om jag skulle klara det, men jag gjorde det. För henne och för mig själv.
Och jag klarade mer än jag kanske själv trodde. Jag tog studenten och lyckades till och med höja några betyg trots sorgen jag bar på.
Jag var så stolt över mig själv. Det fanns också en liten glädje mitt i allt det svåra. Jag hade klarat det!
Mina systrar har jag mycket att tacka för. Vi var så tajta och höll ihop. Tillsammans kunde vi klara vad som helst. När vi förlorade mamma blev vi ännu viktigare för varandra.
Pappa gick också bort några år senare, 2004. Hans sista år hade varit svåra. År 2002 hamnade han på behandlingshem. Där slutade han äta och levde till stor del på cigaretter och kaffe. Till slut orkade inte hjärtat längre.
Jag hade förlorat båda mina föräldrar alldeles för tidigt i livet.
Men jag hade mina systrar. Och livet skulle fortsätta, även om det aldrig skulle bli riktigt detsamma.
Kapitel 3 – En ny början och vägen mot kärleken
Efter studenten i juni 1999 började ett nytt kapitel i mitt liv. Jag bodde fortfarande i Nyköping och fick jobb som vikarie på en förskola. Jag trivdes så otroligt bra med att arbeta med barn. Det kändes som att jag hade hittat något som passade mig.
Jag arbetade inom barnomsorgen fram till 2004. Därefter fick jag en fast anställning på McDonald’s, där jag hade flera olika uppdrag och fick möjlighet att utvecklas på jobbet.
Åren gick och livet fortsatte att ta nya vändningar.
År 2007 hände något som skulle förändra mitt liv för alltid. Jag träffade mitt livs kärlek. Mannen som skulle bli min framtid, min trygghet och pappa till mina barn.
År 2008 tog jag steget och flyttade till Norrköping för kärleken. Jag fortsatte arbeta på McDonald’s, nu i Norrköping, och vi började bygga vårt gemensamma liv tillsammans.
Sedan kom år 2009.
Det året åkte vi på vår livs resa till Thailand. Det var verkligen paradiset! En resa fylld av upplevelser och minnen som vi skulle bära med oss länge.
Men det bästa väntade när vi kom hem.
Vi fick nämligen veta att jag var gravid!
Vilken känsla. Plötsligt fanns det en liten människa där inne i magen, en liten person som skulle bli en del av oss och vår framtid.
År 2010 föddes vår älskade lilla pojke Max.
Mitt liv förändrades totalt.
Tänk att få äran att själv bli mamma. Att få bära fram ett barn, en liten människa som kommer från en själv. Att få älska någon så mycket utan att ens ha träffat honom.
Jag hade själv förlorat min mamma alldeles för tidigt. Nu stod jag där och hade fått den största gåvan i livet – att själv bli mamma.
Det var början på ett helt nytt kapitel. Nu var det jag som skulle vara mamma, skapa trygghet, ge kärlek och finnas där genom livets alla upp- och nedgångar.
Kapitel 4 – Två små mirakel och en familj full av kärlek
Max var en snäll och glad liten bebis. Han trivdes med livet och var nöjd med det mesta. Jag älskade att vara mamma och njöt av den nya tillvaron. Jag hade dessutom några vänner som också hade fått barn ungefär samtidigt, så vi kunde träffas och dela den här speciella tiden tillsammans.
Åren gick och Max växte upp till en fin och fantastisk liten kille. Han var nyfiken på livet och ville gärna lära sig nya saker. Det var härligt att få följa hans utveckling och se hur hans personlighet växte fram.
År 2016, när Max fyllde sex år, kom ett besked som skulle förändra familjen ännu en gång.
Han skulle bli storebror!
Nova föddes och vi blev en familj med två barn. Att bli tvåbarnsmamma var egentligen ingen jättestor omställning för mig. Jag kände mig bara så lyckligt lottad. Att ännu en gång få äran att bli mamma var en fantastisk gåva.
Max tog sin nya roll som storebror på ett underbart sätt. Det passade honom verkligen. Han blev en så fin och fantastisk storebror till Nova.
Och där stod vi. Två barn, två föräldrar och ett familjeliv som fylldes av nya upplevelser, skratt och kärlek.
Fredrik blev en fantastisk pappa till båda våra barn. Jag kunde inte ha fått någon bättre pappa till dem. Det betyder så mycket att få dela föräldraskapet med någon som älskar barnen och finns där för dem.
Om jag skulle beskriva oss som familj med några få ord skulle det vara: kärleksfulla, galna och roliga!
Vi tycker om att umgås tillsammans, hitta på saker och framför allt ta hand om varandra.
Våra finaste familjeminnen är alla resor vi gjort tillsammans. Att få upptäcka nya platser, uppleva saker och skapa minnen som vi kan prata om långt efteråt. Men det handlar egentligen inte bara om resmålen. Det handlar om att vara tillsammans.
För mig är familjen något av det allra viktigaste i livet. Kanske har allt jag själv varit med om gjort att jag värdesätter gemenskapen och kärleken ännu mer.
Jag vet hur det känns att förlora människor man älskar. Därför vill jag ta vara på tiden, skapa minnen och ge mina barn den trygghet och kärlek som de alltid ska kunna bära med sig.
Kapitel 5 – Kärleken, vardagen och livet i Kolmården
År 2007 träffade jag Fredrik, mannen som skulle bli min stora kärlek och pappa till mina barn. Vår kärlek har genom åren gått både upp och ner, men allra mest har det varit upp. Som i de flesta förhållanden har livet haft sina utmaningar, men vi har fortsatt att bygga vårt liv tillsammans.
Ibland försöker vi hitta tid för bara oss två. Tid att umgås, prata och bara vara tillsammans utan alla måsten. Men det är inte alltid så enkelt när man har barn, heltidsjobb och en vardag som ska gå ihop.
Livet rullar på och dagarna fylls snabbt. Men kärleken och familjen finns där, mitt i allt.
På fritiden tycker jag allra mest om att umgås med mina vänner och min familj. Jag älskar att resa, ha roligt och hitta på saker. Att få skratta tillsammans med människor jag tycker om betyder mycket för mig.
Arbetet har också alltid varit en viktig del av mitt liv.
Jag har länge sagt att jag vill arbeta med barn i någon form. Redan när jag började som vikarie på förskola i Nyköping kände jag att det var något jag trivdes med. När jag flyttade till Norrköping fick jag möjligheten att få en fast anställning inom kommunen. Jag tackade ja och fortsatte på den väg jag länge velat gå.
Mitt arbete ligger i Kolmården, i Krokek, där vi också har bott sedan 2012.
Jag stortrivs verkligen på mitt jobb. Det är inte bara barnen som gör dagarna värdefulla, utan också mina kollegor och kontakten med föräldrarna. Att få vara en del av barnens utveckling och vardag känns meningsfullt.
När jag tänker på den lyckligaste tiden i mitt liv behöver jag inte fundera särskilt länge.
Det var när jag fick mina barn.
Att bli mamma till Max och Nova är det största som hänt mig. Det är faktiskt inte en självklarhet att alla kan få barn, och därför känner jag en enorm tacksamhet över att ha fått uppleva det två gånger.
Mina barn är min största glädje och en av de viktigaste anledningarna till att jag vill ta vara på livet.
När jag blickar framåt har jag egentligen en ganska enkel dröm.
Jag vill få vara frisk och pigg. Jag vill se mina barn växa upp, hitta sin egen väg i livet och kanske en dag bilda egna familjer. Jag vill få finnas där, följa deras resa och vara en del av deras framtid.
Men jag har också drömmar för mig själv.
Kanske utbildar jag mig en dag till förskollärare. Kanske väljer jag en helt annan bransch och börjar om på nytt. Jag vet inte riktigt ännu, och det behöver jag kanske inte heller veta.
Det viktiga är att känna att livet fortfarande har möjligheter och att det aldrig är för sent att prova något nytt.
Kapitel 6 – Systrarna, mamma och banden som aldrig försvinner
Det finns vissa band i livet som aldrig går sönder. För mig är banden till mina systrar något alldeles speciellt.
Ulrika, Malin och Veronica har alltid varit en viktig del av mitt liv. Vi har gått igenom mycket tillsammans och vår relation är fortfarande väldigt bra. Vi försöker träffas så ofta vi kan och umgås med varandra.
Sedan mamma gick bort har vi skapat en alldeles egen tradition. Varje år den 23 december, dagen före julafton, samlas vi för att ha uppesittarkväll.
Då spelar vi spel, umgås och har det mysigt tillsammans med hela familjen. Det har blivit en tradition som betyder väldigt mycket för oss.
Det är något särskilt med att samlas just den dagen. Kanske är det också ett sätt att hålla ihop det som mamma en gång byggde upp – vår familj.
Jag har dessutom en fin relation till mina systrars barn, som nu själva är vuxna. Det känns fint att få följa även deras liv och vara en del av deras familjer.
Vänner har också haft stor betydelse för mig. Jag har några nära vänner kvar i Nyköping, även om jag inte riktigt har hittat samma nära vänskaper här i Norrköping och Kolmården. Det kan kännas lite tråkigt ibland, men livet fungerar ändå.
Några av mina vänner fanns vid min sida under tiden då jag sörjde och hade det svårt. De följde med mig på min resa genom sorgen och det är vänskap jag verkligen värdesätter. Vissa människor lämnar avtryck i hjärtat för alltid.
Mamma – kvinnan som alltid kämpade
Min mamma blev bara 58 år gammal.
Hon var en mamma som verkligen kämpade för sina barn. Att bli ensam med fyra flickor var inte lätt, och hon hade dessutom sina egna hälsoproblem att kämpa med.
När hon var 40 år blev hon sjukpensionär efter att ha fått diagnosen astma. Sjukdomen gjorde att hon inte längre kunde fortsätta arbeta.
Ibland behövde hon ta hjälp av avlastningsfamiljer för oss barn. Det gav henne möjlighet att få andas lite, återhämta sig och orka med vardagen.
Men trots att hon själv hade det tufft såg hon alltid till att vi hade det vi behövde.
Vi hade tak över huvudet, mat på bordet och ordentliga kläder. Hon försökte ge oss allt hon kunde, och ibland kanske till och med lite mer än hon egentligen hade råd med.
Det var sådan hon var. Hon gjorde allt för oss.
När jag tänker på mamma idag tänker jag på en kvinna som kämpade, som tog ansvar och som älskade sina barn. Hon fick inte alltid livet serverat på ett enkelt sätt, men hon gjorde sitt bästa för oss fyra.
Jag önskar förstås att hon hade fått vara med längre. Att hon hade fått se mig växa upp, träffa Fredrik, se Max och Nova födas och följa alla deras steg genom livet.
Det gör ont att veta att hon aldrig fick uppleva allt detta.
Men hon finns kvar i mina minnen, i mina systrar och i den familj vi fortfarande håller ihop.
Kapitel 7 – Det jag vill ge vidare till mina barn
Det finns något jag önskar mer än allt annat för mina barn. Att de ska få leva sina liv på sitt eget sätt.
Jag vill att Max och Nova ska förstå att de klarar mer än de själva tror. Att livet inte alltid blir som man tänkt sig, men att man aldrig ska sluta tro på sig själv.
Jag vill att de ska vara sig själva, ta hand om varandra och ta vara på livet.
Våga göra saker ni drömmer om. Utforska världen, var nyfikna och våga prova sådant ni inte gjort tidigare. Var inte rädda för att misslyckas, för det är också en del av livet.
Tro på er själva, för då kommer ni långt.
Och framför allt: glöm aldrig varandra. Familjen är viktig, men ni ska också få skapa era egna liv och följa era egna drömmar.
Det är nog det finaste jag kan önska mina barn.
Kapitel 8 – Förluster, saknad och rädslan att förlora
När pappa gick bort år 2004 var det inte någon stor överraskning för mig. Hans alkohol hade under många år kommit före oss barn. Jag och mina systrar hade fått uppleva hur det var att ha en pappa som inte riktigt fanns där för oss.
Jag kände därför inte samma sorg när han gick bort som jag hade gjort när mamma dog. Det fanns en besvikelse och en känsla av att han hade svikit mig och mina systrar.
Mammaförlusten hade redan varit så fruktansvärt svår att bära. Den sorgen hade förändrat oss för alltid.
Jag behövde inte heller vara den starka för mina systrar på samma sätt. Vi hade redan gått igenom den värsta förlusten tillsammans och visste hur vi skulle finnas där för varandra.
Men sorgen efter mamma har aldrig riktigt försvunnit.
Den finns kvar än idag, även om livet har gått vidare. Ibland kommer tankarna smygande. Jag kan fundera på hur det hade varit om Nova och Max hade fått träffa sin mormor.
Tänk om hon hade fått hålla dem i sina armar. Tänk om hon hade fått följa deras uppväxt, se deras personligheter växa fram och vara en del av deras liv.
Det känns tomt och sorgligt att de aldrig fick den möjligheten.
Jag hade också så gärna velat få uppleva att mamma och pappa en dag fick bli mormor och morfar. Att få se dem i den rollen hade varit fantastiskt. Det är sådana saker man ibland tänker på och önskar att livet hade blivit annorlunda.
Att själv bli mamma har också gjort mig mer medveten om hur skört livet är.
Jag har ibland tänkt på vad som skulle hända om jag själv blev svårt sjuk och tvingades lämna mina barn. Eller om någon av dem skulle bli sjuk och jag skulle behöva förlora ett av mina barn.
Det är en rädsla som kan finnas där hela tiden.
Kanske är det just för att jag själv har upplevt hur det känns att förlora någon man älskar. Jag vet hur tomheten känns och hur livet kan förändras på ett ögonblick.
Därför vill jag ta vara på varje dag. Jag vill vara med mina barn, skratta med dem, resa med dem, följa deras utveckling och skapa minnen tillsammans.
Jag vill finnas där så länge jag bara kan.
För mig är familjen inte bara människor som bor under samma tak. Familjen är kärlek, trygghet, gemenskap och att finnas där för varandra även när livet är svårt.
Kapitel 9 – Att uppskatta livet och hitta glädjen i det lilla
Det som gör mig glad i vardagen är egentligen ganska enkelt. Att få vara frisk och må bra betyder otroligt mycket för mig.
Jag har dessutom en sjukt rolig humor! Jag älskar att skratta och ha roligt. Jag tycker om att umgås med människor, hitta på saker och inte ta livet på alldeles för stort allvar.
Jag tror att det är viktigt att kunna skratta, även när livet inte alltid är så enkelt.
Fredrik och jag har fortfarande drömmar som vi vill förverkliga tillsammans. En av våra stora drömmar är att åka till Bali. Det skulle vara en fantastisk upplevelse, att få upptäcka en ny plats, se allt det vackra och skapa ännu fler minnen tillsammans.
När jag tänker på mina barn blir jag alldeles varm i hjärtat.
Max är en kille som verkligen är sig själv. Han är rolig, tar för sig i livet och vågar vara den han är. Nu börjar han närma sig vuxenlivet och fyller snart 17 år. Snart är det dags att börja övningsköra också. Det är nästan svårt att förstå hur fort tiden har gått. Den lilla bebisen som en gång låg i mina armar är på väg att bli en ung vuxen.
Nova är annorlunda än sin storebror, men på sitt alldeles egna fina sätt. Hon har ett öga för skapande och tycker om att skapa saker. Hon går gärna sin egen väg och vet vad hon vill.
De är verkligen två olika personligheter, och det är fantastiskt att få följa dem båda och se vilka människor de håller på att bli.
Jag hoppas att de alltid ska våga vara sig själva och aldrig känna att de behöver vara någon annan för att passa in.
När jag tänker tillbaka
Ibland saknar jag tiden när jag var yngre. Jag hade många vänner som stod mig väldigt nära då, människor som jag kanske inte har samma kontakt med idag.
Det var också något med att vara ung. Livet kändes enklare på många sätt. Man hade kanske inte lika många måsten och bekymmer som vuxenlivet för med sig.
Men varje ålder har väl sin charm, även om det ibland är skönt att drömma sig tillbaka till gamla tider och minnas allt roligt man varit med om.
Kapitel 10 – Ett brev till den unga Carola
Om jag kunde resa tillbaka i tiden och träffa mig själv som 17-åring, den unga tjejen som precis hade förlorat sin mamma, skulle jag vilja sätta mig ner bredvid henne och säga några viktiga saker.
Jag skulle vilja säga:
Carola, du är inte ensam. Det finns så många människor omkring dig som vill finnas där för dig och hjälpa dig genom det svåra.
Det är okej att sörja. Det är okej att vara ledsen och det är okej att ta den tid du behöver. Du behöver inte vara stark hela tiden.
Du behöver inte heller ursäkta dig för att du tackar nej till saker eller för att du inte orkar. Människor som bryr sig om dig kommer att förstå.
Ta vara på tiden med dina systrar och dina vänner. De kommer att vara viktiga människor i ditt liv och bära med sig trygghet och kärlek genom åren.
Livet kommer att innehålla både sorg och glädje. Du kommer att träffa kärleken, skapa en egen familj och få två fantastiska barn. Du kommer att få uppleva saker du ännu inte kan föreställa dig.
Så ge inte upp, Carola. Det kommer fler fina dagar. Du kommer att skratta igen. Du kommer att älska och bli älskad. Och en dag kommer du att förstå hur mycket du faktiskt har klarat av.
Och kom ihåg en sak: du är starkare än du tror. Men du behöver inte alltid vara stark. 
Kapitel 11 – Allt jag fortfarande har framför mig
Det finns fortfarande så mycket jag vill uppleva.
Jag vill resa med Fredrik, barnen och mina vänner. Jag vill skratta tills tårarna rinner, upptäcka nya platser och skapa minnen som vi kan se tillbaka på.
Jag vill åka till Bali och uppleva något alldeles speciellt tillsammans med Fredrik.
Jag vill se Max ta sina första steg in i vuxenlivet, börja övningsköra, hitta sina drömmar och skapa sin framtid.
Jag vill se Nova fortsätta vara kreativ, nyfiken och självständig. Jag vill uppmuntra henne att fortsätta gå sin egen väg.
Jag vill finnas där för båda två, inte för att styra deras liv utan för att stötta dem när de behöver mig.
Och jag vill fortsätta vara Carola. Hon som älskar att skratta, umgås med familj och vänner, hitta på tokigheter och njuta av livet.
För livet är här och nu. Och det tänker jag ta vara på.
Kapitel 12 – Skratt, galenskap och minnen för livet
Om det är något jag verkligen tycker om så är det att skratta. Jag har alltid haft en ganska speciell humor, och genom åren har jag fått många människor att skratta åt mina historier och upptåg.
Mina systrar och jag behöver egentligen inte göra så mycket särskilt för att ha roligt. Det räcker nästan med att vi är tillsammans. Vi har samma typ av humor och kan skratta åt de mest märkliga saker. Det är något alldeles speciellt med att ha människor i sitt liv som förstår ens humor utan att man ens behöver förklara.
Jag har också många fina minnen tillsammans med mina vänner.
Ett av de minnen jag aldrig kommer att glömma är från tiden då vi var med och spelade i Nyköpings gästabud.
Under en paus var vi ute och sprang vid ån och buskarna. Vi var ett gäng som busade och hade roligt. Plötsligt fick en av mina killkompisar för sig att putta till mig.
Och ja, vad händer?
Jag ramlar rakt in i en hel dunge med brännässlor!
Det slutade med brännmärken över hela ryggen. Det gjorde så fruktansvärt ont, men samtidigt var situationen så komisk att jag inte kunde låta bli att skratta.
Det är sådana minnen man aldrig glömmer. Även om det gjorde ont då är det idag en historia som får mig att le.
Mina vänner brukar säga att jag är den som styr upp festerna. Jag är en skämtare med ett stort hjärta och jag tycker inte om när någon hamnar utanför.
Alla ska få vara med. Alla ska känna sig välkomna.
Jag tror att det säger ganska mycket om vem jag är. Jag älskar att ha roligt, men jag vill också att människorna omkring mig ska må bra.
Kapitel 13 – En midsommarnatt som förändrade allt
Det var midsommar 2007.
Jag och några vänner hade blivit inbjudna till Fredrik på fest. Det var en sådan där sommarkväll när allt kan hända och ingen riktigt vet hur kvällen ska sluta.
Under dagen pratades det om nattbad i regnet.
Men det var inte många som var sugna på den idén. Faktum var att det till slut bara var jag och Fredrik som ville bada.
Så vi gick iväg tillsammans.
Det blev en speciell stund mellan oss. Vi kom varandra nära och det uppstod något som skulle visa sig vara början på en lång kärlekshistoria.
Dagen efter bestämde vi oss för att träffas igen och gå på dejt.
Och där började vår historia.
Tänk att en midsommarfest, en idé om nattbad i regnet och två personer som vågade följa med på ett litet äventyr skulle leda till det liv vi har idag.
Från den där kvällen 2007 till ett gemensamt liv i Norrköping, ett hem i Krokek och två fantastiska barn.
Ibland börjar de största sakerna i livet med något så enkelt som att våga säga ja till ett nattbad.
Kapitel 14 – Resorna som blev våra minnen
Resorna som blev våra minnen
En av våra allra finaste familjeresor var den första resan vi gjorde tillsammans som familj. Den gick till Cypern.
Det blev en fantastisk resa med avkoppling, gemenskap och kärlek. Att få vara tillsammans och bara njuta av tiden utan alla vardagens måsten betydde mycket.
Det var början på många fler reseminnen.
För mig handlar resor inte bara om att komma till en ny plats. Det handlar om människorna man delar upplevelsen med. Att få skratta tillsammans, upptäcka saker och skapa minnen som barnen kan bära med sig genom livet.
Det är sådana stunder jag vill samla på.
Kapitel 15 – Det stora hjärtat och människorna omkring mig
När jag tänker på hur mina vänner skulle beskriva mig tror jag att de skulle säga att jag är den som gärna styr upp fester och ser till att det händer saker.
Jag är en skämtare, har en ganska sjuk humor och tycker om att bjuda på mig själv. Jag vill att människor ska skratta och känna sig välkomna.
Men det finns en sak som är viktigare än allt annat för mig: att ingen ska behöva känna sig utanför.
Jag vill att alla ska få vara med, känna gemenskap och ha roligt. Jag tror att det är en del av mitt stora hjärta.
Jag har haft många människor omkring mig genom åren. En del finns kvar än idag, andra har kommit och gått. Men alla har på något sätt bidragit till den jag är.
Och jag hoppas att jag själv har lämnat något fint efter mig hos de människor jag mött.
Kapitel 16 – Tintomara, skratt och stora hjärtan
I augusti 2012 började jag arbeta på Tintomaras förskola i Krokek. Där har jag blivit kvar, och det säger nog en hel del om hur mycket jag trivs med mitt jobb.
Jag har två kollegor som betyder lite extra för mig, Caroline och Anette. Vi har arbetat i samma arbetslag under en längre period och haft ett fantastiskt samarbete. Vi klickade med varandra på jobbet, allt bara fungerade. Men det stannade inte där – vi fungerade lika bra tillsammans privat.
I höstas förändrades det när några av barnen skulle börja skolan. Då behövde vi dela upp oss i nya arbetslag. Det kändes förstås tråkigt att inte längre få arbeta tillsammans på samma sätt, men jag är väldigt glad över allt vi har haft tillsammans och den fina gemenskap vi byggde upp.
På förskolan arbetar jag med mina gulliga 3–4-åringar. Det är full fart och galna upptåg nästan varje dag. Barnens fantasi är helt underbar, och man får sig många goda skratt. Det är fantastiskt att få vara en del av deras värld, där allt kan hända och där de mest tokiga idéerna kan bli till verklighet.
Det bästa med mitt arbete är att få se både mig själv och barnen utvecklas. Jag tycker det är så roligt att få följa barnen under flera år, se hur de växer, lär sig nya saker och blir mer självständiga – ända fram tills det är dags för dem att börja skolan. Man hinner verkligen skapa fina band till barnen.
Det finns förstås också utmaningar. Ibland kan jag känna att jag inte räcker till, att jag skulle vilja hinna ge ännu mer till varje barn. Men vi är där för barnen, och de är helt fantastiska. Det är ett arbete som ger så mycket tillbaka.
Om mina kollegor skulle beskriva mig med tre ord tror jag att de skulle säga stort hjärta, glad och omtänksam. Och det känns faktiskt som en fin beskrivning av den jag är – både på jobbet och som person.
Jag har alltid vetat att jag vill arbeta med barn på något sätt. Att jag sedan fick hitta min plats på Tintomaras förskola känns väldigt fint. Det är en arbetsplats som har gett mig många skratt, fina relationer och minnen som jag kommer att bära med mig för alltid.
April, april – hägerbo på taket!
Ett av de roligaste minnena från jobbet var när vi bestämde oss för att lura chefen på första april.
Vi ringde upp henne och lät lite bekymrade. Vi frågade vart vi skulle vända oss eftersom vi hade fått ett hägerbo på förskolans tak.
Chefen tog det på största allvar och satte genast igång. Hon ringde direkt till dem som kommer och tar bort sådant.
Vi kunde förstås inte hålla oss särskilt länge, så vi ringde upp henne igen och sa:
”April, april, din dumma sill!”
Hon blev alldeles galen på ett väldigt roligt sätt och sa att det var ett riktigt bra lurande.
Jag kommer aldrig att glömma hennes panik i telefonen. Det var så otroligt roligt! Ett sådant där minne som man kan skratta åt om och om igen.
För mig är det precis sådana stunder som gör arbetslivet extra härligt. Att kunna skratta tillsammans, bjuda på sig själv och skapa minnen även med kollegor och chefer.
Författare: Carola