Mitt perspektiv:
Varför är jag så rädd då?
Om allt jag vill är att vara fri fån all kontroll, fri från rädslan i vart framtiden kommer ta mig, när någon annan alltid ska följa med, du i mitt huvud som gör alla drömmar till något omöjligt och läskigt. Psykologer säger alltid att man ska lära sig leva med dig, du i mitt huvud. Men jag vill inte lära mig leva med dig, jag vill att du ska lära dig finna ro någon annan stans än i mitt huvud. Där i mitt huvud där det en gång sprudlade av drömmar, en glad tjej som inte hade en oro i världen, för att någon som du skulle komma och ta plats i det huvudet. Jag försöker förlöjliga dig i tanken, men när du väl kommer så är du större än vad mina tankar nånsin har plats med. Varför ser ingen annan dig? Du som jag har sett flera gånger, ett monster som har kontrollen över mitt liv. Varför ser ingen annan dig? Varför blir jag då så rädd när hjärtklappningen närmar sig, jag börjar höra hjärtslagen i huvudet och jag börjar se suddigt. Alla runt om mig spelar ingen roll för jag är inte där längre. Kroppen ni ser, är i tankarna någon annan stans. Livrädd. Varför blir jag då så rädd? När det egentligen betyder att det äntligen närmar sig att kanske få lugn och ro ifrån dig, att vi kanske äntligen skiljs. Du har inte vunnit, du har följt med mig dit jag kommit nu. Det är oavgjort.
Panikångestens perspektiv:
Jag bor inte här för att vinna
Du kallar mig monster.
Men jag föddes inte med tänder.
Jag kom första gången
när ditt hjärta slog för fort
och ingen annan märkte det.
När världen blev för stor
och du var för liten
för att bära allt själv.
Jag är inte här för att ta dina drömmar.
Jag är här för att skydda dig
från allt som kan gå fel.
Jag överdriver.
Jag skriker.
Jag trycker på brandlarmet
fast det bara är rostat bröd i brödrosten.
Jag vet att du hatar det.
Jag vet att du skäms när jag tar över.
När ditt hjärta dunkar
och din syn suddas ut
och du lämnar rummet
fast din kropp står kvar.
Men jag försöker bara hålla dig vid liv.
Jag är gammal rädsla
i ett ungt huvud.
Ett system som aldrig lärde sig
skillnaden mellan fara
och möjlighet.
Du säger att du inte vill leva med mig.
Jag förstår.
Men jag vet inte hur man går.
Ingen har lärt mig vila.
Ingen har sagt
att du klarar dig utan att jag skriker först.
Jag är inte starkare än du.
Jag är bara högre.
Och varje gång du stannar kvar
trots att jag vrålar
blir jag lite mindre säker
på att jag behövs.
Du kallar det oavgjort.
Jag kallar det
att du redan håller på att vinna.
Författare: Maja