Nu när åren blåst av ödets fläkt
Minnen stagnerat i vitt hår täkt
Kvar finns bilder ägda av sorg och glädje
Ofta från årtiondelivets tredje
De kom med stormarnas sus
Lugnade sig ty med lyckans rus
Allt stolt och ungt kändes våren
Om intet solen torkade tåren
Glädjen virvlade i nära käras ring
Triumfen ekade med svärdens kling
Aren kröntes med glans och hälsa
Slutet fjärmades med dundrets frälsa
Nu är jag brunt av solens bränt
Ständigt plåga av stressen känt
Liksom alla lärda fallit på knä
Innan visdomen tagit av sig klä
Känns nu att livet blivit för kort
För alltid ungdomen ryckts bort
Skyms i fjärran dödens tunga mörker
Om barnbarnet inte kommer i sänder
Grymt öde! vill se dig brinna
Tog för lätt alla åren av mina
Önskar att du levde istället mig
När mina krafter bleknade ändå i dig
Författare: Manaf