INTE STARK NOG

Hon hann knappt runt hörnet innan hon fick syn på dem. Hon backade snabbt ett par steg så de inte skulle hinna få syn på henne.
Det var Anders och ett par som hon inte var närmare bekant med. De stod runt bilen som de parkerat precis utanför porten där hon bodde.
Hon hade inte minsta lust att träffa Anders. Det var en person som hon helst undvek. Det samma gällde hans uppdragsgivare. Hon visste att det egentligen var de som ville ha tag på henne. Hon däremot hade ingen tanke på att träffa dem. Hon hade ju lyckats ta sig ur deras grepp och ville inte hamna där igen.

Hon hade varit och hälsat på sina föräldrar och varit på hemväg men inte hunnit ända hem när hon fick syn på dem. Tankarna blixtrade förbi i hennes huvud. Hon kunde inte gå in genom sin egen portingång eftersom de stod där och väntade. Som tur var så fanns det också en portingång från gatan hon befann sig på så hon gick bort till den och in och igenom hela porten och ut genom bakdörren till innergården som var gemensam för alla portar i huset. Hon fortsatte genom gården men stannade vid sitt portvalv och ställde sig bakom hörnet och tittade för att se om de syntes till på andra sidan. Det gjorde de inte så hon skyndade sig in I valvet och snabbt in genom porten till trapphuset. Precis när hon tog sig in så kastade hon en snabb blick mot ytterporten och de syntes fortfarande inte till. Hon drog en djup suck av lättnad. Hon hade lyckats ta sig hem utan att bli upptäckt.

Hon visste inte riktigt vad de väntade på. Hon var rädd att de kanske hade kopierat hennes nyckel. De hade ju lånat den vid några tillfällen. Kanske väntade de bara på klartecken för att få gå in i lägenheten. Hon bestämde sig för att omgående ta sig därifrån. Hon vågade inte vara kvar. Hon packade snabbt ihop ett klädbyte och lite till. Sedan gick hon ut från lägenheten och låste efter sig. Hon gick ner för trapporna och öppnade porten men innan hon gick ut så spanade hon efter dem men såg inte till dem nu heller. Hon gick ut och begav sig därifrån samma väg som hon smugit sig in men i motsatt riktning.

Hon visste inte riktigt vart hon skulle ta vägen. De visste ju var hennes föräldrar bodde så de skulle säkert söka efter henne där också. Hon skulle heller inte veta hur hon skulle förklara varför hon plötsligt ville sova över hos föräldrarna så att det lät vettig och logiskt.
Hon hade inte berättat för någon utomstående vad hon tvingats gå igenom. Inte ens för sina föräldrar. Inte för några vänner heller. Anledningen var att hon kände skam över det hon råkat ut för. Ville helst hålla det för sig själv för vad skulle folk tro om henne om de visste. Skulle troligen anse att hon måste ha gjort något eller betett sig på något konstigt sätt så att hon förtjänat det. Tyckt att hon måste vara konstig och avvikande för att bli behandlad så. Så hon teg och låtsades att allt var bra fast hon kände stor bedrövelse. Det hände flera gånger att hon undrade varför det hände just henne. Inga andra i hennes umgängeskrets råkade ut för samma sak. Ville inte ställa frågor för hon förväntade sig inga svar och tänkte inte kräva några heller. Kände bara viss frustration över den kvävande tystnaden men det var övergående för hon ville kanske inte veta svaren men tids nog skulle hon ändå få vissa svar.

Hon gick omkring lite planlöst bärande på sin lilla väska med minimal packning. Hur det nu än kom sig så hamnade hon i folkparken. Kanske var det hennes undermedvetna som förde henne dit eftersom hon kände att hon behövde vara för sig själv. Hon ville inte träffa några andra.

Det hade börjat bli sent och det skulle inte vara ljust särskilt länge till. Det var redan tidig höst men fortfarande ganska varmt ute. Det fanns inga andra människor i närheten och hon insåg att hon lika gärna kunde sova i parken. Det skulle inte vara några problem eftersom det var ganska varmt och även torrt på marken då det inte hade regnat på länge. Ja så fick det bli och ingen skulle se det heller eftersom det inte fanns några andra i parken. Det var det beslutet hon tog för hon hade just inga andra alternativ att välja på kände hon.

Lyckligtvis hade hon tagit på sig en lite tjockare höstjacka så hon skulle inte behöva frysa allt för mycket och hon kunde ha sin väska som kudde.
Hon gick runt lite i parken och emellanåt satte hon sig på en parkbänk och försökte samla tankarna. Hon tyckte att det var bedrövligt att hon tvingades gå igenom det här. Tvingades att fly sitt eget hem. Undrade vad det var för onda makter som låg bakom det som hänt och hur länge det skulle fortsätta. Hon hade nått sin bristningsgräns. Hur mycket mer skulle hon orka med. Inte mycket befarade hon. Hon kände sig förbittrad när hon tänkte på det. Varför tog sig någon eller några rätten att göra så och framförallt varför de ansåg sig ha den rätten.

Först hade hon tänkt att lägga sig på en bänk men ändrade sig. Det kunde trots allt komma någon förbi på den upplysta gångstigen bredvid så hon bestämde sig för att hitta en mer undanskymd plats att lägga sig på. Hon gick runt lite till för att hitta den rätta platsen. Till slut när det blivit mörkt så hittade hon den. Hon sjönk ner på gräsmattan intill det stora buskaget. Efter ytterligare en liten stund lade hon sig ner med väskan under huvudet. Hon hade lite svårt att somna för tankarna fortsatte att fara runt i hennes huvud. Hon försökte samla tankarna och få dem att stilla sig men lyckades inte så bra med det. De fortsatte att fara runt.

Hon slumrade till lite men vaknade av ett lågt ljud. Var det steg hon hörde. Något slags ljud var det i alla fall. Plötsligt hörs en mansröst.

• Hej Laila. Vad gör du här?

Hon kände genast igen rösten. Den tillhörde Anders. Hon undrade hur han kunde hittat henne. Hade han förföljt henne eller hade någon annan fått syn på henne och varskott honom. Spelade väl egentligen ingen roll för nu stod han där och hon kunde inte göra något åt det. Vore meningslöst att försöka smita undan ännu en gång.

• Jag försöker slippa ifrån dig men det går inte så bra verkar det som svarade hon lite avmätt.
• Jaha, men hade du tänkt sova här? Det kan du ju inte.
• Det kan jag väl och precis det jag gör just nu.
• Men lägg av. Det är för kallt att sova ute.
• tycker jag inte. Det är ganska skönt faktiskt.
• Inte så länge till. Det blir kallare senare i natt.
  Hon svarade inte.
• Är du på rymmen eller? frågade Anders efter en kort stunds tystnad.
• är ju så illa tvungen för att få slippa er.
• Det blir bara kallare och snart så är det vinter. Vart ska du ta vägen då. Ska du bli uteliggare eller vadå?
• Jag får väl lifta söderut eller nåt.
• Så du tänker bara lämna allt utan att meddela någon, inte ens din familj.
• Det finns ju telefonkiosker man kan ringa ifrån.
• Tänk dig för nu. Ett liv som uteliggare och på flykt är inget lätt liv. Du skulle inte klara det länge.
• är väl mitt problem. Inget du behöver bekymra dig över.
• blir nog ett större problem för dig än vad du tror. Du lär inte komma långt. De kommer att hitta dig innan du knappt hunnit komma bort från den här stan. Du kan inte komma undan och ju mer du försöker desto värre blir det för dig.

Hon svarar inte men tänker på det han hade sagt. Han hade rätt till viss del i alla fall. Det skulle snart bli höst med regn och rusk. Snart kunde även snö och kyla stå för dörren och hon skulle då få stå på fel sida av den. När hon tänkte på det framstod det inte alls lockande att ge sig ut och lifta utan tillräckligt med pengar i fickan. Hon försöker ta sitt förnuft till fånga och lyckas faktiskt delvis. Hon ville heller inte förvärra sin situation mer än den redan var.

• Kom igen nu. Jag skjutsar hem dig så du får sova hemma. Om du följer med nu så har du inte förvärrat det alltför mycket och när jag hämtar dig imorgon och du är lite mer medgörlig och följer med utan problem så slipper du nog konsekvenser nästan helt. Du behöver väl inte vara så omedgörlig. Gör som dom säger bara så blir det lättare för dig.

Det var ingen idé att kämpa emot längre. Hon var inte stark nog och hon ville heller inte hamna i större onåd. Hon följde därför med ut igen till stället som hon gjort allt för att slippa det senaste året.
Hon ser de två personerna på avstånd men får en märklig overklighetskänsla. En process som redan pågått ett tag i hennes hjärna.
Hon hade stor respekt för dessa personer men de höll nu på att förvandlas till overkliga gestalter i hennes förvirrade sinne. Som om de tillhörde en annan dimension och att deras handlingar inte längre kunde påverka henne.
Hon fick känslan av att det skulle underlätta för henne att kunna gå vidare i livet. Innerst inne förstod hon att det inte var sant men valde att blunda för det.

En del av hennes erfarenheter var rent förfärliga och hon hade aldrig förstått syftet men hoppades att hon någon gång skulle få komma till insikt och få större förståelse för sina upplevelser.
Vad hon inte visste då var att hon i framtiden skulle få en del svar som förklarar mycket av det som hon råkade ut för. Men det skulle dröja flera år innan det skedde.

Hon kände att hon just då ville radera ut dem. Inte från jordens yta men ur sin tillvaro och ur sitt minne. Till sin lättnad kände hon att det var just det som höll på att ske men var tvungen att för sig själv erkänna att hon inte ville radera ut dem helt. Kanske skulle hon en dag vilja möta dem igen men visste inte när hon skulle känna sig redo för det. När hon skulle känna sig stark nog. Hon kände inget hat och var inte ens arg på dem. Hon hade nog aldrig varit arg på dem. Bara bedrövad, sviken och ledsen. Hon hade blivit desillusionerad. För att vara helt ärlig så var hennes känslor motstridiga. Å ena sidan så längtade hon efter deras närvaro men å andra sidan så visste hon så väl att de skulle få henne att känna sig helt värdelös. Hon visste att hon inte uppfyllde kraven. Hon dög inte. Det enda positiva som kom ut ur det var att hon slapp bära på en tacksamhetsskuld. Kände inte att hon skulle vara skyldig dem någonting.

Många år senare.

Hon hade lämnat dörren på glänt ett tag men väljer att stänga den…igen. Valde sin lilla bubbla som hon levt i de senaste åren. Och varför skulle hon inte. Hon betydde inget för dem så varför skulle hon tillåta dem betyda något för henne. Varför bry sig när ingen annan gjorde det. Varför vänta på en förändring som aldrig kommer. Kanske skulle hon istället lyckas förtränga och glömma dem ännu en gång.

Hon inser lite smärtsamt att även hon skulle behöva förändras men att det kanske är för sent. Inte alla är beredda att investera i någon som hela tiden bara tänker på sin egen frihet. Hon inser att det tvärtom kan ha stött bort andra. Inser att hon skulle ha behövt släppa några av sina egna krav. Hon borde också lyssna mer och gjort det redan för länge sedan. Var det något som hon behövde höra så skulle hon börja lyssna.
Hon hade kommit till insikt och kunde inte låta bli att undra om hon hade sluppit en del av det otrevliga om hon varit mer tillmötesgående.

Hon har klarat att leva nästan en livstid i deras frånvaro utan att hennes tillvaro hade rasat samman så visst skulle hon klara det även resten av sitt liv. Det fick väl bli så om det var tvunget för hon hade ju just inget annat val. Var det styrka? Själslig styrka? Hon kunde inte ge sig själv ett svar på det. Det enda hon visste var att hon gärna hade sluppit omständigheterna som tvingade henne att vara stark.

Om någon skulle fråga henne om styrka. Om hon var stark så skulle hon känna sig obekväm med frågan mest för hon inte ville behöva vara stark. Hon ville hur som helst inte tvingas till att vara det. Stark blir man av prövningar och prövningar är inget hon direkt längtar efter. Hon orkade inte vara stark på fel sätt. Stark bara för att få behålla sin integritet och värdighet. Det orkade hon inte. Det är väl ingen som skulle utsätta sig för det med fri vilja.

Vad och hur mycket är ens normalt att uthärda.Tänkte ”jag är som jag är och struntar i om jag är stark eller inte”. Inte tänkte hon bry sig om andras åsikter om det heller.
Då för länge sedan var hon inte nog stark. Hon förlorade och skulle inte orka med samma upplevelse igen eller ta en ny förlust.

Nu många år senare känner hon sig nästan tillräckligt stark för att orka existera men kanske inte stark nog för att leva. Inte fullt ut i alla fall.
Kanske var hon fortfarande inte hel och anade vad som kanske fattades henne och tvingas inse att hon inte kan hela sig själv. Hon inser att hon kan behöva hjälp och skulle därför tacksamt ta emot det som fattas henne men undrade om det ens fanns någon som kunde eller hade viljan att göra henne hel. Hon kunde bara hoppas.

Hur som helst så skulle livet gå vidare.
Hösten närmade sig och livet skulle förmodligen sakta ner lite grann. Det kändes ok för henne trots att det innebar en period av mer eller mindre påtvingad stillhet. Det skulle gå långsammare och det skulle bli mer trist och händelsefattigt. Men hon fick väl helt enkelt hitta på något att sysselsätta sig med tänkte hon. Det var väl inte mer med det.
i själva verket hade hon för länge sedan resignerat och funnit sig i sitt öde. Kände saktmodet spridas i kropp och själ men ville inte låta det helt ta överhand i tillvaron. Men brydde hon sig verkligen. Inte nämnvärt kanske. Det fick väl bli som det blir. Spelade egentligen ingen avgörande roll längre för det skulle liksom inte göra någon större skillnad för henne ändå. Det var bara att acceptera och fortsätta andas.

var bara att acceptera och fortsätta andas. andas. avgörande roll längre för det skulle liksom inte göra någon större skillnad för henne ändå. Det var bara att acceptera och fortsätta andas.

Författare: Leila N