Varje morgon vaknade jag till doften av kaffe – den där doften som får hjärtat att mjukna, ungefär som ett nygräddat bröd som just kommit ut ur ugnen. Jag tog min lilla kopp, drack den i lugn och ro och gav mig sedan iväg på min dagliga, korta promenad till kvarterets bageri.
Där förvandlades brödköpet till en mindre slagfältsscen. Armar flög åt alla håll, axlar knuffades och tungor spydde ut förbannelser över bagaren, som om det var han som bar skulden för både de stigande priserna och det romerska rikets fall.
Bagaren själv stod där med ett Buddhaliknande leende och delade ut bröden som om han delade ut syndernas förlåtelse. Varken svordomar eller aggressivt utsträckta händer kunde rubba honom.
Jag brukade hålla mig en bit från trängseln. Jag visste att det räckte med en blick från mig för att han skulle plocka fram en ren brödsäck, omsorgsfullt inslagen, och räcka över den.
Det var inte för att jag var stilig eller hade någon särskild ställning. Jag betalade honom helt enkelt en liten ”dricks” varje månad – precis tillräckligt för att få VIP-behandling på ett bageri som annars var fullt av fattiga och förbannade människor.
På vägen hem brukade jag stanna hos grannen som sålde foul. Jag köpte varm foul, några falafelbitar och lite färska grönsaker och gick sedan hem för att börja dagen med en frukost som inte smakade det minsta av elände.
Men just den dagen var allt annorlunda.
Före gryningen väcktes hela kvarteret av högtalarna från moskén. De meddelade att en man hade gått bort – en man som de flesta inte ens kände till vid namn. För alla var han bara ”Fasfous”, den ökände angivaren, en professionell rapportskrivare åt säkerhetstjänsten.
Med sin penna hade han skickat dussintals unga män från kvarteret i fängelse. Han hade bidragit till att deras hem förstördes och att hälften av dem tvingades på flykt.
Människorna vaknade, inte för att sörja, utan för att gratulera varandra, som om en högtid plötsligt hade infallit mitt i veckan.
”Äntligen är vi av med honom!”
”Må Gud inte förlåta honom!”
”Till helvetet med honom!”
Orden hördes från alla håll. Till och med mjölkförsäljaren gick omkring och log gratis, som om nyheten hade gjort mjölken fetare.
När de bar honom till graven såg begravningståget närmast ut som en begravning som ingen riktigt ville kännas vid. Bara några få släktingar gick bakom kistan, med miner som tycktes säga:
”Om vi ändå hade stannat hemma.”
När tåget passerade genom gatorna kom grannarna ut för att ta farväl – inte med tårar, utan med böner som var ovanligt raka:
”Må Gud inte förlåta dig. Nu får du vila, och vi får äntligen vila från dig.”
När familjen senare ordnade en minnesstund stod salen tom, lika tom som en övergiven vattencistern mitt i juli. Ingen kom för att beklaga sorgen eller ens för att visa familjen en smula medkänsla.
Till och med de som hade darrat av rädsla inför honom dagen innan vågade nu låtsas som om han aldrig hade funnits.
Den morgonen, när jag gick hem med brödet, foulen och falafeln, tyckte jag att brödet luktade annorlunda.
Det var som om doften hade blivit lättare. Friare.
Kanske kände hela kvarteret samma sak.
Dagens bröd var fritt från rapporter, angiveri och pennor doppade i gift.
Men den första natten i graven blev inte särskilt fridfull.
Så snart jorden hade täckt honom började graven kännas trängre, som om själva marken ville utkräva hämnd för alla dem han hade gjort illa under sin livstid.
Ett rosslande ljud trängde upp genom jorden. Sedan kom skriken.
De skar genom nattens tystnad så våldsamt att folk började tro att kvarterets kyrkogård hade förvandlats till en scen för någon underjordisk tortyr.
Man brukar säga att döden är stillsam. Den protesterar inte, den höjer inte rösten. Den gör bara sitt jobb i tysthet.
Men den natten hörde till och med döden ett skrik som fick den att tappa tålamodet.
”För fan, ligg still i din grav! Låt oss åtminstone arbeta i fred!”
Men Fasfous slutade inte skrika.
Varje gång jorden tryckte ihop sig omkring honom och graven tycktes dra åt sitt grepp, kom ännu ett skrik – så högt att både de levande och de döda kunde höra det.
Nästa morgon smög några nyfikna själar in på kyrkogården. Det var sådana människor som inte var rädda vare sig för andar eller poliser. De grävde upp graven för att se vad som egentligen pågick.
Och där nere väntade något som ingen hade kunnat föreställa sig.
En svart orm med tre huvuden låg hopringlad längst ner i graven. Tre huvuden, tre små djävlar.
Varje gång de försökte jaga bort den återvände den genast, som om det var den som hade laglig rätt till liket.
Den slingrade sig runt svepningen och högg gång på gång. Varje bett följdes av ett skrik som kunde ha väckt den döve.
De döda i gravarna intill började också tröttna på oväsendet. Några av de gamla själarna reste sig, tittade surt åt hans håll och började muttra:
”Vad i all världen gjorde du under ditt liv för att förtjäna det här? Till och med vi som begick brott får sova i fred!”
En annan röst hördes:
”Vid Gud, även om du hade angivit änglarna själva hade du inte behövt skrika så där!”
Men ormen visade ingen nåd.
Tre bett varje gång.
Det första för alla angivelser han hade skrivit med sin egen hand.
Det andra för de unga män som hade hamnat i fängelse på grund av honom.
Och det tredje för det där milda leendet han brukade bära när han satte sin namnteckning under sina rapporter.
Vid gryningen täckte de över graven igen och lämnade ormen där.
Som väktare.
Ingen vågade längre komma i närheten av platsen.
Till och med kyrkogårdsvakten flyttade sin säng till ett hus i närheten och sade:
”Vid Gud, den där graven innehåller mer än ett lik. Där ligger hela kvarterets synder begravda.”
Sedan dess har förbipasserande, när de går förbi kyrkogården, ibland hört ett dämpat ljud under jorden.
Och långt där nereifrån kommer en röst:
”Förbannelse över varje angivare … förbannelse över var och en som gjort andra illa.”
Författare:
Assaf Salama Alsalman
Kategorier