Ingen har seglat över månens hav, inga vågor har slagit och sköljt upp över kustlinjen. Det finns inga dimbankar eller krusningar, inga olycksbådande regnmoln bortom horisonten. Det finns inga varma sommarkvällar, eller svalkande regnskurar. Ingen tonårskärlek, inga cyklar med picknick på pakethållaren, inga hemliga badplatser eller billiga glassbarer. Det finns inga stämningar eller talande blickar, inga dofter eller ljud. Ingen rörelse. Ingen sorg. Jag undrar om Elna någonsin tänkte på månen, om hon föreställde sig att fåglarna flyger i rymden, eller att månhavet är lika verkligt som indiska oceanen. Jag undrar varför hon blev så arg när jag föreslog att fåglarna i äppelträdet på landstället, inte sjöng, utan skrek i förtvivlan. Tänker på allt jag ville säga, men saknade orden för att formulera och hatar att jag vet nu, att orden kom till mig efter att hon hade försvunnit.
När jag inte kan sova tänker jag på New York. Jag minns hur tornen på Manhattan lutade sig över oss, hur vi rörde oss igenom staden på cyklar och i taxibilar. Jag minns solnedgången i Central Park och utsikten från den högsta skyskrapan. Människorna var så många, gatorna så långa att varje upplyst fönster berättade sagan om en annan värld, som avlägsna stjärnor i en kolossal spiralgalax. Trehundra meter över mig själv, och varje ljud i fjärran, varje blinkande ljus var del av en historia som jag inte kände till. Jag minns att hon såg på mig och sa att här skulle ingen märka om vi försvann, och jag log utan att svara. Blickade ut över lyktorna i central park och försökte leva en evighet i varje skimrande ljus, varje avlägsen polissiren. Nu vet jag vad hon menade, Tranströmer skrev att skorna i New York inte sätter några spår; och det är sant. Människorna är så många att gränserna suddas ut, det skulle vara enkelt att sluta existera på en plats där det finns så mycket existens. Nu ångrar jag att jag inte tog hennes ord på större allvar. Jag önskar att vi hade gått rakt in i folkvimlet, utan att någonsin komma tillbaka ut.
Sorgen kom efter tre veckor, och äntligen var jag människa igen. Elnas mamma brukade säga att sorg aldrig går att mäta, att det inte går att jämföra en persons olycka med en annans. Nu vet jag att hon hade fel, nu skäms jag för varje sekund av smärta. Sorgen är inte min att känna, tårarna känns som en stöld. Jag tänker på hennes bror, och hatar mig själv för att jag inte har hört av mig. Jag önskar att hennes föräldrar skulle sluta ringa, att min familj skulle sluta fråga. När jag var yngre skrev jag att döden inte drabbar den döende, utan dem i dennes närhet. Men Elna älskade att leva, älskade dem små sakerna som dem stora. Hon drömde om att bli kär i någon som inte ens visste hennes namn, bara för att få känna krafterna, för att få vara i greppet av någonting större än hon själv. Hon sa att det var stort att bli älskad, men större att älska. Hon kunde höra en låt, och leva 10 år i varje vers, fånga upp signalerna från ett helt liv i några ganska vanliga ackord av fem stråkar. Hon kunde få en flod att strömma igenom ett nålsöga. Nu sitter hon kanske i en tågkupe någonstans på väg långt bort. Kanske är hon ute och går med hunden i Central Park. Det spelar ingen roll vart hon är, bara att hon är. Låt henne vara lika stilla och avlägsen som månen, låt henne vara vad som helst förutom ingenting.
Pappa visste det först. Hennes föräldrar ringde honom innan de ringde mig, och ibland hatar jag honom för det. Jag hatar honom för att han gav mig tyngden utan verktygen att bära den. Jag förstår inte varför han berättade att hon var borta, jag önskar att han hade ljugit. Varför fick jag inte tro att hon hade gjort som vi sa, att hon hade försvunnit i folkvimlet på Manhattan, och aldrig kommit tillbaka ut? Startat ett nytt liv, blivit lycklig. Jag vet att det inte är pappas fel och att han sörjer som jag, men det är inte alltid enkelt att se det på det sättet. Ibland är jag arg, rasande på alla som inte ägnade henne mer uppmärksamhet, alla som inte såg hennes storhet. Alla som nu inte förstår att världen har gott under.
Jag brukade drömma om att driva omkring i stillhetens hav, att vila i en eka på öppet vatten, och stirra rakt upp i rymden. Jag besteg berg och vandrade över kratrar, utan att tänka en enda tanke. En planlös existens fyrahundra tusen kilometer från min egen smärta. Men jag slutade att komma tillbaka, och började frukta ödsligheten. Plötsligt hade tiden gått och jag hade ägnat mig åt annat. Ibland kunde jag se på månen här nerifrån, och rysa vid tanken på kylan och tystnaden. Vi kom aldrig tillbaka till New York efter den sommaren, och staden började kännas långt bort. Men nu spelar det ingen roll att man inte kan ro över stillhetens hav, att inga vågor slår mot kustlinjen, eller att det aldrig regnar på månen. Det spelar ingen roll att inga fiskar simmar i djupen, eller att inga fåglar flyger i rymden. Tranströmer säger att glädje och lidande väger precis lika, men på månen finns varken glädje eller lidande om man inte tar det med sig. Och jag vet att hon inte är där uppe, men kanske följer hon mig dit i natt.
Författare: Pelle