Han började alltid med ett litet “du ska bara veta…”
och redan där lutade man sig fram.
Morbrorn satt vid köksbordet, kaffekoppen i handen,
och ögonen… ja, de log innan munnen hann med.
Det kunde handla om en fisk som var större än båten,
eller en resa som tog fel väg men ändå blev rätt.
Och varje gång tänkte man:
nu överdriver han nog ändå…
Men så kom detaljerna –
så självklara, så lugnt berättade –
att man plötsligt inte visste vad som var sant
och vad som bara var hans sätt att göra världen lite större.
Han skrattade aldrig högt åt sina egna historier,
bara log lite snett, som om han visste något
som andra fick lista ut själva.
Och där satt man,
med kaffet som hunnit kallna,
och hakan någonstans nere vid bordsskivan,
för man hade följt med hela vägen.
Kanske var allt inte helt som han sa…
men känslan var alltid äkta.
Och när han reste sig och gick,
lämnade han kvar något i rummet –
inte svar, inte sanningar,
utan lusten att lyssna lite mer
nästa gång han sa:
“du ska bara veta…”
Författad av: Kenneth Bergmark 2026 04 29