Det svarta över mina ögon avtar, och det efterlämnade ljuset drar sig in över taket. Stundvis passerar det familjära utanför: hovar från häst och vagn, röster från olika riktningar ackompanjerade av raska steg, bekanta skuggor som passerar över väggarna, föds till strålar av ljus, för att slutligen tyna ut i det vita. Ut ur mig rinner det, grumlig vätska, små våta pärlor far ner över pannan, genom skälvningarna och de efterkommande rysningarna, över de nariga trycksåren. Vänder jag mig om, för att skyla henne i periferin:
Där över golvet kryper hon igen, likt en demonisk best på alla fyra, svulten på sömn, en tunn slamsa av lemmar i min nattklänning.
Hon reser sig knappt, staplar handfallet mot väggen för att inte falla; och mörkret omger henne i en långsam omslutning, fräter in i henne, och jag öppnar mig för det som ska komma, fäster min blick på det mörka som nu cirkulerar ovanför mig i taket. Då kommer de plötsligt i stötar, mardrömmarna; varje hjärtslag en kniv som förs längre och längre in i henne, tills hon tappar andan, trycker hennes organ samman i våldsamma kramper. Ner faller hon på knä i konvulsion, och jag känner hur hjärtslag efter hjärtslag trycker in i mig och hur mörkret lägger sig över mig.
Tårar samlas i min ögonvrå och rummet blir mindre och mindre, väggarna kommer närmare varandra, och hennes sorg söker sig hätskt fram till mig, hennes hulkande krälandes över väggarna, upp och ner, till det mörka i taket ovanför mig.
Hon rör sig bortåt i periferin, hennes silhuett en benig figur intill fönstret framför köksbordet, en skål i hand med bröd och mjölk; knastrandet av käkarna ekar inuti mig, tänder som tröttsamt slår mot brödets hårda kanter, tuggar och tuggar, sväljer och sväljer. Kylan av mjölken förs ner genom min strupe och jag vänder mig plötsligt om i sängen; allt kommer upp ur mig, ett hål inuti mig, och jag gråter, låter mig själv tömmas på allt som återstår.
Silhuetter av människor i hatt flackar förbi längs en grusväg. Där staplar hon sömndrucket framåt, kastas emellan passerande gestalter, klänningen stundvis klistrad mot kroppen, musklerna så förtvinade att varje steg drar henne mot marken. Hon såg fortfarande de sjuka framför sig, nästan dolda av all ånga som pyrde ut ur dem, gulnade väggar och korridorer. De hängande armarna från britsarna, de sökande utmärglade ögonen, förföljde henne. Hon hade sett dem ligga inför döden, deras lemmar, liksom hennes egna, kräla genom kläderna.
Ovanför mig i sängen vilar den flackande skuggan. Iakttagande kväver den varje stänk av ljus som förgäves sökt sig in.
Jag sluter mina ögon och ser deras kroppar staplas på hög i marken, gropar som grävs, vitt pulver kastas över dem. Tynar de ut i det vita, och ger vika, uppresta i lågor.
Hon håller för öronen och lyfter blicken uppåt, men bländas av dagsljusets sken genom industrins smog. Ovanför henne reser sig ett täcke av damm som sprider sig över husen och söker sig nedåt bland passerande häst och vagn, damer och herrar, somliga i fina kostymer och klänningar, broderade tyger, andra i klänningar där smutsen fått fäste.
Ett illa varsel kryper över hennes rygg, omedveten om det mörka bakom henne; skuggan i hennes periferi. Skepnader glider in och ut ur hennes synfält: allvetande ögon, som försvinner, dyker upp igen, blandas ihop med de andra, rör sig deras läppar åt röster svåra att urskilja, ett annat ansikte, gång på gång, utan att se henne.
Står hon där omgiven, förvillad, passerad av de alla, orörlig. Tvingad att ge upp för omgivningen och dess framfart viker hon in runt hörnet, staplande och kippande efter andan och går in i ett café, och försvinner i dess entré.
De dova färgerna av ek, murgröna tapeter och varma stearinljus ger henne en stunds respit. Hon möts av mjuka röster från olika håll: adelsmännen i det bortre hörnet, damsällskapet vid långbordet. En ledig plats i det dunkla hörnet visar sig och för sig närmare henne, och hon slår sig ner. Ljuset från fönstret dämpas ögonblickligen och ett svagt ljud av textil som flackar i vinden, något passerar i hennes periferi. Hon tar sig över pannan, där inne skaver hud mot skallben i ett kliande och hon skrapar med naglarna över det. En kylande stillhet i caféet infinner sig.
Tystnaden faller över henne och hon hör hur något vecklas ut ovanför, likt tyg som slår mjukt i vinden, och ljuset dämpas runt omkring henne.
”Påtår, fröken?”
Men hennes röst går i rundgång omkring mig, ut mot gågatan utanför mitt fönster, förbi passerande slag av hästhovar, klackar som slår i mark, förbi deras röster, för att komma tillbaka närmare intill mig:
”Påtår, Frida?”
Där sitter hon hukad vid ett fikabord, framför sig en tom kaffekopp. En kvinnas silhuett framför henne.
”Ja, tack”, säger Frida.
Varpå kaffet sakta fyller koppen; en långsam spiral av svart vätska, som sakta kryper till toppen. Smärtan i pannan bländar mig, tränger in i skallbenet och Frida lyfter blicken uppåt mot fönstret framför sig.
Där utanför passerar skepnader: vissa dova, somliga sprakande i olika nyanser, i evig rörelse framåt, till vänster eller höger, byter sedan riktning, men stannar aldrig. Över min panna skar en skarp smärta, strålande ner i mina käkben, ilande genom käkarna och de spända kindbenen.
Droppar faller sakta en efter en, ett vadderat plaskande på golvet under henne. Med en servett i hand, förd mot sin näsa, tittar Frida under bordet och ser en ansamling av svartröd vätska. I sin chock tar hon sig på pannan, och det röda pulserar ut ur hennes näsa, ut över den vita servetten, som tillsammans med rädslan forsar ut ur henne.
Det svarta reser sig bakom henne, som ett skynke i form av en demons vingar utsträckta och omslutande. Jag känner inuti hur det kokar i ådrorna: en stigande värme, hur porerna sväller, värmen som flyr mina andetag, mörkret flackande förbi mina ögon, och hur jag närmar mig blommorna över väggen i mitt sovrum, i månens sken; och lägger örat intill, låter väggen omfamna mig, blommornas rötter kräla över min kropp, över mitt kött, och jag underkastar mig ännu en gång mot det bultande inuti.
Stjärnor glimtar, försvinner längre in i det svarta och blossar upp igen på en ny plats i den mörka natthimlen. Fullmåne lägger sig som en strålkastare över en karg skog; där snön faller, över löven och täcket av barr längst stigen, upplyst i dess sken. Mitt andetag pulsar ut värme i det kalla, där skuggan skymmer det mellan mark och himmel. En snötäckt stig följer längs mina bara fötter, trampar över barr och mossa, och min vita nattklänning släpar efter.
Män skrålar bakom mig och jag vänder mig hastigt om, deras aggression rör sig i klunga, diffuserat av träden mellan oss. Jag skymtar dem stundvis längre bort i barrskogen, deras silhuetter upplysta av facklor. Bortom snöflingorna reser sig skepnader av olika stugor, en liten svagt upplyst by, och jag skyndar mig närmare genom skogens glesa buskage, trampar över rötter, mina fötter såriga och täckta av jord.
”Där är hon!” ropar en av männen bakom mig.
De andra ekar överenskommet, deras skuggor uppresta över granarna runt om mig.
Grenar krälar över min buk, mina ben, och kvistar klöser mig högre upp på kroppen. Klumpen i halsen känns tyngre och andan tränger upp i bröstet. Deras viskningar sprider sig omkring mig men går inte att urskilja bland det mörka av jord och himmel; där skiner bara fullmånens springa av ljus.
Plötsligt slår ett hårt handtag fast över min arm, smärta brinner och ett plötsligt utskott av saliv dröser över min nacke:
”Jag har henne, jag har henne!”
Marken höjer sig och jag faller på knä.
”Nu har jag dig — Frida.”
I min hand förs två pinnar i ett hårt grepp och de andra orden rinner ut ur hans mun, överröstat av det vattniga och köttsliga ljudet av något som tär in i honom. Hans ena öga är urholkat, och röd vätska forsar ut ner längs hans kind och över hans mun, och där trycks i ett ryck den andra pålen av trä in.
Stjärnorna ovan faller lodrätt för ett ögonblick, innan jag hittar balansen och låter det varma röda fylla mig inuti.
Facklorna närmar sig, och skogen vänder sig sidledes mot stugorna i byn där bortom.
”Nej!” brister en av männen i gråt.
”Åh, herre min gud”, ropar en annan.
”Jesu kristi…”
I en tyst bön ebbas de andra rösterna ut i ett allt större avstånd.
Ett bröl bakom mig:
”Frida!”
Det mörka mellan himmel och jord, skuggorna mellan träden, passerar framför mina ögon, och marken närmar sig mina händer, för att sedan stötas ifrån mig, närmar jag mig samhället framför fortare och fortare.
Där vilar hennes silhuett upprätt, i midnatten framför byn, omgiven av den täta mörka skepnaden av barrskog, mött av män och kvinnor med facklor i hand, vars varma låga klättrar över hennes blodiga vita klänning. Sönderskuren i kanterna skyler den hennes nariga nakna figur; och det varma inuti mig förs längre och längre ner genom mig.
Den levande lågan låter sig speglas i deras ögon, en och en ser de på henne avvaktande. Sakta förs de närmare, och skogens toppar reser sig över dem, kröker sig mot himlen. Det vassa förs in i mig och det varma omsluter, det svarta i deras blick vidgar sig och de levande lågorna kommer allt närmare.
Jag skälver och stjärnhimlen viker sig närmare inpå mig, värmen sprider sig genom ådrorna, klöser mig i buken där jag öppnas och det vassa breder ut sig. I periferin ser jag henne brinna, Frida, den vilda lågan täcka henne, krälande på alla fyra, det vassa lämna hål utanpå henne och det röda vecklas ut sig under henne.
Jag låter månens ljus tas ifrån mig och ger upp inför det som ska komma, underkastar mig det mörka som ska lägga sig över mig, faller ner i dess gap och i ett sista andetag når jag ut mot hennes hand, för att för evigt låta mörkret sluta sig omkring oss båda.
Författare: William Grundel