Bruno och Grålle hade knappt hunnit förstå vad som väntade dem efter mysteriet med Björkö och Birka innan nästa ledtråd dök upp.
Den låg gömd längst ner i den gamla ryggsäcken.
Grålle drog försiktigt fram brevet.
På baksidan fanns samma lilla tecken som de hade sett förut.
En Poké-boll.
Men den här gången stod det något under den.
07 – HANINGE
Bruno tittade på Grålle.
– Haninge?
Grålle nickade.
– Då är det bara att följa spåret.
De visste ännu inte att Haninge skulle bli en av deras märkligaste resor. Här fanns berättelser som sträckte sig långt tillbaka i tiden – från stenålder och järnålder till vikingatid, slott, industrimän och historier om människor som hade lämnat djupa spår efter sig.
Och någonstans där ute väntade deras nästa Poké-boll.
Där vikingarna reste
När Bruno och Grålle kom till Haninge märkte de snart att landskapet såg annorlunda ut än Västerort.
Här fanns öppna jordbruksmarker, skogar, berg och havsvikar.
Men det var inte bara naturen som gjorde platsen speciell.
Det var allt som fanns under deras fötter.
I Haninge finns närmare fyrtio runstenar som är ungefär tusen år gamla. De berättar om människor som levde under järnålderns sista del, den tid som vi idag kallar vikingatiden.
– Tänk, sa Grålle. De där stenarna är som gamla meddelanden.
– Fast skrivna i sten, svarade Bruno.
En av berättelserna handlade om en man som hette Jörund.
På en runsten vid Södra Beteby berättas att Jörund hade varit västerut med Ulv, Håkons son. Kanske gick färden till England eller Frankrike. Det var sådana resor som långt senare kom att kallas vikingafärder.
Bruno såg ut över landskapet.
– Så en människa kunde stå precis här och sedan ge sig av med skepp över havet?
– Ja, sa Grålle. Och kanske visste de aldrig om de skulle komma tillbaka.
De gick vidare.
Jordbro – gravarna under träden
Nästa ledtråd förde dem mot Jordbro.
Där bredde ett enormt gravfält ut sig.
Bruno stannade.
– Hur många gravar finns det?
– Omkring åttahundra är kända, svarade Grålle. Och kanske finns det så många som tre tusen under marken.
Jordbrogravfältet är ett av Sveriges största järnåldersgravfält. Men det är viktigt att förstå att de äldsta gravarna där är mycket äldre än själva vikingatiden. De flesta dateras till äldre järnålder, ungefär 500 före Kristus till 550 efter Kristus.
Bruno tittade på de gamla stenarna.
– Då var det människor här långt innan vikingarna.
– Precis.
De stod tysta en stund.
Det var nästan som om marken berättade för dem.
Här hade människor bott, odlat, fiskat och jagat. Havet låg högre än idag och en havsvik sträckte sig långt in mot det område som senare blev Jordbro. Vid Kalvsvik har arkeologer hittat spår av bostadshus och verkstäder från den äldre järnåldern.
Grålle böjde sig ner.
Där låg något mellan två stenar.
En liten rund sak.
Han tog upp den.
En Poké-boll.
På den stod:
07 – RÖSTER I STEN
Bruno log.
– Vi är på rätt plats.
En sten som minns
Nästa ledtråd tog dem till en runsten.
På stenen stod ett namn.
Vikinge.
Bruno läste långsamt.
– Vikinge.
– Det betyder inte riktigt det vi tänker på idag, sa Grålle.
Han hade rätt.
I järnålderns språk kunde uttrycket att gå i viking betyda att resa iväg med skepp. Själva ordet viking som namn på järnålderns skandinaver började användas mycket senare, under 1800-talet.
– Så alla som levde här var inte vikingar? frågade Bruno.
– Nej. De flesta levde sina liv hemma på gårdarna. Några reste långt. Andra gjorde aldrig en sådan resa.
Bruno funderade.
– Det är ungefär som människor idag. Några reser jorden runt och andra trivs bäst hemma.
– Exakt.
Och kanske var det just det som de gamla stenarna försökte säga.
Historien bestod inte bara av kungar, krigare och stora hjältar.
Den bestod också av människor som odlade sin jord, byggde hus, tog hand om sina familjer och försökte få vardagen att fungera.
Årsta och vägen mot havet
Bruno och Grålle fortsatte mot Årsta.
Där låg ett annat landskap med gamla spår.
Runt Årsta slott finns lämningar efter både vikingatida gravfält och det medeltida Årsta. Idag kan man följa kulturstigar i området och upptäcka spår från människor som levt där under olika tider.
– Det känns som om hela Haninge är fullt av hemliga dörrar, sa Bruno.
– Fast dörrarna är osynliga.
– Hur öppnar man dem då?
Grålle pekade på marken.
– Genom att veta vad man ska leta efter.
De fortsatte.
Långt borta hördes havet.
Och när de kom till Gålö förstod de varför havet hade varit så viktigt.
Under vikingatiden gick en betydande farled mellan Gålö och fastlandet. Det fanns människor som bodde här och landskapet var en del av de färdvägar som band samman gårdar, kust och skärgård.
Bruno såg ut över vattnet.
– Tänk om en båt från vikingatiden hade kommit här.
– Då hade de kanske sett samma hav som vi ser nu, sa Grålle.
Det var en märklig tanke.
Vattnet förändrades.
Människorna försvann.
Men havet fortsatte.
Häringe
På eftermiddagen började de gå mot Häringe.
Framför dem reste sig skogen.
Och bakom skogen väntade slottet.
Häringe hade en historia som nästan verkade för otrolig för att vara sann.
Enligt traditionen gjorde Viking Sote anspråk på Häringehalvön omkring år 1000. Senare kom mäktiga personer och familjer att sätta sin prägel på platsen. Det nuvarande slottet uppfördes av Gustaf Horn och stod färdigt 1657.
Bruno tittade upp mot slottet.
– Så här har människor bott i nästan tusen år?
– Inte i just den här byggnaden, svarade Grålle. Men platsen har en mycket äldre historia.
De gick närmare.
Slottet låg stilla i kvällsljuset.
Men Bruno tyckte att det såg ut som om ett fönster på övervåningen blinkade.
En gång.
Sedan slocknade det.
– Såg du?
– Ja.
– Var det en lampa?
Grålle skakade på huvudet.
– Jag tror inte det.
Spöken, skandaler och miljardärer
När mörkret föll över Häringe började Grålle berätta om slottets mer ovanliga historia.
Torsten Kreuger köpte Häringe 1929 och lät under 1930-talet modernisera slottet på ett sätt som nästan saknar motstycke.
Där kom bland annat Sveriges första utomhuspool med olympiska mått.
Och Torsten Kreuger lät till och med bygga en rutschkana från andra våningen ner till poolen.
– En rutschkana från ett slott? sa Bruno.
– Ja.
– För vuxna?
– Ja.
Bruno tittade på Grålle.
– Då var de nog lite tokiga.
Häringe fick också bowlingbana och en underjordisk gång mellan huvudbyggnaden och en flygel.
Men historien blev dramatisk.
Torsten Kreuger åtalades senare för förskingring och sålde slottet till Axel Wenner-Gren, mannen som byggde upp Electrolux till ett internationellt företag. Wenner-Gren och hans hustru Marguerite gjorde Häringe till ett påkostat hem fyllt av konst, antikviteter och dyrbara föremål.
Bruno tittade på den mörka slottsfasaden.
– Det här huset har verkligen sett mycket.
– Ja.
– Och då har vi inte ens kommit till spökena.
Grålle blev tyst.
– Nej.
Klockan tre
Natten blev mörkare.
Klockan närmade sig tre.
Bruno och Grålle hade hittat ett gammalt rum där de kunde vila.
Då hördes ett ljud.
Skrap.
Skrap.
Skrap.
Bruno öppnade ena ögat.
– Grålle?
– Jag hörde.
De tittade på varandra.
Ljudet kom från biblioteket.
De smög genom korridoren.
Dörren stod på glänt.
Inne bland de gamla böckerna rörde sig en skugga.
Någon letade efter något.
Bruno höll andan.
Grålle pekade mot ett bord.
Där låg ett gammalt kuvert.
Och ovanpå kuvertet låg en Poké-boll.
Men innan de hann ta den började det plötsligt lysa.
Klick.
Klick.
Klick.
Ljuset tändes i hela biblioteket.
Den mörka gestalten ryckte till.
En bok föll från en hylla.
Sedan en till.
Och en tredje.
BANG!
Skuggan sprang mot dörren.
Men dörren slog igen.
Bruno och Grålle stod alldeles stilla.
– Gjorde du det? viskade Bruno.
– Nej.
– Jag gjorde det inte heller.
Då hördes ett nytt ljud.
Ett långsamt steg.
Sedan ett till.
Ur mörkret kom en stor skugga.
Den växte på väggen.
Den såg nästan ut som en människa.
Den maskerade inkräktaren stannade.
Han vågade inte röra sig.
Bruno tittade på Grålle.
– Det där är inget vanligt spöke.
– Nej.
– Vad är det då?
Grålle pekade.
Bakom skuggan syntes ett gammalt föremål.
En gammal mekanism.
En del av Häringes historia hade vaknat till liv.
Nattens triumf
Det visade sig snart att inkräktaren hade letat efter ett gammalt dokument.
Vad dokumentet egentligen betydde visste ingen.
Men det fanns en berättelse om att gamla papper kunde avslöja vem som en gång ägt marken och vilka hemligheter som funnits bakom de gamla väggarna.
Det var tillräckligt för att någon skulle vilja hitta det.
Men den här natten hade historien själv satt stopp.
När polisen kom var inkräktaren kvar i biblioteket.
Och bredvid honom låg kuvertet.
Orört.
Bruno tittade på Grålle.
– Vi borde nog lämna det här.
Grålle nickade.
Men innan de gick tog han upp Poké-bollen.
Den var varm.
På undersidan fanns en inskription.
07 – HANINGE
Och under den stod ytterligare två ord:
MINNS NATTEN.
Morgonen
När solen gick upp över Haninges skogar blev Häringe åter tyst.
Slottets vita fasad lyste i morgonsolen.
Poolen låg stilla.
Skogen låg stilla.
Havet låg stilla.
Men Bruno och Grålle visste att platsen aldrig riktigt var tyst.
Inte när så många människor hade lämnat sina berättelser efter sig.
Viking Sote.
De gamla gårdarna.
Människorna som reste västerut.
Kvinnorna som beställde runstenar.
Torsten Kreuger.
Axel och Marguerite Wenner-Gren.
Och alla andra som hade passerat genom Häringes historia.
Grålle stoppade Poké-bollen i ryggsäcken.
– Vi hittade den.
Bruno nickade.
– Men vem lade den där?
Ingen svarade.
Då föll något ur det gamla kuvertet.
Ett litet papper.
Bruno vecklade ut det.
Där stod:
08
Och under siffran fanns ett namn.
TYRESTA.
Bruno såg på Grålle.
Grålle såg på Bruno.
Långt bort mellan träden hördes en fågel ropa.
– Då fortsätter vi, sa Bruno.
Och tillsammans började de gå.
Bakom dem låg Häringe.
Framför dem väntade Haninges skogar.
Och någonstans där inne fanns nästa berättelse.
Nästa plats.
Nästa hemlighet.
Och den åttonde Poké-bollen.
Författare: Christopher