År 1974
Där i horisonten skymtade vi ett äldre kyrktorn och snart kunde vi skönja byn genom bilrutorna.
Vi körde sakta. Små röda trähus, en livsmedelsaffär med bleknad skylt, ett café. Anders gäspade högljutt där han satt i baksätet på den varma bilen. Åsa hade somnat lutad mot fönstret. Hennes hår hängde klibbigt ned över ögonen.
Så var vi framme vid stugan vi hyrt. Den låg lite utanför själva byn inbäddad i grönska som inte hade sett en sax på åratal. Den hade en fantastisk utsikt över en sjö. Det kändes skrämmande rofyllt på nåt sätt. Här skulle vi nu tillbringa en hel vecka. Planerna var att ströva omkring i naturen, simma i sjön och förhoppningsvis fånga vår egen fisk.
Stugan var liten. Lukten av rå instängt vinterfukt mötte oss. En vedspis och en tom gammal hink på köksgolvet. Jaja det fanns väl en pump nånstans. På övervåningen två sovrum med två enkelsängar i varje rum. Sluttande snedtak och ett litet fönster med döda flugor på fönsterbrädan. Hårda tagelmadrasser på sängarna men rena lakan och yllefiltar låg ihopvikta i garderoben och luktade malmedel.
När vi burit in våra väskor gick vi ut för att utforska tomten. Ett gammalt murket torrdass under en förvuxen ek. En plast flugsmälla och grovt brunt toapapper mötte min blick då jag äntligen lyckades rycka upp den gistna dörren. Tomten var inte riktigt en tomt bara höga tallar, bruna tallbarr och mossa på marken.
Vi tog på oss våra ryggsäckar och traskade ned till byn. Nu skulle vi handla mat och sen grilla.
Utanför affären hängde några tonårsgrabbar, en del på sina moppar och varvade motorerna i en mekanisk rytm. De glodde på oss med fixerade blickar. En av dem smällde av ett kallt hånleende samtidigt som en annan loskade på marken.
Lanthandeln var oväntat välsorterad, vi fyllde våra korgar snabbt och stuvade sedan ner allt i våra ryggsäckar. Klockan på dörren plingade till då vi tryckte upp den tunga dörren och Anders föll handlöst framåt. Han föll med ansiktet före och hans ryggsäck hade spritt ut sitt innehåll över trappen. Ett garv hördes och sedan ett till.
”Jag såg det”, viskade Eva. ”Killen där satte krokben för honom”,fortsatte hon och pekade på en kille som nu långsamt och utmanande släntrade bort.”Peka inte”, mumlade jag till Eva och drog i hennes arm.
”Ska vi ta dej till akuten?”,frågade jag Anders då vi fått upp honom på fötterna.
Nej, Anders ville inte till akuten, han ville upp till stugan och äta. Hans läpp var sprucken, pannan var röd och började svälla upp. Argt började han borsta bort gruset från sina jeans.
Väl tillbaka i stugan tände vi grillen. Eva slängde ihop en sallad och jag dukade så gott det gick. Allting i stugan var udda. En blommig tallrik och två med gröna ränder. En brödkniv och två gafflar. Ja det fick duga.
Björkklabbarna sprakade och rök under grillen och snart spred sig en doften av grillat kött sig runt oss. Stämningen var kall. Ölen fick stå kvar i hinken med vatten som vi ställt bakom stugan.
Natten lade sitt kompakta mörker över stugan. Skogen kröp närmare. Vi turades om att gå ut och kissa. Det nästan kvävande mörkret här, så annorlunda mot stadens. Vår lilla ficklampassvaga ljuskägla fick mig att känna mig orolig. Kanske fanns det det björn och varg i skogen som omslöt stugan.
Sedan tvättade vi oss i kallvattnet och gick till sängs. Stämningen var spänd. Vinflaskan som vi tagit med från stan lämnade vi oöppnad på bordet.
Så fort jag vaknade nästa morgon kände jag på mig att nått var fel men jag kunde inte säga vad. Kanske var det mardrömmen jag haft under natten som spelade ett spratt med min hjärna. Jag smög mig nedför den smala trappan och öppnade dörren till köket. Ytterdörren stod vidöppen, vinflaskan liksom mitt cigarettpaket var borta. Först stod jag bara lamslagen. Vem hade glömt att låsa dörren? Hur många och hur många gånger hade vi varit ute på toa under natten undrade jag. Jag väckte de andra i panik. Stämningen var dämpad.
Eva gav mig en cigg från sitt paket och jag gick ut för att sätta mig på trappen och röka.
Direkt såg jag det. Bilen, nån hade sprejat ned bilen.
”ÅK HEM” hade någon sprejat på fönstret. Min pappas gamla fina Volvo som jag fått låna som present för att jag tagit mitt körkort månaden innan.
Jag gick runt bilen. Registreringsskylten hängde påtrekvart. Jag fattade direkt. En A registrerad Stockholmsbil var som att visa tjuren ett rött skynke.
Gråtande gick jag in i stugan och skakade liv i min kille som somnat om och sedan gav vi oss iväg. Som tur var hittade vi ett slitet garage som lovade att tvätta bort färgen och fixa skylten. Medans de gjorde det vandrade vi runt på måfå. Hittade ett bageri där vi köpte färska frallor men nåt smör hade de inte. Det hann bli eftermiddag innan bilen blev färdig och dyrt hade det blivit också. Min kassa var inte beredd på oförutsebara utgifter.
Vi körde in till nånting som slutade på köping. Det spelade ingen roll vad det hette. Hittade en Konsum, handlade och körde sen tillbaka till stugan. Kvällen sniglade sig fram. Det fanns ingenting att göra och det är ju bara så många gånger man kan lägga en patiens.
När jag och min kille kom upp till vårt sovrum drog vi min säng över golvet så att vi kunde ligga och hålla om varandra. Inga kyssar, inget hångel bara en desperat längtan efter trygghet i varandras närhet. Det var allt vi behövde.
Nästa morgon vräkte regnet ned över stugan. Med regnkappan över mitt huvud sprang jag ut till dasset och det var precis som jag trodde. Min mens hade börjat, inte det roligaste då man är i en stuga utan vatten. Lite uppgivet gick jag in för att koka vatten och fylla på termosflaskan så att jag iallafall kunde sköta min hygien.
Dagen släpade sig fram. Vi läste böcker, lyssnade på radio då den funkade. Vinden hade tilltagit och vi låg nog lite i radioskugga.
Nästa morgon hade ovädret dragit förbi. Man ska ju inte måla fan på väggen så på eftermiddagen körde vi in till byn igen för att tanka. På macken hängde ett gäng killar och tjejer. Då min kille gick in för att betala blockerade en av killarna i gänget dörren till macken.
”Åk hem era jävla nollåttor”, skrek han åt min kille. ”komma hit med era feta plånböcker. Ni,ni bara väller in här och köper upp oss, våra hus, våra liv”, fortsatte han.
Mackens ägare kom ut och skickade iväg gänget. Killen som skrikit vände sig om, han hade en sten i handen men modet svek honom och stenen föll ned på marken.
Tillbaka i stugan hade vi fått nog. Vi slängde ned våra saker i väskorna och påbörjade den långa bilresan tillbaka hem.
”Ska vi åka på tält och vandrings semester i Norrland nästa år?”, frågade Åsa från baksätet efter flera mils tystnad. Ingen svarade.
År 1994
Jag satt på golvet i hallen och hjälpte min son att få på sig bävernylånoverallen när min man Göran kom hem från jobbet.
”Det är ju snart semestertider, vad säger du om att hyra ett torp i nån liten by det här året? Det kunde väl vara mysigt? Och så kommer vi bort från stan och pojken kan få se lite natur också.”frågade han och krängde av sig sin blöta jacka.
”Aldrig i livet”,svarade jag med en röst så iskall att han ryggade tillbak . ”Vi åker till Grekland, Turkiet, Spanien eller var som helst utom till nån liten by här i Sverige”, fortsatte jag.
Göran såg på mig med en förvånad och nästa skrämd min men ryckte sedan på axlarna och svarade.”Som du vill.”
År 2024
Min son dyker oväntat upp. Han släpper ned en nyckelknippa på bordet framför mig, Nyckelknippan klirrar till som ett glatt mekaniskt skratt Sedan plockar han fram sin mobil och öppnar sina foton. Hans ögon strålar då han ger mig telefonen och säger: ”Jag har köpt en liten sommarstuga i en trevlig by. Ägaren säger att den stått tom i decennier så priset var väldigt överkomligt. Du får gärna låna den om du vill komma bort ifrån storstan ibland”.
Jag stirrar på fotona av stugan. Det gråa kyrktornet i backgrunden. Det är den. Telefonen glider ur min hand. Jag möter min sons blick.”Aldrig i livet”, viskar jag.
Författare: Ben