Legenden berättar att kung Minos av Kreta en dag stod vid havets strand, med händerna lyfta mot himlen.
Han sade:
”O Poseidon, havens herre, om du har utvalt mig till kung över denna ö, sänd mig då en tjur som stiger upp ur havet, som ett tecken inför alla människor. Jag svär att offra den åt gudarna.”
Knappt hade han uttalat sina ord förrän havet började dåna. Vågorna klövs, och ur djupet steg en vit tjur fram, en sådan som inga ögon någonsin hade skådat. Den var storslagen och kraftfull. Dess hud glänste under solen som om den vore gjord av ljus.
Ur skummet steg Poseidon fram och sade:
”Ta emot tjuren, men minns… den är ett förtroende innan den är en gåva. När ditt kungadöme har blivit säkrat, ska du hålla ditt löfte.”
Minos bugade sig och svarade med kungars självsäkerhet:
”Jag lovar det.”
Men människan besegrar ofta sig själv när hon förälskar sig i det som aldrig var hennes.
Varje gång Minos såg på tjuren växte hans begär efter att behålla den.
Han sade till sig själv:
”Vilken förlust att döda en sådan skönhet! Jag offrar en annan tjur i dess ställe. Vad spelar skillnaden för roll?”
Så slaktade han en vanlig tjur och behöll den vita tjuren i sitt stall.
Den natten reste sig havet åter i vrede.
Poseidon stod vid stranden och sade med en röst som liknade vågornas dån:
”När en kung sviker sitt löfte är det inte gudarna som straffar honom… det är själva löftet som gör det.”
Nästa morgon bröts stallets portar sönder.
Tjuren rusade ut över ön som en stormvind. Den rev ner murar, slet upp träd med rötterna, skrämde folket och trampade sönder åkrarna.
Kungen sände sina ryttare, men de återvände sårade. Han sände sina befälhavare, men de kom tillbaka med sina döda.
De byggde nya inhägnader åt den, men den förstörde dem. De reste barrikader, men den hoppade över dem.
Med tiden slutade människorna tala om varför tjuren hade kommit. De talade bara om hur många hus den hade förstört och hur många byar den hade passerat.
Folket sade:
”I morgon kommer den att lugna sig.”
Men den lugnade sig aldrig.
Andra sade:
”Den har vant sig vid vår närvaro.”
Men den vande sig aldrig vid något annat än förstörelsen.
Några av dem som tjänade på kaoset sade:
”Var inte rädda. Tjuren skyddar kungariket.”
Men tjuren skyddade ingen. Varje dag utvidgade den sitt eget rike på bekostnad av det rike den påstods försvara.
Minos satt i sitt palats och såg röken stiga från byarna. Han viskade:
”Om jag bara hade offrat tjuren den dag då den ännu var i min hand.”
Men de visa visste att monster inte växer på en enda dag. Faran börjar inte när den blir starkare än alla andra, utan när alla beslutar sig för att skjuta upp kampen mot den.
När hela ön till slut hade misslyckats med att gripa tjuren kallade de på Herakles.
Herakles kom inte med en armé. Han bar bara en enda övertygelse: att ett odjur, hur stort det än blir, fortfarande är ett odjur, och att rädsla aldrig kan tämja det.
Efter en lång kamp grep han tjuren vid hornen och höll den fast mot marken tills den slutligen blev stilla.
Kungen närmade sig honom och sade:
”Du har räddat Kreta.”
Herakles skakade på huvudet och svarade:
”Nej… jag räddade det som fanns kvar av Kreta.”
Sedan såg han på Minos och tillade:
”Minns detta: jag besegrade inte bara tjuren. Jag besegrade det misstag som lät den växa. Tjuren föddes den dag då du svek ditt löfte.”
Berättarna säger att legenden inte dog med Kreta. Den fortsatte sin färd från land till land och från tid till tid.
Varje gång en ny tjur visade sig, tvistade människorna om dess namn, dess färg och namnet på den som hade öppnat stallets dörrar. Men de var alltid överens om en sak: från början trodde alla att de kunde tämja den, och till slut upptäckte alla att odjuret inte erkänner någon herre.
Därför handlar berättelsen inte längre bara om Kretas tjur.
Den handlar om varje land som tror att det kan skjuta upp sanningen, förhandla bort sitt löfte eller föda upp ett monster för att använda det när tiden är mogen.
För monster kan inte uppfostras.
De växer…
och sedan väljer de själva sina herrar.
När det händer är frågan inte längre:
”Vem släppte ut tjuren?”
Den enda frågan som återstår är:
”Vem har modet att gripa den, innan det inte längre finns något land kvar att rädda?”
Författare: Assaf Salama Alsalman