Rockin’ Rolf

En trilogi i fyra delar av Melvin Andersson

Rolf Elis Granbom föddes 1944, mitt i en tid då världen spelade upp sig själv i både dur och moll. Han växte upp till tonerna av Glenn Miller, Harry Arnold och Edvard Persson. Ändå gick hela barndomen i baktakt, som om han alltid kom in en halv sekund för sent i livet. Något var oförlöst i själen, som om den inte visste vart den skulle. Dessutom led han av en obesvarad kärlek till sig själv.
Förlösningen kom den dag Elvis hördes dra igång ”Tutti Frutti” ur en raspig grammofonhögtalare. Från den stunden var det inte bara en låt – ”Tutti Frutti” blev hans ledstjärna.
Vid elva års ålder spikade han ihop en gitarr på en höft, ett bygge som varken följde ritning eller sunt förnuft. När han gav sig på H7-ackordet trasslade han in fingrarna i strängarna så illa att han fick åka taxi till distriktsläkaren för att bli fri. Mamma Hjördis betalade nästan hela taxiresan, orolig som alltid, medan pappa Albin muttrade att det bara var bjäfs att åka till läkare för nåt sånt där.
Varje år i juni fyllde Roffe år. Ett år fyllde han dagen efter att Ingemar Johansson blivit världsmästare i tungviktsboxning. Hela Sverige drabbades av en gemensam och total eufori, nåt som även Roffe blev glatt drabbad av. Han såg sig själv i mamma Hjördis helkroppsspegel för att se om det fanns anlag för honom att kunna bli, om inte tungvikt, så att han åtminstone skulle kunna boxas i en lättare viktklass. Han kände sig redo att gå en femtonrondare mot vem som helst. Tyvärr var spegeln ingen vidare bra kompis, alldeles för ärlig. Hans armar var mer åt sparrishållet och det skulle han inte komma långt med i den branschen. Besvikelsen blev ändå ganska kort, när han satte igång en elvisskiva kom livslusten tillbaka.
Roffe nålade upp Elvisbilder i pojkrummet, ett rum som knappt rymde mer än en säng med resårbotten. Väggen hade däremot precis den yta Elvis behövde. Det var där, i den skrangliga sängen, som han bestämde sig för att bli Vallköpings egen Elvis Presley.
Syster Millan, två år äldre, fnittrade hysteriskt med sina flickkamrater när hon berättade om Roffes planer. Till mamma och pappas stora förtret började Roffe kamma håret i någon sorts Elvisfrisyr, men pannluggen föll alltid ner som ett vattenfall över ögonen.
När han förstod att Elvis smorde in håret med pomada skulle han också göra det. Hans föräldrar var dock inte lika stora Elvisfans som han. Mamma Hjördis önskade att han skulle kamma håret som Bing Crosby, med hjälp av Watzins keratin. Pappa Albin tyckte att alltihop var bjäfs och visade ett gammalt foto på sig själv från sin konfirmation.
Det här, du pojk, det är en frisyr med karaktär.
Det var inte en frisyr, mer som något som varit för länge i en torkfläkt.
En eftermiddag gick Roffe nästan genom taket när Millan kom hemdragandes med en nyinköpt skiva av en annan rockkung: Tommy Steele.
Vadå rockkung? grymtade Roffe. Elvis är ju kungen av rock’n’roll. I rockens rike finns bara en kung.
Millan gillade inte Elvis flottiga, pomaderade hår och det där sneda leendet som såg utsom om han bara kunde stänga munnen till hälften.
Dessutom hade Tommy Steele såna fräsiga byxor med noter som revärer. Fräsigt var ett ord Millan börjat använda när hon tyckte att något var sådär extra bra. Roffe ogillade verkligen det där fjantiga uttrycket.
Katter kan vara fräsiga, men inte byxor, sa han.
Bjäfs var för övrigt ett av Albins paradord. Han använde det i tid och otid, gärna flera gånger om dagen.
Millan ville också bli något inom musikbranschen. Hon hade blivit refrängsångerska och trumslagare i en finsk tangoorkester, och de turnerade etthundrasjuttiofyra dagar om året. Vad hennes arbetsuppgifter egentligen bestod av var dock oklart. Roffe blev rätt brydd när han ett år gav henne en riktigt bra cymbal i julklapp och hon frågade:
Vad är det där?
Det fick honom att misstänka att Millan inte hade ett dugg med det musikaliska att göra, trots sin titel. Hon var däremot väldigt uppskattad i orkestern – av skäl som ingen riktigt kunde förklara.
Vid det här laget hade kalendern hunnit fram till 1958. Roffes band hade redan bytt namn flera gånger. Rolfs svängiga killar hette de under tre månader vid årsskiftet 19571958. Roffes Angry Tigers var ett annat förslag, men det ogillade mamma Hjördis starkt. Hon var djurvän och ansåg att tigrar inte alls var arga, bara missförstådda.
Albin tyckte att Vallköpingsorkestern var ett passande namn.
Ni är ju från Vallköping allihopa, sa han.
Roffe fick nåt snurrigt i blicken men sa ingenting, av hänsyn till mamma Hjördis och hennes nerver.
Millan kuskade nu runt i Finland, mest ute på landsbygden. Hon kunde få delar av gaget i portvin om hon ville.
Jag dricker egentligen inte, jag smuttar bara, sa Millan.
Det blir nog bra, sa Jarmo, bandets okrönte tangokung. Det skulle vara trevligt att se Millan smutta.
Och så fick det bli.
Roffe hade lärt sig lite gitarr, lagom mycket för att legitimera sin plats på scenen. Men han var paniskt rädd för alla låtar som innehöll ackordet H7. Varje gång någon av kompisarna nämnde H7 tänkte han på läkarbesöket, taxiresan, mamma Hjördis oro och gråt och hur hon inte visste om pengarna skulle räcka till taxichauffören.
Han hade också en annan svårighet som han inte kunde bemästra. Han var livrädd för att vistas i hus med tegeltak, men det var något han bara anförtrott sin syster Millan.
Big Bengt, basisten, menade att H7 inte var något att oroa sig för. I England heter ju H7
… B7.
Ahaa, sa Roffe. Va’ bra, engelska ackord. Då löser det sig nog.Han funderade en stund och lade sedan till: Men om vi spelar nån Elvislåt … kör vi medamerikanska ackord då?Det var här en skugga började falla över honom. Ett första tecken på en problemfylldtid som en dag skulle hinna ikapp honom.
Roffe hade fått ganska bra fart på bandet nu. Spelningar i hela länet, alltifrån Lillhäradsbygdegårds vårfester till grillkvällarna som Hyresgästföreningen anordnade.Bandnamnet, som varit ett hett diskussionsämne, hade äntligen kommit till vägs ände. Inte utan debatt och gurgel, men nu var det klart.One Night Band blev det slutgiltiga valet. Ingen i bandet förstod riktigt vad namnet kunde associeras till, men det lät bra.
Syster Millan hade en gång föreslagit att de skulle heta Lill-Ingvars.Ett jättefräsigt namn, tyckte hon.Men för faan, sa Big Bengt. Ingen av oss heter väl Ingvar. Vad menar du? Det kröp fram att Millan varit småkär i en frimärkssamlare som hette just Ingvar ochhade planer på att dra ihop ett dansband med det namnet.
Och det ska vi lida för, tycker du? sa Big Bengt.Det förslaget föll omedelbart. Roffe skämdes över att Millans privata äventyr skulle drabba bandet.One Night Band ska vi heta och inget annat, sa han med en ängslig blick mot Big Bengt, som hade ett väldigt jämnt humör – alltid arg. Det låter också jättefräsigt, flikade Millan in innan Roffe bad henne gå hem och vila sig.
Bandet hade femton Elvislåtar på repertoaren, vilket gav dem många spelningar.Visserligen bara tjugo sekunder per låt, men det var ändå femton låtar. Gaget den här gången bestod delvis av alkohol. Ett par öl – precis lagom för att Roffeskulle börja känna hur underarmarna fick nya, mer muskulösa proportioner. Han var tveksam först, men då hörde han pappa Albins röst inom sig:Klart att grabben ska få lukta på korken! Det följdes av det där rosslande skrattet som lät som en trimmad jordfräs.
Mamma Hjördis, som var lätt kyrklig av sig, var betydligt mer tveksam till hela idén.Hon tyckte att en skvätt nattvardsvin kunde räcka, och då först när han fyllt tjugoett och var myndig. Man ska inte rusa in i frestelser, brukade hon säga.Det betydde i praktiken att man nog helst skulle undvika dem helt.
Roffe tog en klunk och kände hur världen blev en aning mjukare i kanterna. Det var som om Ingo-febern fortfarande låg kvar i luften, även hos en femtonåring med sparrisarmar och Elvisambitioner.
Det var någonstans mellan tredje och fjärde ölen som Roffe fick en idé som kändes lika självklar som Ingos höger. Han skulle bli kapellmästare. Inte bara i sitt eget band, utan också i Millans finska tangoorkester. Han stapplade fram till henne med den sortens pondus som bara uppstår när världen lutar lite hur som helst.
Hörru, Millan. Ett band är bättre än två. Det vet alla. Så jag tar över som kapellmästare i ert finska band nu. Millan blinkade långsamt, som om hon försökte fokusera på något obestämt som inte fanns.
Roffe … vi spelar finsk tango.
Just därför! svarade han triumfatoriskt, som om han just satt Albert Einstein på plats i ett parti schack. Jag har en slags inneboende känsla för sånt där finskt tangojox.

Julen 1959 var hela familjen samlad. Det var då, innan julklappsutdelningen, som Roffe plötsligt harklade sig och såg allvarlig ut.
Det är krig i Tyskland. Elvis är ditskickad för att reda upp saker och ting samt befria Luxemburg, som blivit ockuperat av en stormakt av något slag. John Wayne har nämligen inte tid.
Mamma Hjördis tappade nästan kaffekoppen. Gode Gud … har han smuttat på nattvardsvinet? Pappa Albin lade lugnande handen på hennes arm.
Lugna dig, mamma. Inget bjäfs nu. Grabben har väl bara luktat på korken. Han fyller ju ändå sexton nästa år.
Millan gick bakom granen för att inte synas. Hon skrattade så tyst hon kunde och tänkte: Han börjar bli rätt fräsig, min lillebror.
Sedan tog hon Roffe åt sidan, bort från granen och mammas bekymrade blickar. Hon lade armen om honom, som om hon skulle avslöja en statshemlighet.
Du, Roffe … det är inget krig i Tyskland. Och Elvis ska inte befria Luxemburg. Han gör lumpen. Precis som alla andra.
Men Millan … du vet inte hur farligt det kan vara. Tänk om han hamnar i Omaha Beach. Tänk om tyskarna inte fattat att kriget är slut. 
Du och jag vet att kriget är slut, men hur fan ska tyskarna veta det? Om Elvis inte kommer tillbaka, då blir det ju inga fler Elvislåtar. Fattar du vad det betyder? 
Millan försökte hålla sig allvarlig. Omaha Beach ligger i Frankrike, din stolle. Och det var fjorton år sen.
Roffe såg på henne som om hon just höll på att skriva om världshistorien. Och du, fortsatte hon och knep honom lätt i armen, du får inte dricka upp hela pavan. Det räcker att du luktar på korken, som pappa sa.
Roffe rynkade pannan. Jag har inte druckit! Jag bara … tänkte högt.
Jaså, sa Millan. Då tänker du väldigt fräsigt nuförtiden.
Roffe ställde sig i combatställning.
Mamma, pappa, Millan. Jag har ett kall. Jag måste till Tyskland nu och direkt. Jag måste hjälpa Elvis och grabbarna.
Millan inflikade milt men bestämt:
Roffe, du vet att du inte får göra lumpen eftersom du är plattfot. Och är man plattfot får man inte bli soldat.
Roffe såg nedslagen ut.
Då så. Men slå en signal och ge några goda råd kanske man får göra, fast man är plattfot.
Det gick bra för bandet nu. Riktigt bra.
Roffe hade därför utsett sig själv till rock´n roll-general, en titel han menade var ”snäppet över fältartist men strax under Elvis”.
Elvislåtar säljer, brukade Big Bengt säga och klappa basen som om den vore en mjölkko.
Svenne, trummisen, hade blivit kickad veckan innan.
Du spelar ju varenda låt i otakt, sa Roffe.
Ord och inga visor, tyckte Svenne själv, särskilt efter att ha inkasserat tre fjärdedelar av gaget i flytande form.
Kenta, bandets chaufför och numera trummis, skakade på huvudet när Roffe vinglade förbi. Det blir väl dyrt för dig som dricker upp gaget?
Roffe stannade och höjde pekfingret som en general som skulle ge order.
Dyrt, javisst. Men det kommer ändå aldrig upp i sitt rätta pris.
Kenta hade köpt Little Gerhards skiva Buona Sera. Den hade varit populär ett bra tag,
men Roffe hade aldrig haft råd att köpa den själv. Mer än halva gaget gick ju till ”hojtarolja”, något att tvätta stämbanden med, som han uttryckte det.
Det som störde honom mest var ändå att Little Gerhard hade fått träffa Elvis i Tyskland
och inte han. Roffe kunde knappt tänka på det utan att känna hur orättvisan brände
invärtes. Tänk att han fick träffa Elvis, muttrade han. Och jag fick träffa Svenne som spelar i otakt.
Trots allt var han lättad över att Elvis överlevt befrielsen av Luxemburg, som han fortfarande trodde hade ägt rum.
Big Bengt tyckte att det var dags att reda ut saker och ting. Efter en spelning tog han Roffe avsides bakom scenen, där det luktade sågspån, svett och något obestämt.
Hör på nu, Roffe. Kriget är slut sen många år och Elvis lever.
Roffe blev tyst. Det var som om någon dragit ur kontakten till hans inre alarmklocka. Han nickade långsamt.
Men efter några sekunder höjde han blicken och sa:
Du, Bengt … är du säker på att tyskarna också är med på det här med fred?

Kapitel 2 – One Night Band och vägen ner
Efter jul och nyår hade Millan stannat kvar hemma i Vallköping. Det där med finsk tango hade hon tröttnat på, men turnélivet – det var fantastiskt, sa hon.
Jag tror att jag ska lära mig spela trummor, sa hon en morgon.Men Herre Gud, du är ju
trummis, sa Roffe och sköljde ner den tredje kaffekasken.
Det beror på hur man ser det, svarade Millan. Men jag har väldigt bra taktsinne, säger de.På ett försenat julkort meddelade hon den finska tangoorkestern att hon slutat.
”Jag vill ha lite ombyte.” Det fick duga som förklaring.
Pappa Albin och mamma Hjördis blev överförtjusta när de förstod att hon skulle bo iSverige igen.
Roffe däremot blev mer fundersam när hon berättade att hon fått engagemang i Thore Erlings fjortonmannaband. Som trummis då…? frågade han.

Ja, förmodligen blir det nåt åt det hållet får det bli, sa Millan. Ska spela mig uppåt … bli lite uppspelt, så att säga. Men trummor … absolut, det också.
Roffes tankar fick inte riktigt fäste någonstans, men han nöjde sig med den förklaringen.

Albin hade, utan Hjördis medgivande, varit hos Lundins Radio och Television och handlat en televisionsapparat för att kunna se vinterolympiaden.
”Det är lättare att bli förlåten än att få tillstånd”, tänkte han.
Med hjälp av några motvilliga, men goda granna,r hade han baxat hem en tjugotums televisionsapparat, stor som ett mindre kassaskåp.
Kära hjärtanes, ska vi verkligen ha det där tittskåpet inomhus? Det är ju nästan större än linneskåpet. Nu känns det som om hela Vallköping har flyttat in och stirrar på oss, sa Hjördis och såg bekymrat på den väldiga apparaten.
När den äntligen stod på plats gnuggade Albin händerna belåtet. Jaha ja, nu kan de få börja när som helst. Här vankas det OS och skidåkning.
Grannarna, som fortfarande stod kvar och hämtade andan efter att ha baxat in televisionsapparaten, hade nog hoppats på att bli bjudna på en kopp kaffe.
Albin sa: Tack ska ni ha för hjälpen, grabbar. Hej då!
Sedan stängde han dörren.
Inte för att vara oartig, utan för att nu var det dags för vinterolympiaden.
Spelen hade börjat och Albin satt som fastklistrad framför tv.
För Albin var skidåkning idrottens blå band. Han hade den lilla gröna anteckningsboken framme, färdig att skriva ner alla starttider, mellantider och sluttider.
Hjördis kom in med kaffebrickan och undrade vad han gjorde.
Jag antecknar tider och kontrollerar så att allt går rätt till, sa han utan att höja blicken.
Men Albin, står inte det där på rutan?
Jaså … jaha, kanske det. Men det kan man inte lita på. De har faktiskt inte satt ut någon beräknad ankomsttid vid målgången, så får jag det jag behöver på pränt.

Du förstår Hjördis, jag hade nog blivit en sjusärdeles bra skidåkare, om det bara hade funnits nån snö på vintrarna.
När nyheten kom att Elvis gjort klart lumpen och var tillbaka i Amerika utbröt en tredagars brakfest i Vallköping.
Det här är som Jesus återuppståndelse, fast med musik, sa Big Bengt och höjde flaskan.
Bandet firade som om de blivit frälsta. Roffe utnämnde dagen till Elvisdagen, en högtid som han menade borde införas i almanackan mellan annandag jul och trettondagsafton.
I glädjeruset bestämde de sig för att kontakta Simon Brehm på skivmärket Karusell.
Vi vill spela in en skiva, sa Big Bengt till receptionisten. Gärna Buona Sera igen. Den gick ju så bra förra gången.
Men Simon Brehm var alltid upptagen, bortrest eller ”precis på väg in i ett möte”.
När de erbjöd sig att sjunga för honom direkt i telefonluren fick de veta att han hade fullt sjå med stjärnskottet Lill-Babs.
Hon kan väl vänta, muttrade Roffe. Vi är ju också stjärnor. Kanske inga berömda stjärnor ännu. Men ändå stjärnor.
Att få kontakt med Simon Brehm var, enligt Big Bengt, helt avgörande.
Vi borde skaffa en manager som kan sin sak, muttrade han.
One Night Band hade visserligen haft någon som kallade sig manager – eller något åt det hållet, som han själv uttryckte det. En rätt självgod typ utan kunskap vare sig det gällde musik eller rockgrupper.
Big Bengt bad John Stegring, som managern hette, fara och flyga – i något som möjligen kunde kallas diplomatisk ton, även om diplomati aldrig var Bengts starkaste gren.
Krille kände på håll en grabb som hette Dag ”Dagge” Arrenius, en kusin till någon och en datanörd med administrativ talang och ett brinnande musikintresse. Han var som klippt och skuren för att lyfta bandet ett par nivåer.
Att sjunga för Simon Brehm i en telefonlur och tro att man får skivkontrakt … det kan ni glömma, grabbar, sa han.
Dagge tog inte vilka uppdrag som helst. Han hade just avfärdat två valpiga typer – Knutte och Putte – som trodde att de hade anlag för att bli Sveriges Simon & Garfunkel.
Men One Night Band tog han sig an med hull och hår.
Han fick faktiskt napp hos Simon Brehm på skivmärket Karusell, som gav ett halvt löfte om att bandet skulle få provspela någon gång. Kanon, bra jobbat Dagge! ropade grabbarna i kör.
Men vi borde kanske ha nåt eget material också, tyckte Krille.
Roffe hade haft en melodislinga i huvudet en längre tid. Kanske var det dags att göra något av den.
Det får bli på söndag, tänkte han.
Söndagar brukade han kalla Roffes nyktra dag, även om det sällan höll hela vägen.
Nu började bandet få fler och bättre spelningar. Publiken växte, gagerna ökade och ryktena om Vallköpings Elvis spred sig.
Det var efter en spelning som fadäsen inträffade.
Roffe hade gått vilse i fyllan och villan efter en spelning och råkat låsa in sig på damtoaletten. Där somnade han sittande på en pall, med en papperskorg som fotstöd och en toalettrulle som nackkudde.
Städaren hittade honom morgonen därpå.
Jaså, är du kvar? sa han. Varför gick inte du hem?
Roffe såg sig omkring och insåg att han satt på damtoaletten.
Hem? sa han och drog handen genom håret. Äh, vaddå. Jag blev inlåst här efter spelningen. Du, grabben. Du låste in dig själv, sa städaren.
Det säger du nu, muttrade Roffe.
Han reste sig, borstade av sig och försvann snabbt ut i korridoren, som om han just flytt från en springnota. Roffes tillvaro började bli allt mer komplicerad.
Visst var han glad över att Elvis var tillbaka. Det var bra, absolut, men det hade inte
riktigt det där bettet som gjort honom till en halvgud i Roffes ögon.
Äh … va fan, tänkte Roffe, men Elvis är Elvis, och det räcker långt.
Men någonting hade ändå stukat till honom inombords. Något han inte kunde sätta ord på. Som om världen hade flyttat sig en centimeter åt något håll.
Det som fick honom att fullständigt gå ner på knä var filmerna. Elvis kör motorcykel. och bil fort. Elvis dyker från höga klippor – fast det inte ens var han som dök.
Det mest förbryllande var ändå namnen på rollfigurerna.
Mike Windgren…….Mike Windgren, tänkte Roffe. Vilket mörker.
Han försökte reparera humöret med ett par starköl och några pruttare. Pruttare var fyra rejäla klunkar rent brännvin, outblandat.
Grogg är för amatörer och kyrktanter, brukade han säga.
Spelningarna blev som sagt fler och på betydligt större tillställningar än Pressbyråns treårsjubileum i någon stilla idyll.
Dagge Arrenius hade en nästan övernaturlig fingertoppskänsla för att nosa upp de
bästa spelningarna och de mest uppmärksammade festivalerna.
Han hade legat i och jobbat som en galärslav för att få till en spelning i Karlstad,
solens tempel i Värmland.
Han lyckades ordna så att grabbarna blev förband till Jerry Williams and the Violents.
Jerry! Fy fan, grabbar. Det här är nog det närmaste Elvis vi kommer, sa Roffe.
Big Bengt hade ledsnat på Roffes Elvisfixering.
Roffe, Little Gerhard är inte särskilt aktuell längre. Rock-Olga har väl mer eller
mindre lagt av. Elvis var bra, men ingen vill ha ett femton låtar långt Elvismedley
längre. Så är det bara.
Hur hårt det än kändes visste Roffe att Bengt hade rätt.
Det var inte längre musiken som höll honom fast. Det var Mannen, Myten, Legenden.

Millan funderade ofta på hur Roffe kunde vara kvar i bandet. Han fick ju oftast bäras
från turnébussen till något rum där han kunde byta om.

Det är helt otroligt, Millan, sa Big Bengt. Så fort han får micken i hand, strålkastarna
tänds och vi börjar lira blir han en helt annan person. Han är en frontman de luxe.
Spiknykter sjunger han som en gud.
Millan fick en klump i halsen när hon tänkte på hur bra Roffe var när han
var nykter.
Stämningen i turnébussen på väg till Karlstad var på topp. Kanske lite nervös också.
Roffe var däremot kolugn, med hjälp av några stänkare. Han hade för övrigt bytt namn
på pruttarna. Det låter lite vuxnare, tyckte han.
Spelningen kom. Salongen var fullsatt och stämningen elektrisk, precis som Big Bengt hade sagt gjorde Roffe nog sin bästa sång insats någonsin.
Efteråt satt han ensam i omklädningsrummet och hälsade några stänkare välkomna.
Plötsligt rycktes dörren upp. In klev en kille med en riktig Elvisfrilla.
Det var Jerry Williams.
Roffe såg bara Elvisfrisyren. Resten av personen kände han inte igen. Skit samma, tänkte han. En kille med en sån frisyr måste nog vara schysst.
Najs lirat. Killen med Fenderlutan var helt grym och din pipa rockade ordentligt, sa Jerry.
Kul, sa Roffe. Vad heter du? frågade Jerry.
Roffe, som var djupt nere i spritångorna, sträckte på sig och svarade med fullaste
allvar: Vad jag heter … ehh … jag heter Jerry Williams.
Jaha … jasså du. Så det är du som är Jerry Williams, sa Jerry.
Jajamän. Och jag har haft en monsterhit med Darling Nelly Grey, om du vill veta.
Jerry såg på Roffe som om ett nylandat UFO .
På så sätt. Då får man önska lycka till med nästa hit då.
Roffe nickade nöjt.
Förresten … vad heter du då?
Jerry skrattade.
Jag? Jag heter Rockin’ Rolf.
Sedan vände han på klacken och drog därifrån snabbare än en avlöning.
Vilken märklig lirare, tänkte Roffe. Presentera sig som Rockin’ Rolf … tänker han sno
mitt namn och sno våra spelningar också?
Big Bengt och Krille stötte ihop med Jerry på väg ut till bussen.
Hörni, grabbar, sa Jerry. Den där sångaren ni har verkar helt felvaggad. Han sa till mig
att han hette Jerry Williams. Han snubblade omkring därinne och luktade vodka och avlopp.

Ni kan bara att kondensera luften i omklädningsrummet, så har han till ett helrör till . Nu insåg grabbarna att Roffe började bli ett sänke för bandet.
Vi kommer inte att få ett gig ens på Vallköpings julfest om det fortsätter så här, sa
Krille. Vi tar ett snack med honom i morgon. Eller när han nyktrat till. Och det kan ta ett tag, sa Big Bengt.
Några mil innan Vallköping blev det dags att tanka om dem skulle klara de sista milen
hem. Krille fyllde tanken så mycket pengarna räckte, medan de andra sträckte på benen
och köpte något att dricka för att skölja ner dammet som hängt med sedan spelningen.
Roffe vaknade till. Han brukade sova på golvet mellan de bakersta sätena i turnébussen.
Han gnuggade sömngruset ur ögonen, såg sig omkring och insåg att han var ensam.
Ölen och stänkarna gjorde sig påminda och naturen kallade.
Han vinglade bort bakom ett uthus en bit från bensinpumparna. Det tog en stund innan
tanken och handlingen synkade, men till slut var han igång.
Under tiden blev de andra klara med sina inköp, hoppade in i bussen och körde iväg. När Roffe kom fram bakom uthuset såg han till sin förfäran att bussen var borta.
Han gick ett varv runt huset, men iingenting som liknade en turnébuss syntes till.
Mackföreståndaren såg honom planlöst irra omkring och gick fram. Vad är det som har hänt?
Helt jävla omöjligt alltså, sa Roffe. Här går jag ut för att rasta kobran lite kvickt, så drar dem bara.
Mackkillen såg frågande ut. Eh … rasta kobran?
Roffe stirrade på honom i tio sekunder.
Ja, vaddå? Jag var ute och pinkade, åsså drar dem bara. Va’ bussigt, hörru.
Han hade missat bussar förr.
Men aldrig en buss som lovat att vänta på honom.

De många och långa turnémilen började nu ta ut sin rätt.
Roffes promillehalt låg som vanligt stabilt någonstans mellan 1,2 och 1,4 – nånting som
han själv kallade för arbetsläge.
Big Bengt hade fått uppskov med lumpen fler gånger än någon människa rimligen
kunde få. Nu var det slut med det.. Han ryckte in i Linköping och kom att utbilda sig till befäl. Där kom hans jämna humör – alltid arg – och röstvolymen, som kunde skrämma slag på hundar, katter och förskolebarn flera kvarter bort, äntligen till sin rätt.
Han trivdes som fisken i vattnet och bestämde sig för att stanna inom det militära.Ett vykort kom till Roffe: ”Min tid i One Night Band är över. Från att vara basist till att bara vara bas till sist.”
Humorn var ansträngd.
Krille, han med Fenderguran, hade träffat Lisabet efter en spelning i Sundsvalls Folkets Park ett par år tidigare. Först blev det brevväxling. Sedan träffar. Till slut hade Lisabet sagt att de kanske borde ”kila stadigt”.
Krille tyckte att det lät som en alldeles utmärkt idé.
Nu var tiden kommen att berätta för bandet att de väntade smått om ett halvår.
Och att bandet, hur mycket han än älskade det, nog fick stryka på foten.
Roffe kände sig ensam och övergiven om han var färdigtuggad och utspottad.

Millan hade sagt upp sin plats i Thore Ehrlings orkester. Hon var slut, helt utmattad. Mindre och mindre utrymme som refrängsångerska, fler och fler krav.
När hon kom hem till Vallköping igen, var hon tunnare om kinderna men med blicken lika klar som den alltid varit. Det var första gången på länge som hon och Roffe sågs vid en middag hemma hos mamma och pappa.
Millan såg honom och stelnade till. Roffe hade chanserat.Inte bara till utseendet – även lukten bar spår av en man som försökt dränka något han inte kunde kontrollera.
Roffe … man kan försöka dränka sorgerna . Tyvärr är det nog så att sorgerna kan simma. Det blev tyst.
Inte den där pinsamma tystnaden som uppstår när någon sagt något dumt, utan den
tystnad som uppstår när någon sagt något man inte vill höra.
Millan såg på honom länge. Längre än han stod ut med.
Till sist sa hon.: Själv har jag slutat smutta. Nästan. Ett glas sherry möjligtvis när någon firar sin namnsdag.

Kapitel 3 – Roffes fall och Millans räddande hand
Sedan Millan slutat i Thore Ehrlings orkester hade hon haft det kämpigt ekonomiskt ett tag. Hon hittade ett jobb på Tempo genom en annons i Vallköpings Allehanda.
Att stå i mottagningen och dirigera varubud och kunder åt höger, vänster
eller rakt fram var väl inget drömjobb, men det var ett jobb och det gav henne råd att hyra en tvårummare. Ingen paradvåning precis, men den var hennes. och det betydde allt.
Roffe hade flyttat tillbaka till sitt gamla pojkrum hos Albin och Hjördis.
Han fick dagarna att gå med fyra stänkare och några öl, som om det vore en
arbetsuppgift.
Mamma Hjördis var mer än förtvivlad. Roffe såg ut som någon som bott i en container i ett halvår. Snälla Rolf, du har väl inte varit och smakat på nattvardsvinet igen? sa hon när hon hittade honom sovande på hallgolvet.
Närå, mumlade Roffe. Bara lite överansträngd av allt turnerande. Albin skakade på huvudet. Jag tror att det är färdigluktat på korken för din del.
Millan visade sig vara pålitlig, arbetsvillig och tillmötesgående på Tempo.. 
En dag berättade hon för Roffe att hon fått chansen till avancemang. Hon hade blivit erbjuden ett jobb i kassan.
Grattis, syrran, sa Roffe. Du ska se att det ordnar sig för dig. Javisst, sa Millan. Men tänk nu, Roffe. Ta i allt du kan.. Det betyder att jobbet i mottagningen blir ledigt. Jag har sagt några goda ord om dig till chefen.
Om du vill – och det vill du – kan du få börja jobba där.
Men det vete fan, Millan … jag vet inte om det där är ett jobb att ha för mig det där.

Då small topplocket av för Millan. Vad är det där för skitprat? Det är ett jobb där du tjänar pengar. Det betyder att du kan göra rätt för dig, så att andra inte behöver försörja en vuxen, arbetsför människa.
Roffe visste att när Millan var på det där humöret käftade man inte emot. Dessutom hade hon rätt, och det visste han.
Hennes ilska övergick i snyftningar.
 Jag hade tänkt att du kunde få hyra in dig hos mig så länge, tills du hittar något eget. Men om det inte duger, då skiter vi i det. Nånting slog till Roffe som en sten i huvudet när han insåg hur dum han varit.

Nej, Millan … förlåt mig. Jag menade inte så illa som det lät. Om jag får hyra in mig hos dig gör jag det mer än gärna. Och kan du fixa det där jobbet åt mig så hänger jag på.
Däremot skulle jag skulle aldrig jobba på EPA, ska du veta. På EPA tänker man inte – där handlar man.
De gav varandra en bamsekram.
Millan lovade att prata med chefen på Tempo redan nästa dag.
Hon hade talat så varmt om Roffe att han fick chansen till en anställning.
Men först skulle han provjobba några veckor.För säkerhets skull.sa chefen.
Roffe föregicks nämligen av ett rykte i Vallköping som var minst sagt tvivelaktigt.
Roffe hade ftått flytta in hos Millan. Albin och Hjördis tyckte att det nog var det
bästa i nuläget. Hon ser nog till att det finns några korkar att lukta på, sa Albin.
Och inte kommer han åt nattvardsvinet heller, fyllde Hjördis i.
Roffes packning bestod av ett par jeans, en skjorta, fem T-shirts och en påse underkläder som var i stort behov av en tvättmaskin.
Ja, inte tränger du ut mig i alla fall, sa Millan. Utdragssoffan tyckte Roffe var perfekt att sova i.
Har man slaggat på golvet i en turnébuss genom Sverige, så är det här renastadshotellet, sa han.
Nästa morgon fick Roffe nästan fick hjärtflimmer av något som skrällde..
Va faaan var det där?
Den kallas väckarklocka, Roffe, och det är lika bra att du vänjer dig. Det är ett ljud du
kommer att få höra varje morgon framöver.
Men för fan, Millan … inte halv sju, va?
Okej, sa Millan. Vi säger kvart över sex då.
Roffe förstod direkt att det inte fanns något förhandlingsutrymme och lade ner alla protester.
Tempochefen hälsade honom välkommen. Han fick arbetskläder: en urtvättad gulaktig rock och en matchande båtmössa.
Roffe tyckte att han såg ut som någon han sett på nåt tivoli, men valde att hålla det
 för sig själv.
Chefen förklarade:
Kunder som söker det ena visar du åt vänster. De som söker det andra visar du åt höger. Söker de det tredje går de rakt fram, såvida de inte föredrar höger eller vänster.
Roffe, som fortfarande hade rester av en bikupa i skallen, hängde med hjälpligt.
Eller rättare sagt – inte alls.
Första dagen kunde också ha blivit hans sista om det inte varit för Millans rådiga
ingripande.
Roffe skickade en gravid kvinna till avdelningen för utemöbler.
En man med snickarambitioner hamnade bland damunderkläder.

Millan tog den lätt hysteriske chefen åt sidan och förklarade att dagens haveri berodde
på Roffes inneboende vilja att alltid göra rätt, och att det ibland kunde uppstå fel när
han såg att kunderna själva inte riktigt visste vart de skulle.
Chefen förstod inte ett ord. Men han tyckte ändå att det lät rätt. på nåt konstigt sätt.
Roffe fick en ny chans., och den tog han.

Millan fungerade som hans backup de första dagarna, tills han blivit varm i kläderna.
Den enda fadäs som dröjde sig kvar var när han rekommenderade en missnöjd kund
att handla på EPA i stället.
De orden nådde aldrig chefens öron.

Roffe vande sig efter hand vid att 05.30 faktiskt var ett klockslag då man gick upp och inte då man gick och lade sig. Kunderna på Tempo började känna igen honom.
Millan pöste av stolthet, som en bortglömd grötkastrull på spisen, när hon såg att Roffe
började få rutinerna att fungera.
Alla kunder – utom en liten femårig pojke som inte hittade sin mormor – hade kommit
fram till rätt hyllor.
Känns hyfsat, Millan, sa Roffe på fredagskvällen när de ätit middag. Den där killen
som inte hittade sin mormor räknar jag ändå inte som kund i alla fall. Så nästan hundra procent rätt den här veckan.

Roffe vaknade på söndagsmorgonen av ett vasst, skärande ljud som gick upp och ner i
falsett.
Vad faan är det frågan om? Vad händer? skrek han och rusade in i köket.*
Millan hade spillt ut halva kaffekoppen över bordet.
Hon satt med Vallköpings Allehanda i händerna och ögonen stora som tefat.
Ingvar kommer hit! Ingvar ska komma hit!
Jamen vad bra då… och vem fan är den där Ingvar då?
Ingvar Olsson, du vet. Han och jag hade en kort romans för några år sedan.
Jasså … jaha … var det han som samlade på frimärken? Ja, precis, sa Millan. Han spelade saxofon också. Och nu har han bildat ett band, Lill-Ingvarz, och de ska spela här i parken om två veckor.
Millan nästan flög upp. Jäklar! Jag måste beställa tid hos frissan. Jag måste hinna lägga håret till dess.
De närmaste dagarna snodde hon runt som en yr hackspett. Hon provade varenda
klädtrasa hon ägde, men ingenting dög. Antingen var det fel färg, för omodernt eller
också fick det henne att se ut som en övervintrad socialsekreterare.
Roffe, tycker du inte att jag ska färga håret lite när jag ändå är hos frissan? Vad tycker du? Säg!
Nej, nej, för sjutton. Ställ inte till det nu. Ditt diskvattenfärgade hår går så bra ihop
med din rödfnasiga hy. Roffe skrattade me han insåg för sent att Millan inte var på skämthumör.
Magnituden på hennes vresighet gick inte att ta miste på.
Förlåt, Millan. Bara ett feltajmat skämt.
Okej, för den här gången. Men inga fler lustigheter från din sida, tack.
Roffe förstod att det var klokast att hålla en låg profil och låta henne köra sitt eget race. Lill-Ingvarz skulle ju spela i Folkets Park och man räknade med lapp på luckan.

Roffe tyckte om att se Millan leva upp och komma bort från arbetsrutinerna ett tag.
Själv hade han en betydligt tyngre period. Han saknade bandet och turnélivet – åtminstone de delar han kunde komma ihåg.
Han hade gjort Roffes nyktra dag till Roffes nyktra dagar. Lördagar var fortfarande vikt åt en liten stänkare, som han uttryckte det. Men en obestämd oro gnagde.
Tänk om Millan skulle falla pladask för den där Ingvar Olsson. Tänk om deras syskonrelation skulle förändras. Skulle han bli ett rekvisitaföremål som bara stod i vägen? Skulle han tvingas flytta hem till Albin och Hjördis igen?
Bara tanken gjorde honom håglös.
Millan märkte direkt att något var fel.
Hur är det med dig, Roffe?
Bra.
Äh, larva dig inte. Jag märker väl hur du ruttnar mer och mer för varje dag.
Då lade Roffe korten på bordet och berättade hur han tänkte.
Millan strök honom över håret – men inte så mycket att Elvisfrisyren var i fara.
Roffe, hör på nu. Visst har jag förhoppningar om att det skulle kunna bli något mellan
Ingvar och mig. Men tro inte för en sekund att jag skulle välja bort dig för det.
Hon log.
Om Ingvar och jag skulle köpa hus någon gång kan vi alltid göra i ordning ett litet hörn i garaget där du kan bo.
Roffe tittade upp och såg Millan flina.
Sedan började han skratta.
Så det här var återbetalningen för det där med din rödfnasiga hy, va?
Lite så, sa Millan.

Söndagen kom.
Roffe vaknade med besök av en plåtslagare och några stenhuggare som väsnades inne i huvudet. Det botade han av gamma lvana med ett koppar kaffe och en magnecyl.
Den där melodislingan fanns fortfarande kvar hos honom.
Äh, jag måste göra något av det här. Men vad?
Plötsligt ramlade poletten ner. Text … den måste ju för fasen ha en text!
Alla evislåtar hade ju text. Då skulle inte hans låt vara sämre.
Vad vore Elvis utan en text? tänkte han. Bara kompbandet, dårå.
Han funderade ett tag på hur hans eget liv hade sett ut. Kanske fanns det något där att skriva om. Penna, papper och suddgummi låg snart på köksbordet.
När han väl kommit igång var texten färdig på en halvtimme. Lagom till Roffes fjärde påtår kom Millan in. Får jag se vad du har skrivit?
Hon läste texten medan Roffe gnolade melodin. När hon tittade upp hade hon en tår i ögonvrån.

Vad nu’rå? Vad gråter du för?

Nä, jag gråter inte. Fråga inte så mycket. Det ordnar sig.
Roffe kände sig lättad och nästan rörd över hur nära de stod varandra.

Dagarna som följde var både lugna och kaotiska.Millan åkte känslomässig berg- och dalbana.
Ena stunden bubblande glad. Nästa helt förtvivlad. Tänk att de inte kan göra kläder som passar en när man ska gå till Parken och träffa Lill-Ingvarz … eh, jag menar dansa.
Jag ska då inte dansa, sa Roffe. Jag nöjer mig med att stampa takten.
Vad är det där för prat? Klart att du ska dansa.
Det går inte. Jag har två vänsterfötter, sa Roffe
När lördagen kom rotade Millan fram det hon kunde hitta i garderoben.
Kan jag gå så här? Jag känner mig som en clown, sa hon.
Nej, du är jättefin, sa Roffe.
Nä … kanske ska ta den ljusblå blusen och den vita koftan ändå.
Det är nog nu, Millan. Du ska inte mannekänga. Du ska bara vara publik och dansa, sa Roffe.
Då kom den riktiga ångestattacken.
Herre Gud! Hur ska jag få kontakt med Ingvar? Bara släntra förbi och låtsas att vi
råkar ses? Eller ta med en blomma? Javisst…. Nej förresten, det verkar alldeles för uppenbart.
Roffe suckade.
Snälla Millan, vi går nu. Annars har de spelat färdigt och hunnit till nästa spelning innan vi kommer fram.
Ja … det får väl bli som det blir då. Han lägger väl ändå inte märke till mig.
Då föreslår jag att du ser till att han gör det, sa Roffe.

Kön vid entrén ringlade lång.
Millan studerade affischen. Ingvar stod längst fram med saxofonen i nypan och log.
Tänk, jag visste inte att han kunde spela saxofon, sa hon.
Nä. Överraskningarnas tid är inte förbi, sa Roffe.
Samtidigt stack det till inom honom.
Tänk om hon föll för den där leende saxofonpajasen. Skulle han bli en rekvisita som man tog fram när det passade?
Hon hade lovat motsatsen.
Men man kunde aldrig vara riktigt säker.
När de väl kommit in var det så gott som fullsatt.
Efter tjugo minuters letande hittade de ett bord långt från scenen.
Det fick duga.
Millan dansade först bugg med en väninna.
Sedan släpade hon upp en mycket motvillig Roffe på dansgolvet.
Efter några danser började han faktiskt fundera på om han inte hade mer dans under huven än han själv trott.
När bandet tog paus samlade Millan mod och la in stöten.
Nämen hej, va? … är det inte Ingvar Olsson?
Jo, det är jag. Och vem är …..Millan! Är det verkligen du? längre hann han inte.
Det är jag. Det var länge sedan. Och … vad gör du här då?
Hon hörde själv hur dumt det lät.

Äh, konstig fråga., va. Jag ser ju att du blåser saxofon. Hur många dumheter kan en människa få ur sig på en minut? tänkte hon.
Ingvar skrattade.
Jo, jag blåser på så gott jag kan. Och själv då? Vad gör du här?
Isen var bruten.
Den gamla gemenskapen fanns kvar.
Ursäkta mig, Millan, men jag måste fortsätta blåsa i luren nu. Men … kan vi inte ses efter spelningen och prata lite? Om du vill, alltså.
JA, DET VILL JAG, tänkte hon. Men hon sa, ”det kan vi väl göra”.

På håll såg Roffe hur de stod och log mot varandra.
Han såg att Millan Minst sagt var förtjust i saxofonisten.
Ja ja, tänkte han. Millan är Millan och måste få vara det. även om de skulle bli ihop betydde det väl inte att han behövde flytta ut i garaget.
Efter spelningen gick Roffe fram till Millan och Ingvar. De satt mittemot varandra och sörplade i sig varsin kopp kaffe. De såg varandra i ögonen som om de aldrig tidigare sett ett par ögon förut,

Roffe sa, ursäkta mig, men jag går hem nu, Millan.
Vänta lite, sa Millan, Jag vill presentera min … kompis … Ingvar Olsson. Och det här är min brorsa Roffe.
Trevligt att ses, sa Ingvar.
Kul, sa Roffe.
Nämen, slå dig ner.. sa Ingvar.
Roffe blev lätt överraskad över inbjudan.
Gärna. Men jag vill inte störa er. Det gör du inte, sa Millan.
Sagt och gjort.
Roffe beställde in en kopp kaffe och en kanelbulle. Egentligen hade han velat beställa en stänkare och några öl.
Han hejdade sig. Nä, jag måste skärpa till mig. Dags att se vad som finns bortom kröken, sa hm för sig själv..
Han log när han insåg den dubbla betydelsen.
Visst kommer det att bli en tuff resa. Men vad är alternativet? Inget som jag vill vara med om, tänkte han,
De satt kvar i nästan två timmar. Millan och Ingvar pratade om gamla minnen, musik och hur livet på turné hade varit.
Där hade Roffe också en hel del att berätta om. Åtminstone om de stunder han kom ihåg.

Ingvar berättade om sina många turnéer. Roffe blev nästan starstruck när Ingvar berättade att han en gång blivit hembjuden till Sten Nilsson i Sten & Stanley på middag.
Dessutom var grabbarna i Streaplers nära vänner, och Hep Stars-gänget likaså.
Roffe harklade sig. Har du hört talas om One Night Band och deras formidabla scenshow?

Nej, tyvärr inte, sa Ingvar försynt.
Han ville inte säga för mycket, rädd att få Roffe att känna sig bortkommen.
Millan säger att ni legat etta på Svensktoppen.
Ingvar log. Nej, men vi hade en niondeplats i tre veckor med Du och jag innan vi dör. Har du hört den?
Roffe pressade fram en min som skulle föreställa djup eftertanke.
Nä … inte sådär på rak arm, vad jag kan minnas.
Nej, det var ju ett tag sedan, sa Ingvar.
Tiden hade sprungit iväg. Kvällen hade blivit natt. De bröt upp, och Roffe började gå mot utgången. Millan och Ingvar dröjde sig kvar. De stod väldigt nära. Lite för nära.
Och såg mer än lovligt intresserade ut av varandra. Roffe sneglade bakåt. En liten oro stack fortfarande till i bröstet.
Millan måste få vara Millan. Bara jag inte hamnar i garaget.

Kapitel 4 – Ny chans och vägen norrut
De närmaste dagarna var Millan uppspelt som en lärka. Hon gick omkring ochsmågnolade på en massa märkliga svensktoppslåtar utan refräng.
Hon hade daglig kontakt med Ingvar, och han berättade att han skulle komma till
Vallköping så fort han fick några dagar ledigt.

Jaså, det är så pass på gång. Kanske bäst att börja städa i garaget då, sa Roffe.

Men sluta tjata om det där garaget nu. Ingvar har ett förslag som tål att tänkas på.
Roffe insåg att det nog var bäst att lägga ner det där garagepratet för gott. Samtidigt
förstod han att han förr eller senare behövde börja leta efter något eget, nu när hanhade ett jobb och en inkomst att leva på.
Jag hade tänkt att Ingvar själv skulle få berätta vad han har för idéer, sa Millan.
Jaha. Men om det är något som inbegriper mig är det nog något jag vill höra så fort
som möjligt, sa Roffe.
Millan tvekade.
Så här är det … alltså … eh … jag vet inte riktigt hur jag ska lägga fram det så att det
hamnar rätt.
Hur många möjligheter finns det att det hamnar fel då? frågade Roffe.
Det beror på vilket humör du är på., sa Millan.
Aj fan. Då kanske det vore bra med flera förslag. Alltid något som kan passa mina
humörsvängningar.
Okej, sa Millan och tog ett djupt andetag. Så här är det. Ingvar spelar ju saxofon i
bandet, som du vet. Men han sjunger också, och det blir rätt svårt i längden.
Speciellt om han ska göra det samtidigt., sa Roffe pch lade upp ett flatskratt.
Tramsa inte nu. Det här är på riktigt, fattar du? sa Millan
Näe … men fortsätt bara, så kanske det klarnar. sa Roffe.
Jo, Ingvar vill egentligen bara spela saxofon. Men det finns ingen som kan ta över
sången.
Hon såg försiktigt på Roffe.
Han undrar om du skulle kunna vara intresserad av att bli sångare i Lill-Ingvarz, så
att han själv kan ägna sig åt saxofonen….på heltid…om man säger så.
Roffe, som just höll på att dricka dagens femte kopp kaffe, hostade och harklade sig så
att kaffet sprutade ut genom näsan. 
Han stirrade på Millan.
Oj då … blev du så glad? sa hon. Hon hörde själv hur tokigt det lät, men det fick duga.
Menar du att Ingvar Olsson … i Lill-Ingvarz … vill ha mig som sångare? Sa Roffe.
Lite så, ja. Han menar allvar, Roffe, sa hon och log.
Tänk efter. Det här kan vara ditt livs chans. De har fler spelningar än de hinner med. De har legat tre veckor på Svensktoppen. Och Ingvar har till och med ätit middag
hemma hos Sten Nilsson, han i Sten & Stanley.
Ja, jag vet väl vilket band Sten Nilsson spelar i …Roffe blev tyst en stund.
Men vänta nu. Du vet ju hur mitt förhållande till dansbandsmusik är. Ska jag sjunga låtar som …– ”Aja baja, Anna Maja”, tycker du? sa Roffe.
Nja, de har visst en annan låt också. En låt som inte innehåller ackordet H7. Det bästa
av allt är att det skulle bli ett heltidsjobb och att du skulle slippa skicka kunder och
varubud hit och dit genom hela Tempovaruhuset. Vad tycker du? sa Millan
Jo, det låter ju intressant ju mer jag tänker på det. Och varubuden skulle få hitta fram i Tempobutiken bäst de ville på egen hand bland tepåsar och kaffeburkar , sa Roffe.
Millan såg hur Roffes humör slog om snabbt som ett trafikljus från rött till grönt.
Jag vet ändå inte, sa Roffe efter en stund. Jag vill inte åka ifrån dig. Det känns som om
jag sviker dig bara för att jag har fått ett sångjobb.
Millans mun sträckte sig från öra till öra i ett stort leende.
Vet du vad, Roffe?
Näe, jag vet inte vad som är vad, men berätta.
Jo, det vet jag. Ingvar vill att jag också ska vara med i bandet. Hoppa in och sjunga
några låtar tillsammans med dig.
Woow! Yes, baby! Va’ häftigt! Vallköpings Sonny and Cher, liksom!
Han vill dessutom att jag ska vara administratör, hålla reda på turnédatum och sånt.
Så du skulle hänga med på turnéerna också?
– Jo, så var det nog tänkt.
Roffe sken upp som en strålkastare.
Fan, Millan! Det här kan bli bra, serru. Jag såg direkt att den där Ingvar hade nåt
annat än bara frimärken i huvudet. Och dansbandsmusik kan faktiskt vara helt okej föt mig. Det här är ju för bra för att säga nej till.

Ingvar lyckades ordna en ledig helg och kom ångande till Vallköping i sin ljusblåa
Chevrolet Impala.
Millan flög nästan ut genom porten när hon såg bilen bromsa in.
De kramades onödigt länge, tyckte Roffe.
Hon är ju som en nyförälskad fjortonåring, tänkte han.
Samtidigt gladde det honom att Millan hade träffat någon som inte bara verkade trevlig, utan också spelade saxofon och ville ge syskonen Granbom en plats i Lill-Ingvarz dansorkester.
Roffe och Millan hade lagat en festlig middag.
När kaffet dukats fram började Ingvar berätta om sina planer.
Ni förstår, sa Ingvar. Gruppen har funnits i många år. Jag tror att det skulle vara bra med lite nytt blod och nya idéer.
Han berätade det Millan redan berättat och frågade sedan försiktigt:
Jag har förstått att du är mer av en rocker, så det här kanske inte är särskilt
intressant för dig.
Jo, ja … att jag är rocker stämmer. Men dansbandsmusik är helt okej, sa Roffe. Och om
dessutom Millan ingår i planerna, då hänger jag gärna på.
De jammade tillsammans en timme för att känna om det fungerade och det gjorde det.
De bestämde sig för att repetera med hela bandet om ett par veckor, när deras turné var avslutad.

Roffes nyktra dagar hade nu blivit sju dagar i veckan.
Han kände sig piggare och betydligt mer vital nu när bakfyllan och fylleångesten var borta. Fyllfobierna hade nästan helt försvunnit.
Han kunde numera till och med vistas i hus med tegeltak, något som varit helt omöjligt
bara ett halvår tidigare. Trots den nyfunna nykterheten sög det ibland till i sprittarmen.
Då manade han blixtsnabbt fram orden:: Dags att se vad som finns bortom kröken.

Lill-Ingvarz tredagarsturne´var slut och Ingvar satte kompassen mot Millan.
Millan tyckte att hon ville ha nya kläder nu när Ingvar skulle komma tillbaka till Vallköping .
En ny klänning. Gärna med något musikaliskt inslag. Typ noter, som på Tommy Steeles byxor, tänkte hon.
Letar du något sånt är det nog bättre att du köper ett par byxor helt enkelt. Sa expediten på Kronblads Konfektion
Hon ringde Ingvar för att berätta vad hon ville köpa men inte hade fått tag, på, men det
samtalet blev inte något trevligt samtal.
Ingvar hade fått veta att det förekommit en hel del ekonomiska oegentligheter. Vissa
gager hade försvunnit och andra hade aldrig redovisats för gruppen.
Ingvar var på krigsstigen. Att bli blåst på pengar av någon man litade på kändes nästan värre än själva den ekonomiska förlusten.
När Millan berättade för chefen på Tempo vad som hade hänt blev han skogstokig.
Chefen hade själv blivit lurad på en utlovad en tjänst på varuhuset EPA en gång i tiden. Alla papper var så gott som påskrivna och klara när han fick reda på att tjänsten i stället gått till brorsonen till någon höjdare inom EPA-koncernen.
Chefen rekommenderade dem att anlita en advokat han kände – Tord Lundberg. En hårding med mottot: ”Jag låter piskan vina.”Och det var också hans arbetsmetod.
Tord tog sig an Lill-Ingvarz fall. Han grottade och slet och fick fram både det ena och
det andra om Åke Rudbeck, som managern hette. Det visade sig att han försnillat stora
summor pengar och fått artister att investera i hans affärsföretag – oftast med vinst
bara för honom själv.

Utan att gå in på detaljer så hittade Tord ett antal direkt oegentliga beteenden som Åke hade på sitt samvete och som skulle ha skickat honom raka vägen till finkan om de
kommit fram i dagens ljus.
Problemet var bara att Åke hade varken samvete eller medkänsla.
Nu tänkte Tord:”Nu jävlar låter jag piskan vina.”
När Tord var klar med honom hade Åke betalat tillbaka allt han försnillat från Lill Ingvarz, med ränta dessutom.

Ingvar var både glad och lättad. Hur mycket slutar arvodet på?” frågade Ingvar lite oroligt.
”Jadu Ingvar, det här är ingen billig historia, det kan jag säga dig. Med reseräkningar,
diverse utlägg plus en häftig Grosshandlare-middag hamnar vi på en summa som du
inte kan betala.”
Ingvar var nära en kolaps. Men oroa dig inte för det, sa Tord.. Jag fick Åke Rudbeck att ta hela notan själv. Av ren självbevarelsedrift.”Ingvar fick en klump i bröstet och en tår i ögat.

Tack, Tord. Tack vare personer som du finns det hopp om mänskligheten, sa Ingvar
Ingen orsak. Och by the way – du kan kalla mig Tordan.
Tord hoppade in i bilen och styrde mot Arlanda. Han skulle till London och se sitt
favoritlag, Tottenham, möta West Ham.
Tord sände en tanke till Åke Rudbeck, som kanske inte med glädje, men i alla fall, bekostat Londonresan.
Det här blir en dag att minnas, tänkte Tord och drog på gasen så hyrbilen skakade.

Roffe hade slitit med en melodi som legat och malt i huvudet i nästan ett år och nu var låten klar. Han presenterade den för Ingvar och Milla., De bara stirrade, först på
varandra och sen på Roffe. Ingvar sa:”Fan Roffe, det här är en hit, ska du veta!. 

Jag vill att Lill-Ingvarz spelar inden med dig på sång och Millan på kör. Men vi låter den gå under One Night Bands namn så att du får all credit.”
De bokade Lill-Ingvars studio och spelade in Whatever I Want på två dagar..
Spelningarna och repetitionerna flöt på, och allt tajmades in med syskonens semester veckor från Tempo.

Avresedagen för treveckorsturnén till övre Norrland och Pite Havsbad kom.
Mamma Hjördis och pappa Albin stod på torget för att vinka av den stora, moderna
turnébussen. ”Har du packat med dig varma kläder, Rolf? Du vet att det kan smälla till
och bli kallt”, sa Hjördis.

Sluta med ditt bjäfs nu, Hjördis. Det är ju sommar för sjutton, muttrade Albin.
Jaså. Och det säger du, Albin Granbom, som har långkalsonger på dig året om.
Vilken buss det var! Roffes ögon blev stora som basketbollar när han såg vilka bekvämligheter som fanns ombord. Klimatanläggning. radio, sköna säten i spanskt tjurläder som kunde göras om till sängar.
Och så såg han något som liknade ett barskåp.
Sist men inte minst: Lill-Ingvarz i jättetext på bussens sidor.
Millan hade också sett den barskåpsliknande detaljen. Hon tänkte att det där kunde bli ett problem. Roffe kunde nosa upp ett Systembolag på en kilometers håll, även om han aldrig varit i den staden tidigare. ”Jag måste låta Roffe ta ansvar för sina problem. Jag kan stötta honom så länge jag orkar. Sen kan jag inte göra mer”, tänkte hon.
Så blev det dags att åka. Bussen, som var en snäll buss, startade på första försöket.
Roffe lade armen om Millans axlar ”Du Millan, jag vet att vi har en lång resa framför
oss. Framför allt jag. Men så länge du finns med i bilden tror jag att det kommer att
greja sig. 

Millan strök honom över kinden och log. ”Det tror jag också. Och förrestenhar du blivit en riktigt fräsig kille.”Roffe kunde inte annat än le åt Millan och hennes hemmagjorda uttryc.k.
Bussen puttrade på längs E4 norrut i sommarnatten med tre lyckliga personer och några förväntansfulla bandmedlemmar i bagaget. Resan var lång för syskonen Granbom, men förutsättningarna var betydligt bättre än tidigare.

Äventyret hade just börjat.

Blev du nyfiken på hur låten blev som Roffe gjorde
så klickar du bara på länken och vill du tralla med
så finns texten här nedanför. Enjoy!

Lost in the middle of nowhere no guiding light to see 
I don’t mind, it wasn’t there for me. My Ma said I was
sinner, my Father said the same but if they only knew,
what a shame. I don’t need a love of a lifetime, just
money for a drink and a c’mon from the girls when I
give them a wink. 

And when I hear the beat of a drum, and the band
begins to play me a tune. Well I know I can sing,
can dance, can do Whatever I want. And when the
spotlights on me, the only place where I forever will
be. Well I know I can sing, can dance, can do Whatever
I want. And when I hear the beat of a drum, and the
band begins to play me a tune. Well I know I can sing,
can dance, can do Whatever I want. And when the
spotlights on me, the only place where I forever will be.
Well I know I can sing, can dance, can do Whatever
I want. I know you think that I drink, that I’m drunk 
that I’m out of control like a jerk, like a fool and a dropout. 
But if you knew me I know that I’d show you the way
that I’m thinking, and that is not drinking and dancing
my life away. And when I hear the beat of a drum, and
the band begins to play me a tune. Well I know I can
sing, can dance, can do Whatever I want. And when
the spotlights on me, the only place where I forever
will be. Well I know I can sing, can dance, can do
Whatever I want.