En trilogi i fyra delar av Melvin Andersson
Kapitel 1 – Baktakt
Rolf Elis Granbom föddes 1944, mitt i en tid då världen spelade upp sig själv i både dur och
moll. Han växte upp till tonerna av Glenn Miller, Harry Arnold och Edvard Persson. Ändå gick
hela barndomen i baktakt, som om han alltid kom in en halv sekund för sent i livet. Något var
oförlöst i själen som om den inte visste vart den skulle. Dessutom så led han av en
obesvarad kärlek till sig själv.Förlösningen kom den dag Elvis hördes dra igång ”Tutti Frutti”
ur en raspig grammofonhögtalare. Från den stunden var det inte bara en låt – Tutti Frutti
blev hans ledstjärna. Vid elva års ålder spikade han ihop en gitarr på en höft, ett bygge som
varken följde ritning eller sunt förnuft. När han gav sig på H7-ackordet trasslade han in
fingrarna i strängarna så illa att han fick åka taxi till distriktsläkaren för att bli fri. Mamma
Hjördis betalade nästan hela taxiresan, orolig som alltid, medan pappa Albin muttrade att det
bara var bjäfs att åka till läkare för nåt sånt här. Roffe nålade upp Elvisbilder i pojkrummet,
ett rum som knappt rymde mer än en säng med resårbotten, men väggen hade precis den
yta Elvis behövde. Det var där i den skrangliga sängen, som han bestämde sig för att bli
Vallköpings egen Elvis Presley. Syster Millan, två år äldre, fnittrade hysteriskt med sina
flickkamrater när hon berättade om Roffes planer. Till mamma och pappas stora förtret
började Roffe kamma håret i nån sorts Elvisfrisyr, men pannluggen föll alltid ner som ett
vattenfall över ögonen. När han förstod att Elvis smorde in håret med pomada, skulle han
också göra det. Hans föräldrar var dock inte lika stora Elvisfan som han. Mamma Hjördis
önskade att han skulle kamma håret som Bing Crosby, med hjälp av Watzins keratin. Pappa
Albin tyckte att alltihop var bjäfs och visade ett gammalt foto på sig själv från sin
konfirmation.
”Det här du pojk, det är en frisyr med karaktär.
” Det var inte en frisyr, mer som
något som varit för länge i en torkfläkt.En eftermiddag gick Roffe nästan genom taket när
Millan kom hemdragandes med en nyinköpt skiva av en annan rockkung: Tommy Steele.
”Vadå rockkung?” grymtade Roffe.
”Elvis är ju kungen av rock’n’roll. I rockens rike finns bara
en kung.
” Millan gillade inte Elvis flottiga, pomaderade hår och det där sneda leendet som
såg ut som om han bara kunde stänga munnen till hälften. Dessutom hade Tommy Steele
såna fräsiga byxor med noter som revärer. Fräsigt var ett ord Millan börjat använda när hon
tyckte att något var sådär extra bra. Roffe ogillade verkligen det där fjantiga uttrycket.
”Katter
kan vara fräsiga, men inte byxor,
” sa han.Bjäfs var för övrigt ett av Albins hedersord. Han
använde det i rätt som fel, och gärna flera gånger om dagen. Millan ville också bli något
inom musikbranschen. Hon hade blivit refrängsångerska och trumslagare i en finsk
tango-orkester, och de turnerade etthundrasjuttiofyra dagar om året. Vad hennes
arbetsuppgifter egentligen bestod av var dock oklart. Roffe blev rätt brydd när han gav
henne en riktigt bra cymbal i julklapp och hon frågade: ”Vad är det där?” Det fick honom att
misstänka att Millan inte hade ett dugg med det musikaliska att göra, trots sin titel. Hon var
däremot väldigt uppskattad i orkestern – av skäl som ingen riktigt kunde förklara.Vid det här
laget hade kalendern hunnit fram till 1958. Roffes band hade redan bytt namn flera gånger.
”Rolfs svängiga killar” hette de under tre månader vid årsskiftet 57/58.
”Roffes Angry Tigers”
var ett annat förslag, men det ogillade mamma Hjördis starkt. Hon var djurvän och ansåg att
tigrar inte alls var arga, bara missförstådda. Albin tyckte ”Vallköpingsorkestern” var ett
passande namn.
”Ni är ju från Vallköping allihopa”
, sa han. Roffe fick nåt snurrigt i blicken,
men sa ingenting av hänsyn till mamma Hjördis och hennes nerver.Millan kuskade nu runt i
Finland, mest på landsbygden. Hon kunde få delar av gaget i portvin om hon ville.
”Jag
dricker egentligen inte, jag smuttar bara,
” sa Millan.
”Det blir nog bra,
” sa Jarmo.
”Det skulle
vara trevligt att se Millan smutta.
” Och så fick det bli. Roffe hade lärt sig lite gitarr, så är
lagom mycket för att legitimera sin plats på scenen. Men han var paniskt rädd för alla låtar
som innehöll ackordet H7. Varje gång han hörde att någon av hans kompisar nämnde
ackordet H7, tänkte han på läkarbesöket, taxiresan, mamma Hjördis oro och gråt, och hur
hon inte visste om hon hade pengar att betala chauffören.Han hade också en annan
svårighet som han inte kunde bemästra. Han var livrädd för att vistas i hus med tegeltak,
men det var något som han bara anförtrott sin syster Millan.Big Bengt, basisten, menade att
H7 inte var något att oroa sig för.
”I England heter ju H7… B7,
” sa han.
”Ahaa,
” sa Roffe.
”Va’ bra, engelska ackord. Då löser det sig nog.
” Han funderade en stund och lade till: ”Men
om vi spelar nån Elvislåt… ska vi köra med amerikanska ackord då?” Det var här som en
skugga började falla över honom. Ett första tecken om en problemfylld tid som en dag skulle
hinna ikapp honom.Roffe hade fått ganska bra fart på bandet nu. Spelningar i hela länet,
alltifrån Lillhärads bygdegårds vårfester till grillkvällarna som Hyresgästföreningen
anordnade. Bandnamnet, som varit ett hett diskussionsämne, hade äntligen kommit till vägs
ände. Inte utan debatt och gurgel, men nu var det klart.
”One Night Band” blev det slutgiltiga
valet. Ingen i bandet förstod riktigt vad namnet kunde associeras till, men det lät bra. Syster
Millan hade en gång föreslagit att de skulle heta ”Lill-Ingvars”
.
”Ett jättefräsigt namn”
, tyckte
hon.
”Men för faan,
” sa Big Bengt, basisten,
”ingen av oss heter väl Ingvar. Vad menar du?”
Det kröp fram att Millan varit småkär i en frimärkssamlare som hette just Ingvar och hade
planer på att dra ihop ett dansband med det namnet.
”Och det ska vi lida för, tycker du?” sa
Big Bengt. Det förslaget föll omedelbart. Roffe skämdes över att Millans privata äventyr
skulle drabba bandet.
”One Night Band ska vi heta och inget annat,
” sa han, med en ängslig
blick mot Big Bengt som hade ett väldigt jämnt humör – alltid arg.
”Det låter också
jättefräsigt,
” flikade Millan in, innan Roffe bad henne gå hem och vila sig.Roffe fyllde år i juni,
precis som han gjorde varje år. Det råkade vara dagen efter att Sverige fått en
världsmästare i tungviktsboxning – Ingemar Johansson. Hela landet var i eufori, och Roffe
var inget undantag. Han tyckte sig känna hur musklerna på överarmarna spändes, redo för
en femtonrondersmatch mot vem som helst. Tyvärr var underarmarna fortfarande mer åt
sparrishållet, så han slog den tanken ur hågen. Födelsedagen firades med en spelning på
Egons Bult och Plåts femårsjubileum i Lillkyrka utanför Örebro. Roffe hade lagt av med
gitarrspelandet – mest för att han fortfarande hemsöktes av ackordet H7, oavsett om det
togs på engelska eller amerikanska. Sången var nu hans instrument.
”Mycket lättare att
transportera än ett trumset,
” sa han och försökte få till det där Elvis-leendet, utan att lyckas
särskilt bra.Bandet hade femton elvislåtar på repertoaren, vilket gav dem många spelningar.
Visserligen var det ett medley med tjugo sekunder per låt, men det var ändå femton låtar.
Gaget den här gången bestod delvis av alkohol. Ett par öl – precis lagom för att Roffe skulle
börja känna hur underarmarna fick nya, mer muskulösa proportioner. Han var tveksam först,
men då hörde han pappa Albins röst inom sig: ”Klart att grabben ska få lukta på korken!” Det
följdes av det där rosslande skrattet som lät som en trimmad jordfräs. Mamma Hjördis, som
var lätt kyrklig av sig, var betydligt mer tveksam till hela idén. Hon tyckte att en skvätt
nattvardsvin kunde räcka, och då först när han fyllt tjugoett och var myndig.
”Man ska inte
rusa in i frestelser,
” brukade hon säga, vilket i praktiken betydde att man nog helst skulle
undvika dem helt. Roffe tog en klunk, kände hur världen blev en aning mjukare i kanterna.
Det var som om Ingo-febern fortfarande låg kvar i luften även hos en femtonåring med
sparrisarmar och Elvisambitioner.Det var någonstans mellan tredje och fjärde ölen som
Roffe fick en idé som kändes lika självklar som Ingos höger. Han skulle bli kapellmästare.
Inte bara i sitt eget band, utan också i Millans finska tango-orkester. Han stapplade fram till
henne med den sortens pondus som bara uppstår när världen lutar lite hur som helst.
”Hörru
Millan”
, sa han och pekade med hela armen,
”ett band är bättre än två. Det vet alla. Så jag
tar över som kapellmästare i ert finska band nu.
” Millan blinkade långsamt, som om hon
försökte fokusera på nåt obestämt som inte fanns.
”Roffe… vi spelar finsk tango”
, sa hon.
”Just därför!” svarade han triumfatoriskt, som om han just satt Albert Einstein på plats i ett
parti schack.
”Jag har en slags inneboende känsla för sånt där finskt tangojox”
, sa han.
Resten av orkestern stirrade på honom som om han talade ett språk som ännu inte fanns.
Ingen förstod någonting. Inte ens Roffe, men just då kändes det både logiskt och klokt.Julen
1959 var familjen samlad. Det var då, innan julklappsutdelningen, när Roffe plötsligt
harklade sig och såg allvarlig ut.
”Det är krig i Tyskland”
, sa han.
”Elvis är ditskickad för att
reda upp saker och ting samt befria Luxemburg som blivit ockuperat av någon stormakt
ingen hade hört talas om. John Wayne hade inte tid.
” Mamma Hjördis tappade nästan
kaffekoppen.
”Gode Gud… har han smuttat på nattvardsvinet?” Pappa Albin lade handen
lugnande på hennes arm.
”Lugna dig, mamma. Inget bjäfs nu. Grabben har väl bara luktat
på korken. Han fyller ju ändå sexton nästa år.
” Millan gick bakom granen för att inte synas.
Hon skrattade så tyst hon kunde och tänkte: ”Han börjar bli rätt fräsig, min lillebror.
” Millan
tog Roffe åt sidan, bort från granen och mammas bekymrade blickar. Hon lade armen om
honom som om hon skulle avslöja en statshemlighet.
”Du, Roffe… det är inget krig i
Tyskland”
, sa hon mjukt.
”Och Elvis ska inte befria Luxemburg. Han gör lumpen. Precis som
alla andra.
” Roffe suckade djupt, som om hon inte förstod allvaret.
”Men Millan… du vet inte
hur farligt det kan vara. Tänk om han hamnar i Omaha Beach. Tänk om tyskarna inte fattat
att kriget är slut. Du och jag vet att kriget är slut, men hur fan ska tyskarna veta det?” Millan
skrattade till, men försökte hålla sig allvarlig.
”Omaha Beach ligger i Frankrike, din stolle.
Och det var fjorton år sen.
” Roffe såg på henne som om hon just höll på att skriva om
världshistorien.
”Och du”
, fortsatte hon och knep honom lätt i armen,
”du får inte dricka upp
hela pavan, det räcker att du luktar på korken, som pappa sa.
” Roffe rynkade pannan.
”Jag
har inte druckit! Jag bara… tänkte högt.
” ”Jaså”
, sa Millan och log snett.
”Då tänker du
väldigt fräsigt nuförtiden.
” Roffe ställde sig i combatställning och sa: ”Mamma, pappa, Millan.
Jag har ett kall, jag måste till Tyskland nu och direkt, jag måste hjälpa Elvis och grabbarna.
”
Millan inflikade milt men bestämt: ”Roffe, du vet att du inte får göra lumpen för att du är
plattfot och är man plattfot så får man inte bli soldat.
” Roffe såg något nedslagen ut och sa:
”Då så, men slå en signal och ge några goda råd kanske man får göra fast man är
plattfot.
”Det gick bra för bandet nu. Riktigt bra. Roffe hade därför utsett sig själv till
Generalmalaj, en titel han menade var ”snäppet över fältartist men strax under Elvis”
.
”Elvislåtar säljer”
, brukade Big Bengt säga och klappa basen som om den vore en mjölkko.
Svenne, trummisen, hade blivit kickad veckan innan.
”Du spelar ju varenda låt i otakt.
” ”Ord
och inga visor”
, tyckte han själv, särskilt efter att ha inkasserat tre fjärdedelar av gaget i
flytande form. Kenta, bandets chaffis och numera trummis, skakade på huvudet när Roffe
vinglade förbi.
”Det blir väl dyrt för dig som dricker upp gaget?” Roffe stannade, höjde
pekfingret som en general som skulle ge order.
”Dyrt, javisst. Men det kommer ändå aldrig
upp i sitt rätta pris.
” Kenta hade köpt en skiva med Little Gerhard,
”Buona Sera”
. Den hade
varit populär ett bra tag, men Roffe hade aldrig haft råd att köpa den själv. Mer än halva
gaget gick ju till ”hojtarolja”
, nåt att tvätta stämbanden med, som han uttryckte det. Det som
störde honom mest var ändå att Little Gerhard hade fått träffa Elvis i Tyskland och inte han.
Roffe kunde knappt tänka på det utan att känna hur orättvisan brände hål i huvudet.
”Tänk
att han fick träffa Elvis”
, muttrade han.
”Och jag fick träffa Svenne som spelar i otakt.
” Trots
allt var han lättad över att Elvis överlevt befrielsen av Luxemburg, som han fortfarande
trodde hade ägt rum. Men Big Bengt tyckte det var dags att reda ut saker och ting. Efter en
spelning tog han Roffe avsides bakom scenen, där det luktade sågspån, svett och något
obestämt.
”Hör på nu, Roffe”
, sa Bengt.
”Kriget är slut. Och Elvis lever.
” Roffe blev tyst. Det
var som om någon dragit ur kontakten till hans inre alarmklocka. Han nickade långsamt,
nästan vördnadsfullt. Men efter några sekunder höjde han blicken och sa: ”Du, Bengt… är du säker på att tyskarna också är med på det här med fred?”
Kapitel 2 – One Night Band och vägen ner
Efter julen hade Millan stannat kvar hemma i Vallköping. Det där med finsk tango hade hon
tröttnat på, men turnélivet – det var fantastiskt, sa hon.
”Jag tror att jag ska lära mig spela
trummor”
, sa hon en morgon.
”Men Herre Gud, du är ju trummis”
, sa Roffe och sköljde ner
den tredje kaffekasken.
”Det beror på hur man ser det”
, svarade Millan.
”Men jag har väldigt
bra taktsinne, säger de.
” På ett försenat julkort meddelade hon den finska tangoorkestern att
hon slutat.
”Jag vill ha lite ombyte”
, skrev hon som en sorts ursäkt. Pappa Albin och mamma
Hjördis blev överförtjusta när de förstod att hon skulle bo i Sverige igen. Roffe däremot blev
mer fundersam när hon berättade att hon fått engagemang i Thore Erlings
fjortonmannaband.
”Som trummis då…?” frågade han.
”Ja, förmodligen nåt åt det hållet får
det bli”
, sa Millan.
”Ska spela mig uppåt… bli lite uppspelt, så att säga. Men trummor…
absolut, det också.
” Roffes tankar fick inte fäste någonstans, men han nöjde sig med den
förklaringen för nu.Pappa Albin hade sparat ihop till en tjugotums-TV. Det var vinter-OS i
Squaw Valley i Amerika och det skulle inte missas.
”Jag tror att jag skulle blivit en
sjusärdeles bra skidåkare, bara det hade funnits nån snö om vintrarna”
, sa han.
”Och jag en
isprinsessa”
, sa Millan.
”Jag har både dräkten och skridskorna kvar, om det skulle bli någon
vakans i truppen på grund av sjukdom, eller nåt.
” När nyheten kom att Elvis gjort klart
lumpen och var tillbaka i Amerika, utbröt en tredagars brakfest i Vallköping.
”Det här är som
Jesus återuppståndelse, fast med bättre musik”
, sa Big Bengt och höjde flaskan. Bandet
firade som om de själva blivit frälsta. Roffe utnämnde dagen till ”Elvisdagen”
, en högtid han
menade borde införas i almanackan mellan Annandag Jul och Trettondagsafton.I rusets
hetta bestämde de sig för att kontakta Simon Brehm på skivmärket Karusell.
”Vi ska spela in
en skiva”
, sa Big Bengt.
”Gärna Buona Sera igen. Den gick ju så bra förra gången.
” Men
Simon Brehm var alltid upptagen, bortrest eller ”precis på väg in i ett möte”
. När de erbjöd
sig att sjunga för honom direkt i telefonluren, fick de veta att han hade fullt sjå med
stjärnskottet Lill-Babs.
”Hon kan väl vänta”
, muttrade Roffe.
”Vi är ju också stjärnor. Små
stjärnor. Men ändå stjärnor.
” Att få kontakt med Simon Brehm var, enligt Big Bengt, helt
avgörande.
”Vi borde skaffa en manager som kan sin sak”
, muttrade han. One Night Band
hade visserligen haft någon som kallade sig manager – eller något åt det hållet, som han
själv uttryckte det. John Stegring, som figuren hette, lyssnade mest på sin egen röst och på
allt han tyckte att andra borde veta. Särskilt ett oerfaret band som det här. Big Bengt, han
med humöret, bad Stegring fara och flyga – i något som möjligen kunde kallas diplomatisk
ton, även om diplomati aldrig var Bengts starkaste gren. En kusin: Dag ”Dagge” Arrenius. En
datanörd med administrativ talang och ett brinnande musikintresse. Han var som klippt och
skuren för att lyfta bandet ett par nivåer.
”Att sjunga för Simon Brehm i en telefonlur och tro
att man får skivkontrakt… det kan ni glömma, grabbar”
, sa han. Dagge tog inte vilka uppdrag
som helst. Han hade just avfärdat två valpiga typer – Knutte och Putte – som trodde att de
hade anlag för att bli Sveriges Simon & Garfunkel. Men One Night Band, dem tog han sig an
med hull och hår. Han fick faktiskt napp hos Simon Brehm på skivmärket Karusell, som gav
ett halvt löfte om att bandet skulle få provspela.
”Kanonbra!” ropade grabbarna i kör.
”Men vi
borde kanske ha nåt eget material också”
, tyckte Krille. Roffe hade haft en melodislinga i
huvudet en längre tid. Kanske var det dags att göra något av den. Det får bli på söndag,
tänkte han. Söndagar brukade han kalla ”Roffes nyktra dag”
, även om det sällan höll hela
vägen.Bandet började få fler och bättre spelningar. Publiken växte, gaget ökade och ryktena
om Vallköpings Elvis spred sig. Det var efter en spelning som fadäsen inträffade. Roffe hade
gått vilse i fyllan och villan och råkat låsa in sig på damtoaletten. Han somnade sittande på
en pall, med en papperskorg som fotstöd och en toalettrulle som nackkudde. Städarna
hittade honom på morgonen.
”Jaså, är du kvar”
, sa en av dem.
”Varför gick inte du hem”?
Roffe såg sig omkring och insåg att han satt på damtoaletten.
”Hem?” sa han och drog
handen genom håret.
” ”Äh, vaddå. Jag blev inlåst här efter spelningen’ ”Du grabben du låste
in dig själv.
” ”Det säger ni nu”
, muttrade Roffe.
”Men jag har mina misstankar.
” Han reste sig,
borstade av sig och gick ut i korridoren som om han just flytt från en springnota. Roffes
tillvaro blev mer och mer komplicerad. Visst var han glad över att Elvis, den stora ikonen,
äntligen var tillbaka från kriget. Elvis första LP efter hemkomsten –
”Elvis Is Back”
– var
efterlängtad. Den var bra, absolut, men den hade inte riktigt det där bettet som gjort honom
till en halvgud för Roffe.
”Äh… va fan”
, tänkte Roffe.
”Elvis är Elvis och det räcker långt.
”
Men någonting hade ändå stukat till honom inombords. Något han inte kunde sätta ord på.
Som om världen hade flyttat sig en centimeter åt ena sidan. Det som fick honom att
fullständigt gå ner på knä var filmerna. Elvis kör motorcykel. Elvis kör bil fort. Elvis dyker från
höga klippor – fast det inte ens var han som dök. Det mest förbryllande var namnen på
rollfigurerna. Mike Windgren.
”Mike Windgren”
, tänkte Roffe.
”Vilket mörker.
” Han försökte
fixa humöret med ett par starköl och några pruttare. Pruttare var fyra rejäla klunkar rent
brännvin, outblandat.
”Grogg är för amatörer och kyrktanter”
, brukade han
säga.Spelningarna blev som sagt fler och på större tillställningar än Pressbyråns
treårsjubileum i nån stilla idyll. Dagge hade legat i och jobbat som en galärslav för att få till
en spelning i Karlstad, solens tempel, i Värmland. Han lyckades fixa så att grabbarna blev
förband till Jerry Williams and the Violents. Roffe sa: ”Jerry, fy fan grabbar, det här är nog det
närmaste Elvis vi kommer.
” Big Bengt hade ledsnat på Roffes elvisfixering.
”Roffe, Little
Gerhard är inte särskilt aktuell längre, Rock Olga har väl mer eller mindre lagt av. Elvis var
bra, men ingen vill ha ett femtonlåtars elvismedley längre, så är det bara”
, sa Big Bengt.
Roffe visste att Bengt hade rätt. Det var inte musiken längre – det var mannen, myten,
legenden som höll honom fast.Millan funderade på hur Roffe kunde vara kvar i bandet. Han
fick ju oftast bäras från turnébussen till något rum att byta om i.
”Det är helt otroligt, Millan”
,
sa Big Bengt.
”Så fort han får micken i hand, strålkastarna slås på och vi börjar lira, blir han
en helt annan person. Han är en frontman De Luxe. Spiknykter sjunger han som en Gud.
”
Millan fick en klump i halsen när hon tänkte på hur bra Roffe skulle kunna vara i sobert
tillstånd. Stämningen i turnébussen, på väg till Karlstad, var på topp, kanske lite nervös
också. Roffe var kolugn, med hjälp av några stänkare, han hade ändrat benämningen på
pruttarna.
”Det låter lite vuxnare”
, tyckte han. Spelningen kom, det var fullsatt i salongen och
stämningen var elektrisk. Spelningen gick precis som Big Bengt sa, Roffe gjorde sin bästa
insats någonsin.Efteråt satt Roffe ensam i omklädningsrummet och hälsade några stänkare
välkomna. Helt plötsligt rycktes dörren upp och in klev en kille med en riktig elvisfrilla. Det
var Jerry Williams. Roffe såg bara elvisfrillan men kände inte igen honom för övrigt.
”Skit
samma”
, tänkte Roffe,
”en kille med sån frisyr måste nog vara schysst.
” ”Najs lirat du, killen
med Fenderlutan va’ helt grym och din pipa rockade ordentligt”
, sa Jerry.
”Kul”
, sa Roffe.
”Vad heter du då?”
, frågade Jerry. Roffe, som var djupt nere i spritångorna, sträckte på sig
och svarade med fullaste allvar: ”Vad jag heter… ehh… jag heter Jerry Williams”
, sa Roffe.
”Jaha… jasså du, så det är du som är Jerry Williams”
, sa Jerry.
”Yes och jag har haft en
monsterhit med ’Darling Nelly Grey’
, om du vill veta”
, sa Roffe. Jerry såg på Roffe som på ett
nylandat UFO.
”Jaha. Då får man önska lycka till med nästa hit då”
, sa Jerry.
”Förresten, vad
heter du då?”
, frågade Roffe.
”Jag”
, sa Jerry.
”Jag heter Rockin’ Rolf”
, sa Jerry och drog iväg
snabbare än en avlöning.
”Vilken märklig lirare”
, tänkte Roffe.
”Presentera sig som Rockin’
Rolf… tänker han ta mitt namn och sno våra spelningar också?”Big Bengt och Krille hade
stött ihop med Jerry på väg ut till bussen. Jerry sa: ”Hörni grabbar, den sångaren ni har
verkar helt felvaggad. Han sa till mig att han hette Jerry Williams. Han snubbla omkring
därinne och luktade vodka och avlopp. Det är bara att kondensera luften därinne så har han
till ett helrör imorgon.
” Nu insåg grabbarna att Roffe började bli ett sänke för bandet.
”Vi
kommer inte få ett gig ens på Vallköpings julfest om det fortsätter så här”
, sa Krille.
”Vi tar ett
snack med honom imorgon eller när han nyktrat till och det kan ta ett tag”
, sa Big
Bengt.Några mil innan Vallköping blev det dags att tanka om de skulle klara de sista milen
hem. Krille tankade upp så mycket som de hade råd med och de andra sträckte på benen
och köpte nåt att dricka för att skölja ner det sista dammet som hängt med sen spelningen.
Roffe vaknade till. Han brukade sova på golvet mellan och bakom de sista sätena i bussen.
Han gnuggade bort sömngrus ur ögonen, kollade runt och insåg att han var ensam i bussen.
Ölen och stänkarna gjorde sig påminda och Roffe måste ut och göra det naturen befallde.
Han vinglade iväg bakom ett uthus som stod en bit ifrån själva bensinpumparna. Det tog en
tid innan han synkat tanken och handlingen, men till slut var han igång. Dom övriga var klara
med sina inköp och hoppade in i bussen snabbt ögat och drog iväg. När Roffe till slut kom
fram bakom skrymslena såg han till sin förfäran att bussen inte var kvar och förstod att han
blivit akterseglad. Han gick ett varv runt huset men såg ingenting som liknade en turnébuss.
Mackföreståndaren såg Roffe cirkla omkring helt planlöst och gick ut för att höra vad som
stod på. Roffe sa: ”Helt jävla omöjligt alltså, här går jag ut för att rasta kobran lite kvickt, så
drar dom iväg, liksom.
” Mackkillen såg undrande på Roffe och frågade: ”Ehh, rasta kobran…
vadå rasta kobran?” Roffe glodde på honom i tio sekunder innan han sa: ”Ja vaddå, jag var
ute och pinkade, åsså drar dom bara, va’ bussigt hörru.
” Han hade missat bussar förr, men
inte någon av dem som hade lovat att vänta på honom.Dagge Arrenius hade en nästan
övernaturlig fingertoppskänsla för att nosa upp de bästa spelningarna och de mest
uppmärksammade festivalerna. Men de många och långa turnémilen började nu ta ut sin
rätt. Roffes status låg som vanligt stabilt någonstans mellan 1,2 och 1,4 promille – en slags
jämviktspunkt som han kallade ”arbetsläge”
. Big Bengt hade fått uppskov med lumpen fler
gånger än någon människa rimligen borde få, men nu var det slut på undanflykterna. Han
ryckte in i Linköping som att bli något slags befäl. Där kom hans jämna humör – alltid arg –
och röstvolymen som kunde skrämma slag på hundar, katter och förskolebarn på flera
kvarters avstånd, äntligen till sin rätt. Han trivdes som fisken i vattnet och bestämde sig för
att stanna i det militära. Ett vykort anlände till Roffe: ”Min tid i One Night Band är över. Från
att vara basist till att vara bas till sist.
” Humorn var ansträngd, men ilskan bestod. Krille, han
med Fenderguran, hade träffat Lisabet efter en spelning i Sundsvalls Folkets Park ett par år
tidigare. Först brevväxling, sen träffar, och till slut hade Lisabet sagt att de borde ”kila
stadigt”
. Krille tyckte det lät som en alldeles utmärkt idé. Nu var tiden kommen att berätta att
de väntade smått om ett halvår. Och att bandet, hur mycket han än älskade det, nog fick
stryka på foten framöver. Roffe kände sig ensam och övergiven, som om han var
färdigtuggad och utspottad.Millan hade efter ett år med Thore Erlings fjortonmannaorkester
blivit helt utmattad. Mindre och mindre utrymme som refrängsångerska, fler och fler krav.
Hon kom hem till Vallköping igen, tunnare om kinderna men med blicken skarpare än förr.
Det var första gången på länge som hon och Roffe sågs vid en middag hemma hos mamma
och pappa. Millan såg honom och stelnade till. Roffe hade chanserat. Inte bara till utseendet
– även lukten bar spår av en man som försökt dränka något han inte kunde formulera.
”Roffe… man försöker dränka sorgerna med sprit. Tyvärr är det nog så att sorgerna kan
simma.
” Det blev tyst. Inte den där pinsamma tystnaden som uppstår när någon sagt något
dumt, utan den tystnad som uppstår när någon sagt något sant. Millan såg på honom länge,
längre än han stod ut med. Till slut sa hon nästan urskuldande: ”Själv har jag slutat smutta.
Nästan. Ett glas sherry möjligtvis när nån firar namnsdag.
”
Kapitel 3 – Roffes fall och Millans räddande hand
Sedan Millan slutat i Thore Erlings orkester hade hon haft det kämpigt ekonomiskt ett tag.
Till slut hittade hon, genom en liten annons längst ner i Vallköpings Allehanda, ett jobb på
Tempo. Att stå i mottagningen och dirigera varubud och kunder åt höger, vänster eller rakt
fram var väl inget drömjobb, men det var ett jobb. Och det gav henne råd att hyra en
tvårummare. Ingen paradvåning, men den var hennes , och det betydde allt. Roffe hade
flyttat tillbaka till sitt gamla pojkrum hos Albin och Hjördis. Han fick dagarna att gå med fyra
stänkare och några öl, som om det vore en sorts arbetsuppgift. Mamma Hjördis var mer än
förtvivlad. Roffe såg ut som någon som bott i en container i ett halvår.
” Snälla Rolf, du har
väl inte varit och smakat på nattvardsvinet igen”
, sa hon när hon hittade honom sovandes på
hallgolvet.
” Närå”
, mumlade Roffe.
” Bara lite överansträngd av allt turnerande.
”” Jag tror att
det är färdigluktat på korken för din del”
, sa Albin och skakade på huvudet. Millan var pålitlig,
arbetsvillig och tillmötesgående även på Tempo. En dag berättade hon för Roffe att hon fått
chansen till avancemang , ett erbjudande om att sitta i kassan.
” Grattis syrran”
, sa Roffe.
”
Du ska se att det ordnar sig för dig.
”” Javisst”
, sa Millan.
” Men tänk nu, Roffe. Ta i allt du kan.
Det betyder att jobbet i mottagningen blir ledigt. Jag har sagt några goda ord om dig. Om du
vill , och det vill du , kan du börja där.
”” Det vete fan du, Millan… vet inte om det där är ett
jobb gjort för mig, alltså.
” Då small topplocket av för Millan och hon blev förbannad på
riktigt.
” Vad är det där för skitprat, va? Det är ett jobb där du tjänar pengar. Det betyder att du
kan göra rätt för dig så att andra inte behöver försörja en vuxen arbetsför människa.
” Roffe
visste att när Millan var på det där humöret, då käftade man inte emot. Dessutom hade hon
rätt, och det visste han. Hennes ilska gled över i snyftningar.
” Jag hade tänkt att du kunde få
hyra in dig hos mig så länge, tills du hittar nåt eget. Men om det inte duger så skiter vi i det.
”
Det slog Roffe som en tegelsten hur dum han varit.
” Nej Millan… förlåt. Jag menade inte så
illa som det lät. Om jag får hyra in mig hos dig så gör jag det mer än gärna. Och kan du fixa
det där jobbet åt mig så hänger jag på. Jag skulle aldrig jobba på Epa, ska du veta. På Epa
tänker man inte , där handlar man.
” De gav varandra en bamsekram, och Millan lovade att
prata med chefen på Tempo redan nästa dag.Millan hade pratat in Roffe så pass bra att han
skulle kunna få en anställning, men först fick han provjobba några veckor.
” För säkerhets
skull”
, sa chefen. Roffe föregicks av ett rykte som var minst sagt tvivelaktigt i Vallköping med
omnejd. Roffe hade flyttat in hos Millan. Albin och Hjördis tyckte att det nog var det bästa i
nuläget.
” Hon ser nog till att det finns några korkar att lukta på”
, sa Albin.
” Och inte kommer
han åt nattvardsvinet heller”
, sa Hjördis. Roffes packning var ett par jeans, en skjorta, fem
T‑shirts och en påse med underkläder som var i stort behov av en tvättmaskin.
” Ja, inte
tränger du ut mig i alla fall”
, sa Millan. Utdragssoffan tyckte Roffe var perfekt.
” Har man
slaggat på golvet i en turnébuss genom Sverige, så är det här rena stadshotellet”
, sa han.
Väckarklockan skrällde så att Roffe nästan fick hjärtflimmer.
” Va faaan var det där!” skrek
han.
” Det kallas väckarklocka, Roffe, och det är lika bra att du vänjer dig. Det är ett ljud du
kommer få höra varje morgon framöver”
, sa Millan. Men för fan, Millan… inte halv sju, va?””
Okej”
, sa Millan.
” Vi säger kvart över sex då.
” Roffe förstod direkt att det inte fanns något
förhandlingsutrymme och lade ner alla protester.Tempochefen hälsade honom välkommen.
Han fick arbetskläder: en urtvättad gulaktig rock och en matchande båtmössa. Roffe tyckte
han såg ut som nån han sett på cirkus, men valde att vara tyst om det. Chefen instruerade:
kunder som söker det ena visar du till vänster, dom som söker det andra visar du till höger.
Om nån söker det tredje går de rakt fram, såvida de inte föredrar höger eller vänster. Roffe,
som fortfarande hade rester av en bikupa i skallen, hängde med hjälpligt. Eller rättare sagt,
inte alls. Första dagen kunde också ha blivit hans sista om det inte vore för Millans rådiga
ingripande. Roffe skickade en gravid kvinna till avdelningen för utemöbler. En man med
snickarambitioner hamnade bland damunderkläder. Millan tog den lätt hysteriske chefen åt
sidan och förklarade att dagens haveri berodde på Roffes inneboende vilja att alltid göra rätt,
och att det kan uppstå fel när han ser att kunderna inte förstår vart dom ska gå. Chefen
förstod inte ett ord, men tyckte ändå att det lät rätt, fast på ett konstigt sätt. Roffe fick en ny
chans och tog den. Millan var hans backup några dagar innan han blev varm i kläderna. Den
enda fadäsen som dröjde sig kvar var när han rekommenderade en missnöjd kund att
handla på Epa istället , men det nådde aldrig chefens öron.Roffe vande sig efter hand vid att
klockan 05.30 var ett klockslag när man går upp och inte när man går och lägger sig.
Kunderna på Tempo hade börjat känna igen honom, och Millan pöste över av stolthet, som
en bortglömd grötkastrull på spisen, när Roffe började få rutinerna att fungera bättre. Alla
kunder , förutom en liten femårig kille som inte hittade sin mormor , hade kommit fram till rätt
hyllor.
” Känns hyfsat, Millan”
, sa Roffe på fredagskvällen när de avslutat middagen.
” Den där
killen som inte hittade sin mormor räknar jag ändå inte som kund, så nästan hundra procent
rätt den här veckan.
”Roffe vaknade på söndagsmorgonen av ett obestämt, vasst skärande
ljud, något som gick upp och ner i falsett. Det var Millan som ylade som en coyote.
” Vad är
det frågan om, vad händer!” skrek Roffe och rusade in i köket. Millan hade spillt ut halva
kaffekoppen över bordet. Hon satt med Vallköpings Allehanda i händerna, ögonen stora som
tefat.
” Ingvar kommer hit! Ingvar ska komma hit!” nästan skrek hon.
” Säger du det och vem
fan är den där Ingvar då?” sa Roffe.
” Ingvar Olsson, du vet. Han och jag hade en kort
romans för några år sedan.
”” Jasså… jaha… var det han som samlade på frimärken?”
frågade Roffe.
” Ja, precis”
, sa Millan.
” Han spelade saxofon också, och nu har han bildat ett
band,
’Lill‑Ingvarz’
, och de ska spela här i parken om två veckor.
” Hon reste sig upp, nästan
studsade.
” Jäklar, jag måste beställa tid hos frissan. Jag måste hinna lägga håret till dess.
De närmaste dagarna snodde Millan runt som en yr hackspett. Hon provade varenda
klädtrasa hon ägde, men ingenting dög. Antingen var det fel färg, för omodernt eller så fick
det henne att se ut som en övervintrad socialsekreterare.
” Roffe, tycker du att jag ska färga
håret lite grann när jag ändå är hos frissan? Vad tycker du, säg?”” Nej nej, för tusan, ställ
inte till dig nu. Ditt diskvattenfärgade hår går så bra ihop med din rödfnasiga hy”
, sa Roffe
och skrattade. Han insåg för sent att Millan inte var på något skämtsamt humör. Magnituden
på hennes vresighet gick inte att ta miste på.
” Förlåt, Millan. Bara ett feltajmat skämt”
, sa
Roffe.
” Okej, för den här gången. Men inga fler lustigheter från din sida, tack”
, sa Millan.
Roffe förstod att det gällde att hålla en mycket låg profil och låta henne köra sitt race precis
som hon ville. Lill‑Ingvarz skulle ju spela i Folkets Park. Man räknade med fullt hus.Roffe
gillade att Millan levde upp och kom ifrån arbetsrutinerna ett tag. Samtidigt hade han en
jobbig period. Han saknade bandet och turnélivet , i alla fall det han kunde komma ihåg. Han
hade gjort Roffes nyktra dag till dagar. Lördagen var än så länge vikt för en liten stänkare,
som han uttryckte det. Men en obestämd oro gnagde i honom. Tänk om Millan skulle falla i
farstun för Ingvar Olsson. Tänk om våran syskonrelation skulle få sig en törn. Skulle han bli
ett rekvisitaföremål som bara var i vägen? Skulle han tvingas flytta hem till Albin och Hjördis
igen? Bara tanken gjorde honom håglös. Millan märkte hur Roffe tappat gnistan jämfört med
när han flyttade in hos henne.
” Hur är det med dig, Roffe?” frågade hon.
” Bra”
, sa Roffe.
Ähh, larva dig inte. Jag märker väl hur du ruttnar mer och mer för varje dag”
, sa Millan. Roffe
lade korten på bordet och berättade hur han tänkte och kände. Millan strök honom över
håret, men inte så mycket att Elvisfrisyren var i fara.
” Roffe, hör på nu. Visst, jag har
förhoppningar om att det skulle kunna bli nåt mellan Ingvar och mig. Men tro inte för en
sekund att jag skulle välja bort dig för det. Om Ingvar och jag skulle köpa ett hus nångång så
kan vi göra ordning ett hörn i garaget där du kan bo.
” Roffe tittade upp och såg Millans flin.
Han kunde inte annat än skratta.
” Så det här var betalningen för det där med din rödfnasiga
hy, va?”” Lite så”
, sa Millan och log. Roffe kände sig lättad och nästan rörd över hur nära de
stod varandra.Dagarna som följde var både lugna och kaotiska. Millan åkte känslomässig
berg-och-dalbana: ena stunden bubblande glad, nästa helt förtvivlad.
” Tänk att dom inte kan
göra kläder som passar en, nu när man ska gå till Parken och träffa Lill‑Ingvars… eh, jag
menar dansa”
, sa hon.
” Jag ska inte dansa”
, sa Roffe.
” Jag nöjer mig med att stampa
takten.
”” Vad är det där för prat”
, sa Millan.
” Klart att du ska dansa.
”” Det går inte. Jag har
två vänsterfötter.
” Lördagen kom och Millan rotade fram det hon hittade i garderoben.
” Kan
jag gå så här, Roffe? Jag känner mig som en clown.
”” Du är jättefin”
, sa Roffe. Nä, jag vet
inte… kanske ska ta den ljusblå blusen och den vita koftan till, för säkerhets skull.
”” Det är
nog nu, Millan. Du ska inte mannekänga. Du ska bara vara publik och dansa.
” Då kom den
riktiga ångestattacken.
” Herre Guuud, hur ska jag få kontakt med Ingvar? Bara släntra förbi
och låtsas se honom av en händelse… eller ta med en blomma? Ja, det blir bra, nej
förresten, det verkar för uppenbart.
” Roffe suckade. Tålamod var inte hans starka sida.
”
Snälla Millan, vi går nu. Annars har dom spelat färdigt och hunnit iväg till nästa gig innan vi
är framme.
”” Ja, det får väl bli som det blir då. Han lägger väl ändå inte märke till mig.
”” Då
föreslår jag att du ser till att han gör det”
, sa Roffe.Vid entrén ringlade kön lång. Millan hann
studera affischen: Ingvar stod längst fram, leende, med en saxofon i nypan.
” Tänk, jag visste
inte att han kunde blåsa saxofon”
, sa hon nervöst.
” Nä, överraskningarnas tid är inte förbi”
,
sa Roffe. Han kände sig lite utanför. Skulle Millan överge honom för den där leende
saxofonspelande pajasen? Hon hade visserligen försäkrat honom om motsatsen, men man
kunde aldrig vara helt säker. Stället var fullsatt. Efter tjugo minuters letande hittade de ett
bord långt från scenen. Det fick duga. Millan dansade bugg med en väninna innan hon
släpade upp en mycket motvillig Roffe på dansgolvet. De dansade några danser och Roffe
tyckte det var kul och funderade om han inte hade rätt mycket dans under huven.Bandet tog
en kort paus och Millan repade mod för att sätta in stöten. Hon gick sakta fram och försökte
se obesvärad ut, fast hjärtat nästan hoppade ur bröstet.
” Nämen hej, heter inte du Ingvar
Olsson”?” Jo det är jag och vem är…
”? Längre hann han inte förrän han såg vem det var.
”
Millan. är det inte Millan”
, utbrast han.
” Jo det är jag, det var länge sen och vad gör du här”
,
frågade hon. Hon hörde direkt hur korkat det lät.
” Äh, dum fråga”
, sa hon.
” Jag ser ju att du
blåser saxofon”
. Nu ville hon nästan bita tungan av sig.
” Hur många dumheter kan en
människa få ur sig på en minut”? tänkte hon.
” Jo, jag blåser på så gott jag kan och själv då,
vad gör du här”? sa han och skrattade. På nåt sätt var isen bruten och hon kände igen den
gemenskap dem hade haft tidigare.
” Ursäkta mig Millan, sa Ingvar men jag måste fortsätta
blåsa i luren nu, men du kan vi inte ses efter spelningen och prata lite.. om du vill, alltså?”
JA, DET VILL JAG”
, tänkte hon, men sa,
”det kan vi väl göra”
. Roffe hade på håll sett hur
dom stod och kråmade sig för varandra. Han såg ändå att Millan verkade väldigt förtjust,
minst sagt, i den där frimärkssamlaren.
” Ja ja, tänkte Roffe. Millan är Millan och måste få
vara det”
. Även om dom skulle få ihop det så betydde inte det att han skulle få bo i garaget.
Efter spelningen gick Roffe fram till Millan och Ingvar som som satt vid ett bord, de såg
varandra i ögonen som om de aldrig sett ett par ögon förut, sörplade i sig varsin kopp kaffe.
”
Ursäkta mig, men jag går hem nu, Millan”
. sa Roffe.
” Vänta lite, jag vill presentera min..
kompis.. Ingvar Olsson och det här är min brorsa Roffe”
, sa hon till Ingvar.
” Trevligt att ses”
,
sa Ingvar.
” Kul”
, sa Roffe.
” Nämen slå dig ner”
, sa Ingvar. Roffe blev lätt överraskad över
den inviten.
” Gärna, men jag vill inte störa er”
, sa Roffe.
” Det gör du inte”
, sa Millan. Sagt
och gjort. Roffe beställde in en kaffe och kanelbulle. Egentligen hade han velat beställa en
stänkare och några öl.
” Nä, jag måste skärpa till mig”
, tänkte han.
” Dags att se vad som
finns bortom kröken”
. Han fnissade till för sig själv när han märkte den dubbla betydelsen.
”
Visst kommer det att bli en tuff resa, men vad är alternativet? Inget som jag vill vara med
om” sa han tyst för sig själv. De satt och pratade i två timmar. Millan och Ingvar om
gemensamma minnen, musik och om hur det var att turnera. Om det hade Roffe en hel del
att berätta. I alla fall de stunder han stod i spotlighten, resten var väl inte så mycket värt att
komma ihåg, tyckte han. Ingvar berättade om sina många och långa turnéer. Roffe blev
nästan starstruck när Ingvar avslöjade att han en gång blivit bjuden hem till Sten Nilsson i
Sten & Stanley på middag. Grabbarna i Streaplers var nära vänner, och Hep Stars‑gänget
likaså. Roffe harklade sig.
” Har du hört talas om One Night Band och deras formidabla
scenshow?”” Nej, tyvärr inte”
, sa Ingvar försynt. Han ville inte säga för mycket, rädd att få
Roffe att känna sig bortkommen.
” Millan säger att ni legat etta på Svensktoppen.
”” Nej, men
vi hade en niondeplats i tre veckor med ’Du och jag innan vi dör’
. Har du hört den?” frågade
Ingvar.Roffe pressade fram en min som skulle föreställa djup eftertanke.
” Nä… inte sådär på
rak arm, vad jag kan minnas.
”” Nej, det var ju ett tag sedan”
, sa Ingvar.Tiden hade sprungit
iväg och kvällen hade blivit natt. De sa adjö, och Roffe började dra sig mot utgången. Millan
och Ingvar dröjde sig kvar. De stod nära, lite för nära, och såg mer än lovligt intresserade av
varandra. Roffe sneglade bakåt, fick en lite orolig känsla i bröstet.
” Millan måste få vara
Millan, bara jag inte hamnar i garaget” tänkte han.
Kapitel 4 – Ny chans och vägen norrut
De närmaste dagarna var Millan uppspelt som en lärka. Hon gick omkring och smågnolade
på en massa märkliga svensktoppslåtar utan refräng. Hon hade daglig kontakt med Ingvar
och han berättade att han skulle komma till Vallköping så fort han fick några dagar ledigt.
”
Jaså, det är så pass på gång, kanske bäst att börja städa i garaget då”
,sa Roffe. Men sluta
tjata om det där med garaget nu, Ingvar har ett förslag som tål att tänkas på”
. sa hon. Roffe
insåg att han måste lägga ner det där babblet om garaget, men förstod också att han på sikt
måste börja se sig om efter något eget, nu när han hade ett jobb med en inkomst som han
kunde klara sig på. Jag hade tänkt att Ingvar själv skulle få berätta vad han har för idéer”
. sa
hon.
” Jaha, om det är nåt som inbegriper mig så är det nog nåt som jag vill höra så fort som
möjligt”
,sa Roffe. Så här är det. Alltså.. eh, jag vet inte hur jag ska lägga fram det så att det
hamnar rätt”
, sa Millan.
” Hur många möjligheter finns det att det hamnar fel då?, frågade
Roffe.
” Det beror på vilket humör du är på”
, sa hon.
” Aj fan, det kanske skulle vara bra med
flera förslag då, alltid nåt som kanske skulle kunna passa mina humörsvängningar”
,sa
Roffe.
” OK”
,sa Millan.
” Så här är det. Ingvar spelar ju saxofon i bandet som du vet, men han
sjunger ju också och det blir rätt svårt i längden”
.
” Speciellt om han ska göra det samtidigt,sa
Roffe och lade upp ett flatskratt.
” Tramsa inte nu, det här är på riktigt, fattar du?”
, frågade
Millan.
”Näe, men fortsätt bara så kanske det klarnar”
, sa Roffe.
” Jo, Ingvar vill egentligen
bara spela saxofon, men det finns ingen som kan sjunga eller ta över den uppgiften”
, sa
Millan.
” Han har en idé om att du kanske skulle kunna vara intresserad av att bli sångare i
Lill-Ingvarz , så att han fick ägna sig åt att bara vara saxofonist”
, sa Millan och slängde en
ängslig blick på Roffe.Roffe som just var i färd med att dricka dagens femte kopp kaffe
hostade och harklade sig så att kaffet sprutade ut genom näsan. Han stirrade på Millan i en
evighet, tyckte han, men det var bara i ungefär tio sekunder.
” Oj då, blev du så glad”
, sa
hon. Hon hörde själv hur korkat det lät, men det fick duga för stunden.
” Menar du att Ingvar
Olsson, han i Lill-Ingvarz, vill ha mig med i bandet som sångare”
,sa Roffe. Lite grann så och
på ett ungefär, han är uppriktig och menar allvar Roffe.. tänk till, det här kan vara ditt livs
chans. De har fler spelningar än de hinner med, de har legat tre veckor på Svensktoppen
och han har ätit middag hemma hos Sten Nilsson, han i Sten och Stanley”
. Ja, jag vet väl i
vilket band Sten Nilsson spelar i… men vänta nu, du vet ju hur mitt förhållande till
dansbandsmusik är.. ska jag sjunga låtar som” Aja baja, Anna Maja”
, tycker du? sa Roffe.
”
Nja, de har visst en annan låt också, en låt som inte innehåller ackordet H7. Det bästa av
allt, det skulle bli ett heltidsjobb och du skulle slippa skicka kunder och varubud hit och dit
och runt i hela Tempovaruhuset, vad tycker du? sa hon. Jo, det låter ju intressant och
varubuden skulle få hitta fram där i Tempobutiken bäst de ville”
. sa Roffe.Millan såg hur
Roffe hade skiftat humör, som ett trafikljus som slår om från rött till grönt i rekordfart.
” Jag vet
ändå inte” sa Roffe. Jag vill inte åka ifrån dig. Det känns som om jag sviker dig för att jag har
fått ett sångjobb”
.Millan fick till ett leende som sträckte sig från öra till öra.
” Vet du vad Roffe?
Näe, jag vet inte vad som är vad, vet du?” Ja jag vet”
. sa Millan. Ingvar vill att jag också ska
vara med i bandet. Hoppa in och sjunga några låtar tillsammans med dig”
.
” Woow, yes baby,
va’ häftigt. Vallköpings Sonny and Cher, liksom”
, sa Roffe.
” Han vill att jag ska vara
administratör också, hålla reda på turnédatum och såna saker, bland annat.
” Så du skulle
hänga med på turnéerna då,? sa Roffe.
” Jo, så var det nog tänkt”
, sa Millan.Roffe sken upp
som en spotlight.
” Fan Millan, det här kan bli bra serru, jag såg direkt att den där Ingvar hade
nåt annat än bara frimärken i huvudet och som du vet har ju dansbandsmusiken alltid legat
mig varmt om hjärtat, det här är ju bara för bra för att säga nej till”
.Ingvar hade ordnat till det
så att han fick en ledig helg och han kom ångandes till Vallköping i en ljusblå Chevrolet
Impala. Millan nästan flög ur lägenheten och ner på gatan när hon såg Ingvar bromsa in
framför porten. De kramades onödigt länge, tyckte Roffe.
” Hon är ju som en nyförälskad
fjortonåring”
, tänkte Roffe, fast han kände sig glad över att Millan hade träffat nån som inte
bara verkade trevlig utan också spelade saxofon och ville erbjuda syskonen Granbom en
plats i Lill-Ingvarz dansbandsorkester.Roffe och Millan hade lagat till en festlig middag. När
middagen var avklarad och kaffet serverats började Ingvar berätta om sina planer och idéer
om bandets framtid.
” Ni förstår, Lill-Ingvarz har ju funnits i många år och det känns som om
det skulle vara bra med lite nytt blod och nya idéer. Han berättade det Millan sagt till Roffe
och undrade lite försynt om han var intresserad. Jag har förstått att du är mer av en rocker
så det här kanske inte är särskilt intressant för dig”
, sa Ingvar.
” Ja alltså, att jag är en rocker,
det stämmer, men dansbandsmusik har alltid haft en speciell plats i min musikbag”
, krystade
Roffe fram,
”så om dessutom Millan ingår i planerna då hänger jag gärna på”
.De jammade
nån timme så att de kunde känna om det hela höll ihop och det gjorde det. De kom överens
om att repetera med hela bandet om ett par veckor när turnén var klar.Roffes nyktra dagar
hade utökats till sju dagar veckan. Roffe kände sig piggare och vitalare nu när han slapp
bakfyllan med vidhängande fylleångest. Hans fyllfobier hade nästan helt försvunnit, han
kunde numera även vistas i hus med tegeltak, nåt som var omöjligt för bara ett halvår sedan.
Trots den nyfunna nykterheten så sög det till i sprittarmen ibland. Han manade blixtsnabbt
fram orden han tänkt tidigare,
” Jag vill se vad som finns bortom kröken”
.Millan hade bestämt
sig för att shoppa lite nya kläder tills Ingvar skulle komma tillbaka till Vallköping. En ny
klänning, gärna med något musikaliskt inslag i, typ noter som på Tommy Steeles byxor.
”
Letar du nåt sånt så är det nog bättre att du köper dig ett par byxor helt enkelt”
, sa expediten
på Kronlunds konfektion.Hon ringde Ingvar för att tala om vad hon inte hade kommit över,
men det samtalet blev inte ett trevligt samtal. Ingvar hade meddelats om att det förekommit
en hel del ekonomiska oegentligheter. Vissa summor gällande gager hade försvunnit och
några hade aldrig redovisats. Ingvar var på krigsstigen. Att bli blåst på pengar av nån man
litade på var minst lika illa som den ekonomiska förlusten. När Millan berättade för chefen på
Tempo vad som förekommit blev han skogstokig.Chefen hade blivit lovad en tjänst på
varuhuset EPA en gång i tiden. Alla papper var påskrivna och klara när han fick reda på att
tjänsten var tillsatt av brorsonen till nån höjdare inom EPA-koncernen. Chefen
rekommenderade dem att anlita en advokat han kände, Tord Lundberg, en hårding som
hade mottot:” Jag låter piskan vina” och det var också hans arbetsmetod. Tord tog sig an
Lill-Ingvarz fall. Han grottade och slet och fick fram både det ena och det andra om Åke
Rudbeck, som managern hette. Det visade sig att han försnillat stora summor pengar, fått
artister att investera i hans affärsföretag, oftast med vinst bara för honom själv. Utan att vara
för detaljerad, så hittade Tord Lundberg hade ett antal direkt skurkaktiga beteenden som Åke
hade på sitt samvete och som skulle skickat Åke Rudbeck direkt till finkan om de bara hade
kommit fram i dagens ljus. Problemet var bara att Åke inte hade något samvete och ingen
medkänsla för någon annan än sig själv. Tord tänkte:” Nu jävlar låter jag piskan vina”
. När
Tord var klar med honom så hade Åke betalat tillbaka det han försnillat från Lill-Ingvarz, med
ränta dessutom. Ingvar var glad och nöjd med Tords arbete och tackade honom om och om
igen.
” Hur mycket slutar arvodet på?”
, frågade Ingvar smått oroligt.
” Jadu Ingvar, det här är
ingen billig historia, det kan jag säga dig, med reseräkningar och diverse utlägg plus en
häftig Grosshandlare middag, så hamnar vi på en summa som du inte kan betala”
, sa Tord.
”
Men oroa dig inte för det du, jag fick Åke Rudbeck att ta hela notan på sig själv, av ren
självbevarelsedrift”
.Ingvar fick en klump i halsen och en liten tår i ögat.
” Tack Tord”
, sa
Ingvar.
” Tack vare personer som du så finns det hopp om mänskligheten”
.
” Ingen orsak”
, sa
Tord.
” Och by the way, du kan kalla mig Tordan”
. Tord hoppade in i bilen och styrde mot
Arlanda. Han skulle till London och se sitt favoritlag, Tottenham, spela mot West Ham. Tord
sände en tacksamhetens tanke till Åke Rudbeck som kanske inte med glädje, men i alla fall,
bekostat Tords Londontripp. Tord kände sig mer än nöjd.
” Det här blir en dag att minnas”
,
tänkte Tord och drog på gasen så hyrbilen skakade.Roffe hade slitit med en melodi han
hade haft i huvudet under nästan ett år nu. Han hade haft sina funderingar om hur han hade
levt sitt liv så här långt.
” Om inte som en dans på rosor så kanske på några tulpaner i alla
fall”
, tänkte han. Det var nåt som återspeglades i texten. Han hade nästan gett upp. Fan
Roffe, det här är en hit, ska du veta! sa Ingvar. Jag vill att Lill-Ingvarz spelar in den med dig
på sång och Millan på kör, men vi låter den gå under One Night Bands namn så att du får all
credit.De bokade studio och spelade in låten, Whatever I Want, på tape.Spelningen och
repetitionerna flöt på och det hela tajmades in med syskonens semester från Tempo.
Avresedagen för deras treveckorsturné till övre Norrland och Pite Havsbad kom. Mamma
Hjördis och pappa Albin stod på torget för att vinka av den stora, moderna turnébussen.
”Har
du packat med dig varma kläder Rolf, du vet att det kan smälla till och bli kallt”
, sa Hjördis.
”Sluta med ditt bjäfs nu Hjördis, det är ju sommar för sjutton”
, muttrade Albin.
”Jaså. Och det
säger du, Albin Granbom, som har långkalsonger på dig året om”
.Vilken buss. Roffes ögon
blev stora som tefat när han såg vilka bekvämligheter som fanns. Klimatanläggning, radio
och sköna säten som kunde göras om till sängar om man ville. Roffe såg också något som
liknade barskåp. Sist men inte minst,
” Lill-Ingvarz” i jättetext på bussens sidor.Millan hade
också sett den barskåpsliknande detaljen. Hon tänkte att det där kunde bli ett problem. Roffe
kunde nosa upp ett systembolag på en kilometers håll, även om han aldrig varit i den staden
tidigare.
” Jag måste låta Roffe ta ansvar för sina problem, jag kan stötta honom så länge jag
orkar, sen kan jag inte göra mer”
, tänkte hon.Så blev det dags att åka iväg. Bussen, som var
en snäll buss, startade på första försöket. Roffe vände sig mot Millan, la armen om hennes
axlar och kände sig väldigt lyckligt lottad.
” Du Millan, jag vet att vi har en lång resa framför
oss, framförallt jag. Men så länge du finns med i bilden tror jag att det kommer att greja
sig”
.Millan vände sig mot Roffe, strök honom över kinden och sa med ett stort leende:” Det
tror jag också. Och förresten har du blivit en riktigt fräsig kille”
. Roffe kunde inte annat än le
åt Millan och hennes hemmagjorda uttryck.Bussen puttrade på längs E4’an norrut i
sommarnatten med tre lyckliga personer och några förväntansfulla bandmedlemmar i
bagaget. Resan var lång för syskonen Granbom, men förutsättningarna var betydligt bättre än tidigare och äventyret hade just börjat.
Om ni vill höra resultatet av Roffes låt ”Whatever I w’ant”
, framförd av One Night Band. Sitt
då inte bara där och läs, klicka på länken och hör sen:
https://youtu.be/WRI9NkQ0UlY?is=k1gqood6by
Lost in the middle of nowhere
no guiding light to see
I don’t mind, it wasn’t there for me.
My Ma said I was sinner, my Father said the same
but if they only knew, what a shame.
I don’t need a love of a lifetime, just money for a drink
and a c’mon from the girls when I give them a wink.
And when I hear the beat of a drum,
and the band begins to play me a tune.
Well I know I can sing, can dance, can do
Whatever I want.
And when the spotlights on me, the only
place where I forever will be.
Well I know I can sing, can dance, can do
Whatever I want.
And when I hear the beat of a drum,
and the band begins to play me a tune.
Well I know I can sing, can dance, can do
Whatever I want.
And when the spotlights on me, the only
place where I forever will be.
Well I know I can sing, can dance, can do
Whatever I want.
I know you think that I drink, that I’m drunk
that I’m out of control like a jerk, like a fool and a dropout.
But if you knew me I know that I’d show you
the way that I’m thinking, and that is not drinking
and dancing my life away.
And when I hear the beat of a drum,
and the band begins to play me a tune.
Well I know I can sing, can dance, can do
Whatever I want.
And when the spotlights on me, the only
place where I forever will be.
Well I know I can sing, can dance, can do
Whatever I want.