Det stormade. En isande nordanvind drog in över bygden.
Alla som bor vid Eufrat vet vad det betyder när vinden kommer norrifrån. Det är inte en vind som bara sveper förbi och svalkar ansiktet. Det är en kyla som biter sig in i benen. En kyla som, som min mor brukade säga:
”kunde kapa huvudet av en spik.”
Vårt hus var byggt av lera, lågt och hukande mot marken, som om det försökte skydda sig mot vinden. På husets norra sida fanns ett gammalt träfönster. I träet fanns smala längsgående springor, små nog att knappt synas, men tillräckliga för att kylan skulle hitta in.
Min mor hade täckt fönstret utifrån med en bit plast. Hon hade spänt den mot väggen och fäst den med spikar. Vid kanterna hade hon lagt kartongbitar för att vinden inte skulle slita loss den.
Den natten lossnade en av spikarna.
Sedan började plasten fladdra.
Tap … tap … taptaptap …
Till en början lät det som en försiktig knackning på en dörr långt borta. Men ju hårdare vinden tog i, desto högre blev ljudet, tills det lät som om någon stod där ute och slog på plasten med händerna.
Sedan började det regna.
Det regnade inte den i natten
det regnar som spön i backen.
Regnet tömde sig över oss på en gång, och vinden piskade vattnet mot väggen, fönstret och plasten. Huset skakade under slagen och vattnet började tränga in genom springorna.
Min mor såg på plasten.
Sedan på regnet.
Och gick ut.
Jag vet inte varför.
Jag var barn, men jag förstod att hon inte kunde göra mycket mot den vinden. Ändå gick hon ut, som om hon inte försökte hålla fast en bit plast utan hela vårt hus.
Hon höll spiken med den ena handen och försökte spänna plasten med den andra.
Vinden slet den ur hennes händer.
Hon försökte igen.
Vinden slet bort den.
En tredje gång.
Regnet slog henne i ansiktet så hårt att hon knappt kunde öppna ögonen.
Jag såg henne böja sig över fönstret. Håret hade klistrats fast vid ansiktet och klänningen låg tätt mot kroppen. Bakom vattnet gick plasten knappt längre att urskilja. Allt var vatten.
Jag ropade:
”Mor … kom in!”
Hon hörde mig inte.
Eller kanske hörde hon mig men kunde inte komma in.
Hon försökte igen.
Och igen.
Tills hon förstod att spiken inte skulle sitta kvar, att plasten inte skulle lyda henne och att vinden var starkare än hon.
Hon stod stilla ett ögonblick.
Hon grät.
Jag såg tårarna rinna över hennes ansikte, men regnet föll så tätt att jag inte längre kunde se var hennes tårar slutade och regnet började.
Den dagen tyckte jag att det var själva himlen som grät med henne.
Många år senare förstod jag att himlen inte grät.
Den piskade henne.
Regnets rep föll ner över henne, tjocka rep utan slut, som genomskinliga fängelsestänger som hindrade henne från att nå oss.
Jag bad henne:
”Mor, kom in.”
Till slut kom hon tillbaka.
Hon klev in och vred vatten ur sina kläder.
Hon satte sig intill väggen utan att säga något.
Hon skakade.
Hon staplade kuddar framför fönstret för att stänga ute vinden. Sedan tände hon järnkaminen och lade i några bomullsstänger.
Elden tog sig.
Röken steg.
Rummet fylldes av lukten av bränd bomull.
Röken sved i hennes ögon och tårarna började rinna.
Men kanske var det inte bara röken som fick henne att gråta.
Vi satt tätt tillsammans runt den lilla kaminen.
Värmen var alldeles för liten.
Kylan alldeles för stor.
Utanför fortsatte plasten att slå mot väggen:
Tap … tap … taptaptap …
Sedan började taket låta.
Popplarna i taket gav ifrån sig ljud som inget annat ljud.
Knäpp.
Sedan tystnad.
Knäpp, knäpp.
Sedan ett längre ljud, som om träet stönade.
Min mor lyfte blicken mot taket.
Hon såg på poppelstockarna som man ser på ansiktet hos någon som håller på att dö.
Sedan började hon be.
Hon bad inte för sig själv.
Hon bad för huset.
Att det skulle stå kvar.
Att det inte skulle rasa.
Att det skulle hålla till morgonen.
Hon visste att huset var byggt av lera, att regnet var lerans fiende och att fattigdomen inte gav en människa något annat hus om det första föll.
Därför bad hon:
”Gud … låt det inte rasa.”
Hon sade inte: ”Gud, beskydda oss.”
Hon sade: ”Låt det inte rasa.”
Som om hon visste att husets fall skulle vara början på allt.
Jag hörde hennes röst och såg röken stiga mot taket.
Min far var borta. Han arbetade i Beirut.
Men min mor var vaken.
Hon vakade över taket.
Över elden.
Över fönstret.
Över oss.
En enda kvinna försökte utföra hela världens uppgifter.
Utanför fortsatte den nordliga vinden sitt arbete.
Inne kämpade den lilla kaminen för att ge oss en smula värme.
Och mellan dem stod min mor.
En genomblöt kvinna som skakade av köld, grät i tysthet och staplade kuddar framför fönstret för att hindra kylan från att tränga in i hennes barns kroppar.
Den natten förstod jag ingenting.
Jag förstod inte varför min mor gick ut i regnet.
Jag förstod inte varför hon grät.
Jag förstod inte varför hon var räddare om poppelstockarna än om sig själv.
Jag blev äldre.
Och jag förstod att fattiga människor inte bara är rädda för att taket ska rasa.
De är rädda för dagen då de inte längre kan bygga ett nytt.
Jag förstod att min mor inte försökte hålla fast en bit plast.
Hon försökte hålla fast något mycket större.
Hon försökte hålla ett fattigt hus uppe mot världens storm.
Och varje gång en nordanvind drar genom mitt liv tänker jag på henne.
På hennes genomblöta klänning.
På hennes darrande händer.
På spiken som inte ville sitta kvar.
På plasten som slog mot väggen:
Tap … tap … taptaptap …
Författare: Assaf Salama Alsalman