Från det lilla källarfönstret sipprade dagsljuset in i rummet och föll över den gamla korgstolen. I ljusstrimman svävade dammet genom den unkna luften. Till vänster stod en keramikskål fylld med röda och vita blommor, vars färger bröt av mot rummets dova skuggor. Bakom korgstolen, halvt dold i dunklet, lutade en käpp mot väggen.
Betraktaren stod stilla i dörröppningen. Det var något fridfullt över rummet, en märklig harmoni som fick honom att stanna kvar. Ljuset, blommorna och den gamla stolen tycktes höra samman, som om tiden hade stannat för länge sedan. Ändå var det något som inte kändes rätt.
Han tog ett steg in i rummet. Luften kändes tung mot ansiktet, och han tyckte sig höra ett svagt ljud från korgstolen. Han stod stilla och lyssnade, men tystnaden var fullständig.
Blicken drogs mot käppen bakom stolen. Den stod där i skuggan, alldeles stilla. Ändå fick han en märklig känsla av att någon nyss hade hållit den i sin hand.
Han försökte skaka av sig tanken.
Ljuset föll fortfarande över stolens sits och keramikskålen med blommorna. Allt var precis som förut. Men när han åter betraktade korgstolen tyckte han att sitsen sjönk ihop en aning, som om någon just hade satt sig.
Han blinkade. Stolen var tom.
En kall rysning löpte längs ryggraden. Han kände hur obehaget växte, utan att kunna förstå vad som framkallade det. Det var inte något han såg. Inte heller något han kunde höra. Ändå upplevde han en närvaro, något som tycktes finnas alldeles intill honom, dolt i rummets tystnad.
Han ville gå därifrån. Rysningarna blev allt starkare. Han backade mot dörren utan att släppa korgstolen med blicken. Först när han kommit ut i det fria vågade han vända sig om och andas ut.
Han såg tillbaka mot det lilla källarfönstret.
Ingenting hade förändrats. Ljuset föll över stolen. Blommorna stod stilla. Käppen lutade mot väggen. Allt var som det skulle vara.
Ändå dröjde obehaget kvar. Han drog jackan tätare omkring sig och gick därifrån, medan en enda fråga malde i hans huvud.
Vad var det egentligen han hade känt?
Han visste bara en sak.
Han ville aldrig gå in i det rummet igen.
Författare: Kenneth Bergmark 2026 10 27
Norsjövallen i Västerbottens län