Dikt i prosaversion
Det finns morgnar då livet tycks ha vaknat före oss själva, då något spritter till långt där inne och viskar att just den här dagen har något alldeles särskilt att bjuda på. Kanske är det vinden som leker utanför fönstret, kanske är det kaffedoften som letar sig fram, eller också är det bara hjärtat som fått för sig att livet faktiskt är ganska fantastiskt ändå.
Man behöver inte ha några stora planer, inga märkvärdiga mål eller ens veta vart dagen tänker föra en. Det räcker ibland med att dra undan gardinen, sträcka på ryggen och känna att man fortfarande är med i dansen. För livet har sin egen rytm, och den som lyssnar noga kan höra hur den spelar upp till en alldeles egen melodi.
Så låt bekymren vänta en stund, låt gårdagens tankar vila och ge glädjen en chans att ta ut svängarna. Vi har väl alla några danssteg kvar i kroppen, även om knäna ibland har sina egna åsikter om saken!
Och skulle dagen visa sig vara grå, så låt den vara det. Molnen har aldrig ägt ensamrätten till himlen, och inte heller har motgångarna fått patent på våra tankar. Det finns alltid en liten vrå inom oss där skrattet kan slå rot, där hoppet kan sträcka på sig och där livsglädjen kan börja om, precis när vi minst anar det.
För vad är egentligen glädje, om inte förmågan att upptäcka det lilla mitt i det stora, att skratta åt det tokiga, förundras över det vanliga och känna att man fortfarande har lust att vara nyfiken på livet?
Så kom igen, dagen! Nu tar vi dig som du kommer. Vi kanske inte kan bestämma allt som händer, men vi kan åtminstone försöka möta det med öppna ögon, ett varmt hjärta och ett leende som inte ber om lov.
Och vem vet, någonstans mellan morgonkaffet och kvällens sista tanke kanske vi upptäcker att det blev en riktigt fin dag ändå.
Inte för att allt var perfekt, utan för att vi var där och levde den.
Och så länge livsglädjen kan ta ton, finns det alltid en anledning att dansa vidare.
Författare: Kenneth Bergmark 2026 10 26
Norsjövallen i Västerbottens län